Gästinlägg av Rikard Forslid, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet

I en väl fungerande (eller effektiv) finansiell marknad återspeglar priset på en tillgång all tillgänglig information. De som köper en aktie anser att kursen är för låg i förhållande till det underliggande företagets värde, medan de som anser att kursen är för hög säljer aktien. Här finns emellertid en asymmetri. Vem som helst kan köpa en aktie, men hur skall man kunna sälja en aktie man inte har? Svaret är att man kan blanka i aktien. Det innebär att man mot ränta lånar aktier under en period. Dessa aktier kan sedan säljas, vilket lönar sig om kursen sjunker tillräckligt. Investeraren kan då, när han skall lämna tillbaka de lånade aktierna, köpa tillbaka dem till ett lägre pris vilket ger en vinst.

Utan blankning finns det en risk att tillgångspriserna blir artificiellt höga. Negativ information och analys kommer inte fullt ut att avspeglas i till exempel aktiekurserna. Detta är ett starkt argument för att tillåta blankning i aktiemarknaden. Trots de starka generella argumenten för blankning kommer jag här att hävda att blankningen i de svenska bankaktierna borde begränsas.
Bankernas affärsidé är att låna ut samma pengar många gånger. Pengarna jag lånade för att köpa ett hus transfereras till säljarens bankkonto, varpå banken kan låna ut pengarna en gång till. Banken lånar emellertid inte ut hela beloppet utan behåller alltid en del av varje insättning som reserv. Dessa reserver gör att bankerna har likviditet som kan användas när någon insättare vill ta ut sina pengar. Däremot har ingen bank reserver att klara av en situation då alla sparare och långivare vill ta ut sina pengar ur banken. Detta gäller alla banker – oavsett hur goda dess affärer är. Det finns alltså en viss inneboende skörhet i banksystemet, som är beroende av insättarnas eller långivarnas förtroende för systemet.

Ett aktuellt fall är blankningen i Swedbanks aktier, som leder till snabba kursfall. Kursfallen kan i och för sig vara motiverade av bankens affärer t.ex. i Baltikum, vilket i så fall innebär att blankningen är högst legitim. Men det skulle också kunna vara så att blankningen och de kraftiga kursfallen skapar en förtroendekris för banken som riskerar att fälla den, trots att dess affärsverksamhet i grunden är sund. Detta inser naturligtvis också de stora hedgefonder som spekulerar i en fallande aktiekurs. I det mycket nervösa läget på de globala finansmarknaderna för närvarande, har spekulanterna ett gyllene tillfälle att destabilisera banker eller andra finansinstitut genom blankning och negativ ryktesspridning. Blankarna har starka incitament till att sprida negativ information om bolagen de blankar i, samtidigt som just banker är helt beroende av långivarnas förtroende. Jag tycker inte att det verkar rimligt att Sverige skall ta risken att en eller flera av våra banker fälls av denna typ av spekulation. I nuvarande läge bör Sverige följa USA, Storbritannien och andra, och införa ett temporärt förbud mot blankning i bankaktier.

Krispaketet gick alltså inte igenom trots de ändringar som gjorts de senaste dagarna (exempelvis att staten ska få möjlighet till ägande i bolagen man räddar). Två snabba reflektioner om varför paketet inte gick igenom, trots att de flesta anser att ett paket behövs.

I sin första utformning innehåll paketet inga andra garantier för skattebetalarna annat än förhoppningen att de dåliga lånen skulle stiga i värde. Att ingen statlig ägarandel erbjöds, att ägare och kreditgivare skulle hållas skadeslösa och att de ansvariga bankirerna skulle ersättas som om inget hade hänt fick många, inte minst ekonomer, att slå bakut. Detta dels av rättviseskäl men även då det skulle lägga grunden för en ny period av oansvarig utlåning.

Tilläggen till förslaget har gjort det bättre i dessa avseenden men då Bernanke och Paulson fortfarande har väldigt stor diskretion är det möjligt att en sådan omvändelse under galgen inte känns pålitlig (än mer pga Paulsons Wall Street-bakgrund). Naturligtvis borde dessa delar funnits med från början och nu dras paketet med en “corporate welfare”-stämpel.

Den andra anledningen kan vara att de dåliga lånen med stor sannolikhet kommer att förbli dåliga. Den svenska lösningen var väldigt framgångrik och blev billig för skattebetalarna. Anledningen till detta var att fastighetspriserna snabbt vände upp, vilket i sin tur berodde på att räntorna sjönk dramatiskt. Ett sådant scenario är otroligt i dagens USA: räntorna har varit låga länge och fastighetspriserna har nog varit mer genuint övervärderade´än i Sverige på 1990-talet. Även om NYT lyfter fram den svenska krishateringen som lyckad var det nog en del tur bakom de låga kostnader den förde med sig. Däremot fungerade den snabbt och lyckades hindra en total kollaps.