Förra helgen hade några av oss ekonomister (likt andra nationalekonomer i Stockholm) förmånen att äta middag med ekonomipristagarna. Jonas passade då på att föra vidare en fråga från min hustru som sätter fingret på en svag punkt i Elinor Ostroms tes om människors samarbetsförmåga.

Det handlar naturligtvis om alla grisiga kök på arbetsplatser: lapparna som upplyser om att morsan inte jobbar här, de odiskade muggarna, matresterna på spisen och kvarlämnad möglig mat i kylen. Om nu människor i småskaliga samhällen är så duktiga på att hushålla med gemensamma resurser som Ostrom hävdar, varför lyckas då inte ett tiotal medarbetare hålla ordning i köket på jobbet?

Ostrom svarade att köket på hennes arbetsplats är välstädat eftersom de har ett roterande schema för vem som är ansvarig för att hålla ordning. Men varför sker detta inte spontant på alla arbetsplatser? Ostrom underströk vikten av vad jag skulle vilja kalla vardagsentreprenörskap:

How do we self-organize and how do we cope with these things? They are important. […] We can all do it and we should be teaching those skills. We teach how to make a profit in the market, but that’s external. Inside an organization there are lots and lots of problems that we face as members of teams.

Oliver Williamson hakade på och hänvisade till Chester Barnards bok The Function of the Executive och verkade tycka att det är en viktig del av chefers jobb att lösa den här sortens problem. Chefen för IFN, Magnus Henrekson, flikade in att han fått ordning på oredan i köket genom att en anställd gjorts formellt ansvarig för ordningen i köket. Hans förhoppning är att värdefull tid därmed frisätts för forskarna som de kan använda till forskning i stället för diskning. (Själv skulle jag bli stressad av att ha en chef som tror att jag är så produktiv att min forskning drabbas av de få sekunder det tar att torka rent mikron efter mig.)

Jag tycker mig ofta skönja en skriande brist på vardagsentreprenörskap. Det finns mängder av dåligt fungerande institutioner som kan förbättras genom enkla och små förändringar. För att detta skall ske krävs dock att någon ser möjligheterna och har mod och ork att få det gjort. Detta gäller både inom organisationer, men även i många andra mer vardagliga sammanhang.

Ibland kan det handla om så enkla saker som att tydligt berätta för alla om förbättringsmöjligheterna. Till exempel kan det räcka att ställa sig upp på bassängkanten och föreslå att alla ska simma fram och tillbaka på enskilda banor i stället för  i cirklar. Eller under ett möte föreslå en annan, mer effektiv mötesform. Det kan handla om att flytta mötet till en mer inspirerande plats eller att be alla skriva ned sina synpunkter på lappar och sedan ta en kaffepaus medan någon sammanställer synpunkterna och presenterar för de andra.

I andra fall krävs dock det dock lite mer. För att få ordning på oredan i köket kan det krävas ett roterande schema eller en särskild anställd, men det kan också räcka med det sociala tryck som skapas av en namnlista i köket där man kan fylla i namn och datum varje gång man har diskat och städat. För att bli av med resursslöseriet som alla julklappar krävs lite större innovationer. Till exempel kanske ett löfte om att ge personliga dikter i julklapp i stället för prylar kan fungera, eller så kan man bestämma att man ska spela tärning om julklapparna i stället.

Jag har en känsla av att nationalekonomer är särskilt dåliga vardagsentreprenörer. Vi är så vana att tänka att institutioner är effektiva och i stället för att ställa oss frågan hur något kan göras bättre, börjar vi fundera vilka syften en viss institution tjänar, vilka intressen den balanserar osv. Vår effektivitetstro är så stark att vi ofta spontant sätter igång att rationalisera institutionens existens.  På marknader finns det förstås goda skäl att tro att många institutioner är effektiva. Konkurrens och vinstmöjligheter skapar ett tryck mot mer effektiva lösningar. För vardagsentreprenörerna finns dock ofta inga konkurrenter och det finns små möjligheter att tjäna på sitt entreprenörskap. Det går inte att ta patent på effektivare mötestekniker eller lappar på kylsskåpsdörrar.

Vardagsentreprenörer är vardagshjältar. Sådana brukar sällan belönas med guld och gröna skogar, utan de får i bästa fall nöja sig med lite uppskattning från den närmaste omgivningen.