När jag berättar för folk utanför akademin att jag forskar inom beteendeekonomi nickar de ofta sympatiskt. Till skillnad från de kalkylerande egoister som nationalekonomer brukat ha som utgångspunkt, utgår beteendeekonomer ofta från osjälviska och felande människor. Många människors spontant positiva inställning till beteendeekonomi tror jag beror på att det senare upplevs som en betydligt mer positiv människosyn. Men att man inte är egoistisk kan också tyda på mer destruktiva former av osjälviskhet, exempelvis i form av hämnd- och maktbegär.
Beteendeekonomen Ernst Fehr talar ofta om ”altruistiska bestraffningar” och den konstruktiva roll som dessa kan spela för samarbete mellan människor (vilket jag skrivit i DN om tidigare). I en artikel i Nature tillsammans med Simon Gächter från 2002 genomfördes ett experiment där deltagarna kunde välja hur mycket de ville bidra till en kollektiv nyttighet. Detta är klassiskt socialt dilemma: det går bäst för gruppen om alla bidrar mycket, men det är individuellt rationellt att inte bidra alls.
Det som brukar hända i den här typen av experiment är att deltagarna bidrar en del i början, men efter ett par perioder minskar bidragen (se den vänstra grafen nedan). När Fehr och Gächter införde möjligheten att mot en kostnad bestraffa andra deltagare gick det dock betydligt bättre. Som den högra grafen nedan visar ökade nu bidragen i stället över tid eftersom deltagarna frivilligt valde att bestraffa de som inte bidrog tillräckligt.
I det här fallet spelar bestraffningar en mycket konstruktiv roll. Rätt utdömda bestraffningar är alltså i sig en kollektiv nyttighet, vilket Jonas skrivit om tidigare. I en artikel som publicerades i våras i Science, visar dock Simon Gächter med medförfattare att straffets konstruktiva roll varierar väsentligt mellan olika kulturer. De genomförde samma laboratorieexperiment som i Nature-artikeln, men de gjorde det i vitt skiljda miljöer runt om i världen.
Bestraffningars konstruktiva roll kräver att bara de som bidrar mindre än genomsnittet till den kollektiva nyttigheten bestraffas. Straffets konstruktiva roll undermineras när även de som bidrar för mycket bestraffas.
I Boston visade det sig att deltagarna bara straffade de som bidrog mindre än genomsnittet, vilket var i linje med tidigare studier. Deltagarna i Oman straffade dock i stället alla avvikelser, d.v.s. även de som bidrog mer än genomsnittet riskerade bestraffning! Följdaktligen visade det sig också att straffmöjligheterna inte spelade samma konstruktiva roll i Oman som i Boston — deltagarna i Boston bidrog totalt sett mer till den kollektiva nyttigheten. Hur bestraffningar användes på de andra platser där experimentet genomfördes framgår av diagrammet nedan.
De destruktiva bestraffningarna verkade i stor utsträckning drivas av hämndbegär. De som blivit straffade (även om straffet var ”rättfärdigt”) tenderade i nästa period att straffa andra. För att straff ska vara konstruktivt krävs sociala normer om hur straff skall utdömas och hur utdömda straff skall tolkas. Dessutom måste vi förstås lära oss att lägga band på våra hämndbegär. Författarna avslutar artikeln med att påpeka att detta är ett motiv för att låta staten sköta bestraffandet (men inte hämnandet):
The detrimental effects of antisocial punishment on cooperation (and efficiency) also provide a further rationale why modern societies shun revenge and centralize punishment in the hands of the state.
Senaste kommentarer