Jag skriver på DN Debatt att Sverige skulle kunna öka stödet till det krigsdrabbade Ukraina. Vi har hittills gett 20 miljarder kronor, vilket är mindre än övriga Norden som andel av BNP. Nyligen gav vi betydligt större stödbelopp för att möta andra kriser: elprischocken (3 ggr Ukrainastödet) och Coronapandemin (20 ggr Ukrainastödet). Vi samlar dessutom årligen in över 2500 mdr i skatter (250 ggr Ukrainastödet). Resurserna finns alltså – men finns viljan?
Fakta från tyska forskningsinstitutet IFW i Kiel visar att Sveriges 20 mdr kr i Ukrainastöd motsvarar ungefär 0,5 procent av BNP. Det är inte småpotatis, och vårt högklassiga militärmateriel utgör majoriteten av det svenska stödet.
Figuren nedan visar att vi ligger i mitten av de rika länderna i termer av Ukrainastöd som andel av BNP. Vi är en bra bit efter Norge och Danmark, som båda har gett stöd motsvarande över 1 procent av BNP.
I DN-artikeln jämför jag också med tidigare krisstöd som svenska regeringen har gett. Elprischocken innebar att nästan 60 mdr gavs i elstöd. Detta stöd togs i hög grad från flaskhalsavgifter och är därför en delvis annan budget, men det var politiskt uppbackat och krävde beslut från regeringen. Coronapandemin ledde till åtgärder som enligt regeringens beräkningar har kostat över 400 mdr.
Figuren jämför dessa stöd med Ukrainastödet. (Samtliga data i min artikel och figurerna nedan kan laddas ned här.)
Skatteintäkter saknas knappast för att öka stödet till Ukraina. Vi samlar årligen in 2500 miljarder kr, vilket är 250 ggr Ukrainastödet. Detta visas i följande figur.
Hur ska ett ökat stöd finansieras?
Frågan om varifrån pengarna ska tas är central, och svår. Ökade budgetanslag till Ukraina kräver omprioriteringar. Staten har flera möjliga vägar att gå, vilket jag diskuterade i ett tidigare inlägg om hur försvarsutgifter kan finansieras.
Höjda skatter är ett uppenbart alternativ. Genom historien de välbeställda beskattats hårdare i krigstider. De amerikanska statsvetarna Ken Scheve och David Stasavage har skrivit om detta, och deras forskning sammanfattas i boken Taxing the Rich (2016). I Sverige infördes en värnskatt (originalet) på 1910-talet för att möta ökade försvarskostnader under första världskriget. Inför andra världskriget infördes en särskild förmögenhetsskatt.
Men när dessa extra kapitalskatter infördes för att finansiera bl a försvarskostnader var skatternas nivå betydligt lägre. På 1910-talet var skattekvoten drygt 10 procent och högsta marginalskatten på arbete också drygt 10 procent (se denna historiska överblick av svenska skatter). Inför andra världskriget hade skattekvoten stigit till knappt 20 procent och toppmarginalskatten till 40 procent. Idag, 2020-tal, har Sverige en skattekvot på över 40 procent och en toppmarginalskatt på 70 procent. Sveriges skattenivå ligger idag på en hög nivå historiskt och även internationellt.
Borde staten låna pengar för att ge till Ukraina? Jag har tidigare argumenterat för ett nytt försvarslån för att återkapitalisera svensk beredskap. Att låna för investering är rätt medan att låna för konsumtion är fel, åtminstone i normalfallet. Försvaret är i grund och botten konsumtion, och därför ska dess utgifter finansieras av den löpande driftsbudgeten. Bistånd till andra länder är också konsumtion. Ukrainastöd borde därför gå via budgeten, åtminstone om dess storlek inte når till Coronastödsnivån.
Budgetändringar framstår därför som det rimligaste. I klartext betyder minskade utgifter på andra utläggsposter. Sådana omprioriteringar är tuffa. I artikeln skissar jag på några förslag, något jag givetvis försökte undvika men som DN-redaktörerna krävde.
Jag skrev att vårt internationella bistånd kan minskas ytterligare till OECDs målnivå på 0,7%. Föräldrar har varit en oerhört gynnad grupp i Sverige under lång tid. Föräldraförsäkringen är mycket generös i nivå och framför allt längd. Maxtaxan nämnde jag inte i artikeln, men den har inneburit mycket billig och högt subventionerad barnomsorg i snart 20 år. Idag betalar vi mindre för dagis i kronor än vad föräldrar gjorde på 1990-talet! Maxtaxan indexeras heller inte till inflationen, vilket innebär att subventionerna ökar hela tiden.
Hade inte bostadsbyggande tagit tvärstopp hade jag nog föreslagit ett avskaffande av ROT, eftersom det är ett branschstöd. Varför ska just byggsektorn få ett extra skattefinansierat avdrag när det finns andra sektor som också behöver resurser?
Fråga till Ekonomistas läsare: Vilka utgiftsposter i den offentliga sektorns budget vore samhällsekonomiskt lämpligast att minska?
Ekonomistas 
Bara en kommentar till vad som kallas ett elstöd… Det är en återbetalning av en liten del av det som betalats in i flaskhalsavgifter av konsumenter i södra Sverige och som är en följd av att vi från dessa områden har el som går i transit till Europa.
Stöd till Ukraina skall alla svenskar vara med och betala till.
Ett annat sätt att uttycka det att elpriserna var höga i hög grad då elmarknaden i framförallt södra Sverige är internationell. Man kan tycka att det är tråkigt, orättvist eller dumt med en integrerad marknad, men elmarknaden är verkligen inte den enda där priserna sätts internationellt. https://ekonomistas.se/2022/12/16/vad-handelsteorin-sager-om-elpriserna/
Jo med den teorin så skulle ingen elintensiv finnas i Sverige för då skulle hela Sverige ha samma elpris men det har vi inte tack vare att man tagit beslut om 4 elområden. Detta har man gjort medvetet för att skydda industrin i norr och låta södra Sverige betala extrema elpriser som är långt över vad som är rimligt i förhållande till produktionskostnaden. Tänk på att mycket av investeringar i kraftproduktionen gjorts med skattemedel och borde då komma alla svenska konsumenter tillgodo. Dessutom är det konkurrensfördel som hela Sverige skall ha nytta av och jämnas priset ut över Europa så är det mycket investeringar och jobb som försvinner.
Ja, södra Sverige är på en internationell marknad, det var det jag skrev.
Jo Södra Sverige har blivit en internationell marknad men vilka andra varor förutom elmarknaden har prismässigt blivit uppdelade inom Sverige? Jag kan inte komma på någon vara/tjänst där så är fallet. Det har drabbat södra Sverige hårt och det beror på beslut som tagits på nationell nivå, hur något som detta har kunnat ske är för att kompetensen finns inte på politiskt nivå och de lyssnar bara på aktörerna på elmarknaden och dessa arbetar för sitt eget bästa. Dessutom är elbörsen ett monopol om man ser det från konsumentens sida, man kan inte göra något val av leverantör…. Endast välja vem som skall skicka fakturan. Ovanpå detta så är verksamheten med elbörsen helt utan transparens…ingen utanför kan granska hur budgivningen går till. Det är granskningar på gång om manipulation i andra länder så vi får se vad det leder till.
Mest rimligt är att minska, eller helst helt slopa, bidrag till fossilindustrin och andra klimatskadliga subventioner. Enligt Naturskyddsföreningen uppgår dessa subventioner till 50 miljarder kronor per år. 30 av dessa miljarder redovisas i den skrivelse från finansdepartementet som varje år beräknar statens skatteutgifter utifrån de skatteundantag som finns i statsbudgeten. De största posterna är lägre energiskatt på diesel (8 Gkr) och skattebefrielse för utrikes flyg (6 Gkr).
Men ytterligare 20 miljarder utgörs av sänkt elskatt för tillverkningsindustrin (12 Gkr), ingen klimatskatt på köttproduktion (10 Gkr), ingen koldioxidskatt på förbränning av fossilt innehåll i sopor (2 Gkr), alltför låg skatt på tung trafik och borttagen skatt på konstgödsel. Så en ökning av skatteintäkterna med några tiotal miljarder skulle räcka till att stödja Ukraina med 20 miljarder per år och dessutom minska våra bidrag till den globala uppvärmningen. Stöd till Ukraina borde vara viktigare än stöd till oljebolagen.
Krig innebär nu inte bara dödande och lemlästande av en massa människor utan är dessutom utomordentligt miljöförstörande. Och skadligt för klimatet. “Försvaret är i grund och botten konsumtion”
Bidrag till kriget i Ukraina kommer dessutom att fungera som sämsta sortens U-hjälp, att staten tar in pengar från de fattiga i de rika länderna, men inte för att ge något till innevånare i de fattiga länderna, utan genom villkoren för vilka varor som skall få köpas för bidraget, tillbaka till de rika i de rika länderna “vårt högklassiga militärmateriel utgör majoriteten av det svenska stödet.” Detta har framgått av börskurserna för tillverkare av så kallad försvarsmateriel.
Å den andra sidan har krigsrustningar och storkrig fungerat rätt bra som metod att lyfta länder ur ekonomisk stagnation och depression. Två gånger påtagligt för Tyskland. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2018/09/05/tyskland-1889-den-forsta-welfare-warfare-staten/
Så ekonomer borde kanske enbart betrakta rustningar och krig som gynnsamma externa faktorer? Kanske till och med som en metod för att återinföra krigs-keynesianism?
Daniel Waldenström, du gör här och på DN debatt tvärsäkra kausala påståenden om framtiden:
– “Faller Ukraina drabbas Sverige och Europa ännu hårdare än hittills.”
– “En ökad uppoffring i dag är helt säkert mindre än de uppoffringar ett segrande Ryssland skulle utkräva av oss.”
– Rysslands angreppskrig mot Ukraina är “ett existentiellt hot” mot “den fria världen”
Har du någon evidens för påståendena?
Angående omvärldssolidaritet så inkluderar omvärlden mer än Ukraina och vi kan fråga vilka olika omvärldsinsatser som gör störst nytta på marginalen, i ljuset av vilka insatser det är troligt att andra aktörer gör. När du i tidigare inlägg, utan ekonomisk nyttoanalys, ville ge extra miljarder till försvaret gavs du en utmaning som du aldrig besvarade. Då får den igen nu. Ge evidens för att X miljarder extra till Ukraina (eller svenskt försvar) ger mer mänsklig nytta (i DALY, QALY, räddade liv eller något annat hälso-/välfärdsmått) än om samma X satsas på anti-malariainsatser. Malaria dödar nästan en halv miljon människor varje år, de allra flesta i fattiga länder.
Angående existentiella hot så är boken The Precipe av Toby Ord en systematisk genomgång. För varje risk som tas upp kan vi fråga dig “X miljarder dit eller till Ukraina?”.
Ämnena försvar och krig tycks får dig att släppa de krav på empiri, evidens och alternativkostnader du annars håller dig med för att istället föreslå miljardsatsningar på magkänsla. Märker du inte det?
Nja, evidens på Ukrainas förlust i pågående krig är lite svår att få. Vi har dock en observation från 2014 när Krim annekterades, och vi har även observationer från Georgien och Tjejenien.
Du har en poäng i att ämnena krig och försvar ligger utanför mitt expertisområde, vilket jag också har påtalat. I mitt inlägg om Ukrainastöd refererade jag till finanspolitiska utfall, vilket jag kan lite mer om. Inlägget om försvarets kapitalisering var mest en skiss och ett förslag till resonemang.
Jag uppmanar alltid till gensvar och kritisk diskussion. Tyvärr är tystnad det vanligaste diskussionsläget i många samhällsfrågor. Evidens och brytande perspektiv är centralt.
Din poäng om att se till kvalitetsjusterade liv instämmer jag i tillfullo! Jag försökte lyfta fram sådana tankegånger under Coronapandemin, men då var det få som ville tala om liv i sådana termer.
Om vi nu tänker oss att stödet till Ukraina skulle vara avsett att förbättra läget för landet och folket, och alltså inte enbart avsett för fortsatt och ev. utvidgat krig mot Ryssland, skulle det behövas en insats som Marshall-hjälpen. Och detta borde egentligen ha gjorts redan vid upplösningen av Sovjetunionen.
Nu skulle en sådan insats först och främst kräva eld-upphör och fredsförhandlingar och avtal. Fast även detta har prövats med Minskavtalen där även Tyskland och Frankrike var med bland undertecknarna. Det har efteråt framgått att Tyskland (Angela Merkel) inte syftade till annat än en paus i krigförandet.
Det är svårt att se hur Sverige skulle kunna bidra till att det som FN-stadgan kräver skall kunna genomföras. Annat än givetvis genom diplomatiskt och politiskt arbete i den riktningen. Vilket i dagsläget verkar mindre sannolikt. Däremot är gåvor till behövande länder (sådana som på ett eller annat sätt har underutvecklats) ofta ägnade att göra dem beroende av givarmakten/makterna. Sveriges humanitära bidrag verkar dock för obetydligt för att ens detta skall vara någon allvarlig risk.
Det stöd som föreslås att det skall utvidgas handlar uppenbarligen om krigsmateriel (“… vårt högklassiga militärmateriel utgör majoriteten av det svenska stödet.”), vilket inte rimligtvis kan tänkas vara någon hjälp till något mera hållbart eld-upphör. Inte heller till att utveckla Ukrainas möjligheter att fungera ekonomiskt självständigt, som någotsånär oberoende av de båda stormaktsblocken. Inte ens verkligt högklassigt militärmateriel kan räknas som investeringar. Speciellt inte under pågående krig. Bidrag med krigsmateriel kan (får) inte ens användas till räntor eller amorteringar.
Även i fall man tänker sig det som inte får vara tänkbart, att de svenska vapenbidragen skulle säljas vidare på den internationella marknaden, innebär detta alldeles för lite. (“Sveriges 20 mdr kr i Ukrainastöd motsvarar ungefär 0,5 procent av BNP”). Medan Ukrainas utlandsskuld enligt IMF uppgår till ca 83,12 %.