Rösta på Ekonomistas om eurons framtid

Osäkerheten om eurons framtid är idag högre än någonsin. Ekonomistas lanserar därför en omröstning om vad bloggens läsare tror om eurons framtid. Forskning visar att det stora flertalets samlade bedömning ofta har högre prognosvärde än ens expertbedömningar. Kommer valutaunionen bestå, kommer något eller några länder lämna den eller kommer rentav hela EMU att kollapsa före nästa års utgång? Rösta här:

Positiva nyheter om bistånds påverkan på institutioner

På senare år har bistånd kommit att fokusera allt mer på de kanske viktigaste, men också de mest svårgreppbara aspekterna av samhället, institutionerna. Problemen med att mäta och definiera vad som avses är ofta stora och lägger man till detta den vanliga kausalitetsproblematiken så är det lätt att bli lite desillusionerad kring möjligheterna att trovärdigt påstå att något gjort skillnad. Då är det trevligt med studier som faktiskt tycks kunna visa något.

I Afganistan har bland annat Världsbanken och FAO tillsammans med Afganska myndigheter implementerat ett randomiserat biståndsprogram där man på olika sätt försöker hjälpa till med biståndsinsatser. Programmet är också kopplat till uppföljning där man försöker studera attitydförändringar till hur t ex myndighetsutövning fungerar. I en ny studie av Ruben Enikolopov utvärderas en del av programmet. Studien visar att programmet inte bara har en kausal positiv effekt på ekonomiska utfall utan gör också människor mer positiva till myndigheter och att de i högre utsträckning tror att staten agerar i deras intresse. Detta i sin tur gör dem mindre angelägna att stödja väpnade uppror. Läs Rubens sammanfattning av studien här.

På väg mot Eurogeddon?

De spekulativa attackerna mot euron fortsätter. Allt fler diskuterar vad som skulle hända om euron kollapsar (se t ex här, här och här). 

Den tyske ekonomiprofessorn Hans-Joachim Voth, verksam vid ansedda Pompeu Fabra-universitet i Barcelona, förutspådde i somras att euron hade högst fem år kvar. Skälen var uppenbara: de fortsattt stora olikheterna medlemsländerna emellan och politikernas oförmåga att genomföra nödvändiga reformer ens med kniven på strupen.

Sedan dess har krisen fördjupats ytterligare. Trots att Grekland tilläts skriva av delar av sin statsskuld (något euroländerna tidigare lovat aldrig skulle få hända), verkar detta inte vara tillräckligt. Problemen har spridit sig till Spanien och Italien, och till och med Frankrike och Tyskland utsätts nu för spekulativa attacker. En berättigad misstro mot ländernas långsiktiga återbetalningsförmåga gjorde det omöjligt för tyskarna att placera sitt senaste statslån. Voth uppdaterade i en TV-intervju för några veckor sedan — mitt under den akuta Greklandskrisen —  sin gissning om eurons framtid. Hans slutsats då var att euron inte har mer än sex månader kvar. Sedan dess har sitautionen alltså förvärrats ytterligare.

Ingen vet förstås hur det hela kommer att sluta. Kommer EU nu i all hast tvingas in i en djupare finanspolitisk union, trots att detta knappast sanktionerats av dess medborgare? Eller är det penningpolitiken som ska stå för musklerna? Starka krafter verkar för att ECB ska sätta igång sedelpressarna för att länderna ska kunna köpa sin egna statslån. Kanske kan detta lösa krisen, men det finns en uppenbar risk att EU därmed förstör tilltron till ECB:s oberoende och dess låginflationspolitik. Stödfonden EFSF förefaller även klart underdimensionerad nu när även de större länderna kan komma att behöva hjälp (Detta problem har Ekonomistas redan skrivit om här).

Historiskt sett är ett sammanbrott för ett fastväxelkurssystem inget nytt. Guldmyntfotens krascher 1914 och 1931, och Bretton Woods-systemets kollaps 1971 de mest kända. Sverige 1992 och Argentina 2001. Eurokrisen har naturligtvis sina särdrag, inte minst då det är en valutaunion med starka politiska band kopplat till växelkurssamarbetet. Men likheterna är slående, och det är svårt att se att spekulationsattackerna ska klinga av utan att de underliggande problemen åtgärdats.

Kan man tävla i ekonomi?

Hur bra är ekonomutbildningen i Sverige? Lär sig våra unga svenska nationalekonomer lika mycket som ekonomer i andra länder om t ex att utvärdera politik eller studera samband mellan olika samhälleliga utfall?

Ett sätt att undersöka den saken är att utsätta studenter från olika universitet för samma test och därefter jämföra deras prestationer. Precis det har nyligen gjorts inom ramen för Econometric Game 2011, vilket är något så ovanligt som en årlig internationell studenttävling i ekonometri. Tävlingen drivs av holländska universitet, och vid årets upplaga deltog femmannalag från hela 25 universitet från hela världen, däribland Oxford, LSE, Bocconi och Uppsala. Se följande reklamvideo för en kort presentation:

Tävlingen löper i två omgångar: en första utslagsrunda följt av en final mellan tio återstående lag. Vid båda tillfällena presenteras lagen, som består av tre magisterstudenter och två doktorander, inför ett visst ekonometriskt problem som ska lösas under tidspress. Årets tema var: Genetisk variation som metod att mäta effekter av gravida kvinnors alkoholkonsumtion. Med hjälp av ett antal litteraturreferenser och ett dataset skulle lagen presentera metoder och tolka sina resultat. En internationell forskarjury bedömde och rangordnade sedan svaren.

Årets vinnare var laget från universitetet i Maastricht (se vinnarbidraget här), följt av Oxford och Cambridge på andra och tredje plats. Uppsala gick vidare till finalen och var enligt vissa källor väldigt nära en pallplats.

Nästa års Econometric Game, det trettonde i ordningen, äger rum i Amsterdam i april 2012. Om svenska universitet kunde göra sig lika väl gällande där som i årets tävling skulle det förstärka intrycket av att kvaliteten på den svenska ekonomiutbildningen håller en hög internationell nivå.

Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling?

Naturresursers effekt på ekonomisk utveckling är en ständigt aktuell fråga (som jag i olika former skrivit om tidigare här på Ekonomistas här och här och här). De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera mer på vad vi vet om sambandet i kontexten ”Vilken effekt har matpriser på sannolikheten för revolution?”. En längre artikel på detta tema finns i november numret Axess (och även på deras hemsida här). I veckan har jag också skrivit en översikt av (delar av) forskningen kring naturresurser och ekonomisk utveckling tillsammans med Elena Paltseva.

Vår bild av forskningsläget kan i det närmaste sammanfattas som en moment-22 situation för länder med kombinationen svaga institutioner och stora naturtillgångar. För det första så vet vi ganska mycket om hur man hanterar de negativa ekonomiska följder (volatilitet, undanträngningseffekter och intergenerationella fördelningsproblem) som kan komma av att ekonomin är naturresursfokuserad. Dock kräver implementering av policy kring dessa problem goda institutioner. Detta gäller förstås också hanterandet av de politiska problemen med korruption etc. Kort sagt, naturresurser är bara dåliga om ett land inte har det institutionella ramverket för att hantera inkomsterna från dem på ett bra sätt. Tyvärr så verkar det som om en andra tydlig (om än inte okontroversiell) slutsats man kan dra är att naturresurser har negativa effekter på institutionell utveckling. Sammantaget är alltså insikten att institutionell kvalitet är extra viktigt i naturresursrika ekonomier och att naturresursrikedom har en negativ påverkan på institutioner. (Hela vår text finns på FREE Policy Briefs)

Detta förstås ett dilemma men samtidigt inte en hopplös situation. Det finns exempel på länder som lyckats utnyttja resursinkomster för att stärka sin demokrati och skapa positiv ekonomisk utveckling. Även om det ofta poängteras att ett land som Botswana (ett av världens snabbast växande länder de senaste 40 åren med stora diamant tillgångar) hade bra redan i samband med deras självständighet i slutet av 60-talet så kvarstår faktum att de, mycket tack vara bra policy, lyckats hantera en situation som på förhand såg mycket problematisk ut.

Ett första steg i att kunna replikera framgångsexemplen, t ex för länder som Libyen och Egypten, är förstås att vara medvetna om problemen och att i möjligaste mån vara tydliga och öppna med hur man tänker hantera sina resursinkomster.

Republik eller monarki i Sverige? Låt diskussionen börja.

Italiens kung Umberto II abdikerade 1947 efter att 54,3% av italienarna röstat för republik i en folkomröstning.

Nationalekonomer som studerat sambandet mellan politik och ekonomi har på senare tid visat att länders konstitutioner har betydelse för både vilken politik som förs och de långsiktiga ekonomiska utfallen (se t ex denna bok). Forskningen har framför allt fokuserat på vissa konstitutionella aspekter, som konsekvenserna av att ha ett president- eller parlamentariskt system, majoritetsvalkretsar eller proportionella val.

Det finns en aspekt som studerats betydligt mindre, nämligen betydelsen av vilket statsskick — republik eller monarki — länder har. Anledningen är dock emellertid ganska naturlig. Det som nog spelar mest roll är hur beslutsordningen ser ut, och mindre viktigt är om den mäktigaste kallas kung eller president.

Samtidigt finns det åtminstone två skäl att skärgranska statsskickets betydelse. Det faktum att en kung ärver sin position medan en president förvärvar den har betydelse, både symboliskt och kanske även faktiskt. För det andra är det ett historiskt faktum att monarkin är på väg ut. För länge sedan, kanske så sent som på medeltiden, var i princip hela jorden täckt av monarkier. Därefter har de gradvis försvunnit i takt med samhällenas utveckling och medborgarnas växande krav på medbestämmande. Enbart sedan år 1900 har över hundra monarkier avskaffats, och idag återstår endast 44 i världen varav en är den svenska.

I Sverige har frågan om statsskicket nyligen aktualiserats på grund av ett förslag om republikansk författningsändring som den lilla, men växande, Republikanska Föreningen nyligen presenterade. Kanske än mer intressant än var dock föreningens dokument Frågeställningar inför ett republikanskt statsskick – utredningens förslag där flera viktiga diskussionspunkter kring statsskickets utformning och eventuella förändring lyfts. Vilken sorts republik är bäst, en med stark eller svag president? Hur skulle en övergång bäst gå till, genom folkomröstning eller parlamentsbeslut?

Även om Sverige i slutändan inte kommer att ändra statsskick borde frågor som dessa frågor diskuteras runtom i samhället. De utgör en naturlig del av statsskickets demokratiska förankring, och kanske har frågan rentav betydelse för hur bra det går i långa loppet.

Dags att inrätta en forsknings- och utvärderingsombudsman?

Den främsta slutsatsen av SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser var den påfallande bristen på utvärdering av konkurrensutsättningen i välfärdssektorn. Det kan tyckas vara en självklarhet att systematiskt utvärdera alla större politiska förändringar, men uppenbarligen sker detta ofta inte. En bidragande orsak till detta är att politikerna själva inte är så intresserade av att underlätta utvärdering av den politik de genomför. Därför tror jag det skulle behövas någon slags institution som har till uppgift att bevaka att det i största möjliga mån skapas möjligheter att utvärdera politiska reformer. Kanske skulle denna funktion kunna fyllas av en särskild ombudsman för forskning och utvärdering?

En sådan ombudsman skulle i så fall behöva ges ett stort mått av oberoende. Det är viktigt att ombudsmannen själv inte genomför utvärderingar eftersom den då förr eller senare kommer läggas ned av politiska skäl. Den uppgiften åligger dessutom redan flera olika aktörer, till exempel Riksrevisionen, enskilda forskare och privata organisationer (såsom SNS). Ombudsmannens uppgift skulle alltså vara att bidra till att möjliggöra utvärdering. Dess främsta uppgift skulle vara att agera som remissinstans inför politiska förändringar och påpeka hur man skulle kunna underlätta framtida utvärdering av föreslagna reformer. Mig veterligen saknas detta perspektiv inför de flesta reformer (några undantag är finns dock, till exempel försöket med trängselskatt och starkölsförsäljningen i vanliga butiker på 60-talet).

Det finns ett antal olika sätt att underlätta framtida utvärdering av politiska reformer. Det mest basala är att se till att relevant data sparas och görs tillgänglig för forskning. Ombudsmanen borde dock också vara pådrivande för att reformer genomförs på ett sätt som underlättar utvärdering. Ett exempel är att inte genomföra reformer samtidigt i hela landet och ett annat att verka för att politikerna även i vissa fall ska använda sig av randomisering för att underlätta utvärdering. I många fall kommer detta vara politiskt omöjligt, men jag tror det ändå kan finnas skäl att institutionalisera en röst som konsekvent reser detta slags krav.

En sådan ombudsman skulle kanske också kunna få som uppgift att övergripande övervaka att forskning och utvärdering underlättas. I Sverige är vi bortskämda med fantastisk registerdata som förmodligen skulle kunna utnyttjas än mer.  Till exempel skulle forskare kunna anmäla hinder de stöter på i kontakten med myndigheter när det gäller tillgången till sådan data till en sådan ombudsman. Även om jag själv haft goda erfarenheter som forskare i kontakten med andra myndigheter, hörs det från forskarhåll till exempel ofta klagomål på att SCB:s prissättning är oförutsägbar och att de inte tillämpar marginalkostnadsprissättning.

Vindflöjlar i välfärdsdebatten

För två månader sedan dömde Svenskt Näringsliv, branschföreträdare (även här och här), en mängd borgerliga och liberala debattörer och politiker ut SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Våra slutsatser att det var svårt att finna belägg för några egentliga effektivitetsvinster och att det fanns tydliga problem förknippade med avregleringen av denna typ av ”marknader” betraktades som orimliga. Almega gick till och med ut och anklagade Laura Hartman för att ha en politisk agenda, vilket i sammanhanget är något av det grövsta man kan göra. Så lät det då, men i helgen gick Svenskt Näringsliv ut och krävde skärpt reglering och kontroll av de privata välfärdsföretagen. Frågan som infinner sig är naturligtvis varför då? Om nu valfrihet och konkurrens självklart leder till höjd kvalitet så finns det ju knappast någon anledning att reglera branschen hårdare.

Det är lätt att raljera över denna omvändelse under galgen, men den allvarligare frågan är om man verkligen kan reglera fram kvalitet i denna typ av branscher? Risken är överhängande att regelverket i sig blir så omfattande och detaljrikt att det i sig sänker kvaliteten i hela sektorn. Frågan om skolbibliotek är ett utmärkt exempel: friskoleföretagens ovilja att lägga pengar på skolbibliotek leder fram till en lag om att skolbibliotek måste finnas. Problemet är bara att regelverket då även måste klargöra exakt vad som egentligen utgör ett skolbibliotek. På motsvarande sätt säger skollagen att elever har rätt till särskilt stöd, men exakt vad detta innebär är inte klargjort. Min gissing är att vi inom ett par år kommer att ha en ansenlig författningstext som i detalj försöker regelera elevens rättigheter och skolans skyldigheter i detta sammanhang. Ytterligare ett exempel är att även seriösa estetiska kurser ifrågasätts då vissa aktörer överutnyttjat möjligheten att erbjuda eleverna nöjeskurser under estetisk täckmantel.

Endast en förhärdad planekonom kan tro att det via detaljregler går att tvinga fram kvalitet i välfärdssektorn; på sin höjd kan regelverket undanröja vissa avarter. Det blir även uppenbart att en analys som bygger på att jämföra olika aktörer inte kan svara på frågan om privatiseringar och valfrihet leder till höjd kvalitet: även om privata vårdhem i genomsnitt skulle vara bättre än kommunala, så finns risken att regelverket leder till sänkt genomsnittlig kvalitet i hela sektorn (även motsatsen kan naturligtvis gälla). Frågan är då vilka slutsatser man ska dra av att till och med Svenskt Näringsliv nu kräver skärpta regleringar? En slutsats skulle kunna vara att det vore önskvärt att öka betydelsen av primärt kvalitetsmotiverade — snarare än vinstmotiverade — aktörer i dessa svårstyrda branscher. För att landa i denna slutsats måste man emellertid nog ha ett annat perspektiv än att det stora problemet med Carema-skandalerna är att de svärtar ner ryktet för andra vårdföretag.

Är Essungas synvända en synvilla?

År 2007 beslutade utbildningsnämnden i Essunga att andelen gymnasiebehöriga elever vid Nossebro skola — kommuens enda högstadieskola — skulle öka från 77 till 100 procent på tre år. Detta ambitiösa mål skulle uppnås genom förändrade arbetssätt och utan att mer resurser skulle skjutas till.  Man anammade en modell som i mångt och mycket fångade det rådande tänkandet i svensk pedagogisk forskning: inkludering och individanpassning. Elever med särskilda behov skulle få hjälp i klassrummet, varje elev skulle få en egen utvecklingsplan och förväntningarna på eleverna skulle vara höga.

Resultaten lät inte vänta på sig och efter tre år hade man uppnått det till synes ouppnåeliga målet: samtliga elever hade gymnasiebehörighet och andelen elever som hade godkänt i samtliga ämnen hade ökat från 63 till 96 procent. Nossebro skola och Essunga kommun kallade det hela ”Att göra en synvända” och Skolsverige applåderade: media rapporterade, Skolverket hyllade arbetssättet, forskningsprojekt har dragits igång och skolfolk vallfärdar till Essungas fullbokade konferenser för att bättre förstå deras arbetssätt.

Själv går jag istället till Skolverkets Siris-databas och tar fram nedanstående diagram. Mycket riktigt verkar synvändan lett till något verkligt positivt de första åren men mellan 2009 och 2010 händer något konstigt: måluppfyllelsen ökar markant men samtidigt ökar även andelen elever som får högre betyg än resultat på de (lokalt rättade) nationella proven mycket kraftigt. När man tittar närmre på siffrorna visar det sig att andelen elever som inte uppnår godkänt på de nationella proven i matematik bara sjunkit från 18 till 16,5 procent mellan 2007 och 2010.

Detta väcker frågor om hur uppföljning och utvärdering av skolan egentligen fungerar i Sverige. Varför verkar ingen ha noterat att Essungas framgångar till en betydande del kan förklaras av generösare betygssättning? Hur kommer det sig att forskare i pedagogik, skolvårdande myndigheter och en samlad journalistkår okritiskt verkar ha accepterat Essunga kommuns beskrivning av resultatutvecklingen?

Min misstanke är att det till stor del kan förklaras av att den ”synvända” Nossebro skola använt sig av ligger nära vad många redan på förhand tror fungerar. Man har helt enkelt fått sina fördomar bekräftade och när projektet väl fått uppmärksamhet och uppskattning så finns det mycket prestige att förlora genom att kritskt granska vad man håller på med.

Ytterligare en lärdom är att betygsinflation och resultatmanipulation har fler förklaringar än konkurrensutsättning och fritt skolval: Nossebro skola är kommunal och saknar dessutom lokal konkurrens. Drivande verkar istället varit skolans önskan att uppnå de mål som utbildningsförvaltningen beslutat om.

Det finns ingen anledning att kritisera Nossebro skola och Essunga kommun för att ha de försökt vända en dålig utveckling; likgiltighet inför dåliga resultat vore betydligt värre. Dessutom verkar synvändan haft vissa positiva effekter, om än inte så dramatiska som betygsutvecklingen antyder. Däremot finns det anledning att ifrågasätta den lätthet med vilken olika metoder och modeller för skolutveckling kan sprida sig i landet. Behovet av en mer kritisk och vetenskapligt baserad granskning av skolan är utan tvekan stor.

Tipstack till Vils

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 7 2011

Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 7 2011 ut. I numrets ledare argumenterar Klas Fregert för att ECB ska ta en aktivare roll i EUs krishantering (vilket även Martin skrivit mycket om här på Ekonomistas). Vidare sågas Pär Ströms bok om ”feministiska myter” (se även Roberts inlägg här), organisationen av statligt stöd till innovativa företag kritiseras, tjänsteexportens växande betydelse belyses, värdet av att ha studerat utomlands analyseras och ekonomen Bengt Ysander porträtteras. Alla artiklar i finns här.