Hushållens nettoförmögenhet

Hushållens skulder i förhållande till BNP. Källa: SCB

Hushållens skulder har ökat snabbt i förhållande till inkomsterna under det senaste dryga decenniet. I SNS Konjunkturrådsrapport konstaterar vi att det privata sparandet ändå har varit högt och att hushållens finansiella nettoförmögenhet har ökat under denna period trots den högre skuldsättningen. När vi har presenterat rapporten har det ofta frågats om inte den ökade förmögenheten beror på den snabba prisuppgången på hus och bostadsrätter.

Hushållens finansiella nettoförmögenhet i förhållande till BNP. Källa: SCB

I den finansiella förmögenheten ingår hushållens innehav av bostadsrätter, men inte villor och andra fastigheter. Det stämmer därför att prisuppgången på bostadsrätter har bidragit till den ökade finansiella nettoförmögenheten. Men den mellersta kurvan i grafen till höger visar att hushållens finansiella nettoförmögenhet har ökat, eller åtminstone inte minskat, även om vi exkluderar bostadsrätterna från förmögenheten. En stor del av hushållens ökade sparande förklaras av ökat pensionssparande. Om vi även exkluderar pensionssparandet har nettoförmögenheten fallit i förhållande till inkomsterna.

Hushållens portföljer har alltså ökat både på skuld- och tillgångssidorna. Och de tillgångsposter som har blivit större har osäkert värde och låg likviditet. Därför är det förmodligen befogat att oroas av, och noga bevaka, denna utveckling. Det är däremot knappast befogat att tala om ett alltför lågt hushållssparande.

Se även mitt tidigare inlägg kring detta.

Uppdatering 2012-02-15: Jag upptäckte att jag använt fel dataserie för nämnaren i skuldgrafen, vilket resulterade i en felaktig utveckling för skuldkvoten. Detta är nu rättat i grafen.

Riksbankens ansvar bör utökas

Ett av förslagen i årets SNS Konjunkturrådsrapport är att Riksbanken bör ges ansvaret för den finansiella stabiliteten på makronivå. Vi utvecklar argumenten kring detta i rapporten men även i en artikel på SvD Brännpunkt.

Förslaget är inte nytt. Liknande lösningar håller redan på att implementeras i Storbritannien och Finland. Och i höstas presenterades argumenten bl a i Charles Goodharts och Jean-Charles Rochets utvärdering av Riksbanken. I den rapporten höll författarna dock dörren öppen även för andra lösningar, förmodligen efter att ha insett att det i vissa kretsar finns ett stort motstånd mot att ge Riksbanken detta ansvar. Detta motstånd manifesterades tydligt då finansminister Anders Borg kommenterade vår SNS-rapport igår.

På annat håll har Charles Goodhart tagit tydligare ställning. I denna rapport konstaterar han att:

Because the provision of liquidity is simultaneously a key Central Bank function and an integral component of crisis prevention, the macro-prudential authority has to come under the aegis of the central bank.

Den som är intresserad av dessa frågor bör läsa Goodharts rapport. Den utvecklar analysen bättre och mer utförligt än vad vi gjorde i SNS-rapporten.

Lindbeck-medaljen till Per Strömberg

Assar Lindbeck-medaljen för 2011 går till Per Strömberg, verksam vid SIFR och Handelshögskolan i Stockholm (pressmeddelande).

Strömbergs forskning är empiriskt inriktad med fokus på finansiell ekonomi. Han har särskilt studerat kontraktsförhållanden mellan entreprenörer och deras finansiärer. I flera studier har han undersökt riskkapitalister. Bland annat har han funnit att företag som tas över av riskkapitalister inte blir mer kortsiktiga i sitt agerande, och att det i internationella data tycks finnas ett positivt samband mellan riskkapital och produktivitetsutveckling i många branscher.

Lindbeck-priset har tillkommit för att hedra Assar Lindbeck och utdelas vartannat år till en forskare under 45 år som gett ett signifikant bidrag till ekonomiskt tänkande och ekonomisk kunskap. Det förra priset delades av David Strömberg och Jakob Svensson.

Subtila effekter av subtila signaler

För något år sedan skrev jag om experiment som visar att vårt beteende påverkas av att observeras av andra så till den grad att en bild på ett par ögon påverkar hur generösa vi är. Laboratorieexperiment har visat att det till och med räcker med tre prickar som är placerade som ett par ögon och en näsa för att påverka vårt beteeende. Den närmast liggande tolkningen av detta är att vi är programmerade att reagera instinktivt när vi observeras av andra.

Trots att det finns ett par studier som finner en sådan effekt verkar sista ordet inte vara sagt. I en ny studie (gratisversion här) som är under publicering i Experimental Economics visar nationalekonomidoktoranden Mathias Ekström att en bild på ett par ögon inte påverkar huruvida vi väljer att skänka pengar till välgörenhet när vi pantar tomburkar. Mathias satte slumpmässigt upp bilder på ett par ögon på pantmaskiner i ett flertal Konsum-butiker i Stockholmsområdet. På pantmaskinerna finns sedan ett antal år två valmöjligheter efter att man petat in burkar och glas — en knapp om man vill ha ett tillgodokvitto på slantarna och en annan knapp om man vill skänka pengarna till välgörenhet. Med hjälp data från 16775 knapptryckningar från pantmaskinsföretaget kunde Mathias konstatera att andelen som skänkte till välgörenhet inte påverkades av ögonmanipulationen.

En tänkbar förklaring till varför ögonen inte hade någon effekt i den här studien är att det beror på att man redan känner sig observerad i livsmedelsaffärer (trots att pantmaskiner ofta brukar vara ganska avsides belägna i butikerna). I linje med denna förklaring antyder data att ögonen hade en effekt under dagar då det var få andra som pantade (och förmodligen färre personer i butiken), men den effekten är mindre än i tidigare studier och inte helt tillförlitlig.

En annan tänkbar förklaring är att bilden på ögonen i tidigare studier snarare påmint om mottagaren för ens välgärning än känslan av att vara observerad (i pantstudien är mottagaren en organisation som bland annat planterar träd). För att utröna den saken krävs dock mer forskning och fler experiment. Och just det är ju den bekväma slutsats som vi forskare alltid brukar komma dragandes med.

Inför ett investeringsgolv!

Investeringar i fastigheter och infrastruktur (% av BNP). Källa: OECD.

Imorgon presenteras SNS Konjunkturrådsrapport med mig som en av författarna. Ett av våra förslag, som vi skriver om på DI Debatt idag, är att det bör införas ett golv för statens investeringsutgifter ungefär på samma sätt som det nu finns ett tak för de samlade utgifterna.

Förslaget har två utgångspunkter. För det första är de svenska investeringarna i fastigheter och infrastruktur låga i en internationell jämförelse (se figur). De låga fastighetsinvesteringarna verkar enligt andra bedömare kunna förklaras av regleringar på fastighetsmarknaden, kanske främst hyresregleringen samt en lång och osäker kommunal planeringsprocess.

Varför investeringarna i infrastruktur är låga i en internationell jämförelse är mer oklart. Det kan bero på att investeringarna i andra länder har varit omotiverat höga. Det kan bero på att data är bristfälliga så att internationella jämförelser är missvisande. Eller så kan det bero på att investeringarna faktiskt har varit omotiverat låga i Sverige, kanske framtvingat av det finanspolitiska ramverket.

Cost-benefitanalyser av stora investeringsprojekt indikerar sällan att dessa skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma i Sverige (se t ex denna rapport från VTI). Detta talar för att investeringarna inte uppenbart är alltför låga. Men samtidigt finns det en hel del anekdotisk evidens som indikerar att infrastrukturen är eftersatt.

Vår andra utgångspunkt är det finanspolitiska ramverket. Ett viktigt syfte med ramverket är att främja långsiktighet i den ekonomiska politiken. Erfarenheterna har visat att den politiska processen annars riskerar att drivas av alltför kortsiktiga avvägningar, vilket resulterar i systematiska budgetunderskott och växande skuldsättning. Det svenska ­finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak motverkar dessa mekanismer. En brist i ramverket är dock att det saknas inslag för att säkerställa en långsiktig planering för de offentliga utgifternas sammansättning.

Samma mekanismer som riskerar att ge upphov till oönskat höga utgifter och låga skatteintäkter på kort sikt, riskerar även att ge upphov till alltför hög offentlig konsumtion på bekostnad av de offentliga investeringarna. Detta eftersom nyttan av offentlig konsumtion uppstår på kortare sikt – och förmodligen tydligare förknippas med de politiker som har beslutat om konsumtionen – än nyttan av långsiktiga offentliga investeringar. I den ­politiska processen är det därför risk att genomförandet av investeringsprojekt ständigt skjuts på framtiden.

För att stärka dessa drivkrafter föreslår vi att de treåriga utgiftstaken kompletteras med investeringsgolv som anger den lägsta nivån för de offentliga investeringarna under de kommande tre åren. Dessa golv skulle läggas år-för-år av regering och riksdag och alltså inte begränsa finanspolitikens långsiktiga handlingsutrymme. Om de nuvarande offentliga investeringarna anses vara tillräckliga kan regeringen välja att lägga låga investeringsgolv.

Hur ojämlikt fördelade är världens förmögenheter?

Förmögenheter har betydelse för många ekonomiska, sociala och politiska fenomen, såväl nationellt och globalt. Vilka lyckas bli rika och varför? Skiljer detta sig mellan länder och världsdelar och över tid? Vilken betydelse har stora ekonomiska kriser för medborgarnas välstånd? Finns någon koppling mellan länders förmögenhetsfördelning och andra ekonomiska och politiska utfall? Den som sökt svar på frågor som dessa har sökt förgäves eftersom de knappt studerats överhuvudtaget inom den ekonomiska forskningen. Orsaken ligger nästan uteslutande i bristande datamaterial. Men nu är ljusning i sikte.

Just nu pågår ett internationellt forskningsprojekt där tunga förmögenhetsforskare som Jim Davies, Tony Shorrocks och Ed Wolff har tagit sig an den grannlaga uppgiften att försöka uppskatta hushållsförmögenheternas storlek och fördelningen över hela världen.

Utmaningen att beräkna förmögenhetsfördelningen både inom och mellan länder är enorm, och består av flera delar. Minst svårt är att hitta nationella aggregat över hushållens förmögenhet och dess sammansättning. För de flesta länder saknas sådan ordnad statistik, men finanstillgångar och skulder är oftast kartlagda medan reala tillgångar (framför allt bostäder) kräver mer av gissande. Svårast är att återskapa trovärdiga fördelningsprofiler. Endast i ett par dussin länder finns någon form av uppgifter över förmögenhetsfördelningen (i Sverige SCB:s förmögenhetsregister), men tursamt nog täcker dessa länder den absoluta majoriteten av världens samlade förmögenhet varför huvuddragen ändå är rimliga.

Slutresultatet är slående. Rapporten innehåller en stor mängd uppgifter och är gratis på internet (se huvudrapport och tabellbilaga). Bland annat konstateras att den rikaste procenten i världen äger 44 procent av hushållens förmögenhet. För att kvalificera sig dit krävs en nettoförmögenhet på ungefär fem miljoner kronor. Två tredjedelar av världens befolkning äger mindre än 70 tusen kronor. Ginikoefficienten är hela 0,89, vilket kan jämföras med inkomsterna i Sverige som har en Gini på 0,32.

Ett av de intressantare resultaten återges i figuren nedan. Där delas världsbefolkningen in i tio lika stora decilgrupper och inom varje sådan grupp anges hur stor förmögenhetsandel de olika världsdelarnas har.

image

Föga förvånande äger européer och nordamerikaner ungefär hälften av den rikaste tiondelen förmögenheter medan afrikaner och indier gör detsamma för den fattigaste tiondelen. Latinamerika – ibland beskrivet som ett tvärsnitt av hela världen med såväl djup fattigdom och enorm rikedom – har ungefär samma andel över hela fördelningen. Kinas växande medelklass syns tydligt i landets stora andelar i den över halvan.

Kanske kan ambitiösa arbeten som detta sätta en ny standard som inspirerar inte bara andra fördelningsforskare utan även användare och uttolkare av statistiken. Förmögenheter spelar roll, lokalt liksom globalt, och nu har vi chansen att bättre förstår hur.

Skolan och diagnoserna

En artikel av DNs Nathan Shachar som ifrågasätter ADHD-diagnosen utlöste i veckan en storm av kommentarer i diverse sociala medier. Som nationalekonom har jag naturligtvis ingen kompetens att uttala mig om vare sig ADHD eller andra diagnosers förekomst, men kan samtidigt konstatera att luddiga definitioner öppnar dörren för missbruk när incitamenten för missbruk finns. Inom skolforskningen finns också en hel del tecken på att skolornas incitament faktiskt spelar roll när det gäller att ge barnen olika diagnoser.

Allra intressantast är kanske att elever i amerikanska delstater där skolorna utsätts för hårda incitament att lyfta eleverna över en lägstanivå på standardiserade prov har en större sannolikhet att diagnosticeras med ADHD. Detta gäller i nivåer, men även när man undersöker hur diagnosfrekvensen ändras i samband med att dylika kontrollsystem införs i delstaternas skolsystem. En detaljerad studie av Floridas kontrollsystem finner vidare att införandet ökade sannolikheten att lågpresterande elever och att barn till låginkomstagare diagnosticerades med någon form av inlärningshandikapp.

Sammantaget tyder detta på att skolorna använder sig av diagnoser för att kunna utnyttja svagheter i kontrollsystemen. En mer välvillig tolkning skulle emellertid kunna vara att kontrollsystemen tvingade skolorna att ta itu med problem som de tidigare ignorerat. En sådan tolkning är kan dock inte förklara varför elever som är unga relativt sina klasskamrater löper större risk att få olika diagnoser, vilket ett flertal studier funnit (här, här och här). Dessa studier tyder istället på att bristande skolmognad och svaga skolprestationer tenderar att klassificeras som ett handikapp (se tidigare inlägg om födelsemånadens betydelse för skolresultaten).

Tyvärr känner jag inte till någon likande studie från Sverige men anekdotiskt (data är svår att får tag på) verkar både ADHD- och dyslexi-diagnoser ha blivit allt vanligare. En möjlighet är att detta till viss grad hänger samman med övergången till ett målrelaterat betygssystem som väsentligt ökade kostnaden både skolor och elever av att inte komma över en viss grundläggande kunskapsnivå. Man kan därför tänka sig att skolor, familjer och de företag som lever på att ställa diagnoser har ett gemensamt intresse av att utreda och diagnosticera elever med olika inlärningshandikapp.  Detta kan ge mer resurser både till skola och elev, samtidigt som undantagsbestämmelsen möjliggör en generösare bedömning av elevens prestationer.

Inget av detta betyder naturligtvis att inlärningshandikapp och koncentrationsproblem inte finns, utan helt enkelt att diagnoserna är möjliga att missbruka. Mer allmänt är detta exempel på de problem som finns med extern målstyrning av skolan; det finns en uppsjö av sätt att på olika sätt manipulera — ofta säkert i ren välvilja — de olika styrsystem som finns. Om någon har bra data vore det mycket intressant att undersöka om införandet av det målstyrda betygsystemet eller den ökade konkurrensen mellan skolorna påverkat förekomsten av olika diagnoser bland svenska skolelever. Kanske det skulle visa sig att svenska skolor inte alls är intresserade av att ”juke the stats”.

Värdet av politiska kontakter

En av många intressanta studier som presenterades under ASSA-konferensen i Chicago var en undersökning av värdet av politiska kontakter för amerikanska finansinstitut (se en tidig preliminär version av studien här). Författarkonstallationen bestod bland annat av stjärnor som Daron Acemoglu och IMFs förre chefsekonom Simon Johnson. I studien undersöks hur nomineringen av Tim Geithner till finansminister påverkade aktievärdet för finansföretag som hade starka kopplingar till honom. För att mäta kopplingarna till Geithner har forskarna undersökt besöksloggen under hans tid som chef för NY Fed och resultaten tyder på att företag som besökte honom ofta upplevde en överavkastning på 15 procent när Obama nominerade honom.

Diskussionen kring studien var intressant och Caroline Hoxby lyfte fram att man egentligen borde se Geithner, Larry Summers och Robert Rubin som en och samma kandidat till finansminsterposten; dessa tre var nära lierade med varandra och hade starka kopplingar till i princip samma Wall Street-företag. Enligt vadslagningsfirmorna var sannolikheten för att någon av dessa personer skulle få erbjudandet uppe i 85 procent redan innan Geithners nominering blev officiell. Egentligen påverkades alltså förväntningarna inte särskilt mycket vid tillkännagivandet, varför siffran 15 procent troligen är en kraftig underskattning av det förväntade värdet för finansföretagen att ha kopplingar till den politiska makten.

Hur stort det verkliga värdet blev får framtida forskning utvisa, men mycket tyder på att det var minst sagt stort. Problemet är bara att det kanske var ett pris värt att betala för att förhindra en total finansiell kollaps.

Repression och inflation att vänta

Nationalekonomins höjdpunkt, ASSA-konferensen i Chicago, var i år en uppvisning i pessimism. Bristande politisk vilja eller förmåga gör att både USAs och Europas skuldproblem förefaller olösliga.* Och problemen är stora; figuren nedan visar att statsskuldernas andel av BNP idag är större än vad de någonsin varit.

Figuren visar även att statsskuldernas andel sjönk efter andra världskriget men att de började öka i slutet av 1970-talet. Statsskulderna minskade alltså under en period när staterna reglerade ekonomierna relativt hårt, men att de ökat kraftigt sedan 1980-talets avregleringar.

En intressant uppsats av bland andra Carmen Reinhart tyder på att detta inte är en slump. I stället menar Reinhart att en kombination av vad hon kallar “finansiell repression” och inflation varit en form av implicit beskattning som hållit statsskulderna under kontroll.

Med finansiell repression avses att staterna med hjälp av olika regleringar och ingrepp styr över sparkapitalet till statspapper. Genom en måttlig inflation har skuldernas reala värde kunnat minskas. Ett vanligt sätt för att uppnå detta har varit att reglera räntorna vilket gjort det relativ attraktivt att spara i statspapper, trots att den reala avkastningen på dessa under långa tider varit negativ.

När avregleringar och inflationskontroll minskat staternas möjlighet att på detta dolda sätt kunna beskatta befolkningen, har de haft svårt att ersätta inkomsttappet med andra skatter eller minska utgifterna till en hållbar nivå.

Sett i detta ljus blir det inte längre märkligt att dagens kapitalteckningkrav för banker och försäkringsbolag betraktar statspapper som riskfria – det blir helt enkelt ett sätt för statsmakterna utnyttja sin makt att skapa ett regelverk som gör det billigare för dem att låna.

Enligt Reinhart gör skuldbördans storlek det uppenbart att vi står inför en ny period av finansiell repression och ökad inflation. Att de politiska systemen skulle klara av att hantera skuldproblemen genom att höja direkta skatter och minska utgifterna höll hon – och de flesta andra — för osannolikt. Det har inte hänt tidigare och det finns ingen anledning att tro att det blir annorlunda denna gång.

*För att få en uppfattning om de depressiva tongångarna kan man med fördel titta på dessa webcaster från konferensen.

Reglerna för att lösa bundna bolån måste ändras!

För några år sedan påpekade jag i ett inlägg att reglerna för beräkning av s k ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av ett bundet lån gör att det är mycket riskabelt att binda räntan om man inte är säker på att bo kvar i bostaden under hela bindningstiden. Och nyligen visade Karl Avedal på Sloped Curve att denna problematik har förvärrats påtagligt under de senaste åren. Anta att du binder ett lån på 1 miljon kronor på 10 år. Nästa dag ändras din livssituation (dödsfall, skilsmässa, …) så att du måste flytta och alltså lösa lånet. Även om räntenivån har varit helt oförändrad kommer du då att få betala runt en kvarts miljon kronor i kompensation till banken.

Att denna orimliga kompensation uppstår beror på att konsumentkreditlagen anger att kompensationen ska (eller åtminstone får) baseras på en jämförelse mellan din bundna räntan och statslåneräntan plus en procentenhet. Tidigare har räntan ofta bundits på nivåer nära statslåneräntan plus en procentenhet. Under de senaste åren har dock skillnaden mellan bolåneräntor och statslåneräntor stigit dramatiskt. En bättre beräkningsmetod skulle t ex kunna ersätta den enprocentiga marginalen med skillnaden mellan bolåneräntan och statsskuldsräntan den dag då lånet bands.

Det lät därför lovande när Dagens Nyheter (29/12) inför det nya året rapporterade att ”Nya låneregler ska göra förtidsinlösen rättvisare”. En närmare granskning avslöjar dock att Finansinspektionen endast har förtydligat vilka statsobligationer som ska användas för att få fram stasskuldsräntan. Påslaget med en procentenhet verkar ligga kvar.

En liten ljusglimt är dock att de nuvarande reglerna kan tänkas strida mot ett kommande EU-direktiv. I Finansinspektionens besluts-PM (s 15) står nämligen att medlemsstaterna enligt EU-kommissionens förslag får föreskriva att kreditgivaren ska ha rätt till skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsbetalningen av krediten. Ett fast påslag på en procentenhet i beräkningsformeln kan knappast ses som förenligt varken med kravet på skälig ersättning eller med kravet att ersättningen ska utgå för bankens direkta kostnader. Jag efterlyser därför betydligt mer omfattande reformer av detta regelverk.