Alltsedan bonden kom på att en morot hängandes framför åsnan får den att dra bättre har intresset för incitamentens betydelse varit stort. Men även om incitament ofta är en produktiv sporre kan de ibland förleda människor att göra fel saker, t ex lura till sig moroten utan att behöva dra kärran. Ekonomistas har lyft fram flera exempel på detta från både teori och praktik om bl a försörjningsstödets utformning, underskattningen av prestige, eller bonus för döda gerillamän.
Idag (25/2-11) beskriver statsvetaren Johan Tralau i DN ett annat exempel på missriktade incitament: Skolor och universitet som får pengar för att ge höga betyg till sina elever och studenter. Att konkurrensen om elever i kombination med att måttet på en bra skola är ett högt medelbetyg har gjort att högstadie- och gymnasieskolor successivt höjt sina betyg för att se bättre ut och locka till sig fler elever — och få mer skattepengar. Om detta har bl a Jonas Vlachos skrivit (bl a här och här).
Tralau påpekar emellertid att samma problem finns vid våra universitet och högskolor. Institutionerna får anslag efter antalet examinerade högskolepoäng och därmed ges lärarna direkta incitament att inte bara godkänna alla studenter utan även sätta höga betyg så att ryktet sprider sig om lätta poäng och höga betyg, vilket ger ännu mera pengar när studenter strömmar till . Likt pojken som ropade “Men han har ju inga kläder på sig!” när han såg den nakne kejsaren framhåller Tralau det som alla redan vet men som ingen talar högt om.
Kontentan är naturligtvis att kunskapen tar stryk och att värdet på befolkningens humankapital gradvis urholkas, såväl absolut som relativt andra länder. Det är dags för en översyn av kvalitetsmätning och finansieringsformer i det svenska utbildningssystemet.
Ekonomistas 
På mitt universitet så är “genomströmning” en av kvalitetsindikatorerna för grundutbildningen, så på excelarket för måluppfyllnad så får man högre kvalité ju fler som klarar sig.
Sådan pågår. Prop 2009/10:136 är hittills det politiska svaret.
Jag tycker det är dags att frikoppla bedömning från undervisning, både i grundskola och på universitet. Lärarna ska sköta pedagogiken. Olika typer av internationella/nationella/regionala prov kan sköta betygsättning. Då blir drivkraften att maximera betyg positiv.
http://joakimsoregelbundna.blogspot.com/2011/02/varfor-vill-lararforbundet-behalla.html
Vissa utbildningar, som tex http://www.hyperisland.se, tjänar nog förövrigt på att skippa betyg och istället låta studenter fokusera på sina portfolier och arbetslivskontakter.
“Då blir drivkraften att maximera betyg positiv.”
Det tror jag inte. Man hamnar istället i den andra dåliga världen där all undervisning syftar till att maximera elevernas förmåga att prestera på ett visst prov, en viss dag. Jmf med körkortsutbildningen om du vill. Knappast en bra utgångspunkt för varken lägre eller högre studier.
Jag tycker det är eftersträvansvärt med transparens för elever och lärare om vad som kommer att mätas.
Om man konstruerar de nationella proven så att de sammanfaller väl med lärandemålen behöver det inte vara en genväg att maximera förmågan att göra nationella prov. Lika lite som ett kvalitetsprov i en fabrik behöver skilja sig från de faktiska kvalitetsmålen.
Men självklart ska det vara tillräckligt med bredd och variation för att elever inte ska kunna nischa in sig t.ex. på bara första världskriget eller tyska pronomen. Internetbaserade prov kan ges ofta och även mäta t.ex. uttal.
Det är troligen omöjligt att skapa prov som på ett fullgott sätt täcker in lärandemålen. Vi kommer därför alltid att stå inför en viss avvägning mellan godtycke i betygssättning och destruktiv undervisning mot maximala provresultat.
I viss utsträckning kan problemen hanteras men det kommer aldrig att bli perfekt. Problemförnekare i alla läger gör däremot alla en otjänst genom att inte komma med konstruktiva förslag på hur de problem som finns kan hanteras.
De som inte tydligare vill förankra betygen i provresultat får gärna förklara hur man då tänker sig att betygssättningen ska bli likvärdig på olika skolor mellan olika lärare. För mig är det obegripligt.
Ja, mitt förra inlägg blev visst lite problemförnekande. Självklart kommer det uppstå oönskade effekter med centraliserad betygsättning. Men nuvarande halvmesyr av nationella prov och lärarbedömning tror jag inte är mindre problematisk. Och har svårt att tänka mig att det blir lättare att specialplugga till nationella prov än till högskoleprovet som många tar sig till universitetet med i dagsläget.
Jonas.
“De som inte tydligare vill förankra betygen i provresultat får gärna förklara hur man då tänker sig att betygssättningen ska bli likvärdig på olika skolor mellan olika lärare. För mig är det obegripligt.”
Genom att inte förespråka båda dessa med varandra oförenliga saker.
Den som förespråkar livärdighet i minsta detalj kan inte nöja sig med “precisa” skriftliga prov (som iofs inte existerar). Då vill det till att man ger sig på betygsskalan också. Högre upplösning där för att kunna skilja mellan elever. D.v.s. precis tvärtemot det upplägg man har på universitet. Ingen(?) kräver harmonisering och likvärdighet i betygssättning mellan olika universitet och högskolor, betygsskalan är minst sagt kort och en bra examinationsform förknippas ofta(?) med fler moment än bara skriftlig tentamen. Jag ser inte varför inte samma principer och ideal skulle kunna gälla på lägre utbildningar.
Gymnasiebetygen fyller en helt annan urvalsfunktion än högskolebetyg.
(Problemet med körskoleprovet är att det inte sammanfaller med vad som faktiskt utgör en bra förare, samt att testen konstrueras från en för liten frågebank.)
…just det. Läs vad Jonas skrev, och betänk också hur mycket tankemöda som ligger bakom utformningen av körkortsutbildning och -prov (och ändå blir det inte bra).
Varför skulle nationella prov (i vidare bemärkelse än vad vi har idag) komma att utfprmas så att de sammanfaller med egenskaper vi efterfrågar på högskola/universitet? Jag tror inte att det går.
Betygens främsta uppgift idag är att rangordna i en konkurrenssituation inför antagning till påföljande utbildningar. Det kan vara värt att påminna om detta.
Dessutom; för de populäraste utbildningarna sker konkurrensen på marginalen. Du förlorar din plats på läkarlinjen för att du missade ett årtal på historiaprovet – men provet var väldigt bra att använda för att ge dig ett korrekt betyg i historia. På sikt kommer vi få de läkare vi förtjänar.
Man kan också jämföra med högre studier. Varför existerar inlämningsuppgifter och munta (den absolut bästa examinationsformen, dock resurskrävande) om det räcker med en schysst skriftlig tenta?
Själv upplever jag alltmer att det relativa betygssystemet hade stora fördelar jämte dagens system (inklusive det som föreslås inför framtiden). Marginaleffekterna för de populäraste utbildningarna borde lösas “lokalt”. D.v.s. med intagningsprov. Det ger också en möjlighet att få med lämplighetstest. Jmf flygledare, brandman, polis, m.fl.
Är inte körkortsprovet ett riktigt bra prov, för sina syften?
Den teoretiska biten är lättadministrerad, billig och självrättande. Att frågebanken är öppen gör också att provet inte blir för svårt, och att man får ett ur pedagogisk synvinkel riktigt bra sätt att träna inför provet (göra uppgift på uppgift med omedelbar feedback).
Jag hade en klasskamrat från grundskolan som skrev om det teoretiska provet 7 gånger innan han klarade det, men trots det är jag övertygad om att de ekonomiska vinsterna med att han till slut fick körkort helt klart överväger riskerna/förlusterna.
Det är ju inte ett bra prov om man vill få körkortsaspiranterna att maximera sin teoretiska körkortskunskap, men det är väl inte direkt meningen med provet.
Detta är ju tyvärr inget nytt. Många av oss som varit med i den utbildningspolitiska debatten under nu decennier har påpekat detta allvarliga systemfel oräkneliga gånger. Ansvariga utbildningspolitiker väljer dock att titta åt andra hållet och låtsas som som om de inte känner till problemet.
Ska medel tilldelas efter merit måste självklart meriter värderas på ett “oberoende” sätt (externa examinatorer e d). I dagens system är det tyvärr också så att även om man som lärare vill försöka hålla på kvalitetskraven, så upplever man en mer eller mindre uttalad press från “omgivningen” att om inte annat så för ekonomins skull inte “kräva för mycket”.
Droppen urholkar stenen. Det blir till sist som när vi börjar tillåta våra studenter att släntra in på föreläsningarna lite när de vill och vi till vår egen förvåning upptäcker att vi själva inte heller längre är så noga med att hålla tiderna. Alla blir förlorare, precis som i ett utbildningssystem där kontraproduktiva incitamentstrukturer leder till en erodering av utbildningskvalitet. Och sen blir vissa (spelat?)förvånade över att vi sakta men säkert glider utför i PISA och TIMMS och … Man kan inte annat än ta sig för pannan!