Runt 1980 tjänade en storföretagsledare i Sverige ungefär tio gånger så mycket som en genomsnittlig industriarbetare. Idag är denna siffra runt trettio. I USA har gapet vuxit ännu mer. Vissa menar att detta är helt i sin ordning och om något så tjänar svenska företagsledare för lite, andra att de är överbetalda. Kan dessa ökningar verkligen förklaras av att dessa grupper blivit så mycket bättre på vad de gör jämfört med snittet? Nej, sannolikt inte, men enligt en studie av Xavier Gabaix och Augustin Landier, båda vid New York University, behövs inte det heller för att förklara den dramatiska uppgången. Enligt deras förklaring kan mycket små skillnader i lämplighet för ett jobb motivera mycket stora skillnader i lön då de värden som står på spel ökar.
Tanken är i grund och botten enkel: tänk dig att du själv ska välja en person som ska ta hand om något som är värt tusen kronor. För enkelhetens skull kan du tänka dig att den bäst lämpade får dina tusen kronor att växa med någon procent mer än den som är näst mest lämpad. Tänk nu på vad som skulle hända med din vilja att betala för den mest kompetenta personen om dina tusen kronor istället var hundra tusen, eller hundra miljoner kronor.
Givet att du svarat “ökar” har du förstått grundpoängen: man ska inte snåla när mycket står på spel och ju mer som står på spel desto mer är man villig att betala för att hitta den som är bäst lämpad för uppgiften. Baserat på denna idé visar Gabaix och Landier hur ökningen av företagens värden de senaste 30 åren skulle kunna förklara uppgången i VD löner. Enligt deras uppskattningar så skulle värdet av ett företag som leds av den VD som är rankad 250 i “talang” endast minska med 0.016% jämfört om det istället leddes av den som rankas som mest kompetent. Enligt samma kalibrering motiverar dock denna lilla skillnad en 500% högre lön för den som rankas nummer ett jämfört med den som rankas som nummer 250.
Är detta en hållbar förklaring? Absolut. Betyder det att alla företagsledare är de mest lämpliga för sin uppgift och att de alla är värda vad de får betalt? Nej, knappast.
Detta inlägg på temat “economics of superstars” kan ses som ett andra i jakten på förklaringar till varför några få tjänar så mycket mer än vi andra. Läs det första här.
Ekonomistas 
Kan man inte tillämpa Occams rakkniv här, skära bort alla krångliga försök att förklara med hjälp av teoretiska formler, och i stället säga “crony capitalism” – att de stora gossarna kliar varandra på ryggen och fixar feta arvoden åt varandra?
Nej Björn, det kan man inte. Det finns förstås de som framhåller denna typ av förklaringar, dvs att sociala normer kring vad som är rimliga ersättningar förändrats, men det finns flera problem med dessa. T ex måste en sådan förklaring säga något om varför detta förändrats så kraftigt under de senaste 20 åren. Skulle du frågat någon på 70-talet skulle de säkert hävdat att “de stora gossarna kliar varandra på ryggen” redan då. Vad är det som förändrats som gjort att de idag kan klia varandra så mycket mer än tidigare? På detta sätt är förklaringen som Gabaix och Landier ger bättre eller åtminstonne mer komplett för att de identifierar något som skulle kunna vara drivande nämligen företagens ökade storlek. Därmed inte sagt att det inte ligger något i förklaringar baserade på förändrade social normer. Om du är intresserad kan du t ex läsa Robert Franks intro kapitel i “The winner-take-all society” där han går igenom ett antal förklaringar, bl a den du föreslår.
Björn: Nej.
Ah, där har vi problemet med att inte uppdatera sidor innan man kommenterar 🙂
Det finns en särskrivning i rubriken.
“Enligt deras förklaring kan mycket små skillnader i lämplighet för ett jobb motivera mycket stora skillnader i lön då de värden som står på spel ökar.”
Hur mäter vetenskapen vilka som är de mest lämpade VD:arna? Finns det fog för att säga mer än att folk är beredda att betala betydligt mer till den som DE TROR är bäst?
En mycket befogad observation, Theodor. Det finns inte något sätt att perfekt mäta vem som är mest lämplig och även om det fanns det så finns mycket olika uppfattningar om vilka egenskaper som skulle utgöra de viktigaste. Det man kan göra är att man kan utgå ifrån skillnaderna i företagsledarlöner vid en tidpunkt (säg för 25 år sedan) eller över en tidigare period och sedan anta att de reflekterar skillnader i (icke obserververbar) lämplighet. Man kan sedan ta denna “lämplighetsfördelning” och titta på hur stora löneskillnader kan motiveras (för samma fördelning) när företagens storlek ökar…
Du har ändå helt rätt i att konstatera att de (ägarna) är villiga att betala betydligt mycket mer för de de tror är bäst. En konsekvens av detta är förstås att felbedömningar blir mer problematiska än tidigare. Man kan kanske till och med fundera på om inte detta också ökar incitamenten för de “inte så lämpliga” att försöka framställa sig som mycket mer dugliga än de är jämfört med tidigare.
Jesper Roine: “Skulle du frågat någon på 70-talet skulle de säkert hävdat att “de stora gossarna kliar varandra på ryggen” redan då. Vad är det som förändrats som gjort att de idag kan klia varandra så mycket mer än tidigare?” Har man varit med på 70-talet vet man att det var en annan värld då, med starka radikala motbilder mot en ohämmad girighet. Det var helt enkelt politiskt inte helt godtagbart att korpa åt sig hur mycket som helst då. Ryggkliandet fick ske mer diskret. Nu finns det väl undersökningar som visar att folk världen över inte tycker att det är så kul med de allt värre klyftorna så det kanske kommer en ny motreaktion.
Prestigeaspekten av höga direktörsersättningar bör inte heller negligeras. Skulle man kunna övertyga gossarna om att det är mer prestige med en jättepanda i hårdplast än en miljon i ersättnng skulle de nog välja pandan – och en onödig utgift kunde sparas in.
Björn: Om vi nu ska använda oss av Occams rakkniv har vi alltså nu två förklaringar att välja mellan. Den ena bygger på att starka radikala motbilder på något sätt lyckades stävja den girighet som troligen fanns även på 1970-talet. Den andra bygger på det faktum (ja, det är ett faktum) att företagen blivit större. Vilken förklaring är enklast?
Sedan tror jag alldeles säkert att du har rätt i att prestigen är viktig och den styrelseordförande som lyckades övertyga sin VD om att en jättepanda var att föredra vore bara att gratulera.
Björn,
“Har man varit med på 70-talet vet man att det var en annan värld då, med starka radikala motbilder mot en ohämmad girighet. Det var helt enkelt politiskt inte helt godtagbart att korpa åt sig hur mycket som helst då.”
Enligt i princip alla objektiva kriterier som finns så har världen det mycket bättre idag än på det radikala 70-talet. Fattigdomen minskar, tillgång till vatten och mat ökar, etc, etc. Så någon tillbakagång till det radikala 70-talet känns väl inte som världens bästa idé. Tvärtom så är det väl så att girighet är positiv även om den naturligtvis skall kontrolleras så att den inte skadar andra.
Min bestämda uppfattning är att rekrytering (på alla plan) och ledning av storföretag sker oerhört mycker mer kompentent, professionellt och transparent idag än på 70-talet. Det räcker med att titta på hur kontrollen av våra börsföretag har utvecklats de senaste 30 åren. Det var väl tex ca 25-30 år sedan som 20-25% av kapitalet på den svenska börsen kontrollerades av en familj som ägde ca 5-10% av kapitalet.
Då är vi inne på språkfrågor igen. Ordet “girig” har otrevliga bibetydelser som ligger på gränsen till “tjuvaktighet” – bort med det alltså! Att en del saker gått framåt sedan 70-talet ger inget frikort vare sig till spekulanter eller direktörer att bära sig illa åt. Enligt mina erfarenheter från “kontorsgolvet” gick en del saker bakåt också mot senare delen av 90-talet. Och de ytterst ansvariga för det var ju toppkillarna som tydligen var så noga utvalda.
Under tider med rätt stor brist på arbetskraft gick det ändå att rekrytera folk (“på alla plan”) och våra industrier gick för full fart. Och luften kändes friare att andas för en tid i alla fall – det var mycket värt! Sedan har det blivit kärvare. Att tala för en återgång till 70-talets radikalism är dock reaktionärt, meningslöst samt praktiskt omöjligt. Det vi håller på med just nu – bloggosfären – är en av de företeelser som visar att kampen för frihet uppgraderats rejält sedan de handvevade stencilapparaternas tid. En radikalism för detta årtusende kommer att se annorlunda ut och vara mer mogen (och datoriserad).
En sak till: med tanke på hur världens ekologiska fotavtryck börjar se ut finns det ännu ett argument att nypa de “giriga” i näsan! Jorden har inte råd med dem!
Björn:
“Att en del saker gått framåt sedan 70-talet ger inget frikort vare sig till spekulanter eller direktörer att bära sig illa åt.”
Korrekt, men att andra icke mätbara saker av dig idag uppfattas som bättre på 70-talet är en ännu sämre anledning att propagera för en tillbakagång dit.
“Under tider med rätt stor brist på arbetskraft gick det ändå att rekrytera folk (”på alla plan”) och våra industrier gick för full fart.”
Du har aldrig hört ett företag beklaga sig över att det blir allt svårare att hitta rätt folk? Att man hittar folk till att besätta platser som man behöver täcka innebär inte på något vis att man är nöjd med sin rekrytering – lika lite som om du skulle vara nöjd med att du fick tag på falukorv till middag när det var oxfilé du ville ha. Det sätter dig inte heller i ett sämre konkurrensläge än andra som tvingas rekrytera samma (eller sämre) kvalitet på personalen.
“En sak till: med tanke på hur världens ekologiska fotavtryck börjar se ut finns det ännu ett argument att nypa de “giriga” i näsan! Jorden har inte råd med dem!”
Så du förordar en tillbakagång till det glada 70-talet då vi i Sverige hade råd med våra bilar som konsumerade 3 gånger så mycket bensin eftersom mycket fler människor i resten av världen levde i misär och fattigdom varför våra utsläpp inte skadade jorden lika mycket? (vilket förresten inte är enbart sant – det har hänt mycket med utvecklingen inom miljöområdet sedan 70-talet bla vad gäller utsläpp till jord, vatten och luft, även om våra koldioxidutsläpp kanske fortfarande skulle må bra av en minskning).
Jag kan möjligtvis hålla med dig om att det sticker i ögonen att vissa tjänar “för” mycket men så länge de gör de genom att (i genomsnitt, då företagande per definition innehåller risk) få andra att tjäna mer istället för på nollsummespel som lotterier eller liknande så känns det ändå rätt så ok.
Emil, jag tror inte du uppfattade att jag INTE förespråkade en återgång till 70-talet, och att jag angav några orsaker till det också. Det finns något som heter framtiden också. Det förflutna såg annorlunda ut än dagens tillstånd, och framtiden kommer att bli ännu mer olikt vad vi har idag.
Eftersom jag inte vill bli utsparkad från den här bloggen pga olämpligt språkbruk skall jag inte ge en recension av vad jag i själ och hjärta anser om den moraliska nivån hos vissa människor inom det nationalekonomiska gebitet. Eller … nä, jag struntar i det! Det får bli min sista replik i den här debatten.
Jag har studerat 6 år universitet och har master.men i sverige har hittat jobb som städare.jag har studerat bordet till dem som har studerat mindre än mig och har mindre erfarenhet än mig. och de får 3 ggr mer lön än jag får.Det finns ingen bra sätt att mäta vem som är bäst.
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Du borde bättra på ditt språk. Jag skulle inte ta en ansökan skriven på din svenska på allvar.
För övrigt, om det tog 6 år för dig att ta en master är det inte heller ett bra tecken. Och med tanke på de små löneskillnaderna i Sverige är det något exceptionellt om någon har tre gånger så hög lön/en tredjedel i lön jämfört med någon annan med liknande bakgrund.
Och vad betyder “jag har studerat bordet”???