Själviska brott och osjälviska straff

När jag berättar för folk utanför akademin att jag forskar inom beteendeekonomi nickar de ofta sympatiskt. Till skillnad från de kalkylerande egoister som nationalekonomer brukat ha som utgångspunkt, utgår beteendeekonomer ofta från osjälviska och felande människor. Många människors spontant positiva inställning till beteendeekonomi tror jag beror på att det senare upplevs som en betydligt mer positiv människosyn. Men att man inte är egoistisk kan också tyda på mer destruktiva former av osjälviskhet, exempelvis i form av hämnd- och maktbegär.

Beteendeekonomen Ernst Fehr talar ofta om ”altruistiska bestraffningar” och den konstruktiva roll som dessa kan spela för samarbete mellan människor (vilket jag skrivit i DN om tidigare). I en artikel i Nature tillsammans med Simon Gächter från 2002 genomfördes ett experiment där deltagarna kunde välja hur mycket de ville bidra till en kollektiv nyttighet. Detta är klassiskt socialt dilemma: det går bäst för gruppen om alla bidrar mycket, men det är individuellt rationellt att inte bidra alls.

Det som brukar hända i den här typen av experiment är att deltagarna bidrar en del i början, men efter ett par perioder minskar bidragen (se den vänstra grafen nedan). När Fehr och Gächter införde möjligheten att mot en kostnad bestraffa andra deltagare gick det dock betydligt bättre. Som den högra grafen nedan visar ökade nu bidragen i stället över tid eftersom deltagarna frivilligt valde att bestraffa de som inte bidrog tillräckligt.

I det här fallet spelar bestraffningar en mycket konstruktiv roll. Rätt utdömda bestraffningar är alltså i sig en kollektiv nyttighet, vilket Jonas skrivit om tidigare. I en artikel som publicerades i våras i Science, visar dock Simon Gächter med medförfattare att straffets konstruktiva roll varierar väsentligt mellan olika kulturer. De genomförde samma laboratorieexperiment som i Nature-artikeln, men de gjorde det i vitt skiljda miljöer runt om i världen.

Bestraffningars konstruktiva roll kräver att bara de som bidrar mindre än genomsnittet till den kollektiva nyttigheten bestraffas. Straffets konstruktiva roll undermineras när även de som bidrar för mycket bestraffas.

I Boston visade det sig att deltagarna bara straffade de som bidrog mindre än genomsnittet, vilket var i linje med tidigare studier. Deltagarna i Oman straffade dock i stället alla avvikelser, d.v.s. även de som bidrog mer än genomsnittet riskerade bestraffning! Följdaktligen visade det sig också att straffmöjligheterna inte spelade samma konstruktiva roll i Oman som i Boston — deltagarna i Boston bidrog totalt sett mer till den kollektiva nyttigheten. Hur bestraffningar användes på de andra platser där experimentet genomfördes framgår av diagrammet nedan.

De destruktiva bestraffningarna verkade i stor utsträckning drivas av hämndbegär. De som blivit straffade (även om straffet var ”rättfärdigt”) tenderade i nästa period att straffa andra. För att straff ska vara konstruktivt krävs sociala normer om hur straff skall utdömas och hur utdömda straff skall tolkas. Dessutom måste vi förstås lära oss att lägga band på våra hämndbegär. Författarna avslutar artikeln med att påpeka att detta är ett motiv för att låta staten sköta bestraffandet (men inte hämnandet):

The detrimental effects of antisocial punishment on cooperation (and efficiency) also provide a further rationale why modern societies shun revenge and centralize punishment in the hands of the state.

Spelarnas val: Obama

Marknader är suveräna på att omsätta information i priser. Nyheter översätts omedelbart i prisförändringar och priser studeras ofta av just den anledningen att de återspeglar flödet av information i samhället.

I samband med det amerikanska presidentvalet är det därför särskilt intressant att studera de s k prognosmarknader som specialiserat sig i kontrakt som ger pengar utifall att antingen Barack Obama eller John McCain skulle vinna valet (se annat Ekonomistas-inlägg om dessa marknader). Nedan visas två grafer över de aktuella priserna i Obama- och McCainkontrakt. Den första grafen är hämtad från Iowa Electronic Markets (IEM). Den visar hur Obama dragit ifrån på sistone och att Obama-kontraktet idag handlas i ca 85 dollar. Priset ska tolkas som en sannolikhet, dvs att marknaden bedömer att det idag är 85 procents chans att Obama vinner valet.

iowa

Den andra grafen visar samma Obama-kontrakt men från en annan känd prognosmarknad, Intrade. Dagspriset på Obama-aktien är också ca 85 dollar, dvs samma pris — och sannolikhet för Obama-seger — som hos IEM. Om handeln är tillräcklig antyder detta m a o att prognosmarknaderna är mycket effektiva och informativa.

intrade

Intressant nog kommer SU-ekonomen David Strömberg fram till samma sannolikhet för en Obama-seger, ca 85 procent, utifrån sin upphöjda politisk-ekonomiska modell över amerikansk politik (läs mer om modellen i Ekonomistas här och här). Med andra ord är spelare och forskare överens: Obama vinner valet.

Lästips: DN123456, SvD12345678, AB1234, SydSv123, Erixon123, Gudmundson, Det Progressiva USA.

Finanskrisen och nationalekonomerna

Finanskrisen ses av en del som en djup kris för hela det kapitalistiska systemet. En del andra verkar i stället använda krisen som ursäkt för att kritisera nationalekonomer. En av vetenskapsvärldens mest prestigefulla tidskrifter, Nature, som ytterst sällan publicerar nationalekonomisk forskning, publicerade igår en skarp kritik av nationalekonomin från den franske professorn i fysik Jean-Phillippe Bouchaud.

Bouchaud kritiserar nationalekonomer för att sätta större tilltro till teoretiska axiom än hur marknader faktiskt fungerar. Det ligger förmodligen en hel del i hans kritik att nationalekonomiska jämviktsmodeller inte är så väl lämpade att förstå de snabba, kaotiska svängningar i det finansiella systemet som sker just nu. Bouchaud gör en intressant jämförelse med fysik:

Physics, on the other hand, has developed several models that explain how small perturbations can lead to wild effects. The theory of complexity shows that although a system may have an optimum state, it is sometimes so hard to identify that the system never settles there. This optimum state is not only elusive, it is also hyper-fragile to small changes in the environment, and therefore often irrelevant to understanding what is going on. There are good reasons to believe that this paradigm should apply to economic systems in general and financial markets in particular. We need to break away from classical economics and develop completely different tools.

Bouchaud sätter viss tilltro till beteendeekonomisk forskning och ”ekono-fysik” (som jag villigt erkänner att jag inte vet vad det är), men han är inte lika positiv till beteeendeekonomi som David Brooks kolumn i New York Times häromdagen. Brooks skriver att finanskrisen kommer att bli något av ett ”coming-out party for behavioral economists”. Trots att jag själv identifierar mig som beteendeekonom vågar jag inte vara riktigt lika optimistisk…

Gamla lån, nya tider

Ett av problemen med den amerikanska finanskrisen är att huslånen ofta är ”non recourse”, vilket innebär att lånet är knutet till fastigheten snarare än låntagaren som person. Med ett sådant lån är det bara för husägaren att lämna husnycklarna till banken när så önskas. Även om fastigheten fallit i värde kan banken aldrig kräva att få tillbaka mer än husets marknadsvärde. Frågan är om denna typ av lån kan överleva innovationerna på den finansiella marknaden.

Utan hem och utan skuld

Utan hem och utan skuld

Även om det amerikanska systemet kan verka ansvarslöst har det klara fördelar, medan det svenska ter sig närmast brutalt i jämförelse. Har vi svenskar en gång tagit ett huslån är det upp till oss själva att se till att banken får tillbaks sina pengar. Låntagaren bär då själv risken förknippad med en allmän nedgång i fastighetsvärdena. Eftersom upp- och nedgångar på fastighetsmarknaden inte är något den enskilde råder över är det inte orimligt att risken faktiskt delas mellan långivare och låntagare. En sådan ordning kan också — åtminstone i teorin — bromsa ansvarslös långivning.

Det amerikanska systemet innebär att bankerna bär den största risken för nedgångar i fastighetspriserna, men just detta riskerar att skapa en spiral av nedåtgående huspriser. När marknadspriset hamnar under lånebeloppet tjänar husägaren på att lämna huset till banken. Bankerna får en mängd fastigheter att sälja vilket sätter ytterligare press på marknaden. Husen står ofta och förfaller i väntan på att avyttras och studier visar att bankerna i snitt får tillbaks mindre än halva lånebeloppet.

En bättre lösning för båda parter är då att lånen omförhandlas och lånebeloppet skrivs ner. Husägaren kan bo kvar och banken slipper de kostnader konkursen för med sig. Traditionellt har detta också skett i stor omfattning. Nu funkar emellertid inte detta längre och orsaken är att kreditgivaren inte längre är en enskild bank. ”Värdepapperiseringen” av huslånen innebär i stället att det finns tusentals kreditgivare, spridda över världen. Att omförhandla med dem är omöjligt.

En annan aspekt är att non recourse-lånen i princip kan dämpa ivern bland bankerna att låna ut på en överhettad fastighetsmarknad. Det krävs emellertid då att bankerna inte bara kan skicka vidare risken. Flera studier har visat att riskerna i de lån som sålts vidare varit betydligt större än för de lån som kreditinstituten behållit själva. Möjligheten att bolla vidare risken till sämre informerade investerar minskar naturligtvis den återhållande kraften hos non recourse-systemet.

Non recourse må ha fungerat bra i en värld där de flesta husägare hade en personlig relation till sin bank. Det fungerar däremot dåligt på en globaliserad och anonym finansmarknad. Det är därför möjligt att non recourse-lånen, trots sina fördelar, snart kommer att vara ett nostalgiskt minne. En annan möjlighet är att värdepapperiseringen kommer att förpassas till historiens papperskorg. Att de inte passar bra tillsammans verkar hur som helst klart.
—————-
Lästips: The Economist tar upp likande aspekter och refererar till Luigi Zingales och Martin Feldsteins förslag att hantera problemet. Glaeser och Gyourky diskuterar varför det inte är vettigt att med statliga interventioner hålla uppe fastighetspriserna (kort gratisversion här). Problematiken kring non resourse-lånen är en del av vad Avinash Persaud kallat ”the revenge of relationship banking”. Läs även gärna vad John Hassler skrivit om möjligheten till personlig konkurs i Sverige och USA.

Prognosmarknader

Prognosmarknader är en ny form av politiska spelmarknader som växer på bred front i flera länder. På dessa marknader handlas dagligen kontrakt som ger utdelning (oftast 1 dollar) endast om vissa specificerade utfall äger rum. Utfallen kan handla om alltifrån ekonomi, politik, konst, sport, vetenskap etc. Till exempel handlas i detta nu kontrakt som betalar en dollar om Usama bin Laden fångas före den 31 december 2008, om USA får positiv tillväxt kvartal 4 2008, eller om fysiker kommer finna Higgs-partikeln under 2008.

Men en prognosmarknad är inte bara en hemvist för spelsugna individer, de är också en källa för information. När mängder av invider oberoende av varandra omsätter tillgänglig information och framtidsförväntningar i priser skapar de priser med stort informationsinnehåll. Kontraktens utformning innebär också att priserna kan utläsas som sannolikheter att en händelse ska inträffa. Till exempel visar bilden nedan hur sannolikheten för att Usama bin Laden grips under 2008 minskat från 15-20 procent i somras till knappt 5 procent idag.

chart122469559710288323

Forskare har också kunnat visa att prognosmarknader är påfallande pricksäkra (se t ex denna Science-artikel). Inför de amerikanska presidentvalen 1988, 1992, 1996 och 2000 gick marknadernas prognosfel, dvs skillnaden marknadens bedömning och det senare utfallet, av kandidaternas röstandelar från endast 5 procentenheter fem månader före valet till mindre än 1 procent en hel månad före valet (se bilden nedan). Felmarginalerna var klart lägre än de flesta opinionsmätningarna!

image

I Sverige har vi ännu ingen prognosmarknad. Konstigt nog, med tanke på svenskarnas generella spelglädje på internet. Nej, förklaringen är snarare att hämta i det svenska spelmonopolet. Inte nog med att spelmonompolet kan ifrågasättas på andra grunder (se här) verkar Svenska Spel helt ha missat prognosmarknadernas potential. Följden är att vi dagligen förlorar värdefull information om samhällsutvecklingen. Sverige behöver en prognosmarknad!

Ig Nobelpriset i ekonomi?

I skuggan av ekonomipriset till Paul Krugman härom veckan har också Ig Nobelpriset i ekonomi delats ut. Ig Nobel (som anspelar på engelskans ”ignoble”, alltså ”oädel, lågt stående”) delas sedan 1991 ut till forskning som ”först får en att skratta sedan att tänka”.

Årets pris i ekonomi gick till Geoffrey Miller, Joshua Tybur and Brent Jordan vid University of New Mexico, USA, för forskning som visat att strippor får mer dricks när de har ägglossning. Artikeln ”Ovulatory Cycle Effects on Tip Earnings by Lap Dancers: Economic Evidence for Human Estrus?” är publicerad i den asedda tidskriften Evolution and Human Behavior.

Detta betyder att jag hade fel även vad gäller detta pris. Jag hade tippat att det skulle gå till Dan Ariely och George Lowenstein för deras forskning kring beslutsfattande i ”stundens hetta” där de studerat hur självinducerad sexuell upphetsning (i klartext onani medan de kollar på on-line porr) påverkar manliga collagestudenters bedömning av hur attraktiva olika sexuella aktiviteter framstår, hur benägna de skulle vara att t.ex. ljuga eller droga någon för att få ha sex, och hur benägna de skulle vara att ha oskyddat sex. Och så säger folk att ekonomer håller på med tråkiga grejer…

Ibland kan det vara bra att vara dålig

Vi har här på Ekonomistas i ett flertal inlägg diskuterat hur svårt det kan vara att göra rätt. Men ibland kan det faktiskt vara bra att göra fel.

Kolistin är ett gammalt antibiotikum, som funnits ända sedan 1950-talet. Efter rapporter om allvarliga njur- och nervbiverkningar föll det i vanrykte och slutade nästan helt att användas i början av 1970-talet. Men i och med att allt fler bakterier blev resistenta mot de vanligt använda antibiotika så fick Kolistin en renässans som sista behandling när inget annat fungerar. Hade detta varit möjligt om Kolistin inte hade slutat användas pga sina biverkningar? Jag är ingen medicinsk expert men en rimlig gissning är att bakterierna hade utvecklat resistens även mot denna medicin.

Alltså, ibland kan det vara bra att vara dålig och man kan på så sätt göra rätt även när man gör fel.

Se även rapportering i UNT

Budgetbalans i kristid? Nej tack!

clip_image001144Tack vare de senaste årens budgetdisciplin och överskottsmål står Sverige idag väl rustat inför den stundande lågkonjunkturen. Men bara för att budgetdisciplinen var rätt politik under de goda åren behöver den inte vara det när tiderna blir blir sämre.

Detta klargörs av Stefan de Vylder i en artikel på SvD Brännpunkt. Han går  ut hårt mot socialdemokraternas Mona Sahlin och Thomas Östros som i en debattartikel i Aftonbladet nyligen manade till fortsatt budgetbalans, trots kristiderna. För detta kallas de ”budgetbalansfundamentalister” av de Vylder. herbet_hoover_415w

Men vem har egentligen rätt? Är budgetbalans rätt medicin för ekonomier i nedgång? Även om vi naturligtvis inte kan vara helt säkra på svaret på denna fråga så ger historien i alla fall otvetydidgt besked. När den amerikanska ekonomin tvärbromsade på 1930-talet valde den dåvarande presidenten Herbert Hoover att 1932 höja inkomstskatterna för att balansera den federala statsbudgeten. Ekonomer är idag eniga om att den politiken allvarligt förvärrade krisförloppet under Den Stora Depressionen.

Med andra ord: den ekonomiska historien ger de Vylder rätt och Sahlin och Östros fel. Att balansera statsbudgeten kan vara något av det skadligaste en regering kan göra under lågkonjunkturer och, än värre, i en ekonomisk kris.

Om att veta att man inte vet

Föreställ dig att du är filmbolagsdirektör i ett bolag som nyss producerat en riktig kalkonrulle, t.ex. Reine och Mimmi i fjällen.  Du inser att filmen kommer få nedgörande kritik av filmkritiker och bestämmer dig därför att inte ha några förhandsvisningar för kritiker före premiären. På detta sätt hoppas du locka några extra biobesökare under premiärhelgen då dessa ännu inte kunnat läsa om hur dålig filmen är innan de köper biljetter.

Men vänta lite nu! Borde inte vana biobesökare förstå dina bevekelsegrunder och därför vara väldigt skeptiska till filmer som inte recenserats före premiären?

Jag vet inte om detta händer i den svenska filmvärlden, men i USA är det ett välkänt fenomen. Det kallas ”cold opening” när en film hålls hemlig för kritiker inför premiären. De senaste åren har cirka 10 procent av amerikanska filmer ”kallstartats” på detta vis. Beteendeekonomen Colin Camerer med medförfattare har visat att det också lönar sig att kallstarta filmer på detta sätt — det leder i genomsnitt 15 procents högre biljettförsäljning (kontrollerat för andra faktorer). Det verkar alltså som biobesökare helt enkelt inte förstår informationsvärdet i att en film kallstartas.

Om biobesökarna vore helt rationella borde de sluta sig till att det faktum att en film inte visas för kritiker innebär att den har ganska låg kvalitet.

Man kan förmoda att detta fenomom gäller många andra varor än kalkonfilmer. I en studie som publicerades för ett par år sedan visades att producenter med salladsdressingar med lågt fettinnehåll valde att frivilligt redogöra för fettinnehållet, medan feta salladsdressingar oftast inte innehöll denna information. Efter att en lag infördes om obligatorisk information om fettinnehåll så minskade försäljningen av feta dressingar rejält. Det ligger förstås nära till hands att tro att konsumenterna helt enkelt inte förstod informationsvärdet i att en producent väljer att inte redovisa fettinnehållet i en produkt. ”Det man inte vet, det tar man ingen skada av”, som Just D sjöng en gång.

Finanskrisprogg

Delar av vänstern verkar vädra morgonluft på grund av finanskrisen. Den kommunistiska tidningen Proletären utropade redan vid finanskrisens början något hoppfullt om att kapitalismens kris är här. Anders Carlsson skriver så här i det senaste numret av Proletären:

Men betyder detta att det också går åt helvete med kapitalismen, att kapitalismen står inför sin kollaps? Vi skulle väldigt gärna vilja svara ja på den frågan.

Jag tror att det finns många inom vänstern som är glada över finanskrisen. Men är det inte lite cyniskt att vara glad över att finanskrisen bekräftar ens inneboende övertygelse om kapitalismens slutgiltiga kris när den också riskerar att leda till förvärrad lågkonjunktur och arbetslöshet? Anders Carlsson påpekar visserligen att ”skadeglädjen fastnar omgående i halsen” av denna anledning, men jag misstänker att många andra på den extrema vänsterkanten bara känner skadeglädje.

Skadeglädje eller inte, men finanskrisen verkar ha inspirerat andra att komponera lite gladprogg anno 2008 om finanskrisen. Klicka och lyssna till härliga och nyskrivna 70-talstoner från Göte Børge!