Är kaffekonsumtion viktigare än gener?

2011-01-31 by 19 Comments

Förra veckan var en av huvudnyheterna på Ekot att ny forskning visar att livslängden beror mer på livstilsfaktorer än på genetiska faktorer. Min första reflektion när jag hörde nyheten var förstås hur tusan man lyckats visa detta. Varken nyhetsinslaget eller pressmeddelandet från Göteborgs universitet avslöjade hur forskarna gått till väga. I pressmeddelandet citeras huvudförfattaren till studien, Lars Wilhelmsen, kort och gott på följande vis: “Vår studie visar att de ärftliga faktorerna inte spelar roll. I stället är det livstilen som påverkar mest”.

I studien har man följt män födda 1913 i Göteborg under decennier. Forskarna använder två kontrollvariabler för att kontrollera för ärftliga faktorer, nämligen huruvida modern respektive fadern levde 1963, det vill säga när männen i studien var 50 år. Moderns, men inte faderns, överlevnad 1963 visade sig samvariera med sannolikheten att överleva till 90 års ålder. Däremot var andra faktorer, såsom rökning och kaffekonsumtion (!), betydligt starkare relaterade till livslängden. Det är utifrån detta som Lars Wilhelmsen drar slutsatsen att livsstilsfaktorer är viktigare än genetik.

Någon sådan slutsats går naturligtvis inte att dra utifrån den här studien. För det första har forskarna använt ett väldigt grovt mått på föräldrarnas livslängd (huruvida de levde 1963) som blir extra skakigt eftersom det också beror på hur gamla föräldrarna var när barnet föddes. Forskarna skulle i stället kunna ha kikat i kyrkoböckerna och inkluderat såväl föräldrars som mor- och farföräldrars faktiska livslängd.  För det andra har säkerligen många av de livsstilsfaktorer som är med i studien genetiska orsaker, till exempel kondition och blodtryck. Det förmodligen enda sättet att dra den slutsats Wilhelmsen verkar vilja dra är att göra tvillingstudier och undersöka hur korrelationen i livslängd skiljer sig mellan enäggs- och tvåäggstvillingar.

Det finns åtminstone två tvillingstudier gjorda (en dansk och en svensk) och dessa visar att maximalt en tredjedel av variationen i livslängd beror på gener. Livslängden verkar alltså ha jämförelsevis lite att göra med våra gener, men min gissning är ändå att generna är betydligt mer avgörande för livslängden än till exempel hur mycket kaffe man dricker.

Den data som används i Wilhelmsens studie är onekligen fascinerande — man har under decennier regelbundet undersökt och intervjuat nästan tusen män. Även om dessa data inte kan besvara frågan om genernas betydelse, finns det säkert mycket annat intressant att säga. Tyvärr lämnade just den här artikeln mig med fler frågor än svar (till exempel, varför utelämnas tänkbara förklaringsfaktorer uppmätta vid 80 års ålder?). Det förefaller som det korta artikelformat som dominerar inom naturvetenskap är helt opassande för den här sortens epidemologisk forskning. Epidemologer kan oftast inte förlita sig på kliniska studier och därmed ställs de inför samma kluriga empiriska utmaningar som vi samhällsvetare är vana vid, kanske framförallt när det gäller att skilja på kausalitet och korrelation. Sådana frågor är dock svåra att avhandla trovärdigt på ett fåtal sidor både för samhällsvetare och epidemologer.

Filed Under: Metod, Välfärd

Sociala nätverks ekonomiska betydelse

2011-01-26 by 6 Comments

Att vänner och bekanta kan underlätta ekonomisk aktivitet på en rad sätt skulle nog de flesta skriva under på. Som så ofta är det dock svårt att isolera effekterna av just det sociala nätverket för att på ett övertygande sätt visa hur viktigt detta är. Problemet är helt enkelt att ekonomiska och sociala relationer ofta utvecklas parallellt.

I en väldigt väl genomförd studie (som för övrigt presenterades igår på IIES) lyckas dock Konrad Burchardi och Tarek Hassan isolera den ekonomiska effekten av sociala relationer genom att studera utvecklingen i olika västtyska regioner efter återförenandet med Östtyskland 1990.

Det som möjliggör identifikationen är det faktum att miljontals tyskar efter andra världskrigets slut deporterades eller flydde från områden som idag är delar av Ryssland och Polen. Alla rörde sig samma väg väster ut men vissa av dem stannade i delar som 1949 blev Östtyskland medan andra flyttade vidare till det som blev Västtyskland. Fördelningen över regioner i Västtyskland var mycket ojämn och det som avgjorde vart de flyttade var tillgången på bostäder som i sin tur berodde på vilka områden som bombats under kriget. Bombningarna i krigets slutskede var inte korrelerade med hur ekonomiskt viktiga olika regioner var och därför är det inte sannolikt att besluten om var man bosatte sig påverkades av olika regioners ekonomiska potential.

Sammantaget betyder allt detta att det i slutet av 1980-talet fanns familje- och vänskapsband mellan slumpmässigt valda delar av Västtyskland och Östtyskland, där dessa relationer inte på något sätt formats eller upprätthållits av ekonomiska eller affärsmässiga överväganden. När Öst och Västtyskland plötsligt återförenas öppnas dock även affärsmässiga möjligheter och den exogena variationen i sociala relationer mellan olika regioner gör det möjligt att studera vilken kausal effekt dessa har haft på ekonomiska utfall.

Burchardi och Hassan finner att de områden i västra Tyskland som fått fler flyktingar från öst i slutet av 40-talet både växer fortare, har fler entreprenörer och har dessutom fler företag med dotterbolag i östra Tyskland. Effekterna är ganska stora; en ökning med en standardavvikelse av andelen krigsflyktingar leder till en ökning av inkomster (per capita) med 4,6 procent över perioden 1989-2005 kontrollerat för skillnader i tillväxt i tidigare perioder.

Den precisa identifikationen gör det mycket troligt att dessa skillnader i ekonomiska utfall kan tillskrivas att regioner med fler personliga kontakter i östra Tyskland helt enkelt hade större möjligheter att identifiera goda affärsmöjligheter där efter murens fall. Burchardi och Hassan är försiktiga med vilka generaliseringar som kan göras utifrån det tyska exemplet men jag tycker nog att resultaten på ett övertygande sätt visar hur viktiga flyktingar kan vara för företag och entreprenörskap i landet de flytt till den dag platsen de flytt från börjar växa.

Filed Under: Företagande, Internationellt, Metod

Behöver vi banker?

2011-01-25 by 36 Comments

Allt fler efterlyser striktare kapitalkrav på bankerna, dvs att bankernas utlåning i högre utsträckning ska täckas av eget kapital snarare än insättningar och annan upplåning. Sådana rekommendationer ingick t ex i SNS Konjunkturrådsrapport och i OECDs Sverigerapport. Men hur mycket högre bör kapitalkraven vara? Bör de vara 100 procent?

Ett krav på fullständig kapitaltäckning skulle innebära slutet för banker så som vi känner dem i dag. Den centrala frågan är dock om de funktioner dagens banker fyller skulle kunna uppnås i ett finansiellt system med fullständig kapitaltäckning och därmed obefintligt behov av offentliga räddningsaktioner. Bankernas viktigaste funktioner är löptidsomvandling, riskspridning, övervakning och informationsinsamlande. Löptidsomvandlingen sker genom att bankerna lånar kort (hushållens har omedelbar tillgång till sina insättningar) men lånar ut långt (banken kan inte omedelbart kräva tillbaka det som lånats ut till företag och hushåll). Riskspridningen sker när hushållens insättningar sprids till olika lån och investeringsprojekt. Och banken, snarare än varje enskilt hushåll, gör kreditprövningar och övervakar att företagen uppfyller de lånevillkor som sätts upp.

Anta att dagens banker ersattes av två nya typer av finansinstitut. Likviditetsbanker skulle precis som nu ta emot insättningar från hushåll och hantera lönekonton och betalkort. Dessa banker skulle på sin tillgångssida endast tillåtas hålla sedlar och mynt samt insättningar på likviditetskonton i Riksbanken. De andra finansinstituten skulle vara fullständigt finansierade med eget kapital, t ex genom att konstrueras som fonder. Fonderna kan liksom dagens banker sprida kapital från många små sparare till företagsutlåning (eller förvärv). Därmed uppnås såväl riskspridning, övervakning och informationsinsamlande på ungefär samma sätt som i dag. Även löptidsomvandlingen skulle fungera ungefär som i dag, eftersom informationsteknologin tillåter nästan omedelbar handel i fondandelarna. Den bankfunktion som förmodligen skulle gå förlorad är att hushållen kan spara riskfritt med omedelbar tillgång till likviditet samtidigt som dessa medel kanaliseras ut som utlåning till företagen. Den funktionen är dock inte skapad av bankerna utan ett resultat av de explicita eller implicita statliga garantier som finns bakom finanssektorn.

Laurence Kotlikoff

Laurence Kotlikoff

SNS Konjunkturråd diskuterar i sin rapport (s 71-73) förslag på en omfattande reform av finanssektorn utifrån dessa utgångspunkter, men avfärdar snabbt förslagen med argumentet att fonderna skulle klara övervakningen och informationsinsamlandet sämre än bankerna. Jag har lite svårt att förstå detta argument, särskilt efter att ha lyssnat på Laurence Kotlikoff under ett seminarium på Riksbanken förra veckan. Kotlikoff, professor i makroekonomi vid Boston University, är en av de ivrigaste förespråkarna för en radikal förändring av banksystemet.

Kotlikoff förespråkar en övergång till ett system med limited purpose banking ungefär utifrån de principer jag beskrev ovan.* Enligt Kotlikoff skulle ett sådant system lösa en lång lista med problem på finansmarknaderna. Jag är kanske inte lika övertygad som han, men jag tror ändå att tanken är god. Den amerikanska hanteringen av finanskrisen, med omfattande offentliga stödinsatser, ger inte marknaden incitament att prissätta risk på rätt sätt i framtiden. En tänkbar lösning för att hantera dessa moral hazard-problem är ökad övervakning och ytterligare regleringar. Men finanskrisen har även visat att övervakning är svårt och att regleringar sällan blir effektivt utformade. En annan lösning är att eliminera behovet av framtida offentliga stödinsatser, och det är just detta som förslaget om begränsade banker syftar till.

En övergång till dessa begränsade banker skulle medföra stora utmaningar på kort sikt och en helt reformerad finansmarknad på lång sikt. Föga överraskande väckte det därför stor uppmärksamhet och en hel del kritik när stöd för sådana tankar fördes fram i ett tal av den brittiske centralbankschefen Mervyn King i höstas. Men Kings tal är välformulerat och argumentationen övertygande, så läs och begrunda!

—————
*) Hans tankar om limited purpose banking utvecklas i boken Jimmy Stewart is Dead. Boktiteln syftar till skådespelaren James Stewarts roll som välvillig bankir i filmen It’s a Wonderful Life.
Filed Under: Makro

Lästips: Om svensk utbildningsforskning

2011-01-21 by 23 Comments

I det senaste numret av Skolvärlden finns en intressant granskning av svensk utbildningsforskning. Den visar bland annat att ytterst få svenska avhandlingar i området behandlar effekterna av pedagogiska arbetssätt; något som rimligen borde vara helt centralt. Vidare skrivs det mesta på svenska och väldigt få forskare publicerar sig internationellt.

Det är därför kanske inte underligt att pedagogiska metoder som i bred skala införts i svensk skola enligt forskningen kan vara rent destruktiva (ex individualiserad undervising och mentorskap) medan dokumenterat verksamma åtgärder ignorerats (ex systematiska utvärderinger av enskilda lärares arbetssätt).

Så kan vi naturligtvis inte ha det, varför det är utmärkt att regeringen planerar en utvärderingsfunktion inom utbildningsområdet. Frågan är bara vem som ska sköta denna utvärdering?

Filed Under: Lästips, Utbildning och forskning

SNS Konjunkturrådsrapport

2011-01-20 by 6 Comments

I går presenterades SNS årliga Konjunkturrådsrapport, Miljö, arbete och kapital — dags för nya samhällskontrakt, författad av Anders Vredin, Runar Brännlund, Lars Ljungqvist, Per Strömberg och Arvid Wallgren. Som titeln antyder spänner rapporten över tre skilda områden. Trots det har man lyckats producera en lättläst och väl sammanhållen skrift som för fram ett antal tänkvärda åsikter. Låt mig nämna och kommentera ett urval av dessa.

Rapporten föreslår att klimatpolitiken bör renodlas. Politiken bör främst bedrivas genom koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter, medan riktade åtgärder (t ex subventioner av miljöbilar) bör avskaffas. Detta är knappast någon kontroversiell åsikt bland ekonomer, men ändå en poäng som är viktig att betona. Under en efterföljande frågestund påpekade John Hassler att koldioxidskatten bör utgå på konsumtion snarare än produktion. Detta är särskilt viktigt om ett litet land som Sverige beskattar utsläppen hårdare än andra länder. Med en skatt på koldioxiden i konsumtionsvarorna undviker vi att produktionen flyttar utomlands för att undvika beskattningen. Resonemanget låter övertygande, även om jag misstänker att det i praktiken kan vara svårt att mäta hur mycket utsläpp som har genererats vid produktionen av importvaror.

Författarna menar vidare att sysselsättningspolitiken kan stärkas. Ett av förslagen är att införa ett omfattande system med välfärdsjobb för arbetsförmögna i “utanförskapet”. Välfärdsjobben skulle vara en förutsättning för att erhålla ersättningar från välfärdssystemen. Grundtanken med aktivering och motprestationer är god, men jag instämmer i det tvivel som finansminister Anders Borg framförde under presentationen: det är svårt och förmodligen dyrt att hitta dessa välfärdsjobb och dessutom finns en påtaglig risk att för undanträngning av vanliga jobb. Notera också att Eva Mörk häromdagen framförde det diametralt motsatta förslaget, dvs att man ska få en grundersättning utan att kommunen eller arbetsförmedlingen kan kräva en motprestation.

En av rapportens synpunkter på finansmarknadspolitiken är att det krävs en effektivare lagstiftning om hur banker i kris ska hanteras. Av någon anledning tog finansministern tydligt avstånd från det här förslaget (han verkade med oklar argumentation mena att en sådan lagstiftning skulle äventyra de sunda offentliga finanserna). Ett mer intressant uttalande från finansministern rörde det nödlån till Lettland som Sverige och vissa andra länder drev igenom mot IMFs vilja under 2009, och som hindrade Lettland från en nära förestående kollaps. Enligt finansministern räddades på så sätt två svenska banker (Swedbank och SEB) från en utveckling som hade tvingat fram ett statligt övertagande. Denna tolkning av nödlånet är visserligen inte ny, men jag har inte tidigare hört den framföras av finansministern. Och nog hade det varit bra med en tydlig lagstiftning på plats om ett statligt övertagande hade blivit nödvändigt.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans, Miljö

Minskar invandring stödet för omfördelning?

2011-01-19 by 19 Comments

I en drygt 10 år gammal artikel visade Alberto Alesina med medförfattare att amerikaner är mindre benägna att bidra till kollektiva nyttigheter om den etniska mångfalden är stor. Det finns numera ett antal korrelationsstudier som visar på liknande samband i flera länder. I en ny studie av Matz Dahlberg, Karin Edmark och Heléne Lundqvist visas att sambandet även verkar finnas i Sverige och att det är kausalt:  det verkar faktiskt vara invandring som påverkar stödet för omfördelning.

I studien undersöker författarna flyktingmottagandet i svenska kommuner 1985 till 1994. Flyktingmottagandet var huvudsakligen centralstyrt under denna period och kommunerna själva hade relativt liten påverkan på hur många flyktingar de var tvungna att ta emot. Studien visar att invånare i kommuner som tog emot många flyktingar blev mer negativa till sociala bidrag (frågan i undersökningen var om man vill “minska nivån på de sociala bidragen”). Författarna använder sig av paneldata på individnivå och undersöker hur stödet för sociala bidrag förändrades till följd av flyktingmottagandet, vilket gör det svårare att hitta en annan förklaring än att det var flyktingmottagandet som påverkade bidragsattityder. Intressant nog är den här effekten starkast för de rikaste, vilket tyder på att det inte handlar om att infödda svenskar blir rädda för att invandrarna “tar jobben”.

Min gissning är att det här förmodligen handlar om att den solidaritet som välfärdspolitik bygger på helt enkelt har gränser. Alltför stora olikheter riskerar att underminera den solidariteten. Men det behöver naturligtvis inte vara etniska olikheter i sig som är avgörande, utan andra slags olikheter som kan vara förknippade med etnicitet. Denna tolkning är konsistent med den studie om sambandet mellan olikheter i ekonomisk-politiska åsikter och graden av omfördelning som jag skrev om för ett tag sen. Det är också i linje med den teoretiska modellen i artikeln av Alesina som nämndes  ovan — i den modellen spelar etnicitet roll på grund av att olika etniska grupper har skiljda politiska preferenser för vilka kollektiva nyttigheter man bör satsa på. Om vi är måna om att upprätthålla ett starkt stöd för välfärdsstaten skulle denna tolkning av sambandet mellan mångfald och omfördelning tala för en integrationspolitik som bygger på assimilation snarare än mångkulturalism, åtminstone “assimilation” när det gäller ekonomisk-politiska värderingar. (Assimilation kontra mångkulturalism är för övrigt något som diskuteras i en färsk Timbro-rapport vilken fått DN-ledarskribenten Lisa Bjurwald att bannlysa ordet “assimilation”.)

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Dagens försörjningsstöd – en dålig kompromiss

2011-01-18 by 44 Comments

Dagens försörjningsstöd, det som i vardagsspråk kallas för socialbidrag, har idag två uppgifter. Dels ska det fungera som ett yttersta skyddsnät för personer som inte kan försörja sig själva, dels ska det utgöra ersättning gör personer som saknar, eller inte har tillräcklig ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Tyvärr leder denna tudelade uppgift till att systemet funger dåligt i bägge hänseendena.

Eftersom försörjningsstödet är behovsprövat uppstår stora marginaleffekter som innebär att det inte lönar sig för bidragstagare att ta kortare arbeten eller timanställningar.  Detta innebär att incitamenten att ta arbeten är dåliga och att jobbskatteavdraget inte biter för denna grupp. Alltså fungerar systemet dåligt som arbetslöshetsersättning.

Många kommuner upplever att Arbetsförmedlingen gör för lite för denna grupp, och eftersom deras kostnader för försörjningsstöd stiger när arbetslösheten går upp har det vuxit fram en kommunal arbetsmarknadspolitik vid sidan av den statliga. Om denna vet i  dagsläget väldigt lite. Dock vet vi att många kommuner betingar försörjningsstödet på att mottagarna deltar i olika aktiviteter. Detta kan säkert vara ett befogat sätt att så att säga “testa” folks arbetsvilja. Tyvärr innebär det också att människor riskerar att hamna utanför samhällets yttersta skyddsnät. Alltså fungerar systemet dåligt även i detta hänseende.

I dag presenteras den tredje bilagevolymen till Långtidsutredningen 2011. I en av dessa bilagor diskuterar jag den problematik som jag beskriver ovan. Min uppfattning är att det är dags att skilja arbetslöshetsersättningen från det yttersta skyddsnätet. Detta kan åstadkommas genom två reformer, nämligen

  • Inför en generell statlig dagpenning till samtliga individer som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och uppfyller Arbetsförmedlingens krav på aktivitet
  • Ta bort möjligheten för kommunerna att villkora försörjningsstöd på motprestationer för biståndstagaren enligt 4 kap 4 § i SoL

Jag tror att denna uppdelning skulle gynna alla. De arbetslösa får en tydligt huvudman och dessutom rätt till ersättning om de lever upp till ställda krav. Arbetsförmedlingen får incitament att hjälpa denna grupp, samt inte minst sanktionsmöjligheter om de inte lever upp till de ställda kraven. Kommunernas socialtjänst kan fokuserar på sociala problem och försörjningsstödet kan bli det yttersta skyddsnätet som det var tänkt att vara.



Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor

Jantelag, kinesiska mammor och anti-pluggkultur

2011-01-17 by 25 Comments

Under helgen kunde man med skräckblandad fascination läsa om den järnhårda drilling i matte, språk, kaligrafi och fiolspel som många kinesiska mammor utsätter sina barn för. Någon tid för lek, spel och tv-tittande finns det inte. Inte heller gör artikelförfattarens skamlöst självgoda attityd saken bättre; det är alltså det här våra barn ska konkurrera med framöver.

Även om invändningarna mot dessa uppfostringsmetoder är uppenbara så är problemet att barn som drillas på detta sätt tenderar att prestera bra i skolan. De som lyckas i skolan brukar ges tillträde till de mest attraktiva utbildningarna och vilken förälder vill förneka sina barn möjligheten att komma in på dessa? Plötsligt blir man lite mer förstående inför den anti-pluggnorm som lär finnas bland pojkar, även om den dömdes ut av Delegationen för jämställdhet i skolan häromdagen.

Den som bryter mot anti-pluggnormen straffas, exempelvis genom mobbning och utfrysning, vilket begränsar konkurrensen till snävt avgränsade områden. Alla får därmed mer tid över för skoj och lek utan att den inbördes rangordningen behöver rubbas. Svagheten i strategin är att den inte kan hantera konkurrens utifrån — oavsett om denna kommer från flickor eller hårt drillade kineser.

Anti-pluggnormen har klara likheter med den bespottade Jantelagen. Genom hårda sociala restriktioner på prestation och ansträngning kan denna lag hantera det koordinationsproblem som gör att alla annars tenderar att jobba för hårt. För så är det; i sammanhang där man konkurrerar om givna positioner utgör den enes ansträngning en negativ externalitet för alla andra. Som alla vet är det rätta sättet att hantera en externalitet att beskatta den.

Resonemanget kan även förklara varför amerikaner har så kort semester jämfört med européer. Ett argument som förts fram är att det är roligare att vara ledig om nära och kära också är lediga. Gemensam ledighet kräver dock koordination vilket de europeiska fackföreningarna kunnat tillhandahålla via kollektivavtal och lobbying. Inte orimligt, men en i mina ögon troligare förklaring är att man genom att begränsa arbetstiden försöker hantera samma konkurrensproblematik som pojkarnas anti-pluggkultur. Och på motsvarande sätt kan modellen ha svårt att hantera konkurrens utifrån.

Är utveckingen att begråta? Nja, även om Jantelag och anti-pluggnorm kan hantera vissa externalitetsproblem så kan de kan vara nog så förtyckande. Dessutom är antalet attraktiva positioner i samhället inte givna. Sedan får man hoppas att det ekonomiska framåtskridandet får de kinesiska mammorna att lugna ner sig lite. Men den förhoppningen kanske är from.

Tack till Kristina S för inspiration
Filed Under: Arbetsmarknad, Utbildning och forskning

The only way is up!

2011-01-12 by 82 Comments

Under nyspråkrubriken Riktiga betyg är bättre än höga betyg presenterar regeringen sin nya betygsutredning. Förslaget innebär att alla betyg ska kunna omprövas om eleven är missnöjd. Vid överklagan kan dock betygen bara höjas så vi kan nog räkna med att betygsinflationen får sig en rejäl skjuts framöver. För att göra överklagan möjlig så förtydligas i utredningen kraven på dokumentation av elevernas betygsunderlag, vilket gör att än mer tid än idag kommer att läggas på tröstlös administration.

Nog är det bra med en rättvis bedömning men förslaget riskerar att leda till höjda betyg för den som ropar högst och inte för den som kan mest. Förslaget demonstrerar dessutom tydligt att regeringen inte litar på att den tillika ogenomtänkta lärarlegitimationen kommer att stärka lärarkårens professionalism.

Bedömning i all ära men skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap och denna underlättas inte av att undervisningen får en än mer underordnad roll än idag. I papperskorgen med denna utredning och låt istället skolorna lägga sin energi på att lära eleverna något.

Uppdatering: Läser att Jan Björklund avvisar utredningens förslag.

Filed Under: Utbildning och forskning

AEA 3: Finanskrisen och ojämlikhet

2011-01-12 by 41 Comments

Det bästa med AEAs årliga möten är de paneldiskussioner som står som spön i backen. Liksom de senaste åren dominerades programmet i år av diskussioner om finanskrisen. Ett intressant samtal om kopplingen mellan ekonomisk ojämlikhet och krisen ägde rum mellan Raghuram Rajan och Daron Acemoglu.

I sin bok Fault lines driver Rajan tesen att finanskrisen i grunden orsakades av den politiska responsen på ökad ojämlikhet, framförallt i USA. Den ökade ekonomiska polariseringen — enligt Rajan främst orsakad av teknologisk förändring och brister i utbildningssystemet — fick det politiska systemet att tillåta och även elda på en snabb kreditexpansion till låg- och medelinkomsttagare.

Även om detta låter plausibelt och i stora drag stämmer med händelsekedjan så är Acemoglu inte övertygad (hans presentation finns här). I stället hävdar han att avregleringen av de finansiella marknaderna var den grundläggande orsaken till att just de riktigt höga toppinkomsterna drog iväg. Avregleringarna i sin tur var orsakade av finanssektorns lobbyarbete vilket sedan tilltagit i takt med att den finansiella sektorn blivit allt rikare (jag har tidigare skrivit om inkomstutecklingen i finanssektorn).

Förklaringarna är i viss grad överlappande men det finns intressanta skillnader. Medan Rajan hävdar att den finansiella avregleringen var det politiska systemets måhända missriktade sätt att ta hänsyn till de lägre inkomstskiktens behov så säger Acemoglu att den politiska omsorgen redan från början gällde höginkomsttagarna. Som belägg för detta lyfter han fram studier som visar att höginkomsttagarnas önskemål får betydligt större politiskt genomslag än låginkomstagarnas.

Att finansektorns expansion gynnat de översta inkomstskikten verkar troligt och är även något som syns när man gör länderjämförelser. Det förefaller också troligt att en allt rikare finansindustri fått ett allt större politiskt inflytande. Svagheten med Acemoglus förklaring ligger därför främst i varför finansmarknaderna avreglerades till att börja med. Finanssektorn var trots allt inte särskilt rik innan avregleringen och forskningen tyder på att de tidiga bankavregleringarna i USA hade positiva effekter för breda grupper.

Den allmänna stämningen på AEA var en av stor oro och frustration inför framtiden, inte minst då den politiska processen förefaller kapad av finansindustrin (se Simon Johnsons artikel kring detta). Att de finansiella intressena är enormt inflytelserika idag innebär dock inte att de alltid varit det. Så även om Rajan inte har rätt i allt sätter jag en liten slant på att den finansiella utvecklingen de senaste 30 åren inte enbart varit det politiska systemets sätt att vårda toppinkomsttagarnas intressen.

Filed Under: Finans, Politik
Next Page»