Ekonomiskt manifest mot västvärldens svångremspolitik

Oenigheten bland ekonomer gällande vilken sorts politik som är bäst lämpad att möta den pågående ekonomiska krisen i västvärlden växer.

I Financial Times den 27 juni publicerade två världsberömda ekonomer, Paul Krugman och Richard Layard, ett upprop som de kallade “Manifest för ekonomiskt förnuft”. I manifestet, som också finns på en egen hemsida där många andra namnkunniga ekonomer skrivit på, anklagar författarna de styrande politikerna för att felaktigt strama åt de offentliga finanserna i en tid då även den privata sektorn krymper.

Krisen, menar författarna, är inte i första hand orsakad av oansvarig finanspolitik och alltför vidlyftig statlig upplåning (med undantag för ett fåtal länder, som t ex Grekland). Istället är det överdriven utlåning från bankerna och en sammanhörande ansvarslös skuldsättning av privata aktörer, både hushåll och företag, som orsakat krisen.

Uppropet angriper de två vanligaste motiven för åtstramande politik. Det första, som handlar om återhållsamhetens förtroendeskapande betydelse, avfärdas med att det finns få belägg för att åtstramningspolitik befrämjar ekonomisk aktivitet. Det andra, som ser krisen som en strukturkris för ineffektivt fungerande sektorer och ekonomier, avfärdas med orimligheten att alla sektorer samtidigt genomgår strukturkris vilket nu verkar vara fallet. Historiska erfarenheter från 1940-talets USA visar att det var efterfrågepolitiken som höjde aktiviteten, vilket ifrågasätter utbudsperspektivet på krisen.

Exakt vilken stabiliseringspolitik som är den rätta skiljer sig dock mellan olika länder, enligt uppropet. Graden av ekonomiska problem och ländernas förutsättningar för att bedriva nationell krispolitik skiljer sig åt.

Trots olikheterna understryker författarna att västvärldens regeringar ändå bör undvika stora nedskärningar och skattehöjningar som drabbar vanligt folk. Utöver de stabiliseringspolitiska argumenten mot sådana nedskärningar skulle en alltför tuff svångremspolitik riskera att förvärra den akuta krissituationen och skapa onödigt stort lidande bland medborgarna.

Det ska bli spännande att se vilket bemötande manifestet får bland såväl politiker som andra forskare. För egen del tror jag att författarna bakom uppropet har i allt väsentligt rätt i sin analys. Den privata sektorn verkar inte ha förmåga att kortsiktigt lösa krisen, utan därtill krävs en aktiv, expansiv finanspolitik, med satsningar inom särskilt utbyggd tjänstesektor och infrastrukturprojekt (givetvis med variationer mellan olika länder). En sådan politik skulle dessutom gå i linje — och kanske påskynda — den övergång till tjänstesektorekonomi som västvärlden redan befinner sig i. På längre sikt krävs även strukturreformer som inte minst rör skatteområdet, i synnerhet företagsbeskattningens utformning, för att skapa hållbara förutsättningar för ett produktivt näringsliv.

Sommarläsning

Sommaren är här och vi på Ekonomistas växlar ned i ett lugnare tempo och kommer inte att skriva så många blogginlägg de närmaste veckorna. Lämna däremot gärna tips på sommarläsning i kommentarstråden. Vilka böcker om ekonomi, vetenskap och samhälle är det som gäller i hängmattan i år?

Praktiska råd i ekonometri eftersökes

Utvecklingen av nya statistiska teorier, modeller och analysmetoder pågår ständigt. Det är därför inte lätt för forskare och utredare som inte har ett specialintresse för ekonometri att hänga med, och risken finns därför att de metoder som används inte är de bästa tänkbara. I värsta fall är de direkt felaktiga. Men hur ska man få information om nya metoder och deras användning? Här är ett förslag.

I den brittiska akademiska tidskriften Oxford Bulletin of Economics and Statistics publiceras inte bara vanliga tidskriftsartiklar. Nästan varje nummer innehåller även en översiktsartikel under rubriken “praktikerns hörna” (practioners’ corner) där olika forskare ger praktiska tips och råd i statistisk och ekonometrisk analys. Varje artikel behandlar ett speciellt tema, och även om fokus kan bli ganska snävt finns hela tiden en ambition att den genomsnittlige läsaren ska kunna ta till sig ämnet. Här är ett smakprov från några nummer:

Det vore önskvärt om även vår nordiska akademiska tidskrift Scandinavian Journal of Economics – och kanske rentav även den svenska Ekonomisk Debatt – skulle överväga att inrätta en praktikerhörna (se även mitt tidigare förslag om ännu mer grundläggande översikter som vänder sig till studenter). I våra länder finns specifika förhållanden som förtjänar en anpassad ekonometridiskussion, t ex gällande våra omfattande registerdatabaser. Fallgroparna och möjligheterna i deras användning är flera och den ständiga metodutvecklingen gör dessutom att dessa förutsättningar hela tiden förändras. Behovet av praktisk vägledning i den senaste ekonometrin är därför stort, och en av de effektivare sätten att förmedla detta är via våra tidskrifter.

Vad man kan köpa för pengar

Kapprummet utanför min sons klassrum är dimensionerat för färre elever än vad som idag kläms in i klasserna. Detta har fått till följd att sonen för att kunna hugga en krok lämnar hemmet i mycket god tid på morgnarna. Som nationalekonom funderade jag på om det inte vore effektivare att låta barnen köpa krokplatser av varandra. Därmed kunde de med högst betalningsvilja monetärt kompensera övriga elever och morgonstressen minska för alla. Innan jag hann föreslå detta på föräldramötet stoppade hustrun mig. ”Vissa saker handlar man inte med”, var hennes argument.

Jag påminns om detta när jag nu läser Michael Sandels What money can’t buy (denna artikel sammanfattar bokens budskap). I boken argumenterar Sandel för att allt fler varor och tjänster som tidigare inte handlats på marknaden nu är till försäljning vilket får stora konsekvenser för samhället i stort. Oron är att även om det kan vara effektivt i snäv bemärkelse att exempelvis låta dem med hög betalningsvilja köpa en plats i bussfilen, så finns det negativa konsekvenser av allt mer är till salu.

Sandels huvudsakliga oro består dels i att när allt mer går att köpa för pengar så ökar betydelsen av existerande inkomstklyftor, dels att den inre motivationen att agera moraliskt kan undermineras av att det finns en prislapp på det mesta. Den första punkten verkar närmast vara en truism: om ingenting kan köpas för pengar spelar det inte heller någon roll vad man har för inkomst. Den andra punkten kan det säkert ligga något i, inte minst då det visat sig att ägandet av sin egen bostad kan påverka människors inställning i centrala samhällsfrågor.

Även om frågan var marknaden bör upphöra och andra normer ta vid är intressant, får Sandels bok mig istället att fundera på hur avkastningen på disponibel inkomst i termer av nytta, eller välbefinnande, skiljer sig mellan samhällen. Rimligen borde nyttan av högre inkomst vara högre i ett samhälle denna kan användas till att köpa bättre utbildning till sina barn och bättre sjukvård åt sina föräldrar än där sådana tjänster inte säljs på marknaden. iPhones och semesterresor i all ära, men möjligheten att mer fundamentalt förbättra situationen för nära och kära borde göra en inkomstökning värdefullare.

Detta torde i sin tur ha betydelse för empiriska skattningar av hur inkomstskatter påverkar arbetsutbudet. Att marginalskatten sänks borde ha större effekt på arbetsutbudet i samhällen eller  regioner där mycket går att köpa än där utbudet är mer begränsat. Det finns därför ingen anledning att tro att responsen på en given skattereform ska se likadan ut i Sverige som i USA, eller för den delen i Stockholm som i Dorotea. Det är möjligt att det redan finns forskning kring konsumtionsmöjligheternas påverkan på arbetsutbudet och kunniga läsare får gärna upplysa mig om denna.

Med dessa funderingar önskar jag Ekonomistas läsare trevlig midsommar och skickar ut en fråga i rymden: är det ok att betala för att ge mina barn en bättre plats i kön vid midsommarfirandets fiskdamm?

Ineffektivt bostadsutnyttjande

Hyresregleringen innebär att hyrorna i attraktiva lägen vanligtvis är de facto subventionerade, vilket i sin tur innebär att bostadsbeståndet inte utnyttjas effektivt. Till exempel kanske en del bor större och använder hyresrätter som övernattningslägenheter i större utsträckning än de annars gjort. Men även i bostadsrättshus är det många lägenheter som används väldigt lite och många som tycks bo onödigt stort.

Den nationalekonomiskt skolade inser dock att skillnaden är att bostadsrättsägaren betalar marknadspris för sitt boende. De som använder sin bostadsrätt då och då som övernattningslägenhet eller som bor ”onödigt” stort tycker helt enkelt det är värt priset de betalar för detta. Detta innebär att utnyttjandet av bostadsrätter blir effektivt (däremot behöver det förstås inte vara särskilt jämlikt).

Detta resonemang förutsätter dock att människor korrekt värderar alternativkostnaden för sitt boende. Jag misstänker starkt att många inte tar tillräcklig hänsyn till denna. Äldre människor med stora obelånade lägenheter eller villor i attraktiva lägen inser nog inte alltid till fullo de tiotusentals kronor per månad som alternativkostnaden för deras boende ofta kan vara. Likaså tror jag det finns de som haft en bostadsrätt som övernattningslägenhet länge, men inte insett att alternativkostnaden stigit i takt med bostadspriserna.

Det här ställer den nationalekonomiska analysen lite på ända. Dels förefaller det inte helt lätt att uppskatta hur stor ineffektivitet detta ger upphov till. Dels är det inte uppenbart hur problemet skulle kunna lösas. Det torde krävas att människor upplyses om alternativkostnaden. Eventuellt bidrog den tidigare fastighetsskatten till att tydliggöra detta, men med den nya fastighetsavgiften riskerar det att bli mindre tydligt för de över maxbeloppet.

Sveriges bästa ekonomiblogg

Något av den tröttsammaste läsning som åtfinns i dagstidningar är artiklar om diverse branschutmärkelser som den egna tidningen fått. Vi på Ekonomistas har dessvärre inte haft möjlighet att tråka våra läsare med sådana nyheter tidigare, men idag kan vi stolt rapportera att Ekonomistas utsetts till bästa media i kategorin ekonomibloggare av PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson. Utmärkelsen bygger på enkätsvar från 151 finansanalytiker, investerare m.fl. Läs mer om undersökningen här.

Håller regeringens fördelningspolitiska analyser måttet?

I samband med sin ekonomiska vårproposition presenterar regeringen varje år en fördelningspolitisk redogörelse. Denna redogörelse beskriver inkomstfördelningens utveckling samt analyserar den ekonomiska politikens fördelningseffekter. Syftet med bilagan, som funnits sedan 1992, är att både utvärdera den egna politiken och informera riksdagen om det fördelningspolitiska utfallet. Men uppfyller bilagan sitt syfte? Är fördelningen korrekt återgiven och baseras analyserna på gängse metoder och aktuell forskning?

I fjol utökades mandatet för Finanspolitiska Rådet till att även innefatta granskning av regeringens fördelningspolitik. Som ett led i detta ombads jag att i en underlagsrapport granska de fördelningsbilagor som regeringens publicerat genom åren. Rapporten återger och diskuterar innehållet i varje enskild fördelningsbilaga. Därefter utpekas ett antal problemområden som antingen förbisetts eller som förtjänar att uppmärksammas mera. 

Det övergripande omdömet är positivt: fördelningsbilagorna håller i de flesta fallen hög kvalitet. Analyser och definitioner följer gängse ramar och bilagornas undersökningar angränsar tidvis till akademisk forskning.

Men variationen är stor, och fördelningsbilagorna har brister som i vissa fall är anmärkningsvärda. Exempelvis är analysen nästan helt inriktad på ett enda inkomstmått: disponibel inkomst under ett år. Detta fokus förbiser betydelsen av inkomstvariationer (t ex vill vi åtskilja tillfälliga låginkomsttagare, som fött barn eller studerar, från mer stadigvarande låginkomsttagare) eller andra mått på välfärd (t ex konsumtion, hälsa, förmögenhet). Vidare saknas nästan helt analyser av utlandsföddas betydelse för de fördelningspolitiska utfallen. Denna sammansatt grupp är överrepresenterad i fördelningens lägre halva, men varför detta är fallet och vilka underliggande strukturer som kan förklara utfallet besvaras aldrig. Ytterligare en brist är att familjebakgrundens betydelse, dvs analysen av jämlikheten i möjligheter, förbisetts helt.

Som Anders Björklund, SOFI, poängterade i sin diskussion av rapporten är redan det faktum att finansdepartementet håller med en egen enhet för fördelningsanalyser enastående. Men även om dess utredningar har hållit hög klass, finns uppenbarligen utrymme för förbättringar. Förhoppningsvis redan till nästkommande års bilaga.

Vilket är priset för Belarus gratislunch?

I början av 2011 hamnade Belarus (eller Vitryssland som man fortfarande oftast säger i Sverige) i en akut ekonomisk kris, efter att under flera år dragits med strukturella problem (huvuddragen i denna utveckling har beskrivits i ett tidigare inlägg här). Även om situationen fortfarande är mycket problematisk så har makroekonomin stabiliserats något under det senaste halvåret.

En stor anledning till de ökande problemen var Rysslands beslut 2006-2007 att gradvis höja priset på naturgas från de kraftigt subventionerade nivåerna till europeiska nivåer 2011. Jämfört med 2006 års nivå handlade det om ungefär ett femfaldigande av priset på den importvara som stod för nästan hela landets energikonsumtion och som utgjorde en viktig konkurrensfördel för den energiintensiva industrin i landet. Trots att man under perioden 2007-2011 sålde stora mängder statliga tillgångar så ökade landets statsskuld från ca 20 procent till över 60 procent av BNP. Bytesbalansunderskottet finansierades med både försäljningar och lån men detta till trots så blev alltså situationen akut under 2010-2011.

Nu tycks dock situationen på ett något oväntat sätt ha stabiliserats och en stor del ligger återigen i gaspriset. Precis när Ryssland fullföljt den prishöjningsstrategi som annonserades 2007 så bestämde man sig någon gång under hösten 2011 för att återigen drastiskt subventionera gas till Belarus. Jämfört med priset 2011 på 270 dollar per 100 kubikmeter har det plötsligt sänkts till 165 dollar. Diagrammet nedan visar att detta inte är en följd av någon generell marknadstrend utan ett kraftigt subventionerat pris (de blå staplarna är priset Belarus betalar, de gula är ”marknadspriset för EU”).

Nu är det ju så att ekonomer typiskt sett är skeptiska till att denna typ av gåvor ges utan baktanke (det rör sig om mellan tummen och pekfingret 2 miljarder dollar). Man gick förvisso med i tullunionen med Ryssland och Kazakstan och man har också sålt resten av Beltranzgas (gasnätet) till Gazprom men man undrar ändå om det inte finns något ytterligare. Jag blir i alla fall inte förvånad om en del av de aviserade försäljningarna av statliga företagen i Belarus sker till Ryska intressenter under mindre transparenta former.

Per Hortlund: Om att förutspå resultat i fotbolls-EM

Här följer ett gästinlägg av Per Hortlund, ekonomie doktor från Handelshögskolan, verksam som utredare vid Handelns Utredningsinstitut.

Många kommer säkert ihåg den lustiga situation som uppstod under fotbolls-EM 2004, då Sverige och Danmark skulle gå vidare från gruppspelet på Italiens bekostnad om bara matchen Sverige-Danmark slutade 2-2. Vilket också skedde. Det talades då om att matchen var uppgjord. De framsynta hade emellertid insett att även om matchen inte gjordes upp på förhand skulle matchen ändå sluta 2-2. Detta resultat var nämligen Nash-jämvikten i ett icke-kooperativt spel. Genom att tillämpa ekonomisk teori kunde man tjäna sig en hacka hos vadhållningsbyråerna.

På förunderligt vis upprepar sig nu exakt samma situation under EM 2012! Den den 18 juni spelar Spanien och Kroatien sista gruppspelsmatchen. Båda lagen går vidare, på Italiens bekostnad, om matchen dem emellan slutar 2-2. Precis som förra gången är det i förhandssnacket tal om uppgjorda matcher. Och precis som 2004 visar ekonomisk teori att Nash-jämvikten inträffar vid 2-2, även under icke-kooperativa förutsättningar. Nedan visas payoff-matrisen för matchen Spanien-Kroatien (under förutsättning att Italien slår Irland).

Nu är tiden att få lite praktisk nytta av lektionerna i spelteori. Resultatet 2-2 ger just nu 6 gånger pengarna hos Betsson. Förunderligt nog samma odds som förra gången.

Pensionering åt alla lycka bär?

Nationalekonomidoktoranden Martin Berlin skriver på Lyckobloggen om en studie som studerar välbefinnandet vid pensionering. Nedanstående graf är hämtad från studien och visar att långtidsarbetslösas välbefinnande ökar vid pensionering, medan de som har ett jobb inte upplever någon förändring. För en nationalekonom kan detta förefalla lite paradoxalt. Arbete antas vanligen vara ett nödvändigt ont och fritid är kul – arbetslösa som redan ”konsumerar fritid” borde därför inte uppleva någon större förändring i välbefinnande vid pensionering. Den tolkning av grafen som studiens författare fokuserar på är att det är stigmatiserande att vara arbetslös, men att man slipper detta stigma vid pensionering och därmed blir lyckligare. En annan tänkbar förklaring är att man inte längre behöver söka nya jobb eller oroa sig för att inte kommer få ett nytt jobb.