Andra chansen – för vem och till vilket pris?

I somras skrev jag ett inlägg om att högskoleprovet inte verkar vara särskilt bra på att fånga framtida akademisk framgång. Nu har Björn Öckert på IFAU låtit mig ta del av en presentation där han fördjupar analysen av högskoleprovet som antagningsinstrument.

En spekulation som verkar stämma är att betygen fångar en betydligt bredare uppsättning förmågor än högskoleprovet. I figurerna nedan plottas betygen och resultaten på högskoleprovet mot de kognitiva och icke-kognitiva utvärderingarna från den militära mönstringen (alla mått är på skalan 1-100). Den icke-kognitiva utvärderingen fångar faktorer som ansvarstagande, stresstålighet och uthållighet; faktorer som är betydelsefulla för framtida framgång på arbetsmarknaden. Medan högskoleprovet förfaller vara ett renodlat intelligenstest så fångar betygen även andra viktiga egenskaper.

En annan intressant aspekt är att resultaten på högskoleprovet i genomsnitt förbättras markant för varje gång man skriver det. Till viss det beror detta på att man blivit äldre men till stor del är det en ren träningseffekt (den streckade linjen i den vänstra figuren nedan visar träningseffekten). Att ta provet fler gånger gör emellertid inte att examenssannolikheten ökar, vilket syns i den högra figuren. Givet att man tar hänsyn till gymnasiebetygen så är resultaten både på första och andra provtillfälllet orelaterade till sannolikheten att ta examen inom fem år efter att studierna inletts.

Det är alltså knappast förvånande att de flesta som uppnår höga resultat på högskoleprovet har skrivit provet flera gånger, vilket visas i den vänstra figuren nedan. Samtidigt är det betydligt vanligare att barn till högutbildade föräldrar skriver provet flera gånger, vilket syns till höger. Antagning baserad på högskoleprovet leder alltså till att studenterna blir äldre och att den sociala snedrekryteringen ökar. Samma mönster finner man för övrigt bland dem som läser upp sina betyg på komvux: en studie visar att konkurrenskompletteringarna är ren luft; det höjda meritvärdet är överhuvudtaget inte relaterat till förbättrade akademiska prestationer. En annan studie visar att betygskomplettering är betydligt vanligare bland barn till högutbildade.

Man skulle kunna tro att gymnasiebetygens goda prognosförmåga är ett svenskt fenomen som beror på att gymnasieutbildningarna och betygssättningen — trots skolval och betygsinflation — är relativt likvärdiga. I takt med att skolsystemet blir alltmer differentierat skulle då värdet av antagningsprov öka. Så förefaller emellertid inte vara fallet. I USA, där skillnaden i gymnasieskolornas kvalitet är mycket stor, finns en kritik mot användandet av SAT som antagningsinstrument, just då gymnasiebetygen verkar vara bättre på att förutspå akademisk framgång.

Även i Italien, ett land där betygen ytligt sett verkar kunna betyda vad som helst, verkar betyg vara bättre än antagningsprov. Figuren nedan visar i vilken utsträckning slutbetygen på Bocconi i Milano – Italiens motsvarighet till Handelshögskolan i Stockholm – kan förklaras av studenternas gymnasiebetyg och resultaten på universitetets eget antagningsprov. Visst har provet ett visst prognosvärde men det är begränsat i förhållande till betygens. (Michele Pellizzari vid Bocconi varit vänlig nog att ta fram dessa uppgifter, exklusivt för Ekonomistas läsare.)

Högskoleprov verkar alltså sakna prognosvärde, givet att man tar hänsyn till betygen. Dessutom leder det till att studiestarten försenas och till ökad social snedrekrytering, vilket även gäller konkurrenskompettering av betyg på komvux. Ovanpå detta är det troligt att möjligheten till en andra chans gör att studenterna anstränger sig mindre på gymnasiet, en mekanism man funnit belägg för i USA och som i Sverige sannolikt främst påverkar dem som skrivit bra på provet redan under gymnasiet.

Även om ett humant utbildningssystem bör ge människor som en gång valt fel väg en andra chans, så är det svårt att se det stora samhällsvärdet av denna ordning. En rimlig slutsats är därför att användandet av högskoleprovet bör hållas till ett minimum. Och att läsa upp betyg på komvux borde nog inte tillåtas alls.

Uppdatering: En viktig fråga är naturligtvis hur olika antagningsinstrument är relaterade till framtida arbetsmarknadsutfall. Medan betyg har ett starkare samband till framtida inkomster än resultat på högskoleprovet, så verkar inte avkastningen på en given utbildning vara nämnvärt relaterad till betyg eller provresultat. Om något är avkastningen större för personer med höga betyg, men skillnaderna är små. Alltså är det urvalsinstrumentens akademiska prognosförmåga som främst bör beaktas.

Kjærsgaard bakom SD:s framgångar?

Det är många med mig som förfasas över att så många svenskar röstade på Sverigedemokraterna att de kom över fyraprocentsspärren. Men vad förklarar deras framgångar?

En tänkbar förklaring är att det helt enkelt är en reaktion på stor invandring och att kommuner med många invandrare har många SD-väljare. Sverigedemokraterna själva skulle kanske snarare hävda att det har att göra med påstådda negativa effekter av invandring på arbetslöshet och brottslighet.

Diagrammen nedan visar sambandet mellan andelen SD-röster i kommunalvalet och andel med utländsk bakgrund, långtidsarbetslöshet respektive anmälda våldsbrott. Som synes är sambanden mellan dessa faktorer och andelen SD-röster svaga.

En faktor som dock har betydligt starkare förklaringskraft är avståndet till Danmark (som jag har operationaliserat som hur långt norrut kommunen ligger). Om man kontrollerar för detta och de andra faktorerna ovan finns inte längre något positivt samband mellan andelen SD-röster och andelen med utländsk bakgrund. Nedanstående bild visar det starka negativa sambandet mellan andelen SD-röster och nordliga breddgrader.

Ovanstående mönster är konsistent med tidigare forskning om Sverigedemokraterna som funnit att framgångarna i förra valet inte verkar ha varit ”efterfrågestyrda” (se Gissur Ó Erlingsson:s Newsmill-artikel och blogginlägg här och här). Sambanden som presenteras ovan ska dock tolkas med försiktighet. De bygger inte på forskning utan på några snabba statistiska körningar som jag gjort för att stilla min egen nyfikenhet. Det är framförallt viktigt att påpeka att ovanstående samband inte kan tolkas kausalt, men jag är övertygad om att Ekonomistas läsare är införstådda med den saken. Ovanstående säger heller inte något om vem som röstade på SD (se till exempel Gissur Ó Erlingssons och Mikael Perssons artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift (s. 101) för mer om detta).

Tore Ellingsen: Ett svårt val?

Det här är ett gästinlägg av Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Under söndagskvällen, innan valutgången var klar, fällde socialdemokraten Ylva Johansson en av valets mest intressanta kommentarer: Hon hoppades att alliansen skulle få ren majoritet.

Varför är utlåtandet intressant? Jo, det är intressant då Ylva och några kollegor själva skulle kunna skapa exakt detta utfall i efterhand. Om fyra rödgröna lägger ned sina röster vid konfliktfyllda omröstningar, blir det ju som om alliansen hade en egen majoritet.

Låter det orimligt att Ylva skulle lägga ned sin röst? Jag tycker inte det. Alliansen lovade ju att i motsvarande läge passivt stödja en rödgrön minoritetsregering. Här kommer den spelteoretiska analysen som talar för att några rödgröna kommer göra samma sak.

Vi börjar med SD – vilken strategi kommer de att följa? Partiledaren har tydligt markerat att allt ska satsas på att få genomslag i de egna profilfrågorna, särskilt invandringspolitiken. Om de andra partierna inte vill förhandla, måste SD straffa dem tills de ger efter. Det hårdaste straffet är förmodligen att alltid rösta med oppositionen, och därmed göra regeringen maktlös. Låt oss anta att detta är SDs strategi i alla frågor förutom profilfrågorna.

Om de rödgröna litar på alliansens löfte att inte ge efter för SD, kan de i detta läge lugnt lägga sina förslag och regera i opposition.

Men kommer alliansen verkligen stå emot trycket att kohandla med SD? Om de rödgröna driver igenom sin ekonomiska politik med SDs demonstrativa stöd, kan de rödgröna då vara säkra på att det aldrig kommer någon liten eftergift i invandringspolitiken i utbyte för bättre styrkraft i övriga frågor? Kan de ens lita på att alliansen är villig att regera på dessa premisser? Alliansen kanske ger över rodret till de rödgröna, varpå SD igen får chansen att skapa kaos genom att låta oppositionen regera?

Nej, de rödgröna önskar knappast hamna i ett läge med så många frågetecken. Den aviserade ansvarslösheten för alliansens regeringsduglighet är huvudsakligen ett hot – det är den avgrund som ska skrämma alliansen att betala de rödgröna, eller bara MP, ett riktigt högt pris för en stabil majoritet i Riksdagen.

Men till skillnad från löften, som är kostsamma när de lyckas, är hot kostsamma när de misslyckas. Vad händer om förhandlingen spricker och avgrunden öppnas? Kommer hela havet att storma tills SD får vad de söker? Jag tycker det verkar mer sannolikt att fyra rödgröna riksdagsledamöter ger alliansen sitt passiva stöd. (Varför tror jag inte på passivt stöd från hela rödgröna blocket? – Därför att det skulle medföra en större risk för en svekdebatt och ökat sympati för SD.)

Om denna analys är korrekt, finns det knappast anledning för alliansen att vara alltför generös i förhandlingarna med MP. Så, Ylva, varför vänta? Varför inte hitta några kompisar och uppfyll din valkvällsönskan? Fast allra mest naturligt vore förstås istället att fyra vänsterpartistiska SD-motståndare åtog sig uppdraget att värna alliansen.

Barndomen har vi alltid med oss

Mitt i allt valsedelsräknande så har några forskare knutna till IFAU släppt en djupt fascinerande studie. Den visar att personer födda under en lågkonjunktur får leva med sviterna av detta under resten av livet. Mer precist finner forskarna att nedsättningen av de kognitiva förmågorna efter en stroke är betydligt större för dem som föddes under en lågkonjunktur än under en högkonjunktur. Mönstret verkar även gälla för andra allvarliga sjukdomar som inträffar sent livet.

Den troliga mekanismen är att påvra förhållanden under fosterstadiet och tidig barndom skapar problem som vi aldrig riktigt hämtar oss från. Det ska här betonas att man undersökt personer födda 1908-1937 och då var konsekvenserna av en lågkonjunktur allvarligare än idag — åtminstone i absolut mening. En fråga som väcks av studien är om det är den stress och oro som lågkonjunkturer för med sig som ligger bakom resultatet eller om det beror på faktorer som näringsbrist. Om det är det senare är troligen lågkonjunkturer mindre skadliga idag men om det är det förra är frågan öppen.

Vad som helst — utom höghastighetsbanor!

Efter gårdagens riksdagsval deklarerade statsministern att han vill inleda samtal med miljöpartiet för att om möjligt bredda basen för Alliansregeringens maktutövande, med syfte att stänga SD ute från allt inflytande.

Gott så, och förhoppningsvis även resultatet. MP har flera förnuftiga inslag i sin politik. Men ett av deras förslag är alldeles uppåt väggarna: förslaget om höghastighetsbanor för tågtrafik.

Sveriges främsta experter på infrastruktur och ekonomi har sågat förslaget vid fotknölarna. Professor Roland Andersson vid KTH kallar det ett ”gigantiskt förlustprojekt” i en läsvärd Ekonomisk Debatt-artikel.

I en tiopunktslista i tidningen Ny Teknik  visade professor Lars Hultkrantz vid Örebro universitet, sakkunnig i utredningen om höghastighetsbanor, varför förslaget bör stoppas (och jag hoppas de ansvariga i statsrådsberedningen läser och begrundar):

  1. Korta restider är fint, men kostar mer än det smakar.
  2. Vi talar om en förlust för samhället på 50 miljarder kronor, eller mer.
  3. Det finns billigare och snabbare sätt att öka kapaciteten för godstrafik och regionaltåg.
  4. Ett höghastighetsnät har i förhållande till projektets storlek små effekter på utsläpp av klimatgaser.
  5. Fartvarnare i lastbilar för 50 miljoner ger nästan lika mycket – trafikverkens förslag till ”investeringsfria” klimatåtgärder ger 25 gånger mer.
  6. Banan måste genom ett flertal skyddsvärda områden – ingen vet ännu vad det kostar, eller om det alls går.
  7. Nelldal överskattar trafikantnyttan. Utredaren räknade lågt på anläggningskostnaden, förbisåg stora kostnadsposter och risken för kostnadsöverdrag.
  8. Högre biljettpriser gör att färre än beräknat kommer att utnyttja höghastighetsbanorna. Därför blir den samhällsekonomiska lönsamheten lägre än som antagits.
  9. Höghastighetsbanorna föreslås ligga utanför Banverket, vilket skapar samordningsproblem med existerande banor. Det ger ineffektivt resursutnyttjande.
  10. Även den första etappen, Ostlänken Järna-Linköping, har en svag kalkyl, men kan nog vara ett intressant alternativ längre fram i tiden

Alliansen segrade i Ekonomistas-valet

Vallokalerna har nu stängt, men rösterna i riksdagsvalet är ännu ej räknade. Vi på Ekonomistas har dock räknat klart rösterna i vår egen omröstning. Om Ekonomistas läsare avgjorde riksdagsvalet skulle högerblocket få en tydlig majoritet (62,1 procent) och Sverigedemokraterna skulle inte komma in riksdagen. Fullständigt resultat redovisas nedan (PP är Piratpartiet och LP är en förkortning för Liberala partiet).

Mekanismer visst, men också principer och visioner

Huvudledaren i dagens (16/9-10) Svenska Dagbladet kommenterar det lilla “valmanifest” som Jonas skrev häromdagen. Ledarens huvudpoäng är att “staten och samhället inte är någon maskin” som bäst styrs och kontrolleras av den med “rätt teknisk kompetens”. Jag skulle inte kunna vara mer enig. Även om man med säkerhet visste vad konsekvenserna av olika alternativ vore så är det fortfarande ett politiskt beslut att välja bland dessa. Ekonomers roll är i de allra flesta fall att försöka säga något om vilka resultat olika politiska beslut kan tänkas ha och sedan är det upp till politiker att välja.

Samtidigt finns en annan viktig roll som forskare och akademiker kan ha (och som jag ser det också utgör en viktig del av vissa punkter i Jonas inlägg) nämligen att peka på principiella avvägningar och frågor bortom detaljpolitiken. Ledarskribenten framställer det som om politikerna skulle vara de stora visionärerna som pratar om ”jämlikhet, frihet och rättvisa” medan vi akademiska ekonomer skulle vara borttappade i våra teknokratiska detaljer. Min bild av valrörelsen är snarast den motsatta. Den politiska diskussionen handlar nästan bara om detaljer och 100-lappar och de ”ideologiska” och principiella ställningstagandena lyser med sin frånvaro.

Tag exemplet om vad som ska beskattas. Det är riktigt, som ledaren framhåller, att ekonomer ofta poängterar att skatter slår olika beroende på hur ”lättrörliga” de är. Detta är en viktig, om än teknokratisk, detalj som ekonomer kan säga någonting om. Men vi kan också säga något om det faktum att skatter utgör en viktig del av incitamentsstrukturen i samhället och därmed bidrar till att forma beslut kring utbildning, investeringar och arbete. I ljuset av detta kan man t.ex. poängtera att det i princip finns två sätt att tjäna pengar — genom att få dem eller att arbeta ihop dem själv — så kan man dessutom fundera över incitamentseffekterna av att bara beskatta det egna intjänandet. (ur Jonas manifest). I en valdebatt där det tävlas om att vara ”det enda arbetarpartiet” så tycker jag det är ett utmärkt och viktigt påpekande.

Vi kan lugna SvDs ledarskribent. Det var inte ett riktigt manifest. Det blir inget ”Expertparti” i valet 2014. Det var ”bara” menat som ett ”tankeexperiment”. Därmed inte sagt att det bara innehåller mekaniska detaljer om politiska beslut utan möjligen också lite stoff till den mer allmänna diskussionen som du hoppas politikerna ska stå för.

Ekonomistas-valet 2010

Tyvärr finns det inget politiskt parti som skriver under på Jonas nationalekonomiska valmanifest och vi är därför lite extra nyfikna på vilket parti som skulle styra Sverige om riksdagsvalet avgjordes av Ekonomistas läsare? Avge din röst nedan så redovisar vi resultatet på måndag.

Lättbegripligt om skatter

Brottas du i dessa valtider med nära och kära med vaga begrepp om vad skatter egentligen är och innebär? Det är i så fall inte så konstigt med tanke på politikernas tämligen oförsiktiga användande av begrepp som ”straffskatt på pensionärer” och ”ungdomsskatt”.

Men nu finns det en mycket enkel och pedagogisk skrift att sätta i de förvirrades händer. För ett tag sedan kom nämligen Eva-Lena Ahlqvist, chef för ledarredaktionen på Dagens Industri ut med boken ”Klarspråk om skatter” på SNS-förlag. Boken är också utmärkt för dig som snabbt vill kunna ge sken av att vara skatteexpert, men inte orkar gå tillbaka till läroboken i optimal beskattning.

Ett litet nationalekonomiskt valmanifest

Valrörelsen har hittills inte varit helt upplyftande för den som önskar en rationell och intellektuell diskussion kring viktiga samhällsekonomiska framtidssfrågor. En intressant fråga så här strax innan valet är då om det finns något valmanifest som stora delar av ekonomkåren hade kunnat skriva under på? Min något godtyckliga lista över sådana reformer ser ut som följer:

Återinför fastighetsskatten men ta bort märkliga undantag som de för bostadsrätter. Fastigheter är en utmärkt skattebas och de möjligheter till uppskov med reavinstskatten som tidigare fanns gjorde inlåsningseffekterna minimala. De som inte har råd att betala skatten då priserna stiger men ändå vill bo kvar kan alltid belåna sin fastighet. Däremot kan man naturligtvis ha åsikter om den exakta nivån på denna skatt. Vi har bland annat skrivit om fastighetsskatten här och här.

Höj matmomsen! En lägre moms på varor som är priskänsliga än på varor som vi ändå konsumerar kan motiveras av effektivitetsskäl. En enhetlig moms har däremot fördelen att undvika godtyckliga gränsdragningar och minskar utrymmet för diverse påtryckningsgrupper. Oavsett vilken effekt man tror är viktigast torde en höjd matmoms — återigen en utmärkt skattebas — stå högt på agendan. De fördelningspolitiska argumenten för en låg matmoms avfärdas effektivt i en statlig utredning av frågan.

A-kassan bör vara obligatorisk, statlig och om möjligt differentierad mellan olika avtalsområden. Dessutom bör den vara betydligt generösare än idag i början av arbetslöshetsperioden och sedan trappas ned; taket  i dagens a-kassa är så lågt att den inte fungerar som en effektiv omställningsförsäkring. Obligatoriet undanröjer de adverse selection-problem som finns med en frivillig försäkring och differentieringen gör att de som driver upp arbetslösheten genom att kräva höga löneökningar får bära en del av kostnaden själva. Statlig bör den vara då det minskar administrationskostnaderna. Slutligen bör a-kassan helst vara konjunkturberoende. Att facken skulle behöva a-kassan för att locka till sig medlemmar förefaller orimligt då medlemskap i a-kassan är frikopplat från medlemskap i facket. Ekonomistas har skrivit mer om a-kassan här, här och här.

Höj koldioxidskatten — helst i hela världen! Det självklart bästa sättet att hantera en extern effekt är att beskatta den. En skatt ger teknikneutrala incitament  att minska utsläppen vilket gör att vi slipper mer eller mindre felriktade subventioner till de senaste miljöpolitiska modetrenderna. Läs gärna Mats Persson inlägg om detta. Ett globalt system för handel med utsläppsrättigheter vore även det önskvärt.

Återinför arvsskatten! En enhetlig skatt på ca 30 procent på arvsinkomster torde ha mycket små negativa effekter på incitamentsstrukturen i samhället; arven består trots allt till stor del av fastigheter och passiva innehav av diverse värdepapper. Att en stor och växande del av inkomsterna kommer från arv gör det är fördelningspolitiskt orimligt och statsfinansiellt oansvarigt att strunta i denna skattebas. Då det i princip finns två sätt att tjäna pengar — genom att få dem eller att arbeta ihop dem själv — så kan man dessutom fundera över incitamentseffekterna av att bara beskatta det egna intjänandet.

Sänk bolagsskatten! Vem som i praktiken betalar denna skatt är svårt att avgöra och det är en öppen fråga om den egentligen ger några faktiska skatteinkomster. Den snedvrider dessutom företagens investeringar och skapar stort utrymme för resursslukande skatteplanering. Läs gärna vad Niclas Virin skriver om denna skatt.

Reformera betygssystemet! Det målstyrda betygssystemet har lett till betygsinflation, social utslagning och troligen till försämrade skolresultat. Trots att betygen är överlägsna som antagningssinstrument riskerar de därför att förlora sin legitimitet. Ett betygssystem förankrat med centralt rättade nationella prov, med ett lågt lägsta steg och ett svårnåbart högsta steg vore en billig och välmotiverad utbildningsreform.

Avskaffa hyresregleringen! Hyresregleringen skapar enorma inlåsningar på bostadsmarknaden och ger möjligheter till en helt godtycklig förmögenhetsomfördelning via bostadsrättsombildningar och svarthandel. Mycket tyder dessutom på att regleringen bidrar till den segregation den sägs motverka. En avreglering av hyrorna med ett system som kompenserar de nyvarande hyresgästerna vore en mycket välkommen bostadspolitisk reform. Läs även vad Robert skrivit om detta (här och här).

Privatisera till marknadspriser! Slutligen så borde det vara en självklarhet att privatiseringar av offentlig verksamhet ska ske till marknadspriser. Detta oavsett om man talar om spritproducenter, skolor eller statskyrkor.

Ingen håller kanske med om allt men många om mycket? Det vore kul att höra vilka viktiga reformer jag missat!

Uppdatering (2010-10-06)

Dagens industri har uppmärksammat detta manifest och har på min inrådan lagt till ett viktigt klargörande. Det är flera skattehöjningar på listan. Skatteintäkterna kan antingen användas för att sänka övriga skatter (förslagvis på arbete) eller till att öka utgifterna. Att finna konsensus kring hur pengarna ska användas är dock svårt.