Kapprummet utanför min sons klassrum är dimensionerat för färre elever än vad som idag kläms in i klasserna. Detta har fått till följd att sonen för att kunna hugga en krok lämnar hemmet i mycket god tid på morgnarna. Som nationalekonom funderade jag på om det inte vore effektivare att låta barnen köpa krokplatser av varandra. Därmed kunde de med högst betalningsvilja monetärt kompensera övriga elever och morgonstressen minska för alla. Innan jag hann föreslå detta på föräldramötet stoppade hustrun mig. “Vissa saker handlar man inte med”, var hennes argument.

Jag påminns om detta när jag nu läser Michael Sandels What money can’t buy (denna artikel sammanfattar bokens budskap). I boken argumenterar Sandel för att allt fler varor och tjänster som tidigare inte handlats på marknaden nu är till försäljning vilket får stora konsekvenser för samhället i stort. Oron är att även om det kan vara effektivt i snäv bemärkelse att exempelvis låta dem med hög betalningsvilja köpa en plats i bussfilen, så finns det negativa konsekvenser av allt mer är till salu.

Sandels huvudsakliga oro består dels i att när allt mer går att köpa för pengar så ökar betydelsen av existerande inkomstklyftor, dels att den inre motivationen att agera moraliskt kan undermineras av att det finns en prislapp på det mesta. Den första punkten verkar närmast vara en truism: om ingenting kan köpas för pengar spelar det inte heller någon roll vad man har för inkomst. Den andra punkten kan det säkert ligga något i, inte minst då det visat sig att ägandet av sin egen bostad kan påverka människors inställning i centrala samhällsfrågor.

Även om frågan var marknaden bör upphöra och andra normer ta vid är intressant, får Sandels bok mig istället att fundera på hur avkastningen på disponibel inkomst i termer av nytta, eller välbefinnande, skiljer sig mellan samhällen. Rimligen borde nyttan av högre inkomst vara högre i ett samhälle denna kan användas till att köpa bättre utbildning till sina barn och bättre sjukvård åt sina föräldrar än där sådana tjänster inte säljs på marknaden. iPhones och semesterresor i all ära, men möjligheten att mer fundamentalt förbättra situationen för nära och kära borde göra en inkomstökning värdefullare.

Detta torde i sin tur ha betydelse för empiriska skattningar av hur inkomstskatter påverkar arbetsutbudet. Att marginalskatten sänks borde ha större effekt på arbetsutbudet i samhällen eller  regioner där mycket går att köpa än där utbudet är mer begränsat. Det finns därför ingen anledning att tro att responsen på en given skattereform ska se likadan ut i Sverige som i USA, eller för den delen i Stockholm som i Dorotea. Det är möjligt att det redan finns forskning kring konsumtionsmöjligheternas påverkan på arbetsutbudet och kunniga läsare får gärna upplysa mig om denna.

Med dessa funderingar önskar jag Ekonomistas läsare trevlig midsommar och skickar ut en fråga i rymden: är det ok att betala för att ge mina barn en bättre plats i kön vid midsommarfirandets fiskdamm?