Marknadsmisslyckanden och politikmisslyckanden

En av det bästa sakerna med att vara på resande fot är att man får tillfälle att läsa det där som man har tänkt läsa i flera år, men som inte har blivit av.  Under mitt senaste flygäventyr roade jag mig med att läsa  Tim Besleys bok Principled Agents? The Political Economy of Good Government som han skrev efter att ha hållit mycket intressantsa Lindahl-föreläsningarna i Uppsala för ett par år sedan. Läsandet fick mig att fundera kring två begrepp som vi ofta använder oss av, nämligen marknadsmisslyckanden och politikmisslyckanden.

Ett av de främsta budskapen i grundkursen i offentlig ekonomi är att offentligt ingripande kan motiveras av marknadsmisslyckande om detta ingripande leder till paretoförbättringar (dvs att nån får det bättre utan att någon annan får det sämre). Detta är en av grundpelarna inom välfärdsekonomin, men som blivit kraftigt attackerad av public choice-skolan. Den senare menar att potentiella politikmisslyckanden är minst lika (om inte mer) allvarliga än marknadsmisslyckande, varför vi bör vara mycket försiktiga med att ropa på statligt ingripande i ekonomin. Tanken är att även om vi som ekonomer kan visa att en korrigerande skatt är önskvärd ur effektivitetshänsyn så finns det ingen garanti för att demokratiskt valda politker kommer att implementera en skatt med samma egenskaper som den optimala skatten.

Det som gör det svårt att döma i denna konflikt, vilket Besleys bok gjorde mig uppmärksam på är att medan det finns en  klar och allmänt vedertagen definition av vad ett marknadsmisslyckande är, så saknas motsvarande definition för politikmisslyckanden. Hur man definierar politikmisslyckanden är naturligtvis avgörande för vilka policyrekommendationer man ska ge.

I ett bokkapitel i  Encyclopaedia of Public Choice föreslår Besley följande definition:

Ett politikmisslyckande uppstår om det politiska systemet, givet de tillängliga politikinstrumenten, missar att genomföra en åtgärd som skulle innebära en pareto-förbättring.

Är detta en vettig definition? Den ställer i alla fall samma krav på politiken som på marknaden och är liksom paretokriteriet fri från fördelningshänsyn. Enligt denna defintion skulle mutor vara effektiva så länge de värderas lika av den som tar emot mutan som den som ger den (begreppet tar ju inte några fördelningshänsyn). Lobbying som innebär att en massa arbete läggs ner på att påverka politker skulle däremot generellt  innebära ett politikmisslyckande, eftersom det innebär ett slöseri med resurser (om inte de som lobbar med sina påtryckningar lyckas få politikerna att genomföra en paretoförbättring). Notera också att definitionen utgår från de tillgängliga politikintrumenten, dvs det handlar till viss del om en second-best pareto-effektivitet (snedvridande skatter kanske måste användas om klumpsumme-skatter ej är tillåtna).

Sista ordet är förmodlligen inte sagt i frågan vad ett politikmisslyckande är, men  det viktigt att ta med sig är att innan man kritiserar det demokratiska systemet för att vara ineffektivt så bör man tala om vad man menar med ett politisk effektivitet.

Mer för att förstå finanskrisen

Inspirerad av Jonas tips i går om hur man kan förstå krisen på 10 minuter tänkte jag tipsa om några andra bra källor för detta. Utmärkt info finns t ex på Financial Times sida om finanskrisen (speciellt deras lilla film om den amerikanska subprime problematiken). Även NYT har en mycket bra sida på temat. Jeffrey Frankel från Harvards Kennedy School of Government har tagit sig an uppgiften att förklara det hela på en slide:

econcrashblog_533

Som bekant lär man sig dock bäst om man själv prövar på och då kan man testa the Economists brädspel ”Credit Crunch”. För den som mot förmodan missat John Bird och John Fortunes lilla dialog om investment banking är denna förstås ett måste. Hur man förstår krisen på 8 minuter…

Finanskris på 10 minuter

Vill du ha en snabb introduktion till finanskrisen? Då kan du spendera 10 minuter på YouTube och titta på The Crisis of Credit, en pedagogisk genomgång i två delar om hur krisen byggdes upp. Alternativt kan du se hela filmen i ett svep här.

Om du sedan känner för det går det bra att köpa en t-shirt med motiv från filmen.

Det våras för den bildade medelklassen!

Jag brukar inte berömma mig med att ha särskilt sofistikerad smak men tillhör nog ändå skiktet ”kulturella finsmakare”. Hellre Axess än Expressen, hellre Doris Lessing än Liza Marklund, hellre Timmarna än Dum & Dummare, liksom. Det gör även att jag tillhör ett skikt av människor som har hyfsat välbetalda jobb, en del ansvar och ganska ont om tid. Och vi gillar bekvämlighet. Detta får mig att misstänka att vi kommer att vara de stora vinnarna i Pirate Bays fildelningssamhälle.

Lång näsa på fildelarna!

Lång näsa på fildelarna!

Anledningen är att vi gärna betalar lite extra för att få den där filmen i originalförpackning och skivan med låttexter och bilder på bandet. Brända DVD-filmer med dåligt surroundljud är inte så kul och vem orkar ladda ner när man har barn att ta hand om? Kort sagt; vi kanske inte konsumerar så mycket kultur men till skillnad från den fildelande generationen är vi villiga att betala för den.

Marknadskrafterna kommer därför att driva kulturproduktionen till att i allt högre grad tillfredsställa den bildade medelklassens önskemål. Jim Carrey kommer inte att göra Dum & Dummare II, utan i stället satsa på något i The Eternal Sunshine of a Spotless Minds anda. Det är ju där pengarna finns att hämta.

Även om resurserna för kulturproduktion totalt sett kommer att minska som konsekvens av fildelningen är det alltså inte nödvändigtvis dåliga nyheter för den bildade medelklassen. Vi slipper helt enkelt slåss med andra kulturkonsumenter om produktionsresurserna. Så må Pirate Bay vinna i rätten, för min kulturkonsumtions skull!

SvD, DN23

Missförstått balanskrav

Stefan Fölster och Annika Lundius argumenterar idag för ytterligare investeringssatsningar för att bekämpa lågkonjunkturen. Det är svårt att inte hålla med, åtminstone om det är möjligt att hitta lönsamma investeringsprojekt som kan påbörjas med kort varsel. Problemet är att det finns delade meningar om hur lätt det är att hitta dessa snabbstartade projekt.

Fölster och Lundius menar att en del av problemet dessutom är att kommunernas investeringar begränsas av det s k balanskravet. Enligt kommunallagen måste en kommuns budget upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna. I en lågkonjunktur kan detta leda till att kommunen tvingas till åtstramningar, vilket i sin tur kan medföra en olycklig stabiliseringspolitik.

Men notera att kommunernas balanskrav baseras på intäkter och kostnader (till skilnad från statens saldomål som rör skillnaden mellan inkomster och utgifter). Kommunernas investeringsutgifter periodiseras alltså över investeringens avskrivningstid och har endast en liten inverkan på innevarande års kostnader. Att som Fölster och Lundius argumentera för ett slopat balanskrav utifrån kommunernas investeringsbehov verkar därför märkligt.

Gammal medicin i ny skrud

Idag förväntas regeringens utredare föreslå att en flykting efter en månad ska erbjudas ett ”ordnat boende” i en kommun där det förhoppningsvis finns möjligheter till jobb och kontakter med det svenska samhället. Den som inte accepterar placeringen blir av med halva ersättningen.

Låter det bekant? Kanske inte så konstigt, eftersom ett liknande system funnits tidigare i Sverige och eftersom även Mona Sahlin har föreslagit en liknande lösning. Men som vi skrivit tidigare på Ekonomistas så  gäller det här för ”utplaceraren” att se till att det verkligen är tillgången på jobb som styr utplaceringarna, inte tillgången på bostäder. Ekonomists vill därför tipsa om den lista över befolkningsförändringar som idag publiceras i Dagens Samhälles och undvika utplaceringar till Dorotea och Sorsele (som är de som tappar flest invånare) och istället satsa på Solna, Trosa och Sundbyberg.

Ettårsjubileum

Idag är det ett år sedan vi startade bloggen Ekonomistas. Det var med skräckblandad förtjusning som vi kastade oss in i bloggvärlden. Efter ett år kvarstår bara förtjusningen.

Under det första året har vi lagt ut 392 inlägg och ni läsare har bidragit med inte mindre än 3299 kommentarer. Antalet läsare är nu mellan 1000 och 1500 på vardagar, vilket var mer än vi vågat hoppas på. Framförallt är vi positivt överraskade över vilka läsare vi lyckats attrahera. Kommentarerna på våra inlägg är av mycket hög kvalitet och vi får direkt stå till svars för brister och felaktigheter i våra inlägg. Bloggen läses också av flera viktiga opinionsbildare i Sverige och vi har uppmärksammats både på Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsida. Affärsvärlden har lyft fram våra inlägg vid flera tillfällen och vi har skrivit ett par artiklar för tidskriften Fokus. Dessutom har vi lyckats locka några av Sveriges ledande nationalekonomer att skriva gästinlägg på bloggen.

Vilka var då det första årets flippar och floppar? Det mest lästa inlägget handlade om Cykelringen tätt följt av John Hassler och Per Krusells gästinlägg om nedladdning. Det mest kommenterade inlägget under året var förra veckans inlägg om hyresmarknaden tätt följt av Evas inlägg om nationalekonomers människosyn. Årets sämst tajmade inlägg var Jonas stöd till Lehman Brothers konkurs som föranledde (konkursen, inte inlägget) att finanskrisen på allvar började sprida sig över världen och Roberts tips att placera sparpengarna hos Parex Bank dagen före Lettiska staten ansåg sig tvungen att förstatliga banken.

Några av de inlägg som vi själva är nöjda med och som vi tycker förtjänar att läsas igen är:

Nyligen bytte vi utseende på bloggen och det är nu lättare att se vem som är författare till respektive inlägg. Idag har vi även lagt ut några nya sidor (se flikar högst upp) med förhoppningsvis matnyttig information för dem som är intresserade av nationalekonomi. Vår förhoppning är att hålla dessa sidor uppdaterade och förhoppningsvis utvidga med mer information.

Missförstånd om evig tillväxt och planetens överlevnad

Kritik av ämnet ekonomi, och i synnerhet neoklassisk ekonomi, är inget nytt. En del av den här kritiken är fullständigt befängd, men seriösa upprop som Post Autistic Economics och True Cost Economics har vissa bra poänger och lyfter framförallt fram många viktiga frågor (som miljö, utvecklings och fördelningsfrågor).

I senaste nummret av den snygga tidskriften Adbusters (som står bakom True Cost Economics) finns dock ett resonemang om tillväxt och det ohållbara i hela idén med ”evig” tillväxt som i mina ögon är baserat på en fundamental missuppfattning. Under rubriken ”The Big Ideas of 2009” (med uppenbar referens till The Economists årliga ”The World in 2009”) lyfts Herman Dalys tankar om en ”Steady State Economy” fram som den grund på vilken vår inställning till ekonomisk tillväxt måste vila för att vår planeten ska överleva. 

Dalys huvudsakliga poäng är att tillväxt som bygger på att använda mer och mer resurser inte är hållbart på ett jordklot där dessa resurser är ändliga. I hans egna ord: ”Clearly the economy must conform to the rules of a steady state — seek qualitative development, but stop aggregate quantitative growth”. Han gör åtskilnad mellan tillväxt (som han menar att neoklassiska ekonomer fokuserar på) och utveckling (som vi borde fokusera på) och skriver: ”Growth is more of the same stuff; development is the same amount of better stuff”. 

Problemet med detta (för dem som jublar åt hur Daly med detta förmodas blottlägga fundamentala problem inom modern ekonomisk vetenskap) är att denna insikt är vad jag skulle säga är kärnan i Solow-modellen och utgångspunkten för så kallad endogen tillväxtteori. Solows insikt är enkel att förklara: Människor producerar saker som är av värde för dem genom att (i bredast tänkbara bemärkelse) kombinera sitt eget arbete (arbetskraft) med material i sin omgivning (kapital). Det enda viktiga antagandet som görs om hur dessa kombineras för att resultera i något är att både arbetskraft och kapital utmärks av avtagande skalavkastning. Detta betyder helt enkelt att för en given mängd kapital (som alltså inte bara betyder pengar i detta sammanhang) så kommer ökningar av arbetskraft generera allt mindre värde per person, och, på motsvarande sätt, att för en given mängd personer som kommer ökningar av kapital generera allt mindre värde per tillförd enhet. Detta är inte något obskyrt, konstigt antagande utan helt rimligt i snart sagt alla sammanhang. Det finns en gräns för hur mycket material en grupp personer kan jobba med och det finns en gräns för hur mycket mer produktion man kan få ut av en viss mängd material även om man tillför fler personer.

Vad är nu kontentan av detta? Jo, Solows stora insikt var just att man inte kan generera evig tillväxt (av produktion per person som är vad ekonomer typiskt sett pratar om) genom att tillföra mer kapital. Det enda sättet på vilket vi kan uppnå evig tillväxt är genom att bli allt bättre på att skapa värden med de (begränsade) resurser vi har. Annorlunda uttryckt ”seek qualitative development”. Detta låter ganska likt Herman Dalys syn på saken…

Lurig inkomstfördelningsstatistik

Att ha korrekta mått på inkomstfördelningen är en förutsättning för en konstruktiv diskussion om välfärdens utveckling, inte minst för att motverka de politiska krafter till höger och vänster som ofta avsiktligt misstolkar inkomstdata. Tyvärr syndar ibland även forskare, nu senast en amerikansk forskare vars nya inkomststatistikdatabas presenterats som bättre än föregångarna men vilket en närmare betraktelse inte ger stöd för.

Det var via Andreas Berghs hemsida som jag fick reda på den nya amerikanska databasen, med namnet ”SWIID” (det är en förkortning för ”standardiserad” WIID, där WIID i sin tur är en välkänd kollektion av allsköns oberoende inkomstfördelningsresultat från olika länder, några usla, andra bättre). Amerikanen hävdar att hans dataset ”minimerar effekten av problematiska antaganden genom utgå från så mycket information som möjligt från näraliggande år från samma land” (min kursivering). Men en närmare titt på SWIID:s dokumentation visar att databasen inte innehåller nya, bättre data utan enbart ompaketerar gamla dataserier t ex genom att väga upp vissa observationer och skapa årsserier med hjälp av glidande medelvärden. Detta kan knappast vara att ”minimera” de problem som de gamla serierna led av.

Hur levererar då den nya databasen SWIID i fallet Sverige? Ett test är att jämföra dess enda fördelningsmått, gini-koefficienten, med motsvarande mått från SCB:s inkomstfördelningsundersökning (data här). Serierna är inte helt jämförbara eftersom SCB studerar s k konsumtionsenheter (personer inom kosthushåll) med SWIID förmodligen bokföringshushåll. Och SCB:s disponibla inkomster innehåller realiserade kapitalvinster vilket SWIID förmodligen inte gör. Jag säger ”förmodligen” eftersom SWIID:s dokumenation är urusel, vilket i sig är ett tecken på låg kvalitet.

Diagrammet nedan visar Sveriges gini 1991-2006 i SWIID och SCB . Varken trender eller nivåer stämmer överens. SWIID:s serie ligger inte bara betydligt lägre utan faller kraftigt 2001-06 medan den stiger i SCB:s serie. Än värre förefaller SWIID:s serie vara linjärt interpolerad mellan vissa år (se de spikraka strecken mellan 1993, 1996, 2000, 2004). 

image

Slutsatsen är att SWIID-databasen inte håller vad dess upphovsman lovar. Tvärtom lider databasen av precis samma problem med ”skit in, skit ut” som tidigare databaser (vilkas data SWIID också återanvänder). Den varning som inkomstfördelningsnestorn (och framtida nobelpristagaren?) Anthony Atkinson och Andrea Brandolini utfärdade för femton år sedan angående dessa internationella inkomstfördelningsdatabaser står sig med andra ord än idag:

We are not convinced that at present it is possible to use secondary datasets safely without some knoweldge of the underlying sources, and we caution strongly against mechanical use of such data-sets.

Om Barbro Engman vore nationalekonom

På dagens debattsida i DN går Hyresgästföreningens förbundsordförande Barbro Engman till reträtt. Hon medger att hyressättningen är skev och att det geografiska läget måste få större betydelse för hyran. Detta är förstås bra eftersom det utgör den största skevheten på hyresmarknaden (vilket både Jonas och jag påpekat förut: 1 2 3 4).

Barbro Engmans besked är dock inte helt lugnande. Framförallt kan man betvivla att läget kommer att få tillräckligt stor betydelse för att det ska ha någon efffekt. Hon nämner i förbifarten en löjeväckande låg höjning på 30 kronor per månad för en normallägenhet i Stockholms innerstad! Hyresgästföreningen vill också behålla dagens kollektiva hyresförhandlingar eftersom de räds effekterna av marknadshyror. För att tydliggöra resonemanget, låt mig citera dagens debattartikel, men byta ut bostäder mot äpplen:

Det är därför vi aldrig kommer att acceptera marknadspriser där äppelkonsumenter spelas ut mot varandra för att tvinga upp äppelpriserna till orimliga nivåer.

För att detta ska stämma krävs (åtminstone) två saker. För det första krävs att alla fastigheter (eller alla äpplen) bara har en ägare, dvs att det är ett monopol. Detta har vi dock en konkurrenslagstiftning som ska förhindra. För det andra krävs att det inte finns något substitut, det vill säga inga bostadsrätter, villor, hotell och ingen möjlighet att hyra i andra hand (i äppelfallet: inga päron, bananer eller apelsiner).

Det kan förvisso finnas positiva effekter av kollektiva hyresförhandlingar,  framförallt för att det kan vara tidsbesparande och kanske för att de agerar inflationsdämpande (jag är dock osäker om den saken), men dessa mer rimliga skäl tar Hyresgästföreningen inte upp.

Barbro Engman är en väldigt skicklig opinionsbildare som lyckas få fram Hyresgästföreningens budskap i alla tänkbara sammanhang. Det verkar dock vara sämre ställt med hennes kunskaper om grundläggande ekonomiska samband.

Uppdatering: Ola Berg har bidragit med en väldigt rolig översättning av hela debattartikeln till äppelspråk, se kommentarstråden nedan.