En artikel av DNs Nathan Shachar som ifrågasätter ADHD-diagnosen utlöste i veckan en storm av kommentarer i diverse sociala medier. Som nationalekonom har jag naturligtvis ingen kompetens att uttala mig om vare sig ADHD eller andra diagnosers förekomst, men kan samtidigt konstatera att luddiga definitioner öppnar dörren för missbruk när incitamenten för missbruk finns. Inom skolforskningen finns också en hel del tecken på att skolornas incitament faktiskt spelar roll när det gäller att ge barnen olika diagnoser.

Allra intressantast är kanske att elever i amerikanska delstater där skolorna utsätts för hårda incitament att lyfta eleverna över en lägstanivå på standardiserade prov har en större sannolikhet att diagnosticeras med ADHD. Detta gäller i nivåer, men även när man undersöker hur diagnosfrekvensen ändras i samband med att dylika kontrollsystem införs i delstaternas skolsystem. En detaljerad studie av Floridas kontrollsystem finner vidare att införandet ökade sannolikheten att lågpresterande elever och att barn till låginkomstagare diagnosticerades med någon form av inlärningshandikapp.

Sammantaget tyder detta på att skolorna använder sig av diagnoser för att kunna utnyttja svagheter i kontrollsystemen. En mer välvillig tolkning skulle emellertid kunna vara att kontrollsystemen tvingade skolorna att ta itu med problem som de tidigare ignorerat. En sådan tolkning är kan dock inte förklara varför elever som är unga relativt sina klasskamrater löper större risk att få olika diagnoser, vilket ett flertal studier funnit (här, här och här). Dessa studier tyder istället på att bristande skolmognad och svaga skolprestationer tenderar att klassificeras som ett handikapp (se tidigare inlägg om födelsemånadens betydelse för skolresultaten).

Tyvärr känner jag inte till någon likande studie från Sverige men anekdotiskt (data är svår att får tag på) verkar både ADHD- och dyslexi-diagnoser ha blivit allt vanligare. En möjlighet är att detta till viss grad hänger samman med övergången till ett målrelaterat betygssystem som väsentligt ökade kostnaden både skolor och elever av att inte komma över en viss grundläggande kunskapsnivå. Man kan därför tänka sig att skolor, familjer och de företag som lever på att ställa diagnoser har ett gemensamt intresse av att utreda och diagnosticera elever med olika inlärningshandikapp.  Detta kan ge mer resurser både till skola och elev, samtidigt som undantagsbestämmelsen möjliggör en generösare bedömning av elevens prestationer.

Inget av detta betyder naturligtvis att inlärningshandikapp och koncentrationsproblem inte finns, utan helt enkelt att diagnoserna är möjliga att missbruka. Mer allmänt är detta exempel på de problem som finns med extern målstyrning av skolan; det finns en uppsjö av sätt att på olika sätt manipulera — ofta säkert i ren välvilja — de olika styrsystem som finns. Om någon har bra data vore det mycket intressant att undersöka om införandet av det målstyrda betygsystemet eller den ökade konkurrensen mellan skolorna påverkat förekomsten av olika diagnoser bland svenska skolelever. Kanske det skulle visa sig att svenska skolor inte alls är intresserade av att “juke the stats”.