En av det bästa sakerna med att vara på resande fot är att man får tillfälle att läsa det där som man har tänkt läsa i flera år, men som inte har blivit av.  Under mitt senaste flygäventyr roade jag mig med att läsa  Tim Besleys bok Principled Agents? The Political Economy of Good Government som han skrev efter att ha hållit mycket intressantsa Lindahl-föreläsningarna i Uppsala för ett par år sedan. Läsandet fick mig att fundera kring två begrepp som vi ofta använder oss av, nämligen marknadsmisslyckanden och politikmisslyckanden.

Ett av de främsta budskapen i grundkursen i offentlig ekonomi är att offentligt ingripande kan motiveras av marknadsmisslyckande om detta ingripande leder till paretoförbättringar (dvs att nån får det bättre utan att någon annan får det sämre). Detta är en av grundpelarna inom välfärdsekonomin, men som blivit kraftigt attackerad av public choice-skolan. Den senare menar att potentiella politikmisslyckanden är minst lika (om inte mer) allvarliga än marknadsmisslyckande, varför vi bör vara mycket försiktiga med att ropa på statligt ingripande i ekonomin. Tanken är att även om vi som ekonomer kan visa att en korrigerande skatt är önskvärd ur effektivitetshänsyn så finns det ingen garanti för att demokratiskt valda politker kommer att implementera en skatt med samma egenskaper som den optimala skatten.

Det som gör det svårt att döma i denna konflikt, vilket Besleys bok gjorde mig uppmärksam på är att medan det finns en  klar och allmänt vedertagen definition av vad ett marknadsmisslyckande är, så saknas motsvarande definition för politikmisslyckanden. Hur man definierar politikmisslyckanden är naturligtvis avgörande för vilka policyrekommendationer man ska ge.

I ett bokkapitel i  Encyclopaedia of Public Choice föreslår Besley följande definition:

Ett politikmisslyckande uppstår om det politiska systemet, givet de tillängliga politikinstrumenten, missar att genomföra en åtgärd som skulle innebära en pareto-förbättring.

Är detta en vettig definition? Den ställer i alla fall samma krav på politiken som på marknaden och är liksom paretokriteriet fri från fördelningshänsyn. Enligt denna defintion skulle mutor vara effektiva så länge de värderas lika av den som tar emot mutan som den som ger den (begreppet tar ju inte några fördelningshänsyn). Lobbying som innebär att en massa arbete läggs ner på att påverka politker skulle däremot generellt  innebära ett politikmisslyckande, eftersom det innebär ett slöseri med resurser (om inte de som lobbar med sina påtryckningar lyckas få politikerna att genomföra en paretoförbättring). Notera också att definitionen utgår från de tillgängliga politikintrumenten, dvs det handlar till viss del om en second-best pareto-effektivitet (snedvridande skatter kanske måste användas om klumpsumme-skatter ej är tillåtna).

Sista ordet är förmodlligen inte sagt i frågan vad ett politikmisslyckande är, men  det viktigt att ta med sig är att innan man kritiserar det demokratiska systemet för att vara ineffektivt så bör man tala om vad man menar med ett politisk effektivitet.

På dagens debattsida i DN går Hyresgästföreningens förbundsordförande Barbro Engman till reträtt. Hon medger att hyressättningen är skev och att det geografiska läget måste få större betydelse för hyran. Detta är förstås bra eftersom det utgör den största skevheten på hyresmarknaden (vilket både Jonas och jag påpekat förut: 1 2 3 4).

Barbro Engmans besked är dock inte helt lugnande. Framförallt kan man betvivla att läget kommer att få tillräckligt stor betydelse för att det ska ha någon efffekt. Hon nämner i förbifarten en löjeväckande låg höjning på 30 kronor per månad för en normallägenhet i Stockholms innerstad! Hyresgästföreningen vill också behålla dagens kollektiva hyresförhandlingar eftersom de räds effekterna av marknadshyror. För att tydliggöra resonemanget, låt mig citera dagens debattartikel, men byta ut bostäder mot äpplen:

Det är därför vi aldrig kommer att acceptera marknadspriser där äppelkonsumenter spelas ut mot varandra för att tvinga upp äppelpriserna till orimliga nivåer.

För att detta ska stämma krävs (åtminstone) två saker. För det första krävs att alla fastigheter (eller alla äpplen) bara har en ägare, dvs att det är ett monopol. Detta har vi dock en konkurrenslagstiftning som ska förhindra. För det andra krävs att det inte finns något substitut, det vill säga inga bostadsrätter, villor, hotell och ingen möjlighet att hyra i andra hand (i äppelfallet: inga päron, bananer eller apelsiner).

Det kan förvisso finnas positiva effekter av kollektiva hyresförhandlingar,  framförallt för att det kan vara tidsbesparande och kanske för att de agerar inflationsdämpande (jag är dock osäker om den saken), men dessa mer rimliga skäl tar Hyresgästföreningen inte upp.

Barbro Engman är en väldigt skicklig opinionsbildare som lyckas få fram Hyresgästföreningens budskap i alla tänkbara sammanhang. Det verkar dock vara sämre ställt med hennes kunskaper om grundläggande ekonomiska samband.

Uppdatering: Ola Berg har bidragit med en väldigt rolig översättning av hela debattartikeln till äppelspråk, se kommentarstråden nedan.