USA på väg att få registerdata?

Forskare från små länder har ofta svårt att övertyga andra om varför det är intressant att studera just deras förhållanden. Varför ska man bry sig om vad som händer i länder vars befolkning inte överstiger de stora ländernas huvudstäder?

Svenska forskare har dock haft tre unika fördelar, särskilt i förhållande till amerikaner, som betytt mycket för inte minst svenska nationalekonomers internationella framgångar. Dessa tre är:

  1. Svenska registerdata. Våra detaljerade individdata som täcker hela befolkningen ger oss möjlighet att studera frågor som andra länders forskare bara kan drömma om.
  2. Välfärdsstaten. Sverige har förmodligen haft världens ambitiösaste välfärdsstat och utgör en ständig referenspunkt i analyser av t ex beskattning och omfördelning.
  3. Nobelpriset. Om det finns något som triggar de internationella toppforskarna så är det chansen att få världens finaste vetenskapsutmärkelse. Här har svenska nationalekonomer lyckats kapa åt sig en del av mervärdet.

Men kanske är den kanske viktigaste av dessa komparativa fördelar, våra registerdatabaser, på väg att försvinna. Visserligen finns liknande databaser i våra nordiska grannländer (särskilt Norge och Danmark), men det jag tänker på är att navet i världens forskarsamhälle, USA, kan vara på väg att få en.

I ett öppet brev till USAs vetenskapsråd NSF skriver fyra framstående nationalekonomer, David Card (Berkeley), Raj Chetty (Harvard), Martin Feldstein (Harvard) och Emmanuel Saez (Berkeley), att det är hög tid att de amerikanska myndigheterna ger forskarna tillgång till de administrativa registerdatabaser som redan existerar. Under alltför lång tid har amerikanerna tvingats hålla till godo med pyttesmå enkätundersökningar för att studera viktiga frågor gällande människors socioekonomiska situation medan andra länders forskare kunnat använda större databaser. Detta utgör, enligt forskarna, en stort hot mot USAs position som värdens ledande forskningsnation.

Jag har svårt att bedöma om forskarnas krav kommer att tillgodoses. Men om så sker kommer vi svenskar sannolikt att på sikt få det betydligt svårare att bli publicerade i amerikanska topptidskrifter.

Dags att reformera trängselskatten

När går en cykel fortare än en Volvo XC90? I Stockholms morgonrusning! Varje morgon som jag cyklar till jobbet i innerstan från hemmet i norrort passerar jag en lång, ringlande bilkö på E18 mot Roslagstull. Även i mitt ganska makliga cykeltempo svischar jag med lätthet förbi de blänkande fartvidundren i deras nesliga krypkörning.

Tanken jag får handlar om trängselskatten. Var det inte dessa köer som skatten var ämnad att få bort? Köerna är kostsamma eftersom de tvingar folk att sitta i bilen istället för vid sina arbetsplatser eller matbordet hemma med familjen. En trängselavgift i rusningstid gör att bara de som verkligen behöver ta bilen då också kommer att göra det medan alla andra kommer att förlägga sin pendling till andra tider.

Men av någon anledningen består köerna i Stockholmstrafiken, trots att vi haft en trängselskatt sedan 2007. Bilden nedan, hämtad från en rapport av Stockholms stads trafikkontor, visar två stora kvarstående pucklar i dygnstrafikflödet: en för ingående trafik kring kl 08:00 och en för utgående trafik kring kl 16:00.

image

Varför är trängelskattens effekt på bilisternas beteende så begränsad? Varför kvarstår pucklarna i trafiken och de kostsamma köerna? Svaren på dessa frågor är förstås komplexa och för att lösa köproblemet krävs förmodligen breda lösningar där även kollektivtrafik, infartsparkeringar och företagens innerstadsparkeringar beaktas. Men när det specifikt gäller trängelskattens konstruktion finns några problem som bör lösas snarast:

  1. Avgiftsnivåerna är för likartade över dygnetSkatteskalans lägsta nivå under dagtid är 10 kr (06:30-07, 09–15, 18–18:30) och den högsta är 20 kr (07:30–08:30, 16–17:30). Skillnaden är alltså enbart 10 kr (dvs en liter mjölk), vilket uppenbarligen är för litet för att bilisterna ska bry sig. Progressionen i avgiftsnivåerna bör ökas. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära ökat skatteuttag. Ett naturligt första steg är att sänka lägstanivån från 10:- till 0:- vilket förutom ökade avgiftsskillnader även skulle minska kontrollkostnaden för tider utan köer. Men eftersom avgifterna under tidig morgon och sen kväll redan är 0 kr, och få bilister väljer att åka dessa tider, behövs troligtvis även en avgiftshöjning under de värsta rusningstiderna kring 08 och 16.
  2. Olika infarter beläggs med samma avgift oavsett trängselnivå. Trafikflödena skiljer sig mellan Stockholms infarter beroende på hur många som bor i kommunerna söder, öster, väster och norr om stan. Rimligen är trängseln olika stor på Roslagsleden, Värmdöleden eller över Tranebergsbron. Därför borde avgifterna anpassas till de lokala förhållandena, vilket inte sker idag.
  3. Undantagen från skattskyldighet är alltför många. En stor mängd fordon betalar ingen skatt alls. Förutom en liten grupp specialfordon (diplomatbilar, bussar, militärfordon etc) undantas även alla privata bilar som kan köras på andra drivmedel än bensin och diesel (här är hela listan på undantagen).  Men även dessa fordon bidrar till trängsel, så varför skulle de undantas från trängselavgiften? Vill man subventionera miljöbilar finns andra metoder än att undanta dem från trängselskatten.
  4. Ingen skillnad mellan avgiften på in- och utgående trafik. Bilden ovan visar att köerna uppstår i samband med att folk åker till stan på morgnarna och från stan på eftermiddagarna. Trots detta är avgiften densamma oavsett riktning.

Trots att många tänkte till i samband med införandet av trängelskatterna i Stockholm (se t ex rapporterna om Stockholmsförsöket) och att både Transportstyrelsen (som samlar in skatten) och Stockholms trafikkontor följer frågan saknas någon förutsättningslös diskussion i frågan. Få verkar inse att köproblemet kvarstår och att trängselskatten är i starkt behov av översyn.

Fotbollsspelare pallar inte trycket

Förra veckan hade IIES besök av Ignacio Palacios-Huerta från LSE. Ignacio har publicerat en rad artiklar som inte alltid har så mycket med ekonomi att göra, men som alltid är intressanta, tankeväckande och brukar få åtminstone mig att höja ögonbrynen. Den här gången handlade det om fotboll och oavgjorda matcher som avgörs med straffsparkar (här finns en gratisversion av uppsatsen som är under utgivning i American Economic Review).

Så här gick det till fram till och med 2003. Lagen turas om att skjuta fem straffsparkar var och domaren singlar slant om vilket lag som börjar. Eftersom båda lagen har lika många straffsparkar borde det lag som börjar ha precis lika stor chans att vinna som det andra laget. Vad Ignacio och hans medförfattare visar är dock att det lag som börjar lägga straffsparkar vinner i 60 procent av fallen. Det finurliga med studien är att domaren singlar just slant, så det är helt slumpmässigt vilket lag som börjar. Detta innebär att vi kan vara säkra på att det handlar om en kausal effekt av att börja.

Fotbollsspelare verkar vara medvetna om denna effekt. I juli 2003 ändrade FIFA reglerna så att domaren singlade slant och det lag som vann fick välja om de skulle börja eller inte. Av de cirka tjugo matcher efter 2003 som studerats valde alla lag utom ett att skjuta första straffsparken.

Den tolkning som görs i artikeln av den här effekten är att det lag som inte får börja blir stressade av att de tenderar att börja straffsparkandet i underläge (eftersom den första bollen går i mål i fyra av fem fall). Det är alltså en psykologisk effekt som spelarna inte lyckas lära sig att hantera. En preliminär uppsats som Ignacio också presenterade påvisar en liknande effekt i schack där den som får börja spela med vita pjäser har större chans att vinna (trots att båda spelarna totalt spelar vit lika många gånger).

Jag har tidigare skrivit om Ignacios forskning om straffsparkar här på Ekonomistas, men då analyserades en annan fråga. Både den artikeln samt en annan artikel av Ignacio om det s.k. tusenfotingsspelet (centipede game) har ifrågasatts av herrarna Steven Levitt och John List (se här och här), så sista ordet lär inte vara sagt om vare sig straffsparkar eller tusenfotingar.

Uppdatering: Som Olof Johansson-Stenman påpekar i kommentarsfältet har ovanstående resultat redan ifrågasatts, se följande kommentar.

Rapport från första nationella mötet i nationalekonomi

Tidigare denna månad (1-2 okt 2010) genomfördes den första nationella konferensen i nationalekonomi i Sverige. Platsen var Ekonomihögskolan vid Lunds universitet dit hela 133 anmälda deltagare hade sökt sig. 

Mötets viktigaste programpunkt var de 65 vetenskapliga uppsatser som presenterades av forskare verksamma vid svenska universitet, högskolor och forskningsinstitut. Dessa var indelade i 17 sessioner med olika ämnesinriktning (internationell, makro, utvärdering, miljö, politik, historia, teori, genus, familj, offentlig, industriell organisation, utveckling och konsumtion, samt en särskild session för doktorandposters). Bland annat avhandlades hur huslån påverkar penningpolitikens genomslag, varför miljöhänsyn i offentlig upphandling kan kosta mer än det smakar eller att rektor påverkar elevers prestationer.  Den vetenskapliga nivån var genomgående mycket hög och även de efterföljande diskussionerna var berikande, delvis tack vare de kommentatorer som på förhand hade utsetts för att inleda med några synpunkter.

På mötet hölls även en keynote-föreläsning av Torsten Persson, IIES, på temat Pillars of Prosperity: State Capacity and Economic Development. Innehållet gav en intressant översikt av en rad centrala problem inom ramen för samspelet mellan politisk och ekonomisk utveckling, och beskrevs även nyligen i ett inlägg av Jesper här på Ekonomistas.

Avslutningsvis anordnades en paneldiskussion på temat “Arbetsmarknaden efter valet” där panelen bestod av Lars Calmfors, IIES och Finanspolitiska rådet, Peter Fredriksson, SU och fd IFAU, John Hassler, IIES, och Magnus Henrekson, IFN. Efter individuella inledningsanföranden och gemensam diskussion avslutades det hela med en omröstning bland de fyra paneldeltagarna i några specifika frågor. Utfallet blev följande:

  • “Bör lärlingsutbildning införas?” – Samtliga ja.
  • “Bör jobbskatteavdragets femte steg införas?” – 1 ja, 3 nej.
  • “Ska vi ha lägre arbetsgivaravgifter för unga?” – Samtliga nej.
  • “Bör a-kassan göras obligatorisk?” – 3 ja, 1 nej.
  • “Bör statliga minimilöner införas?” – Samtliga nej.
  • “Bör restaurangmomsen sänkas?” – 3 nej, 1 ja.

Nästa möte hålls nästa år i Uppsala. Planeringen är redan igång och Ekonomistas återkommer förstås om mer detaljer när dessa blir kända.

Det är dumt att ge bort statens tillgångar

Enligt Dagens Industri förespråkar Skandia Livs aktiechef Caroline af Ugglas att Teliaaktierna delas ut till det svenska folket. Detta som ”plåster på såren” efter förra försäljningen då folk fick betala dyrt för sina Teliaaktier.

Det kan låta tilltalande att dela ut aktierna i statliga bolag till folket istället för att sälja aktierna på marknaden, eftersom statens tillgångar i någon bemärkelse förstås är befolkningens tillgångar.  Men af Ugglas förslag är ändå en dålig idé. Detta beror på att det är dyrt att samla in skattemedel.  Om man vill skifta ut resurser från stat till medborgarna bör man hellre använda intäkterna från en försäljning av Telia och andra statliga bolag till att sänka den framtida skattenivån.

Intressant nog är af Ugglas förslag identiskt med ekonomernas skolboksexempel på hur kostnader för offentliga medel kan uppskattas. Ekonomernas vanligaste metod för att uppskatta marginalkostnaden för offentliga medel utgår från att skattemedel samlas in med snedvridande beskattning för att därefter betalas tillbaka i klumpsummor (PHB-metoden i denna rapport av Mikael Lundholm). Skattningarna av marginalkostnaden är visserligen oprecisa (se Lundholms Tabell 1), men det är rimligt att anta en marginalkostnad i intervallet 1,3-1,5, dvs att en utdelad Teliakrona ger upphov till ett resursslöseri på upp till 50 öre.

Hörvärt om den finansiella sektorn

Den som är intresserad av hur man kan agera för att undvika nya finansiella katastrofer bör lyssna på inspelningarna från London School of Economics konferens The Future of Finance som hölls i juli i år. En panel av bland andra Martin Wolf, Adair Turner, John Kay och Charles Goodhart presenterar där sina kapitel i en nyutgiven bok.

Frågorna kretsar kring hur man ska hantera de incitamentsproblem som uppstår när privata aktörer bär uppsidan men inte nersidan av sina beslut, samtidigt som samhället i stort är beroende av vissa av de tjänster som de levererar. Bland annat argumenterar John Kay för en separation mellan traditionella banktjänster och investment banking — en lösning jag är tveksam till då samhället tenderar att göra sig beroende av investmentbankerna och då kvarstår problemet. Högt på agendan står också sätt att hantera finansiella institutioner på obestånd utan att skattebetalarna kompenserar kreditgivarna samt om och hur bankledingarnas löner ska regleras.

Även om vissa förslag är väldigt radikala (att göra bankernas ledningar personligt skadeskyldiga vid en konkurs är ett sådant) så är idéerna som framförs är inte helt originella. De framförs dock av personer med djup kunskap om ämnet så det är en fröjd att lyssna.

Finns som podcast på iTunes eller här. Mer information om boken finns här.

Är RUT verkligen mer välmotiverat än ROT?

Många ekonomer, inklusive Finanspolitiska rådet, har hävdat att argumenten för RUT är starkare än de för ROT, därför att de arbeten som RUT subventionerar är sådana som människor lättare kan utföra själva . Tidigare har jag tyckt att detta resonemang håller. Efter att ha tillbringat tre semesterdagar under sommarstugan och fuktisolerat  grunden därför att hantverkarna, trots skattereduceringen, var för dyra är jag inte längre lika säker.

Jag frågar mig nämligen om det inte i själva verket är väldigt vanligt att folk bygger och donar på sina hus? Om det är så borde ROT snarare vara mer motiverat än RUT därför att skaderisken förmodligen är betydligt större för ROT-arbeten än för RUT-arbeten, särskilt då de utförs av klumpiga akademiker. Detta innebär att vårt eget trixande har en extern effekt i de fall vi skadar oss, dels i form av sjukvårdskostnader, dels i missade skatteintäkter när vi här hemma från jobbet och slickar våra sår. Denna externa effekt uppstår inte om vi istället lejer ut arbetet till fackmän.

Sen finns det naturligtvis en mängd andra argument till varför man bör eller inte bör subventionera vissa tjänster snarare än andra, se t ex tidigare diskussion här på Ekonomistas. Mitt resonemang säger dock att den dagen folk börjar operera sig själva är det hög tid att sänka patientavgifterna på sjukhusen.

Moderering av kommentarer

Under de senaste månaderna har vi fått flera påpekanden från läsare som har upplevt att diskussioner har spårat ur och att vissa kommentarer inte hör hemma på Ekonomistas sidor. Vi är benägna att hålla med och kommer därför att skärpa modereringen av sidorna. Fler kommentarer, särskilt av anonyma författare, kommer därför fortsättningsvis att raderas. Vi passar också på att påminna om vår kommentarspolicy:

Alla kan kommentera inlägg på Ekonomistas. Vi välkomnar en livaktig diskussion, men förbehåller oss rätten att radera inlägg som inte har med ämnet att göra, innehåller personangrepp, har en otrevlig ton eller som vi av annan anledning inte anser oss vilja publicera. Vi anser det även vara självklart att den som skriver en kommentar undertecknar med sitt eget namn. Om du har synpunkter på hur vi behandlat din kommentar är du välkommen att kontakta den av oss som skrev det ursprungliga inlägget per e-post så att han eller hon kan förklara sig närmare.

Lärarleg: slutet för SET?

Idag presenterades regeringens förslag om lärarlegitimation. Den nyfikne undrar naturligtvis under vilka premisser som ett lärarleg kan dras in och finner att detta bland annat kan ske om undervisningen inte ”bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet” (sid 59).

Parallellen till läkaryrket är tydlig men det finns ett uppenbart problem: pedagogisk verksamhet kommer aldrig att vara evidensbaserad på samma sätt som sjukvården. Regeringen låter inte en sådan petitess utgöra ett hinder utan ska, precis som jag förutsåg för ett par år sedan, instifta en motsvarighet till sjukvårdens HSAN, ”Lärarnas ansvarsnämnd”.

I propositionen diskuteras konsekvenserna av förslaget men något som inte tas upp är kostnaden för all den administration som kommer att uppstå när lärarna producerar journalliknande behandlingsplaner. Inte för att sådana planer gör någon större nytta, utan för att lärarna ska kunna visa vad som gjorts om någon elev är missnöjd med sin behandling.

Man undrar varifrån tiden till journaladministrationen ska tas? Naturligtvis kommer undervisningsplanering och uppföljning att få stryka på foten, vilket ju är synd. Mer positivt är att en del tid säkert kan frigöras när skolorna slutar använda sig av Social och emotionell träning (SET). För rimligen kan sådant kvacksalveri inte vara förenligt med lärarlegitimationens krav på vetenskaplighet.

DN123, SvD, SDS, GP

Ekonomipriset ifrågasatt (igen!)

Ekonomipriset är traditionsenligt uppe för diskussion igen. Den här gången är det Alfred Nobels brorsbarnbarn Peter Nobel som tagit till orda. Det finns flera goda skäl att ifrågasätta ekonomipriset (t. ex. för att ämnet är för litet för ett så stort pris eller är alltför teoretiskt), men Peter Nobel anför två argument som vi inte bör fästa någon vikt vid.

För det första hävdar Peter Nobel att Alfred Nobel förmodligen inte skulle givit sitt samtycke till ett pris till nationalekonomer eftersom han ”ogillade ekonomer”. Det är relevant att fråga sig i vilken utsträckning ekonomipriset är förenligt med vad Alfred Nobel hade velat. Visserligen ser jag inget starkt moraliskt skäl att respektera döda människors vilja, men vi bör göra det ändå eftersom det finns en slags tidsinkonsistensproblematik. Respekterar vi inte vad Alfred Nobel ville kommer nu levande inte lita på att vi kommer respektera deras vilja när de dött — en tanke många nu levande inte mår bra av och som dessutom kan få dem att tveka att skänka bort pengar till välgörande ändamål. (Trots detta har vi faktiskt en arvslagstiftning som inte respekterar dödas vilja, vilket jag kritiserat tidigare.)

I vilket fall som helst går det inte att veta vad Alfred Nobel hade tyckt om införandet av ett ekonomipris. Han förefaller ha varit en framsynt karl som borde kunna ha förstått att det är viktigt för mänsklighetens väl och ve att inte bara förstå hur naturen fungerar, utan även hur människor och samhällen fungerar. Hade han fått uppleva samhällsvetenskapernas utveckling under 1900-talet hade han kanske förordat pris till både psykologer, ekonomer och sociologer, vem vet?

Peter Nobels andra argument mot ekonomipriset är mer märkligt. Han hävdar att ”något måste ändå vara fel, när alla ekonomipris utom två tilldelats västerländska ekonomer”. Sverker Lenas på DN Kultur stämmer också in i kritiken och köper helt detta argument och kritiserar dessutom priset för att vara politiskt, bland annat genom det nästintill löjeväckande påståendet att priset ”hedrade ekonomerna bakom regeringens arbetslinje”.

Denna skeva fördelning till förmån för västerländska forskare gäller dock alla Nobelprisen, vilken en titt på följande lista visar med all tydlighet. Detta är också ganska naturligt med tanke på att en stor andel av den vetenskapliga forskningen bedrivs i västvärlden. Kanske är andelen västerlänningar som fått ekonomipriset något större än bland de andra prisen, men Peter Nobels argument förefaller gälla alla prisen.  Är det månne så att Alfreds ättlingar vill att vi ska sluta dela ut Nobelpris över huvudtaget?

Slutligen vill jag också påpeka att jag inte kan se att vi har någon som helst moralisk skyldighet att fästa vikt vid vad Alfred Nobels ättlingar tycker om ekonomipriset. Ättlingarnas åsikter skulle kunna vara relevanta utifall de har bättre kunskap om Alfred Nobels vilja än vi andra, men i det här fallet tror jag inte det är på det viset (bland annat för att Peter Nobel är född 35 år efter att Alfred Nobel dog).