Oroande (?) siffror i Rädda Barnens Fattigdomsrapport

Idag släppte Rädda Barnen för nionde gången sin årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige. Detta är ett mycket lovvärt initiativ där Tapio Salonen med hjälp av registerdata kartlägger antalet ekonomiskt utsatta familjer både i riket som helhet och även uppdelat på kommunnivå och i förekommande fall på stadsdelsnivå. Som ekonomiskt utsatta räknas familjer som antingen tar emot försörjningsstöd eller har en inkomst under SCBs definition för låg inkomststandard. Detta mått kan naturligtvis diskuteras, men det finns ett värde i att samma mått har använts över en lång tid. Dessutom är det rimligt att inte bara förlita sig på om hushållet tar emot försörjningsstöd eller inte, då detta beror både på individens eget val och tjänstemannens bedömning.

En sak som gör mig förbryllad är dock att dessa två mått i så låg utsträckning överensstämmer. Enligt figuren nedan, som är tagen från Fattigdomsrapporten, så är det endast 2,9 procent av hushållen som både tar emot försörjningsstöd och har låg ekonomisk standard. Givet att försörjningsstödet är tänkt att fungera som ett yttersta skyddsnät som garanterar en dräglig levnadsnivå verkar det oroande att en majoritet av hushållen med låg inkomststandard inte får försörjningsstöd.image

Jag kan tänka mig två olika förklaringar till denna låga överlappning. Den första är helt enkelt att det finns en massa hushåll med låg ekonomisk standard som antingen inte söker försörjningsstöd eller söker men inte beviljas. Att så är fallet kan antingen bero på att familjerna har tillgångar som de kan avyttra och därför inte är berättigade till försörjningsstöd eller att de pga t ex det obehag det kan vara förknippat att gå till socialtjänsten väljer att inte söka hjälp. Om detta stämmer så innebär detta att det finns en mängd fattiga barn som inte nås av hjälp från socialtjänsten, vilket i alla fall enligt mig är mycket oroande.

Den andra tolkningen är att det hushållsbegrepp som Rädda Barnen använder gör att andelen familjer med låg inkomststandard överskattas. Salonen bygger sina beräkningar på registerdata från SCB, i vilka det inte går att upptäcka hushåll med två vuxna som inte är gifta och inte har gemensamma barn. Dessa hushåll riskerar istället att kategoriseras som ensamstående hushåll. Det innebär att det som i data ser ut som en ensamstående förälder med låg inkomststandard i själva verket är ett hushåll med två vuxna där sambon har tillräckligt hög inkomst för att hushållet inte behöver söka försörjningsstöd. Om detta är förklaringen så pekar det på vissa problem med att tolka siffrorna i rapporten som trycker på att just ensamstående föräldrar är en extra utsatt grupp.

Ett sätt att få klarhet i hur man ska tolka det låga överlappningen skulle kunna vara att visa motsvarande figur enbart för hushåll med två vuxna. Är överlappningen lika liten i det fallet så skulle det tyda på att det faktiskt är ett reellt fenomen och inte bara en följd av ett trubbigt hushållsbegrepp.

Kvotering ingen säker väg för lika inflytande i politiken

Fotografier av svenska regeringar har under de senaste åren inte enbart visat kostymklädda män, utan kvinnorna har tagit sin plats bland de  styrande och utgör idag ungefär hälften av de folkvalda. I senaste numret av Ekonomisk Debatt visar Johanna Rickne och Olle Folke att detta inte gäller den reella makten, utan att kvinnor fortfarande är underrepresenterade vad gäller inflytelserika positioner. T ex så utgör kvinnorna 42 procent av ledamöterna i fullmäktige, men endast 27 procent av ordförandeposterna.

JohannaRickne130x190Olle

Johanna och Olle undersöker sannolikheten för en kommunpolitiker att bli återvald och därmed kunna stiga i senioritet inom partiet. De finner att denna är sju procent lägre för kvinnor än för män.

Vad beror detta på? Johanna och Olles förklaring är att manliga eliter hindrar kvinnors politiska karriärer. Detta belägger på två sätt. För det fösta så visar de att skillnaden i återvalssannolikhet mellan män och kvinnor inte finns i kommuner där konkurrensen mellan de politiska blocken är hård. För det andra undersöker de kvinnors återvalssannolikhet i kommuner som redan före Socialdemokraternas införande av strikt könskvotering (Varannan Damernas) hade en jämn könsfördelning med de som inte hade det, men som blev tvingade av kvoteringen. De finner att kvinnors återvalssannolikhet även efter reformen var svagare i den senare gruppen, där den manliga eliten kan tänkas vara starkare. Slutligen konstaterar de att kvaliteten på politikerna (mätt med utbildning och inkomst) inte försämrades när Socialdemokraterna införde Varannan Damernas.

Sammantaget visar Johanna och Olle på intressanta svagheter i den svenska jämställdheten och jag ser fram emot att följa deras framtida forskning.

Deklarerad förlustaversion

Ett fenomen som många studenter tycker är lite häftigt när man redogör för är människors tendens till förlustaversion, dvs att vi tenderar att värdera det vi har mer än det vi inte har. Att detta är fallet visar t ex laboratorieexperiment där försökspersoner antingen har fått uppge hur mycket de skulle betala för t ex en kopp kaffe alternativt avstå från den kopp de har fått. Det visar sig att personerna tenderar att värdera kaffet högre om de har koppen i sin ägo än om inte har det (se, t.ex. Kahneman et. al 1990 i Journal of Political Economy).

I en ny uppsats från Uppsala universitet visar Per Engström, Katarina Nordblom, Henry Ohlsson och Annika Persson(Katarina presenterade en preliminär version av denna uppsats på den nationella konferensen i höstas) att förlustaversion inte bara är ett fenomen som dyker upp i laboratorieexperiment, utan även förekommer i verkliga beslut. Det har studerar i vilken utsträckning personer gör särskilda avdrag i sina deklarationer och i vilken utsträckning detta beror på om de har fått veta att de ska betala restskatt eller få pengar tillbaka.

image

I figuren ser vi sannolikheten för att man ska begära ett sådant avdrag och hur den förändas med det preliminära skattebeskedet. Redan av denna beskrivande figur kan man urskilja ett tydligt mönster: de som får beskedet att de kommer få restskatt gör avdrag i större utsträckning än andra. I uppsatsen analyseras detta närmare och även en ambitiös placeboanalys genomförs. Slutsatsen av analysen är att den skattade förlustaversionen ligger mycket nära tidigare estimat från laboratorieexperiment.

Till saken hör att det är tämligen riskfritt att göra avdrag. Det som kan hända är att avdraget avslås. Dessutom granskas endast ett fåtal av de avdrag som görs, så sannolikheten att få igenom avdraget får betraktas som stor.

Lästips: SNS Välfärdsrapport 2011

Vad får man om man om man korsar en svensk folkpartist med en finsk kommunist?* Svaret är en mycket läsvärd bok om inkomstfördelning. I 2011 års Välfärdsrapport redogör Anders Björklund och Markus Jäntti för inkomstfördelningen i Sverige både över tid och i jämförelse med andra länder. De visar bland att nedanstående graf över Gini-koefficienten för disponibel inkomst som visar att Sverige var som mest jämlikt 1980-1981:

 

image

De visar vidare att förklaringen till den ökade ojämlikheten därefter främst beror på ojämnt fördelade kapitalvinster.

I boken får man också veta hur bilden förändras om man istället analyserar inkomst över en längre tid, och hur stor betydelse familjebakgrunden har för framtida inkomster. Jag rekommenderar alla att läsa denna bok! (Läs också Ekonomistas Daniels ED-artikel tillsammans med Therese Nilsson om ojämlikhetens hälsoeffekter)

 

* Denna presentation av de bägge författarna har jag stulit från Markus Jäntti själv.

Myrdalspriset till artikel om finska momssänkningar

Ekonomistas gratulerar Iida Häkkinen Skans och Tuomas Kosonen som tilldelats 2011 års Myrdalspris för årets bästa artikel i Ekonomisk Debatt!

award-trophies-trophy2-788652

I artikeln, som även sammanfattas av Martin här, redogör de för erfarenheterna av sänkta momssatser i frisör- och restaurangbranschen i Finland. De finska erfarenheterna tyder på att endast ungefär en tredjedel av momssänkningen återspeglas i sänkta priser. Resultaten är högst relevanta för att bedöma vilka effekter den svenska sänkningen av restaurangmomsen kan tänkas ha.

Myrdalspriset instiftades 1983 som en hyllning till Gunnar Myrdal på hans 85-års dag. Förra årets pristagare var Assar Lindbeck.

Thomas Sargents sju nationalekonomiska lärdomar

I lördags var det dags för årets vetenskapliga högtid i Konserthuset där bland annat Ekonomipristagarna Thomas Sargen och Christopher Sims fick ta emot sina medaljer och diplom.

 

IMAG0141IMAG0140

I tacktalet på den efterföljande banketten levererade Thomas Sargent sju nationalekonomiska lärdomar som jag tycker är värda att upprepa:

1. Many things that are desirable are not feasible.

2. There are tradeoffs between equality and efficiency.

3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.

4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.

5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.

6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).

7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).

Behöver man oroa sig för korruption i Sverige?

Ett grundläggande mekanism i många teoretiska modeller i politisk ekonomi är att politiker, eller i alla fall en del politiker, försöker roffa åt sig resurser (så kallade rents) för egen vinning på skattebetalarnas bekostnad. Forskningsfrågan är sedan ofta att analysera i vilken utsträckning väljarna förmår lösa detta problem antingen genom att förhindra sådant beteende eller genom att rösta bort korrupta politiker från makten. När man undervisar om denna typ av modeller möts man ofta av frågan om vad dessa så kallade rents består av och om detta är en rimlig beskrivning av den svenska verkligheten.

I senaste numret av Ekonomisk Debatt hävdar Gissur Erlingsson och Jonas Linde att det faktiskt finns ett svenskt korruptionsproblem och att detta i förlängningen hotar legitimiteten hos den svenska demokratin. De bygger sin slutsats på två faktorer. För det första visar enkätundersökningar att svenskar i större utsträckning än de nordiska grannarna  tror att det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt och tillskansar sig resurser på kommunens bekostnad. Det kanske mest uppseendeväckande är att nästan 90 procent av svenskarna (eller av dem som har besvarat enkäten) tror att folk får behandling från offentliga tjänstemän beroende av vem/vilka de känner. För det andra har det som författarna benämner frestelsestrukturerna blivit mer gynnsamma, till exempel på grund av att allt mer av offentlig verksamhet upphandlas eller läggs ut på entreprenad. Detta har dels inneburit att de ekonomiska vinsterna som är möjliga att göra har ökat, dels att det offentligas insyn försämrats.

Oroas jag över slutsatserna i artikeln? Visst finns det anledning till självrannsakan i det svenska samhället och inte bara utgå från att det faktum att vi kommer väl ut vid internationella korruptionsjämförelser är en garanti för att Sverige är fritt från korruption. Det jag saknar i artikeln är dock en diskussion om storleken på den svenska korruptionen.  Det är inte uppenbart att problemet oxh därmed lösningen är desamma om många fuskar lite än om ett fåtal roffar åt sig stora belopp. Min slutsats efter att ha läst artikeln är att det vi framför allt bör oroa oss för är huruvida det svenska myndighetsutövandet är rättssäkert och garanterar att alla människor behandlas lika oavsett finansiella och sociala resurser. Dessutom skulle ett förstärkt meddelarskydd vara på sin plats kanske framförallt för att uppmärksamma brister i verksamheten men även för att flagga för korruption.

Mottagarna av ekonomiskt bistånd kartlagda

Idag släpper IFAU en ny rapport som jag skrivit ihop med Linus Liljeberg. I den har vi med hjälp av registerdata kartlagt personer som tog emot ekonomiskt bistånd (socialbidrag) under 2009 och undersökt i vilken utsträckning dessa också är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och/eller tar emot ersättning från Försäkringskassan.

Vi finner att endast en fjärdedel av de som får ekonomiskt bistånd inte är antingen registrerade vid Arbetsförmedlingen eller får bistånd från Försäkringskassan. 16,5 procent är både registrerade vid Af och får ersättning från Fk.

En slutsats av dessa siffror är att det är viktigt att systemen är synkroniserade och till exempel bedömningen av arbetsförmåga går till på ett liknande sätt hos alla aktörer.

Ekonomipriset till Sargent och Sims

Christopher Sims, Princeton University

Thomas J. Sargent, New York University

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne går i år till de amerikanska makrokonomerna Thomas Sargent och Christopher Simsför deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin.

Det pristagarna har gjort är att utveckla empiriska metoder som gör det möjligt att ta hänsyn till att såväl privata aktörer som ekonomiska beslutsfattare har förväntningar om vad den andre kommer att göra i framtiden i åtanke när de fattar sina beslut. Med hjälp av dessa metoder kan vi bättre förstå sambandet mellan olika makroekonomiska variabler (så som ränta, inflation och BNP) och därmed kan beslutsfattare också få bättre beslutsunderlag.

Med hjälp av Sargents metod, som bygger på strukturella makroekonometriska modeller, kan vi analysera effekter av regimskiften, t ex ett inflationsmål eller ett överskottsmål på ekonomin. Sims metod å andra sidan kan användas för att förstå hur tillfälliga förändringar i ekonomisk politik påverkar ekonomin. Ett av de mer allmänt kända slutsatserna från sådan VAR-analys är att om centralbanken höjer räntan så kommer BNP gå ner omedelbart medan det dröjer 1-2 år innan inflationen börjar gå ner.

Trots att både Sargent och Sims disputerade på Harvard 1968 och därefter tillbringade tid vid Minnesota så har de egentligen aldrig publicerat något tillsammans. Däremot ger de för tillfället en gemensam kurs i Princeton och det är bara att gratulera de studenter vars föreläsning idag nog kommer att bli något ofokuserad.

SNS och särintressena

Det stormar rejält kring SNS i efterspelet av boken Konkurrensens konsekvenser som jag och Jonas skrivit om tidigare här, här och här på Ekonomistas. Att boken väckt känslor råder det knappast någon tvekan om, inte minst med tanke på alla de kommentarer som våra inlägg gett upphov till. Frågan är om SNS har klarat av att stå upp i den stormen. I går sa både SNS forskningschef Laura Hartman och dess rådgivare i forskningsfrågor Olof Petersson upp sig.

Själv har jag under många år följt SNS verksamhet och också medverkat i bland annat SNS Välfärdsråd 2008 och sitter sedan 2009 i dess Vetenskapliga Råd. Under åren har jag inte alltid hållit med i de slutsatser som har lagts fram i diverse SNS-rapporter, men jag har uppskattat att de har haft en ambition att göra forskningsresultat tillgängliga för allmänheten och att det som jag har upplevt har rått en öppen debatt på diverse seminarier. En av de personer som jag har uppfattat som drivande i detta har varit Olof Petersson som med en genuin nyfikenhet och öppenhet har tagit sig an både stora och små frågor. Jag var också mycket positiv när Laura Hartman anställdes som forskningschef och trodde att nivån på SNS-rapporterna i och med detta skulle höjas ytterligare ett snäpp.

Det är därför med sorg som jag ser hur allt detta håller på att rasa ihop. Laura Hartman som blivit påhoppad på diverse ledarsidor och bloggar har inte, som jag har förstått det, tillåtits att gå ut och ta debatten, vilket är mycket upprörande. SNS, som tidigare inte tvekat att gå ut och försvara sina rapporter (se t ex Anders Vredins försvar av välfärdsjobb), backar när medlemmar som representerar särintressen protesterar mot slutsatserna.

Jag själv och många forskare i min närhet ifrågasätter nu vårt framtida SNS-engagemang. Själv har jag bestämt mig för att ge SNS VD Anders Vredin en chans att ge sin bild av vad som egentligen hänt innan jag fattar mitt beslut. Dock vill jag redan nu ge mitt fulla stöd och respekt till Laura och Olof som har följt sina inre forskarröster och visat stor integritet.