Avgjorde fastighetsskatten valet 2006?

Efter valet 2006 hävdade Göran Persson att socialdemokraterna förlorade valet för att alliansen gick till val på att avskaffa fastighetsskatten medan de rödgröna ville behålla den. Många verkar dela Göran Perssons bild av fastighetsskatten som en väldigt impopulär skatt som väcker stort folkligt missnöje och som bidrog till maktskiftet 2006. En rapport baserad på SCB:s väljarundersökning från valet 2006 visar dock att fastighetsskatten förmodligen hade ganska lite att göra med socialdemokraternas valförlust.

I undersökningen har man intervjuat ett stort antal väljare och bland annat ställt en öppen fråga om vad som avgjorde hur de röstade i valet. Av de som röstade på socialdemokraterna i valet 2002 men bytte till något av allianspartierna i valet 2006 nämnde inte en enda väljare i undersökningen fastighetsskatten som skäl. De vanligaste skälet som angavs av socialdemokratiska partibytare var ett allmänt behov av förändring (35 procent nämnde detta). Om fastighetsskatten var en så viktig bidragande orsak till maktskiftet borde väl rimligtvis ett par personer nämnt det som orsak för varför de bytte parti? Eftersom fastighetsskatten ofta framställs som en “omoralisk” skatt som driver folk från hus och hem är det särskilt svårt att förstå varför människor inte skulle svara fastighetsskatten om det nu var det som avgjorde hur de röstade.

I samma undersökning ställs även ett stort antal frågor om inställningen till en mängd aktuella sakpolitiska frågor. Inställningen till fastighetsskatten är förvisso starkt korrelerad med hur man röstar (se tabell 21 i rapporten), men bland dem som bytte från sossarna 2002 till alliansen 2006 kommer fastighetsskatten först på åttonde plats (efter bland annat hushållsavdrag och inställning till privat sjukvård) och det är oklart om sambandet är statistiskt signifikant.

Det här får åtminstone mig att undra om fastighetsskatten verkligen är en så viktig fråga för väljarna eller om det mest är en bild som ständigt målas upp i media? Visst finns det enstaka personer med små inkomster och hus de ägt länge och som stigit i värde, men det handlar förmodligen om väldigt få personer. Kanske finns det ändå visst hopp att det är möjligt att återinföra fastighetsskatten i en kommande skattereform?

(Tipstack till David Strömberg.)

Återinför arvsskatten

I dagarna möttes europeiska och amerikanska arbetsmarknadsekonomer för en intensiv konferens i London. Det var sessioner från 9 till 19 och lunchen, det var trekantsmackor som man fick ta med sig till keynote-föreläsningar hållna av olika stjärnor. En av dessa var Thomas Piketty som diskuterade trender i toppinkomster och förmögenhetsfördelningen. Intressantast var dock hans dokumentation av arvens ökade betydelse under de senaste decennierna (se hans artikel här).

I Frankrike motsvarar inkomsterna av arv idag cirka 15 procent av de årliga inkomsterna (och 20 procent av de disponibla inkomsterna). Detta är nivåer som man inte sett sedan förra sekelskiftet och det är mer än en fördubbling sedan 1980. För att förklara detta bygger Piketty en modell som baserad på en enkel idé; när räntan är högre än tillväxten kommer avkastningen på förmögenheter att öka relativt andra inkomster. Hans simuleringar av utvecklingen de kommande decennierna tyder på att arvens betydelse kommer att stabliseras kring ca 20 procent av totalinkomsten.

Detta är en dramatisk samhällsförändring som bland annat betyder att vi är på väg mot ett “rentiärsamhälle” och bort från ett meritokratiskt samhälle där arbete och företagande är vägen till personlig rikedom. Medan det för personer födda mellan 1900 och 1950 i princip var omöjligt att bli riktigt rik på annat sätt än att tjäna bra så är situationen den omvända för generationerna födda 1970 och framåt.

Diagrammet nedan visar att medan de riktiga höginkomstagarna stabilt tjänat ungefär 10 gånger så mycket som medianinkomstagarna så varierar arvets betydelse desto mer. Bland personer födda 1920 var arbetsinkomsterna för toppinkomstagarna dubbelt så stora som arvsinkomsterna för topparvtagarna. Pikettys analys tyder att relationen kommer att vara den omvända för personer födda 1990. Samma förändring illustreras också av att endast några få procent av årgång 1920 hade arvsinkomster större än arbetstagarnas medianinkomst medan samma siffra för dem födda 1990 kan ligga kring ca 25 procent.

Nu är det inte säkert att denna utveckling ser likadan ut i alla länder och dessutom bygger delar av Pikettys analys på en simulering av en framtid som kan hålla något helt annat i sitt sköte. Analysen visar dock att det finnns än större anledning än tidigare att ifrågasätta den förra socialdemokratiska regeringens beslut att avskaffa arvs- och gåvoskatten. Om det finns svårstyrda ekonomiska krafter som driver upp arvens betydelse i förhålllande till arbetsinkomster så är det obegripligt att staten ytterligare ökar arvets relativa fördel genom att beskatta arbete tungt och arv inte alls.

Tyvärr går ingen av allianserna till val på en 50-procentig arvsskatt. Det är synd för man kan man ju tycka att de inkomster man får genom att gifta in sig i en förmögen familj borde beskattas (minst) lika hårt som de inkomster man får genom att — exempelvis — arbeta som personlig tränare och driva ett företag i friskvårdsbranschen. Annars finns risken att jakten efter ett gott parti på äktenskapsmarknaden ersätter jakten på en bra affärsidé och hårt arbete.

Foul judgement in the NBA

För några månader skrev jag om en studie som använde baseballstatistik för att identifiera omfattningen av diskriminering. Genom att studera ett mycket stort antal kast och hur dessa bedömts av domare (“strike” eller “ball”) kontrollerat för allt man kan tänka sig, visade det sig att sannolikheten att kastet skulle bedömas som “ball” (alltså felaktigt) var större om domare och kastare hade olika etnisk bakgrund.

I en snarlik studie som accepterats för publicering i Quarterly Journal of Economics har Joseph Price och Justin Wolfers tittat på hur vanligt det är att domare i den amerikanska elitserien i basket, NBA, dömer ut personliga fouls. Återigen ger mängden data möjligheter att kontrollera för ett stort antal andra saker som skulle kunna påverka denna frekvens (som spelar-, domar- och match-fixa effekter). Resultatet är tydligt; domare är hårdare mot spelare av annan etnicitet än deras egen och effekterna är tillräckligt stora för att sannolikt påverka matchutfallet.

Mer om exportmålet

Handelsminister Ewa Björlings mål att fördubbla exporten inom fem år, vilket jag har kommenterat här på Ekonomistas, möttes tidigare i veckan även av kritik från Cecilia Hermansson. I en replik idag insisterar dock handelsministern på att målet är både nödvändigt och realistiskt. Som en illustration på realismen nämner hon att exporten har ökat med 7,6 procent under det senaste året. För att uppnå målet krävs dock en ökningstakt på 15 procent om året under fem år på rad. Enligt Konjunkturinstitutets statistik har exporten inte ökat så snabbt något enda år sedan 1950 (dit statistiken sträcker sig).

Garanterat lägsta höga pris?

Inom en del branscher, till exempel elektronikbranschen, är lägsta pris-garantier vanligt förekommande (se till exempel ONOFF:s prisgaranti). En sådan garanti innebär att säljaren förbinder sig att erbjuda dig samma pris som du kan intyga att en konkurrent säljer varan för.

Lägsta pris-garantier är problematiska ur konkurrensperspektiv eftersom det inte är lönsamt för en konkurrent att sänka sitt pris — du kan ju köpa varan till samma pris hos företaget med prisgaranti (se till exempel den här översikten för en bra introduktion till denna litteratur). Enligt denna logik kommer företag att sätta ett litet högre pris som lurar dem som inte känner till konkurrenternas priser och samtidigt erbjuda en lägsta pris-garanti som gör att man ändå kan locka till sig välinformerade konsumenter. Om man stöter på ett fåtal företag inom en bransch som alla erbjuder samma garanterade låga pris kan man därför misstänka att priset är oskäligt högt.

Det här resonemanget förutsätter att konsumenter faktiskt utnyttjar lägsta pris-garantin genom att kräva konkurrentens låga pris eller genom att kräva mellanskillnaden tillbaka. Att utnyttja prisgarantin kräver dock både tid och energi och man kan därför misstänka att välinformerade konsumenter därför föredrar att handla i butiken som från början erbjuder lägst pris. Detta gör att den konkurrenshämmande effekten av lägsta pris-garantier kanske inte är så stor (se till exempel den här artikeln från 1999).

Jag tror dock att lägsta pris-garantier är populära av ett helt annat skäl. Det finns förmodligen många konsumenter som, kanske felaktigt, tror att butiker med lägsta pris-garantier har lägre priser än butiker utan garanti. I så fall kan konkurrenterna också tvingas införa en prisgaranti, men inte nödvändigtvis sätta priserna lägre än konkurrenterna (vilket är dåligt för konkurrensen). Men för en affär med höga priser kan det vara alltför kostsamt att införa en prisgaranti, så i vissa fall fungerar prisgarantier faktiskt som en trovärdig signal för låga priser som kan bidra till att stärka konkurrensen (den här artikeln diskuterar under vilka villkor prisgarantier är trovärdiga). Det senare stämmer med vad som hände när Tesco i Storbritannien introducerade en prisgaranti. Min egen begränsade erfarenhet av butiker med prisgaranti är dock att de förvisso håller ganska låga priser, men sällan erbjuder marknadens lägsta pris.

SADEV i kris

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur krisen i SIDA indikerar att även den myndighet som ska granska SIDA, Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete (SADEV), har problem. Jag avslutade inlägget med en uppmaning till UD att fundera över om den nuvarande strukturen för SIDAs granskning är adekvat.

Efter mitt inlägg fick jag flera mejl från personer med både god kännedom och starka åsikter om SADEVs arbete. Tonen var överlag mycket kritisk gentemot SADEV och dess ledning. Så här skriver en person (som godkänt citering) med god insyn i myndigheten:

Det finns mycket att berätta om nedlagda utvärderingar, utvärderingsförslag som förkastas, en ledning som saknar kunskaper i kvalificerad utvärdering, ledarskap, utveckling och bistånd, och utvärderingar som aldrig fokuserar på biståndets resultat.

Vidare antyds en undergivenhet och ojsälvständighet gentemot UD, vilken yttrar sig i att SADEV inte vill (eller vågar?) inleda granskningar utan först be UD om lov, att UD ska konsulteras under utvärderingarnas gång samt att man dessutom ber UD om lov att få publicera en gjord utvärdering.

Kritiken är givetvis mycket allvarlig. Om man ska tro den anonyme visselblåsaren ovan är SADEV en myndighet i djup strukturkris och situationen kommer inte att förbättras av sig själv eftersom orsaken till problemen finns i SADEVs egen organisation och verksledning.

Den naturliga följdfrågan är om de ansvariga på UD är medvetna om situationen i SADEV. Sverige spenderar nästan 30 miljarder kronor på bistånd men verkar sakna en adekvat extern granskning av hur pengarna används. Är det så UD vill ha det?

Jämställdhet och ekonomisk utveckling

Förra veckan var det som sagt stor utvecklingsekonomikonferens i Stockholm. Årets ABCDE (Annual Bank Conference on Development Economics) bjöd på idel kända talare med flera Nobelpristagare som de stora affischnamnen. Dessa stod sig dock slätt jämfört med konferensens bästa talare, årets John Bates Clark medaljör Esther Duflo från MIT, som också höll årets Myrdalföreläsning (och som tidigare porträtterats här på Ekonomistas). Hon var klar, tydlig, på forskningsfronten och samtidigt policyrelevant (jag tror inte man kan säga att t.ex. Joeseph Stiglitz i sitt framförande uppfyllde något av dessa krav).

Ämnet för hennes presentation var “Gender Equality in Development“, ett ämne som genomsyrat mycket av hennes forskning. Den tydligaste manifestationen av bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor i världen är det faktum att det finns ett underskott på mellan 60-100 miljoner kvinnor i världens befolkning. Fenomenet “missing women” (ett begrepp myntat av Amartya Sen i en NYRB artikel 1990) beror till viss del på selektiva aborter (“Gendercide” som The Economist kallat det), till viss del på vad Duflo kallar “cumulative neglect”, d.v.s. att kvinnor, speciellt i kristider och i nödsituationer, åsidosätts i större utsträckning än män. Utöver detta är också kvinnor globalt sett underrepresenterade inom utbildning, på arbetsmarknaden, och framförallt inom politiken.

En vanlig hållning i frågor kring vad vi bör göra åt detta är att vi inte behöver göra något speciellt utöver att satsa på utveckling i allmänhet. Det är trots allt så att jämställdheten är mycket högre i ekonomiskt utvecklade delar av världen. Utveckling kommer således, enligt den logiken, att leda till jämställdhet. En annan vanlig uppfattning är att vi bör satsa speciellt på åtgärder som ökar jämställdheten, inte bara för att det är bra i sig utan också för att jämställdheten skapar bättre tillväxtförutsättningar. Enligt denna logik är det jämställdhet som leder till utveckling.

Esther Duflos första poäng var att det säkerligen finns ett samband och att det till och med finns kausala samband i båda riktningarna, men att detta inte ska förväxlas med att det finns vare sig positiva eller negativa spiraler. Utveckling i sig räcker inte för att uppnå jämställdhet samtidigt som satsningar på jämställdhet inte är lösningen på alla utvecklingsproblem.

Som exempel på det första tog hon det faktum att många länder, t ex Kina, som utvecklas väldigt snabbt för närvarande också är länder där problemen med underskotten på flickor blivit värre. Ett annat exempel på utveckling som haft negativa effekter är relativt billiga ultraljudsundersökningar som kan bestämma kön på barn. I Indien annonseras denna möjlighet under den smaklösa rubriken “Spend 500 rupees now and save 50000 rupees later” där det överkomliga 500 Rupee beloppet är kostnaden för ett ultraljud medan 50000 syftar på den hemgift som brudens familj förväntas stå för.

Det finns många studier som visar att kvinnor ofta använder resurser och fattar beslut på sätt som är mer positiva för utveckling, flera av dem författade av Duflo. Trots detta var hennes samlade bild att män och kvinnor förvisso väljer att investera i olika saker men att det inte är klart att den ena profilen är bättre för utveckling jämfört med den andra (i en av Duflos egna artiklar finner hon t ex att kvinnor investerar mer i att skaffa tillgång till rent vatten, medan män investerar mer i skolor och vägar. Det är inte tydligt vilket av dessa som är att föredra ur ett effektivitets perspektiv).

Vad ska vi göra då? Som vanligt, menade Duflo att det finns avvägningar med allt och i slutändan måste man göra ett val. Att använda resurser för en god sak betyder att ta resurser från en annan god sak. För att uppnå jämställdhet kommer det, sannolikt under lång tid framöver, vara nödvändigt att gynna kvinnor på mäns bekostnad. Detta bör vi satsa på trots att detta sannolikt inte kommer att kunna motiveras endast av effektivitetsskäl. “I slutändan kommer vi förmodligen behöva det politiska modet att stå för att jämställdhet är ett mål i sig”.

Exporterar Sverige för lite?

I ett utspel på SvD Brännpunkt säger Handelsminister Ewa Björling att Sveriges export ska fördubblas inom fem år. Hennes främsta motivering för denna ambition verkar vara att “President Barack Obama presenterade nyligen sitt exportinitiativ med just målet att fördubbla USA:s export på fem år. Det är viktigt att Sverige är med på banan.”

I USA, där exporten 2009 låg på 11 procent av BNP kanske det är möjligt att fördubbla exporten. I Sverige uppgick exporten till 49 procent av BNP förra året. Här framstår en fördubbling som omöjlig att uppnå. Dessutom kan man fråga sig varför vi vill sträva efter mer export snarare än mer produktion för inhemsk konsumtion. I USA har ju den låga exporten och höga konsumtionen länge framställts som ett problem (en del av de s k globala obalanserna).

Bytesbalansöverskott 2009 (procent av BNP)

Bytesbalansöverskott 2009 (procent av BNP)

Björlings utspel blir särskilt förvånande med tanke på att bl a de internationella samarbetsorganisationerna under våren har lyft fram bytesbalansöverskotten i Kina, Tyskland och Japan som ett problem som dessa länder måste åtgärda genom satsningar på ökad inhemsk konsumtion för att höja ländernas import. Eftersom Sverige är ett litet land har vi inte lyfts fram i denna diskussion, men det är värt att påpeka att vi har ett ännu större bytesbalansöverskott i förhållande till BNP. Den internationella “kritiken” mot Kina, Tyskland och Japan borde alltså även omfatta oss. Visserligen tycker jag att denna internationella kritik är lite märklig, men det kan knappast vara rätt att nu satsa på en dramatisk svensk exportökning.

Socialkonstruktivism i nationalekonomi

Sociala konstruktioner i form av mänskligt skapade institutioner har länge tilldragit sig ekonomers intresse. På senare år har det dock dykt upp en mer radikal socialkonstruktivistisk strömning inom nationalekonomi som hävdar att även vårt sätt att se på världen är socialt konstruerat.

I en kort artikel i senaste numret av American Economic Review med titeln “Equilibrium Fictions: A Cognitive Approach to Societal Rigidty” argumenterar Karla Hoff och Joseph Stiglitz för att ekonomer bör studera hur den socialt konstruerade “kognitiva inramningen” påverkar hur människor tolkar omvärlden. Till exempel hävdar de att rasbegreppet uppstod för att legitimera slaveriet. Hoff och Stiglitz argumenterar för att eliten inte kan välja sociala konstruktioner helt fritt, utan de är trögrörliga och måste i någon mån vara konsistenta med andra vanliga föreställningar — därav begreppet “jämviktsfiktioner”.

Ekonomen Avner Greif och statsvetaren David Laitin publicerade en artikel med liknande idéer för ett par år sedan och även ekonomhistoriken Douglass Norths är inne på samma spår i boken Att förstå ekonomisk förändring. Roland Benabou har ett också ett par teoretiska artiklar som betonar vikten av trosuppfattningar, bland annat en artikel om ideologi som kollektivt accepterade förvrängda föreställningar. Idag disputerar Erik Mohlin på Handelshögskolan i Stockholm med avhandlingen Essays on Belief Formation and Pro-Sociality och även i hans avhandling finns socialkonstruktivistiska inslag.

En av Mohlins uppsatser handlar om kategorisering — de kategorier vi använder i vårt tänkande och som präglas hur vi uppfattar verkligheten. Men vad är det som bestämmer hur denna kategorisering görs? Mohlins antar att vi har kategorier för att göra prediktioner — till exempel skiljer vi mellan ljust och mörkt öl för att vi tycker det ger en relevant indikation om ölets smak. Detta resonemang innebär att vi skulle vilja ha så snäva kategorier som möjligt. Mohlin argumenterar dock för att detta måste vägas mot kostnaden av att ha alltför snäva kategorier. Alltför snäva kategorier innebär att vi kommer ha väldigt lite tidigare erfarenhet från varje kategori, vilket gör prediktioner baserat på smala kategorier blir mindre exakta (till exempel kategorin “belgiskt öl med låg alkoholhalt” där jag helt saknar tidigare erfarenhet). Mohlin studerar denna fundamentala avvägning teoretiskt och vad som vore optimalt utformade kategorier.

Nationalekonomer brukar vanligtvis anta att människor har korrekt kunskap om ekonomiska och politiska samband samt rationella förväntningar om andra människors beteende. Det här ofta inte särskilt realistiska antaganden, så jag välkomnar denna nya inriktning inom nationalekonomin som tar dessa frågor på större allvar.

Den bästa kunden är en lojal lönsam lakej

Jag är en nöjd, men smula livegen, kund i Handelsbanken. Handelsbanken erbjuder nämligen sina bolånekunder en slags livförsäkring som gör att banken skriver av halva bolånet om du eller din partner dör före 55 års ålder. Försäkringen kostar ingenting, men förutsättningen är att man samlar “alla lån och övriga krediter” hos Handelsbanken. Inte ens ett kreditkort från ICA och kanske inte ens en TV på avbetalning är okej. Har man bundna lån hos en annan bank är Handelsbanken generösa nog att lösa det i alla fall: “Vi skriver helt enkelt avtal om att du flyttar över lånen till oss när de förfaller.”

För att ett företag ska vara lönsamt gäller det att till varje pris undvika läroböckernas modell för perfekt konkurrens. Ett sätt att göra detta är att göra det svårare för kunder att byta till andra leverantörer. Handelsbanken är förstås inte ensamma om att inse detta. Försäkringsbolag erbjuder rabatter om man samlar flera försäkringar i samma bolag och har varit skadefri kund länge. Flygbolag ger bonuspoäng på gjorda inköp och har dessutom byggt in trösklar som gör att man kan tjäna på att ta sig över vissa nivåer. Många andra affärer ger också bonuspoäng. Till exempel ger Coop 1 procent i återbäring på gjorda inköp. (Märkligt nog har Coop inte valt att likt flygbolagen bygga in trösklar genom att göra procentrabatten beroende av hur mycket man handlat hos dem.) Däremot misstänker jag att Handelsbanken är ganska ensamma om att ställa krav på att man inte får vara kund någon annanstans för att få en viss rabatt. Är nästa steg rabatt på Coca-Cola om man lovar att aldrig dricka Pepsi?

Handelsbankens kontrakt skulle förmodligen bara strida mot konkurrenslagstiftningen om Handelsbanken hade varit en dominerande aktör på bolånemarknaden. Eventuellt strider dock den här typen av avtal mot konsumentskyddande lagstiftning (avtalsvillkorslagen), men för att avgöra den frågan behöver vi nog en jurist snarare än en ekonomist. Som ekonomist slutar jag dock aldrig att irritera mig på företags ständiga försök att göra oss konsumenter till lönsamma lojala lakejer.

(Citaten ovan kommer från Handelsbankens hemsida, klicka på “Bostad och bolån” och sedan “Låneskydd”.)