Svindlande bostadsaffärer

Jag har precis köpt en ny lägenhet vilket fått mig att tänka mycket på allt spännande som händer just nu med räntor, bostadspriser och konjunkturläget. Det som förundrat mig allra mest är dock hur budgivningar på lägenheter går till. Allt jag lärt mig om ekonomisk teori säger mig nämligen att de inte borde fungera så väl som de gör.

I den mån budgivningar förekommer vid köp av bostad går det till så att mäklaren ringer runt till spekulanter som får lägga bud. Spekulanterna får information om tidigare bud och kan välja att lägga ett högre bud. Mäklaren fortsätter att ringa runt tills ingen längre vill bjuda högre. Detta motsvarar en så kallad engelsk auktion, vilken är en av de vanligaste auktionstyperna. Det som utmärker budgivningar för bostäder är dock att köparen inte på något sätt är bunden av lagda bud (och att säljaren inte är bunden att sälja).

Ekonomisk auktionsteori utgår alltid från att bud är bindande. Ett problem med icke-bindande bud är att det är väldigt lätt att manipulera auktionen. Ska du sälja en bostad är det bara att be några kompisar bjuda på bostaden för att på så sätt försöka trissa upp priset. Om kompisen råkar lägga högsta budet är det bara att dra tillbaka budet. Jag skulle gissa att det visserligen är olagligt för en säljare att be kompisar bjuda på bostaden, men det är förmodligen inte olagligt om en kompis gör det utan säljarens vetskap. I vilket fall som helst borde det vara nästintill omöjligt att upptäcka.

Min erfarenhet av budgivningar på lägenheter i Stockholm är att priset varierar mycket för likvärdiga lägenheter och att en stor del av variationerna beror på antalet budgivare. Skillnaden mellan en, två och tre budgivare kan göra många hundra tusen kronors skillnad. Det är alltså väldigt lönsamt att vara oärlig. Vi vet från andra sammanhang att det finns en del som inte kan motstå sådana frestelser. 

Det har uppdagats att mäklare själva lagt falska bud och krav har rests på att mäklarna bör lämna ut personuppgifter på alla budgivare. Men personuppgifter är knappast en tillräcklig garant eftersom bud inte är bindande — ingen kan ställa dig till svars för att du bjudit på en lägenhet som du inte var säker på att du ville köpa.

Att bud inte är bindande ställer till ytterligare ett problem. Det slukar tid och kraft att bestämma sig för att köpa en bostad och man undviker gärna att göra dessa beslut i onödan. Varför då inte bjuda på alla bostäder man tror att man kan vara intresserad av och först fatta köpbeslutet när man vet att man lagt högsta budet och faktiskt har möjlighet att köpa bostaden?

Trots att bud inte är bindande vid bostadsköp verkar de flesta bostadsköpare ha tilltro till budgivningar, men jag förstår själv inte riktigt varför. För säkerhets skull såg jag själv till att köpa en lägenhet som ingen annan bjöd på, men jag hoppas förstås på en intensiv budgivning när jag säljer min gamla lägenhet.

Akademisk efterskrift: Det är förmodligen ett intressant forskningsprojekt att försöka förstå hur bostadsbudgivningar kan fungera i praktiken. [Read more…]

R-ordet

Media påverkar. Inte bara styr den vårt dagliga informationsintag, media kan även få oss att rösta annorlunda (vilket bl a IIES-ekonomen Ethan Kaplan visat). Nu visar forskning att medias rapportering rentav kan fördjupa en lågkonjunktur — bara genom att rapportera om den. 

Förvärrar krisen?

Förvärrar han krisen?

Makroekonomins utveckling påverkas i hög grad av aktörers förväntningar. Om vi t ex förväntar oss sämre tider är det naturligt att vi håller tillbaka konsumtion och investeringar vilket resulterar i att ekonomin krymper och att tiderna faktiskt blir sämre. Förväntningarna blir självuppfyllande.

Ekonomer har av denna anledning länge (se t ex Keynes) intresserat sig för förväntningar och inte minst hur de sprids i ekonomin. Medias roll är inte oväntat central. Ekonomen Christopher Carroll har i flera studier beskrivit hur förväntningar sprids likt en smittosam sjukdom. Med hjälp av epidemiologiska smittomodeller lyckas han förklara hur bl a inflationsförväntningar hos ett fåtal experter sprids via media till den övriga befolkningen.

Men medias påverkan på folks förväntningar beror även på hur nyheter presenteras. I en studie från amerikanska Federal Reserve noteras att när medias rapportering innehåller ”r-ordet”, dvs recession, får den långt större negativ effekt på konsumenters attityder om framtiden (vilka mäts kontinuerligt) än vad som är motiverat av ekonomiska fundamenta. Medias rapportering kan alltså förvärra lågkonjunkturen.

Bör dessa insikter föranleda någon förändrad syn på media? Bör vi ropa efter en ny statlig myndighet, en mediainspektion (jo, en sådan finns redan i vårt västra grannland), som kanske i samarbete med Finanspolitiska Rådet kan ingripa nyhetsbilden blir alltför sned? Förstås inte. Men lite fler nyanseringar och färre bankanställda ”experter” i TV-rutan emellanåt vore inte så dumt.

Lästips: Di.se

Inte så poppis att bli lärare längre

Idag släpps min och Erik Grönqvists IFAU-rapport om hur selektionen in i läraryrket ändrats över tiden och vilka konsekvenser detta har för elevernas skolresultat (svensk version här, längre engelsk här). Figuren nedan visar att olika begåvningar och förmågor är väsentligt lägre bland dagens nyblivna ämneslärare på högstadiet än de var bland dem som sökte sig till yrket för 15-20 år sedan.

Nyblivna ämneslärare på högstadiet.

Genomsnittliga Förmågor hos nyblivna ämneslärare på högstadiet, 1980-2006.

Måtten vi använder för att mäta begåvning är mönstringens utvärdering av kognitiv förmåga (ungefär ett traditionellt IQ-test), ledarskapsförmåga (psykisk stabilitet och uthållighet, anpassningsförmåga, social öppenhet, ansvarskännande), samt avgångsbetygen från gymnasiet (som fångar en mix av intelligens, ambition, ansvar, noggranhet osv). Hela befolkningen har rangordnats årsvis på skalan 1-100 för respektive mått, vilket gör att vi kan se vari fördelningarna de nyblivna lärarna befinner sig. Som synes är nedgången särskilt markant för kognitiv förmåga men uppenbar även för de andra begåvningsmåtten.

Genom att använda oss av ett stort datamaterial där vi vet vilken lärare varje elev har haft i respektive ämne har vi sedan undersökt om dessa lärarförmågor spelar någon roll för hur elever preseterar på de nationella proven i årskurs 9. Svaret är nja. I snitt har lärares kognitiva förmåga ingen signifikant effekt men detta döljer ett intressant mönster. Starka elever presterar bättre då de har en lärare med hög kognitiv förmåga men svaga elever presterar sämre om de matchas med en sådan lärare. Att läraren har goda ledaregenskaper visar sig däremot vara viktigt för svaga elever och elever med utländsk bakgrund, medan starka elever varken påverkas positivt eller negativt av denna egenskap.

Vad gäller lärarnas gymnasiebetyg finner vi något märkligt. Manliga lärare med höga betyg får alla typer av elever att prestera bättre och denna effekt är hyfsat stor. Höga betyg bland kvinnliga lärare har däremot en liten — men statistiskt signifikant — negativ påverkan på pojkars provresultat (bland flickor ligger effekten runt noll). Vi kan bara spekulera om varför det ser ut på detta sätt. En möjlighet är att män som trots höga betyg väljer att bli lärare är väldigt motiverade medan detta av någon anledning ser annorlunda ut bland kvinnor. Om denna tolkning är riktig skulle det betyda att just motivationen att bli lärare är det man bör rekrytera lärare på. Att konstruera ett antagningssystem som fångar denna motivation är onekligen en utmaning.

Det är med andra ord inte lätt att fånga in vad som gör en lärare bra, inte ens med väldigt generella mått på olika förmågor. Dessutom verkar en och samma egenskap hos lärarna ha olika konsekvenser för olika typer av elever. En slutsats är därför att matchningen mellan lärare och elever är viktig. Frågan är om skolledningar, föräldrar och politiker är kapabla att utröna vilka lärare som passar till vilka elever.

—————————-

Rapporten presenteras vid ett arrangemang av FORES och ska kommenteras av lärarutbildningsutredaren Sigbrit Franke. Deltar gör även Metta Fjelkner från Lärarnas riksförbund och någon från utbildningsdepartementet. Uppenbarligen ska det även gå att se detta på webben.

AB, SVD12, SDS2, Metro, BLT, Barometern, UNT, Lärarnas Tidning, Skolvärlden, SVT

Grattis Paul Krugman önskar George W Bush

Bild från the Economist.com (AFP)

Bild från the Economist.com (AFP)

Häromdagen fick årets amerikanska Nobelpristagare traditionsenligt träffa presidenten. För den som är bekant med vad ekonomipristagaren Paul Krugman tycker om George W Bush och hans administration, och vad han genom åren haft att säga om deras politik verkar detta möte helt osannolikt. Man kan bara stämma in i Justin Wolfers kommentar om mötet på Freakonomics: Man önskar att man kunde läsa kroppsspåk bättre. (En snabb genomgång av vad kroppsspråksliteraturen har att säga om respektive pose säger följande: Krugman står i en variant av en klassisk ”fig leaf pose”  (obekväm, osäker); medan Bush försöker se avslappnad ut i en ”hand-in-pocket pose” (dold agenda, stängd)).

(Den som inte är bekant med vad Paul Krugman tycker om Bush administrationen kan läsa här här här eller här eller titta på detta videoklipp bara för att ta några exempel).

Organisera om arbetet med arbetslösa socialbidragstagare

I och med att socialförsäkringarna byggdes ut i Sverige under 1900-talet har det uppstått ett dubbelt välfärdssystem där staten ansvarar för individer som omfattas av socialförsäkringarna, medan kommunerna har det yttersta ansvaret för oförsäkrade individer.  Det är visserligen Arbetsförmedlingens (Af) uppgift att erbjuda samtliga arbetslösa sin service, men i många kommuner finns uppfattningen att Af inte gör tillräckligt för indivder som inte har A-kassa. Eftersom det idag är kommunerna som står för försörjningen för dessa (i form av försörjningsstöd) så har det i de allra flesta kommuner uppstått parallella arbetsmarknadspolitiska program i kommunal regi.

Det finns ett flertal problem med en sådan organisation. För det första uppstår dubbelarbete och risk för att individer hamnar mellan stolarna utan att veta vem de ska vända sig till. För det andra uppstår risk för målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun.  För det tredje saknar Af såväl incitament att hjälpa denna grupp som möjligheter att införa sanktioner för dessa grupper om de inte söker anvisat arbete. Slutligen lider de kommunala programmen av dålig dokumentering i form av vad åtgärderna består av samt vilka som deltagit, vilket gör effektutvärdering i stort sett omöjlig.

”Låt socialtjänsten arbeta med sociala problem och låt arbetsförmedlingen ansvara för arbetsföra bidragstagare!” Det är en av de slutsatser som SNS Välfärdsråd 2008 idag presenterar i sin rapport Fattigdom i folkhemmet – från socialbidrag till självförsörjande. För att förtydliga och garantera att denna uppdelning fungerar föreslår rådet följande punkter 2008-11-26_konf_banner_2:

  • Inrätta en instans med kompetens från socialtjänst, Af och Försäkringskassan som kategoriserar hjälpsökande som arbetsföra och icke arbetsföra, där den första gruppen hänvisas till Af och den andra till kommunens socialtjänst
  • Inrätta ett statligt behovsprövat kontant arbetsmarknadsstöd till oförsäkrade arbetsföra arbetslösa. Detta stöd ersätter försörjningsstödet (det vi kallar socialbidraget) för denna grupp och ska garantera en skälig levnadsnivå
  • Ställ krav på motprestationer i form av deltagande i olika åtgärder för mottagarna till det kontanta arbetsmarknadsstödet
  • Ställ krav på socialtjänsten att upprätta handlingsplaner och erbjuda sociala åtgärder för de hjälpsökande som inte är arbetsföra. Dessa åtgärder ska dock inte vara av arbetsmarknadspolitisk art och man ska heller aldrig ta bort det yttersta skyddsnätet för denna grupp.

Genom att organisera arbetet på detta sätt vinner vi en massa fördelar. Vi undviker dubbla organisationer, individer som hamnar mellan stolarna, orimliga krav som ställs på hjälpsökande med stora sociala problem, målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun, samt ökar incitamenten för Af att prioritera oförsäkrade och ger dessutom Af möjligheter att införa sanktioner mot dessa grupper.

SNS Välfärsråd 2008 består av undertecknad (a.k.a. Ekonomistas-Eva), Matz Dahlberg, Karin Edmark och Jörgen Hansen. Rapporten kan beställas från SNS.

Marknaden fungerar och världen hänger ihop

En viktig utvecklingsekonomisk fråga är hur anpassningsbara marknaderna i fattiga länder egentligen är. Leder högre priser verkligen till ökad produktion eller sitter dessa länder fast i en given produktionsstruktur? Diskussionen kring för och nackdelar med rättvisemärkning handlar exempelvis delvis om huruvida de högre priserna att leda till högre inkomster för odlarna eller kommer det bara att resultera i en överproduktion av rättvisemärkta produkter (se inlägg här).

Den här modellen fick inte leva vidare

Den här modellen fick inte leva vidare

En ny studie visar att marknaderna — åtminstone i Vietnam — fungerar ungefär som man kan förvänta sig. När USA införde strafftullar på kattfisk från Vietnam var detta ett hårt slag för många fiskare. USA var en viktig exportmarknad och inkomsterna för dem som var inriktade på kattfisk sjönk dramatiskt. Intressant nog lämnade även många fiskare branschen helt och hållet. Detta gjorde i sin tur att de drog på sig anpassningskostnader vilket ledde till lägre inkomster även i andra branscher. Vad gäller rättvisemärkningen verkar med andra ord båda läger ha delvis rätt och anpassningen sker i flera dimensioner.

Läxorna av denna erfarenhet är flera. En sådan är att inte underskatta marknadernas anpassningskraft. En annan är att konsekvenserna av våra handlingar kan blir kännbara långt bort och under lång tid. Så när nu västvärlden samlar sig för att bevara olönsam inhemsk bilproduktion är det värt att tänka på att detta inte bara kommer att ha kostnader för oss som skattebetalare. Det finns även bilproducenter runtom i världen som kommer att påverkas.

Bör vi bli oroliga för Handels i Göteborg?

wolff

Vad får en rektor för en Handelshögskola att helt plötsligt gå emot majoriteten av ekonomkåren och propagera för förstatligande av Volvo personvagnar? Klarsyn, enligt honom. Geografi, enligt mig.

Det är rektorn för Handelshögskolan i Göteborg, Rolf Wolff som i en  debattartikel i Dagens Industri skriver att staten borde garantera bilindustrins framtid genom att köpa Volvo. Trots att frågan anses svår av de flesta bedömare är den glasklar i rektor Wolffs värld. Sverige ska ha en bilindustri, kosta vad det kosta vill. Och de som ifrågasätter saknar 1) stöd i forskning och är 2) ideologiskt snedvridna (nyliberaler):

Kan staten äga energibolag kan den väl äga biltillverkare. Kan staten äga och säkra finansbolag, kan den väl göra detsamma med biltillverkare. Det finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare. I nyliberalisms spår har finansproffs tillsammans med globala managementkonsulter argumenterat för att allt statligt ägande är ineffektivt och av ondo.

Men när det gäller 1), statligt ägande, finns faktiskt hel del forskning som talar om motsatsen (se Andreas Bergh och Niclas Berggren om detta)

Och på tal om 2) att kritikerna av statsägande är ideologiskt snedvridna kan man undra om rektor Wolff inte själv är det:

Kanske blir det äntligen tillåtet att ifrågasätta den amerikanska ekonomiska ideologin utan att bli anklagad för att vara bakåtsträvare.

Rektor Wolffs artikel har förvisso vissa poänger, som t ex att det finns en institutionellt pådriven kortsiktighet i marknaden som inte är ekonomiskt hälsosam. Hans engagemang i Volvo-debatten bottnar dock knappast i forskning, som han själv påstår. Kanske finns där en smula ideologi, men mest av allt förefaller det vara den geografiska närheten till särintressen, i detta fallet Volvo, som ligger bakom utspelet. Och om det stämmer bådar det inte gott för den fria forskningen på Handelshögskolan i Göteborg.

Länktips: Kropotkin, Esbati

I’m watching you

För att ett samhälle skall fungera måste vi ibland hjälpa andra trots att det kortsiktigt skulle löna sig att strunta i det. En anledning till att vi hjälper andra är att vi vill undvika bestraffningar om vi inte gör det (vilket jag skrev om här på Ekonomistas för någon vecka sedan). En annan närliggande anledning är att vi är måna om vårt rykte. Hjälper vi andra idag kan vi skapa oss ett gott rykte som gör att vi kan få hjälp av andra i framtiden.

För ett par år sedan publicerades en fascinerande studie i Biology Letters som tyder på att vi är mycket känsliga för att bli betraktade av andra. Forskarna bakom studien gjorde ett experiment i ett fikarum där personer ombads lägga pengar i en burk när de tog mjölk. På burken där pengarna skulle läggas fanns en bild och forskarna växlade bild under tio veckors tid. Hälften av tiden var det en bild på blommor och den andra hälften var det bild på ett par ögon. Som synes av diagrammet nedan betalade folk betydligt mer under de veckor bilden bestod av ett par ögon.

biologyletters

Liknande resultat har också påvisats i laboratorieexperiment, men styrkan med den här studien är att deltagarna inte visste om att de deltog i ett experiment. Likväl har studien en del brister, framförallt är den liten och genomfördes under en begränsad tid (mönstret ovan kan ju uppstått av en slump). En replikering av studien är därför önskvärd. Till exempel skulle man kunna pröva att sätta två par ögon på pantmaskinerna på Konsum för att se om folk trycker på ”bidragsknappen” i större utsträckning när det sitter en bild på ett par ögon på maskinen…

Oavsett studiens tillförlitlighet är jag övertygad om att skvaller fyller en viktig funktion i mänskliga samhällen. I alla fall intalar jag mig det varje gång jag har Svensk Damtidning inom räckhåll och kastar mig över den…

Ett heltäckande elevregister nu!

Alla kanske inte känner till det, men varje anställning en person har registreras hos SCB. Av någon anledning saknas däremot ett vettigt register över Sveriges största arbetsplats; skolan. Vi har ingen aning om vilken skola en elev besökt förrän betygen registreras efter vårterminen i årskurs nio. Denna brist gör en systematisk utvärdering av skolan omöjlig och bör åtgärdas omgående.Ett par förmiddagar i telefon med SCB och Skolverket ger vid handen att det finns planer på att införa ett heltäckande elevregister. En stötesten är dock de konfessionella friskolorna. Eftersom en registrering av eleverna vid dessa skulle fungera som en registrering av deras trostillhörighet kan det vara ett problem.

Problemet är dock inte värre än att alla elever som i årskurs nio får betyg från en religiös friskola registreras. Varför en registrering vid lägre ålder skulle vara särskilt känslig är oklart. Inte heller undantas religiöst präglade arbetsplatser från kravet att rapportera in sina anställda. Det är därför svårt att se skolans konfession som ett hinder för ett elevregister. Snarast låter det hela som ett svepskäl.

Den svenska skolan lider av svår utvärderingsångest. Nästan undantagslöst sker undersökningar utan tanke på en uppföljning på jämförbar nivå. När exempelvis resultat från nationella prov i gymnasiet samlas in görs detta medvetet på ett sätt som minimerar möjligheten att följa skolor över tiden. Utvärderingsskräcken gör att skoldebatten förs utan koppling till evidensbaserad forskning. I stället slänger sig Björklund med lite siffror och får mothugg utifrån holistiskt framtagna trouppfattningar.

Regeringen ska nu utreda hur utvärderingen av skolan ska se hur framöver. Då ett elevregister är all utvärderings moder måste ett sådant stå överst på agendan. Och om problemet med de religiösa friskolorna visar sig vara oöverstigligt finns en enkel lösning: Dra in deras skolpeng.

Ekonomistas i debatten