Rikard Forslid: ”Stoppa blankning i bankaktier”

Gästinlägg av Rikard Forslid, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet

I en väl fungerande (eller effektiv) finansiell marknad återspeglar priset på en tillgång all tillgänglig information. De som köper en aktie anser att kursen är för låg i förhållande till det underliggande företagets värde, medan de som anser att kursen är för hög säljer aktien. Här finns emellertid en asymmetri. Vem som helst kan köpa en aktie, men hur skall man kunna sälja en aktie man inte har? Svaret är att man kan blanka i aktien. Det innebär att man mot ränta lånar aktier under en period. Dessa aktier kan sedan säljas, vilket lönar sig om kursen sjunker tillräckligt. Investeraren kan då, när han skall lämna tillbaka de lånade aktierna, köpa tillbaka dem till ett lägre pris vilket ger en vinst.

Utan blankning finns det en risk att tillgångspriserna blir artificiellt höga. Negativ information och analys kommer inte fullt ut att avspeglas i till exempel aktiekurserna. Detta är ett starkt argument för att tillåta blankning i aktiemarknaden. Trots de starka generella argumenten för blankning kommer jag här att hävda att blankningen i de svenska bankaktierna borde begränsas.
Bankernas affärsidé är att låna ut samma pengar många gånger. Pengarna jag lånade för att köpa ett hus transfereras till säljarens bankkonto, varpå banken kan låna ut pengarna en gång till. Banken lånar emellertid inte ut hela beloppet utan behåller alltid en del av varje insättning som reserv. Dessa reserver gör att bankerna har likviditet som kan användas när någon insättare vill ta ut sina pengar. Däremot har ingen bank reserver att klara av en situation då alla sparare och långivare vill ta ut sina pengar ur banken. Detta gäller alla banker – oavsett hur goda dess affärer är. Det finns alltså en viss inneboende skörhet i banksystemet, som är beroende av insättarnas eller långivarnas förtroende för systemet.

Ett aktuellt fall är blankningen i Swedbanks aktier, som leder till snabba kursfall. Kursfallen kan i och för sig vara motiverade av bankens affärer t.ex. i Baltikum, vilket i så fall innebär att blankningen är högst legitim. Men det skulle också kunna vara så att blankningen och de kraftiga kursfallen skapar en förtroendekris för banken som riskerar att fälla den, trots att dess affärsverksamhet i grunden är sund. Detta inser naturligtvis också de stora hedgefonder som spekulerar i en fallande aktiekurs. I det mycket nervösa läget på de globala finansmarknaderna för närvarande, har spekulanterna ett gyllene tillfälle att destabilisera banker eller andra finansinstitut genom blankning och negativ ryktesspridning. Blankarna har starka incitament till att sprida negativ information om bolagen de blankar i, samtidigt som just banker är helt beroende av långivarnas förtroende. Jag tycker inte att det verkar rimligt att Sverige skall ta risken att en eller flera av våra banker fälls av denna typ av spekulation. I nuvarande läge bör Sverige följa USA, Storbritannien och andra, och införa ett temporärt förbud mot blankning i bankaktier.

Dåligt skött krishantering

Krispaketet gick alltså inte igenom trots de ändringar som gjorts de senaste dagarna (exempelvis att staten ska få möjlighet till ägande i bolagen man räddar). Två snabba reflektioner om varför paketet inte gick igenom, trots att de flesta anser att ett paket behövs.

I sin första utformning innehåll paketet inga andra garantier för skattebetalarna annat än förhoppningen att de dåliga lånen skulle stiga i värde. Att ingen statlig ägarandel erbjöds, att ägare och kreditgivare skulle hållas skadeslösa och att de ansvariga bankirerna skulle ersättas som om inget hade hänt fick många, inte minst ekonomer, att slå bakut. Detta dels av rättviseskäl men även då det skulle lägga grunden för en ny period av oansvarig utlåning.

Tilläggen till förslaget har gjort det bättre i dessa avseenden men då Bernanke och Paulson fortfarande har väldigt stor diskretion är det möjligt att en sådan omvändelse under galgen inte känns pålitlig (än mer pga Paulsons Wall Street-bakgrund). Naturligtvis borde dessa delar funnits med från början och nu dras paketet med en ”corporate welfare”-stämpel.

Den andra anledningen kan vara att de dåliga lånen med stor sannolikhet kommer att förbli dåliga. Den svenska lösningen var väldigt framgångrik och blev billig för skattebetalarna. Anledningen till detta var att fastighetspriserna snabbt vände upp, vilket i sin tur berodde på att räntorna sjönk dramatiskt. Ett sådant scenario är otroligt i dagens USA: räntorna har varit låga länge och fastighetspriserna har nog varit mer genuint övervärderade´än i Sverige på 1990-talet. Även om NYT lyfter fram den svenska krishateringen som lyckad var det nog en del tur bakom de låga kostnader den förde med sig. Däremot fungerade den snabbt och lyckades hindra en total kollaps.

Confirmation bias i jämställdhetsdebatten

gudrun_schyman_2006-03-22Inom psykologin finns termen confirmation bias. Den innebär i korthet att människor tenderar att okritiskt ta till sig information som bekräftar ens egna uppfattningar. Det kanske senaste exemplet på denna bias uppvisade Gudrun Schyman i en artikel i Dagens Industri där hon kräver lag om könskvotering i företagsstyrelser.

Problemet med Schymans krav är inte att det saknar principiella eller ideologiska motiveringar. För de finns — på samma sätt som principiella och ideologiska argument mot ett sådant kvoteringkrav också finns (se bl a översikter här och här).

Nej, det som gör Schymans utspel problematiskt är att det inte motiveras med vare sig principer eller ideologi, utan med påstående om att jämställda styrelser är mer ekonomiskt lönsamma. Hon hänvisar till några rapporter från finska näringslivsdelegationen EVA, den amerikanska kvinnopåtryckargruppen Catalyst och mångsysslaren Roy Adler. Men dessa ”rapporter” är enbart summariska översikter utan några stöd för Schymans påståenden (vilket hon också borde känna till eftersom Henrik Jordahl och jag påpekade just detta för henne i ett publicerat svar i DI förra året på en annan debattartikel hon skrivit i samma ämne).

Som ekonom tar det emot att behöva låna förklaringar från andra vetenskaper. Men kanske är det ändå så att Schymans beteende bäst förklaras av att hon drivs av en confirmation bias i hur hon samlat argument för sina ståndpunkter. En alternativ ekonomisk förklaring skulle vara att det handlar om ren och skär rent-seeking (dvs hon ser fram emot att själv bli en av de kvinnor som kvoteras in till lukrativa styrelseuppdrag). Men den tror jag mindre på…

Krispaket för USA och Sverige

Den amerikanska finansministern Hank Paulsons förslag på krispaket har stött på patrull. Wall Street jublade över förslaget men en ovanligt enig ekonomkår sågade det. Kongressledamöterna i Washington verkade inledningsvis vara positiva till Paulsons förslag, men verkar nu i ökande utsträckning se bristerna.

Informationen om detaljerna i Paulsons plan är begränsad, men tanken verkar ha varit ungefär: (i) Problemets kärna är ett marknadsmisslyckande där obligationer (speciellt bostadsobligationer) inte prissätts korrekt. (ii) Staten ska köpa upp dessa problemobligationer. På så sätt träder staten in i stället för den fallerade marknaden. Dessutom kan staten (via något intrikat auktionssystem) köpa tillgångarna till ett förmånligt pris. När stormen har bedarrat kan de då möjligen sälja merparten av obligationerna med vinst eller åtminstone med begränsade förluster.

Ekonomernas kritik gäller speciellt prissättningen. Beror de låga värderingarna av obligationerna verkligen på ett marknadsmisslyckande? Och kan staten värdera obligationerna bättre än marknaden? Det finns olika alternativa förslag på hur krispaketet bör utformas, men merparten innebär att det statliga stödet måste förenas med statligt (del)ägarövertagande, ungefär som efter den svenska bankkrisen i början av 90-talet.

Här hemma behöver vi nog inte oroa oss för förslag liknande Paulsons. Vid dagens möte med nationalekonomiska föreningen meddelade Anders Borg tydligt dels att finansdepartementet kan tänkas stödja banker vid en allvarligare kris, dels att sådant stöd endast kan komma i fråga om staten också får en ägarandel i banken.

Länktips: AFV, AB, DN, E24, E24

Sänkta arbetsgivaravgifter ger knappast fler sysselsatta

Ett av alliansens verktyg för ökad sysselsättning är att sänka arbetsgivaravgifterna för samtliga arbetsgivare med 1 % samt ytterligare sänka avgifterna för företag som anställer ungdomar. Detta ska förmå företagen att anställa fler och på så sätt minska ”utanförskapet”.

Men kommer detta att fungera så som regeringen tänker sig? Idag släpper Riksrevisionen en rapport som ska ge svar på frågan ”Är den generella nedsättningen och den utvidgade nedsättningen av socialavgifter effektiv och i vilken mån bidrar de till ökad sysselsättning?” Delvis bygger rapporten på en studie från IFAU där Helge Bennmarker, Erik Mellander och Björn Öckert undersöker effekterna av en sänkning av arbetsgivaravgiften med 10 procentenheter i Norrlands inland och delar av inre Svealand. Mellander och Öckert finner att denna, tämligen rejäla sänkning, inte ledde till att sysselsättningen ökade. Istället neutrali­seradesen viss del av sänkningen av löneökningar. Liknande resultat finner Korkeamäki och Uusitalo i en finsk studie.

Det verkar alltså som om regeringen kommer att bli besviken och de sänkta arbetsgivaravgifterna främst kommer att fungera som en inkomstöverföring från skattebetalare till löntagare och företag. Vad gäller de sänkta sociala avgifterna för ungdomar så är det troligt att även dessa till stor del är pengar i sjön, då flertalet ungdomar faktiskt hittar jobb inom en ganska kort period. Det känns vettigare att rikta åtgärder till långtidsarbetslösa ungdomar, vilket är fallet i t ex ”Nystartsjobben”.

Funkar verkligen insättningsgarantin?

Insättningsgarantin ses som en självklar del av ett sunt finansiellt system. Garantin ska förhindra att blotta misstanken om att en bank är på obestånd ska utlösa panikuttag som gör banken insolvent. Nu tyder en del på att garantin inte funkar som tänkt, utan att vi befinner oss i den sämsta av världar: En värld där garantin gör kunderna oförsiktiga i goda tider men ändå flyttar pengarna när ryktena börjar gå.

Den där garantin är nog bra...

Den där garantin verkar bra

En bank håller bara en liten del av insättarnas pengar i kontanter, resten investeras i olika värdepapper. Så länge inte många insättare samtidigt vill ta ut sina pengar funkar detta bra. Om kunderna exempelvis börjar oroa sig för bankens investeringar i Baltikum och USA kan det däremot gå undan. För varje insättare som tömmer sitt konto blir situationen allt värre och snart är bankens kontanter slut, konkursen ett faktum och senfärdiga kunder får börja gneta ihop ett nytt sparkapital (se teori). Förhoppningen är att insättningsgarantin ska hindra sådana panikuttag.

Att Swedbank nu vädjar till kunderna att inte ta ut sina pengar är ett tecken på att detta kanske inte funkar i en krissituation. Att flytta pengarna kräver bara några snabba knapptryck på internetbanken och hur säker är den där garantin egentligen? Kanske tar det tid innan pengarna betalas ut? Blanketter ska fyllas i och kontoutdrag letas fram. Jobbigt. Samma mönster fanns när Northern Rock var på väg utför. Trots att staten snabbt var ute och garanterade insättningarna växte sig köerna långa.

Så garantin kanske inte funkar, men ingen skada är väl skedd? Jo. Garantin gör att småspararna under goda tider inte behöver bekymra sig om var de sätter in pengarna. Kanske beror den där extra procenten i ränta på att banken tar stora risker, men vem bryr sig? Staten garanterar ju insättningen.

Det är alltså inte otroligt att insättningsgarantin sått fröet till en finansiell kris genom att tvinga fram överdrivet risktagande i kampen om småkunderna. I värsta fall alltså utan att garantin skyddar från de problem den är satt att hantera.

SVD1234

Dubbelt dyster vetenskap

Nationalekonomi kallas ibland för den dystra vetenskapen. (Lars Pålsson Syll har till exempel skrivit en bok med just den titeln.) Riktigt dystert kan det bli när nationalekonomi och medicin kombineras. Vetenskapsradion sände i lördags ett program där statsepidemiolog Annika Linde redogjorde för det växande problemet med spridningen av antibiotikaresistenta bakterier. Mellan raderna i hennes resonemang fanns en nationalekonomisk analys av både problemets uppkomst och lösning.

Det har länge varit känt att antibiotika ”blir gammal” i bemärkelsen att nya resistenta bakterier utvecklas. Nya antibiotika har dock ständigt tagits fram och vi har allt eftersom börjat använda dessa nya varianter. Nu finns det dock inte längre något antibiotikum som biter på vissa multiresistenta bakterier. Huvudanledningen är att vi under lång tid varit alltför frikostiga med att använda antibiotika.

Det grundläggande problemet är förstås ytterligare ett exempel på allmänningens tragedi. Den enskilde har stor nytta av lite extra antibiotika, men bär bara en liten del av kostnaden för uppkomsten av nya resistenta bakterier. Det är alltså precis samma gamla visa som när det gäller utfiskning och utsläpp av växthusgaser.

Men borde inte läkemedelsföretagen kunna råda bot på detta? Dessvärre ser det just nu dystert ut. Det kostar alltmer att utveckla ny antibiotika. Än värre är att efterfrågan för varje ny antibiotikavariant liten — varje nytt antibiotikum kan bara användas en kort tid och dessutom försöker man numera hushålla bättre med användandet av nya varianter. Antibiotika är helt enkelt dålig business för läkemedelsföretagen.

Detta liknar ett välkänt problem med utveckling av nya läkemedel. De läkemedel som många, rika konsumenter efterfrågar, såsom viagra och prozac, är inte de läkemedel som mänskligheten har störst behov av. Framförallt gäller detta forskning på vaccin mot sjukdomar som drabbar fattiga länder hårt, såsom malaria, tuberkulos och HIV. När det gäller ny antibiotika drabbas även rika länder, men det grundläggande dilemmat är detsamma.

Harvardekonomen Michael Kremer har föreslagit att stater bör samarbeta och binda sig att köpa framtida vaccin mot vissa sjukdomar för att stimulera läkemedelsforskningen. Detta vore förmodligen en bra lösning även för att utveckla ny antibiotika, men det lär inte bli lätt att få länder att enas kring detta. Föga förvånande har världshälsoorganisationen ännu inte fått så mycket gjort. Som sagt, dystert var ordet.

SIDA borde randomisera mera

Anders Nordström, SIDA

SIDA har genomgått en kraftig omorganisation. Upphovsmannen är nye chefen Anders Nordström, läkare med chefserfarenhet från bl a WHO. Många förhoppningar knyts till hans kompetens och nytänkande. Men än återstår en del att bevisa. För trots hans internationella bakgrund förefaller inte SIDA öka sitt fokus på vad som på andra håll sedan åratal är en naturlig del av biståndsarbetet: randomiserade experiment (vilket Ekonomistas tidigare omskrivit här).    

Fast kanske kan detta ändras nu, när två svenska utvecklingsekonomer, Martina Björkman och Jakob Svensson, genomfört ett framgångsrikt experiment inom Ugandas hälsosektor. I en uppsats som är under publicering i den fina tidskriften Quarterly Journal of Economics beskriver de hur de bistått lokala organisationer att identifiera problem och allmänhetens önskemål avseende sjukvården. Idén med detta var att se om engagerade och informerade patienter kan övervaka och ställa krav på sjukvårdsproducenterna vilka i sin tur skulle svara med att bli effektivare.

Björkmans och Svenssons resultat är upplyftande. I de områden där forskarna organiserade befolkningen förbättrades hälsostatusen markant redan efter ett år bl a genom minskad barnadödlighet.

Det är hög tid att SIDA inser värdet av randomiserade experiment för biståndsarbetet. Sverige spenderar nästan 34 miljarder årligen på världens fattiga, och det är högst rimligt att kräva att SIDA använder de mest adekvata metoderna för att använda dessa pengar. En sådan metod är randomiserade experiment.

Länktips: DN1, DN2, SvD, SMP

Finanshajar, kommunpampar och vanligt folk

De statliga räddningspaketen i finanskrisens spår har väckt ont blod. Många upprörs med rätta över att staten går in och täcker upp förlusterna som bankerna dragit på sig. Inte bara är det orättfärdigt att vinsterna av den oansvariga verksamheten hamnat i privata händer medan förlusterna hamnar hos skattebetalarna — stöden ökar även riskerna för framtida oansvarig utlåning. Det är emellertid på sin plats att påminna om att inte bara banker kan bete sig oansvarigt. Det gör även kommuner: när de vågar.

Någon räddar alltid den sjunkande skutan

Någon räddar alltid den sjunkande skutan

Per Pettersson-Lidbom visar i en uppsats att kommuner som på goda grunder tror att staten ska rädda dem ur ekonomiska knipor ökar sin skuldsättning markant. Under perioden 1979-1992 delade staten ut över 1400 tillfälliga stöd till kommuner med ekonomiska problem. Vad han finner är att de kommuner som gränsar till kommuner som fick del av del av dessa stöd ökade sin skuld per invånare med mer än 20 procent.

Per tar hänsyn till en uppsjö av faktorer som skulle kunna förklara skuldsättningen, bland annat den historiska skuldsättningen hos kommun och grannkommuner, arbetslöshet, inkomst och befolkningsstruktur, men inget påverkar den skattade effekten nämnvärt. Kommunerna börjar helt enkelt glatt spendera resurser de inte har när de får anledning att tro att staten ska komma till deras undsättning.

Moral hazard påverkar alltså giriga bankmän och strävsamma kommunpolitiker på samma sätt. Detsamma gäller säkert även vanliga småsparare som drar nytta av insättningsgarantin för att tjäna en extra slant på sitt sparande. Eller för den delen alla som fattar ansvarslösa beslut då de vet att stat och kommun täcker upp (för att inte tala om småmyglet med sjukförsäkringen). Att ondgöra sig över den ena eller andra gruppens bristande moral låter sig göras men kommer knappast att lösa de grundläggande mekanismerna bakom problemen.

Ett sätt att komma åt dessa problem är att låta var och en bli fullt ansvarig för sina misstag och aldrig gripa in för att rädda någon. Ett annat är att via detaljerad styrning minska manöverutrymmet för att hindra att olika aktörer hamnar i trångmål. Den första strategin är knappast alltid önskvärd och dessutom politiskt omöjlig. Den andra är bara omöjlig. Vi hamnar som vanligt i en balansgång mellan olika mål och får nog leva med en hel del moral hazard även framöver.

Globalisering och inkomstfördelning

För dem som missade det presenterade två av Ekonomistas skribenter, Jesper Roine och undertecknad, i torsdags rapporten d043d37eGlobalisering och inkomstfördelning för regeringens Globaliseringsråd.

Rapporten berör i korthet hur frihandel, fria kapitalrörelser och arbetskraftsmigration påverkar inkomstspridningen i Sverige. Globaliseringen är bra för ekonomin som helhet, men allra mest gynnas personer med stort kapital. Om vinsterna fördelas för skevt kan det leda till antiglobaliseringskrav, vilket vore olyckligt. 

För den intresserade kan rapporten laddas ned gratis från Globaliseringsrådets hemsida. Alternativt kan man lyssna på inslag i SR:s Ekot eller läsa debattartikel i Östgöta Correspondenten.