När är naturresurser en förbannelse?

Häromdagen handlade SVTs korrespondenterna om “bristen på demokrati i oljans spår”. En ekonom kanske skulle möjligen ha sagt att det handlade om en variant av den så kallade ”naturresursförbannelsen” (the resource curse), det vill säga det mycket starka negativa statistiska samband som finns mellan ekonomisk utveckling och naturresursrikedom. Ju mer naturresurser desto sämre ekonomisk tillväxt, tycks det. Detta samband står sig förvånansvärt väl för olika perioder (under de senaste 50 åren), för olika grupper av länder och även om man kontrollerar för en rad andra faktorer. Det har till och med beskrivits som en av de starkaste regelbundenheterna inom fältet ekonomisk tillväxt (och detta av Xavier Sala-i-Martin, mannen som publicerat artiklar som ”I just ran four million regressions”. He should know).

Tänker man efter lite så verkar det dock inte som att detta öde drabbar alla länder. Norge verkar det ju till exempel gå bra för, och även länder som Australien, Kanada och Botswana har lyckats omsätta sina naturresurser i ekonomisk tillväxt. Så vad är svaret? Jo, som undertecknad tillsammans med Anne Boschini och Jan Pettersson visat i en artikel som publicerades i Scandinavian Journal of Economics i höstas beror effekten av resurser beror på den institutionella kvalitén i landet. Naturresurser är negativa för ekonomisk utveckling bara om den institutionella kvalitén är för låg. Med bättre institutioner så förbyts förbannelsen till en välsignelse. Vidare visar vi att effekten är mycket olik för olika typer av naturresurser. Att vara beroende av jordbruksprodukter är inte i snitt förknippat med någon kraftig förbannelse men å andra sidan blir inte bidraget från resurser så värst mycket mer positivt även om man har bra institutioner. Att däremot ha olja, diamanter eller ädla metaller är riktigt dåligt för ett land om den institutionella kvalitén är för låg. Att ha dessa resurser och bra institutioner är dock kraftigt positivt.

Så hur är det då med tanken att olja leder till brist på demokrati, alltså att resurser kan påverka institutionell kvalitet. Jo, det preliminära svaret tycks vara likartat. Om demokratin är tillräckligt stark så finns ingen negativ effekt av resurser. Om den däremot befinner sig under en viss nivå så är effekten att det blir sämre. Detta är, som det heter, work in progress, så jag återkommer…

Fotbollsvåld och inbördeskrig

På senare år har nationalekonomer börjat att fästa allt större vikt vid kulturella förklaringsfaktorer. Det finns åtminstone två problem med den typen av förklaringar. För det första är ”kultur” ofta ett ganska luddigt begrepp och det är ofta oklart vad som egentligen avses. För det andra är det ofta mycket svårt att empiriskt belägga kulturella förklaringar — det är lätt att hitta korrelationer, men svårt att påvisa kausalitet. En ny NBER-uppsats tar ett lite annorlunda grepp på den här frågan. De har studerat europeisk fotboll och visar att antalet gula kort en spelare fått är relaterat till hur många år av inbördeskrig deras hemland har erfarit. Den rimligaste förklaringen till detta samband är en kulturell förklaring — att växa upp i ett land med mycket våld kan leda till mer våldsamt beteende i andra sammanhang. Inte så konstigt egentligen, men ganska politiskt kontroversiellt (eller?).

(Genetiska förklaringsfaktorer är uteslutna i detta sammanhang — det är bara antalet år av krig under uppväxtåren som spelar roll, inte hur mycket krig det varit innan dess.)

Matkris för vem?

När priset på en vara stiger är det naturligt att konsumenterna inte uppskattar detta. Samtidigt brukar producenterna bli glada. När nu matpriserna stiger verkar det emellertid som om alla ser sig som förlorare. Inte minst verkar många vilja peka ut världens fattiga som förlorare.

Ett sätt att reda ut vem som är vinnare och förlorare på stigande priser är att undersöka vilka som är nettoexportörer och nettoimportörer av en vara. När priserna stiger gynnas exportören på importörens bekostnad. I nedanstående diagram plottas nettoexporten av livsmedel mot BNP per capita (data från World Development Indicators avser år 2006). Även om spridningen är stor finns ett tydligt samband som visar att fattiga länder tenderar att vara de som tjänar på stigande priser. Samma mönster finns om man bara undersöker länder med inkomster under medianen.

clip_image002[4]

Slutsatsen är ganska tydlig: i snitt tjänar fattiga länder på de stigande livsmedelspriserna. Därmed besvaras även den fråga som tidigare ställts här på bloggen. EUs jordbrukspolitik har antagligen bidragit till att hålla kvar utvecklingsländerna i fattigdom genom att hålla nere världsmarknadspriserna på mat. När nu priserna stiger gynnas samma utvecklingsländer.

Nu är det naturligtvis inte så att alla fattiga tjänar på stigande livsmedelspriser. Den hungersnöd stigande matpriser för med sig är reell, men samtidigt finns det rimligen en stor mängd människor som slipper hungersnöd nu när priserna stiger. Men det är inte enkelt; i många fall står fattiga stadsinvånares intressen mot välbeställda storbönders. I andra fall är det tvärtom – fattiga bönder står mot en högljudd urban medelklass.

Bilden är med andra ord komplex men det finns en riktigt tydlig grupp av förlorare: Den rika världens matkonsumenter. Om nu någon skulle undra varför matpriser plötsligt står så högt på den politiska agendan.

Inkomstskatt – för kärlekens skull

Att vi ekonomer är mer förtjusta i skatter än folk i allmänhet skulle förmodligen min man skriva under på. Det är inte utan att våra ögon ibland tåras när vi funderar över hur en Pigou-skatt kan rätta till en externalitet eller hur små snedvridningarna skulle vara om vi hade poll-taxes.

Nu visar Kai Konrad och Kjell Erik Lommerud i ett nytt Working Paper från CEPR att inkomstskatter också förbättrar matchningen på äktenskapsmarknaden, vilket gör det mer troligt att vi gifter oss med en person som vi är emotionellt matchade mot, snarare än med en person med samma inkomst som vi själva. Kort sagt – inkomstskatter kan nu även förespråkas av romantiker.

Vad bygger då detta på? Jo, antagandena är att vi alla vill gifta oss med någon som vi älskar och som dessutom är rik, och att det kommer att äga rum en viss omfördelning av inkomst inom ett äktenskap. Alltså, en rik som träffar någon som är fattig kanske avstår från äktenskap fast personerna är perfekta för varandra rent emotionellt, eftersom hon eller han har mycket att förlora ekonomiskt.

Konrad och Lommerud visar också att behovet av inkomstskatter är mindre i länder där folk oftare möter individer i sin egen inkomstklass, t ex i samhällen med inkomstsegregad skola och bostadsområden. (Jag skulle dock tro att det i denna typ av samhällen finns behov av omfördelande skatter av andra orsaker). Om det däremot är så att par oftare möts när de t ex utövar sina intressen, så ökar behovet av inkomstskatter för att känslorna ska få styra matchningen på äktenskapsmarknaden.

Vart leder då allt detta? Jo, förmodlingen så kommer Christer Sjögrens bidrag till nästa års melodifestival att vara en lovsång till inkomstskatterna, eller vad tror ni?

Billiga varor gynnar (främst) låginkomsttagare

Den som går på barnkalas kan ha noterat en ny trend. Bland dem som har råd är det vanligt att bjuda på trollkarlar och äventyr, medan det bland mindre bemedlade fortfarande är tårta och billiga plastleksaker som gäller.

Detta är en del av ett generellt mönster – de välbeställda konsumerar mycket tjänster medan de med lägre inkomster köper mycket varor. Implikationerna av dessa mönster för vilka som tjänar och förlorar på internationell handel är stora. En ny studie visar nämligen att låginkomsttagare gynnas förhållandevis mycket av importen från låglöneländer som Kina. Eftersom det är lättare att handla med leksaker än med trollkarlar är detta inget underligt. Det nya ligger i att visa den tydliga kopplingen mellan konsumtionsmönster och inkomst.

Tack vare Ekonomistas-Daniel visste vi redan att det blivit dyrt att leva flott. Denna nya studie visar alltså att det även blivit allt billigare att leva billigt. Genom att ta hänsyn till skillnader i konsumtionsmönster mellan olika grupper kompliceras bilden både av vad som händer med fördelningen i ekonomin i allmänhet och, mer specifikt, vilka konsekvenser internationell handel får.

Redan i början på 60-talet påtalade Staffan Burenstam-Linder vikten av att ta in skillnader i konsumtion vid analysen av internationella handelsmönster. Nu visar det sig alltså att detsamma även gäller välfärdsanalysen av handel. Förhoppningsvis ler Burenstam-Linder i sin himmel.

(länktips Johan Norberg och Marginal Revolution)

1970-talets penningpolitik är avlägsen

Inflationstakten stiger och konjunkturen viker. Det är naturligt att paralleller dras till det problematiska 1970-talet. Men vi är fortfarande långt från de tvåsiffriga inflationstakter som då uppmättes. Visst finns det vissa oroande likheter med 1970-talet. Men det finns också viktiga skillnader. En skillnad är att penningpolitiken nu bedrivs mer självständigt och fokuserar på ekonomiska snarare än politiska avvägningar.

Jämfört med andra länders centralbanker anses den amerikanska ha varit ganska självständig under 1970-talet. Men självständigheten var ändå högst begränsad. Låt oss t ex se på upptakten till presidentvalet i november 1972. President Nixon var orolig inför valet och ville gärna se en gynnsam arbetsmarknad under året. Han hade utsett den republikanske ekonomen Arthur Burns till centralbankschef, men litade inte helt på att han skulle föra en tillräckligt expansiv penningpolitik. På nixonbanden kan vi höra hur Nixon i överläggningar med budgetministern George Schultz på julafton 1971 funderar på hur Burns ska förmås att trycka mer pengar: (länk till filen om ljudet låter konstigt)

Nu verkar inte Burns ha varit tillräckligt lättmanipulerad. Han blev därför kallad till Vita Huset i februari 1972. Nixon insåg att det tar tid innan penningpolitiken har effekt, och att endast snabba åtgärder skulle kunna påverka valutgången. Kvaliteten på nixonbanden är tyvärr dålig här, men forskaren Burton Abrams dokumenterar att Nixon bl a framförde följande budskap till Burns:

We had this six-month period of an awful dry spell [(inget ökat penningutbud)] [that] may have hurt us irreparably. […] You know the problem with it; you’ve always spoken of that time lag. […] I don’t really care about what you do in April, but between now and April…

Viss politisk påtryckning förekommer kanske fortfarande. I Alan Greenspans memoarer kan vi t ex läsa om hur han under 1990-talet regelbundet mötte finansministrarna:

Rubin and Summers and I met confidentially over breakfast each week for the next four and a half years, and we would phone and drop by one another’s offices frequently in between.

I Sverige är liknande möten mellan Ingves och Borg otänkbara (hoppas jag!) – de skulle förmodligen bryta mot vår nya riksbankslag. Men även i USA är medvetenheten om problemen med politisk inblandning nu större. Jag har svårt att tro att Bernanke blir pressad eller låter sig påverkas i samma utsträckning som Burns. Det kommer säkert att ske nya penningpolitiska felbedömningar. Men dagens expansiva amerikanska penningpolitik är förmodligen ett medvetet val från Fed och Bernanke att tillfälligt prioritera konjunkturstabilisering framför inflationsbekämpning.

Tips på böcker

Roberts förra inlägg gör en sugen på att läsa fler populärvetenskapliga böcker i nationalekonomi. Men vilka är bäst? Själv tycker jag ”The armchair economist” av Steven Landsburg är mycket bra liksom ”The undercover economist” av Tim Harford. Finns det fler bra böcker i denna genre som någon kan rekommendera?

Minimalistisk social ingenjörskonst

Tack vare den bristfälliga tågförbindelelsen mellan den svenska och norska huvudstaden har jag haft tid att läsa klart en intressant och underhållande nyutgiven bok av Richard Thaler och Cass Sunstein. Boken utgår från forskning inom beteendeekonomi — ett fält som Richard Thaler är en av de ledande forskarna inom — och visar hur beteendeekonomi kan hjälpa oss att utforma bättre politik. Trots att boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv är det en läsvärd bok för alla som är involverade i politiskt beslutsfattande (till och med beteendeekonomiskeptikern Stephen Levitt älskar boken). Det är en viktig bok och därför är det här inlägget lite längre än vanligt.

[Read more…]

Det är manna vi ska beskatta

Sverige är ett underligt land. Medan jämlikhetspatoset är stort och den förda politiken ofta är rationell är det märkligt hur bekymmerslöst stora omfördelningar av förmögenheter behandlas.

Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.

Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.

De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och – praktexemplet – svensk jordbruksmark är helt obeskattad.

I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst – trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.

Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga… tydliga vinnare och förlorare… alla lösningar är effektiva… allt gungar och det svartnar för ögonen… och just då måste beslutet fattas…

Skatteplanering på liv och död

Att skatter kan få oss att ändra beteende med syfte att betala mindre skatt är det nog få som betvivlar i dessa deklarationstider. Men att människan skulle vara i stånd att påverka tidpunkten för sin egen död för att minimera skatten är nog mindre känt.

death_tax Nu är detta dock bevisat (i alla fall nästan). I en mycket uppmärksammad artikel för några år sedan visade skatteforskarna Wojciech Kopczuk och Joel Slemrod att amerikaner även på dödsbädden var i stånd att finjustera tidpunkten för sitt dödsfall på ett sådant sätt att de minimerade sin inbetalade arvsskatt. Artikeln hette rätt och slätt ”Dying to save taxes”.

Men fenoment har observerats även i Sverige! I en ny studie av ekonomerna Henry Ohlsson och Marcus Eliason närstuderas dödsfallstidpunkter i samband med tre olika förändringar i den svenska arvsskattelagen (som Ekonomistas-kollegan Jonas f ö vill återinföra). De finner bl a att dödsfallen sjönk 16% i förhållande till förväntan dagen före nya regler med lägre arvsskatt började gälla. Uppsatsen heter följaktligen ”Living to save taxes”.

Vilka är då policyimplikationerna? Tja, de uppmätta effekterna är för små för att vara av finanspolitiskt intresse. Men i ett större sammanhang visar resultaten vilka långtgående beteendeeffekter skatter kan ha och att vi därför aldrig helt bör bortse från den ekonomiska politikens dynamiska effekter.