Nationalekonomins politiska kompromiss

Jag tror att en bidragande orsak till nationalekonomins genomslagskraft är att det är möjligt för människor med väldigt olika moralpolitiska uppfattningar att ställa sig bakom teorin. Nationalekonomi går hem hos både utilitarister och rättighetsetiker.

Detta manifesteras allra tydligast i det så kallade första välfärdsteoremet. Detta säger mycket förenklat att om äganderätter respekteras och människor får göra fria val på marknader med perfekt konkurrens kommer utfallet att bli effektivt.

Det första välfärdsteoremet tilltalar förstås utilitarister eftersom utfallet blir effektivt, även om de egentligen inte bryr sig om vare sig äganderätter eller fria val. Rättighetsetiker å andra sidan bryr sig egentligen inte om utfallet, men kan förstås tycka att det är en lycklig omständighet att deras omhuldade rättigheter leder till effektiva utfall.

Nationalekonomisk teori fungerar alltså som en sofistikerad kompromiss som både utilitarister och rättighetsetiker kan ställa sig bakom. Den viktigaste förutsättningen för denna kompromiss är att val likställs med preferenser, det vill säga att människor gör det som de vill. Det är detta som gör att man överhuvudtaget kan säga något om kopplingen mellan människors fria val och effektiva utfall.

Eftersom det är just en kompromiss innebär det dock att både utilitarister och rättighetsetiker fått ge efter på någon punkt.

Rättighetsetikerna kanske inte fick ge efter så mycket i början, men med tiden har allt mer obekväma slutsatser ackumuleras. Informationsproblem, imperfekt konkurrens och externaliteter gör det möjligt att argumentera för inskränkningar av individens rättigheter (såsom beskattning).

Utilitaristerna blev däremot blåsta redan för början. För det första innebär likställandet mellan val och preferenser ett avsteg från utilitaristiska principer – det är ju inte alltid man gör som man själv vill (till exempel när man åker taxi för 840 kronor i stället för 225). Den andra eftergiften utilitaristerna gjort är att ge upp nyttojämförelser mellan individer och därmed tvingas fokusera på effektivitet i stället för maximering av summan av alla individers nytta.

Med tanke på dessa eftergifter är det inte konstigt att utilitarister som jag själv välkomnar nationalekonomers nyvunna förståelse för att val och preferenser inte alltid är samma sak (se till exempel mitt inlägg om hjälten Sverker). Det är också därför som nyliberala rättighetsetiker fasar för samma utveckling (det verkar ju till exempel ha varit ett tema på Mont Pelerin-sällskapets senaste möte).

Det ska bli spännande att se vad detta kommer att leda till i framtiden. Det skulle kunna leda till att nationalekonomin splittras i olika läger, men fasthållandet vid att val och preferensener är samma sak skulle också kunna leva vidare. (Douglas Bernheim och Antonio Rangels artikel i februarinumret av Quarterly Journal of Economics är ett ”modernt” sådant förslag.)

Ovanstående resonemang är inte mitt eget utan huvuddragen är hämtade från en läsvärd masteruppsats som Mårten Lewander vid LSE precis skrivit. Se också mitt tidigare inlägg om nationalekonomi och ideologi.

Finanssektorns värde

finansvalpDet är väldigt populärt att klanka ner på den finansiella sektorn just nu. Även om jag är orolig för att det hela kommer att gå för långt och resultera i rent destruktiva regleringar är det svårt att inte roas av vissa inlägg i debatten. Ett sådant är Benjamin Friedmans ifrågasättande av den finansiella sektorns bidrag till välfärd och välstånd i Financial Times. Mer precist pekar han på att så många av de allra mest begåvade och driftiga individerna tjänat enorma summor på att se till att

[…] microscopically small deviations from observable regularities in asset price relationships persist for only one millisecond instead of three.

Det skulle onekligen vara intressant att göra en systematisk studie av hur allt det humankapital som nu frigjorts ur den finansiella sektorn kommer till användning.

Nog spelar kreditgivningen roll

Det verkar rimligt att en minskad tillgång på krediter påverkar investeringarna i samhället negativt. Hur viktig just kreditkanalen är i en konjunkturnedgång är dock en öppen fråga som är ytterst svår att besvara empiriskt. Svårigheten består i att tillgången på krediter i allmänhet minskar när tiderna är dåliga. Att företagen minskar sina investeringar kan därför bero både på att tillgången på krediter har minskat och på att konjunkturläget gör att företagen helt enkelt inte vill investera.

En ny studie av bland annat Heitor Almeida undersöker frågan på ett innovativt sätt. De jämför helt enkelt företag som var tvungna att förnya sina långfristiga lån just under finanskrisen med likartade företag vars lån förfaller först senare. Då skillnaden mellan företagen helt enkelt består i när de tidigare råkat låna upp pengar har forskarna en i princip perfekt kontrollgrupp för att undersöka hur kreditkrisen påverkat företagens investeringar.

De finner starka belägg för att utbudet av krediter har en stor effekt, oberoende av konjunkturläget. Företag vars lån förföll under senare delen av 2007 minskade sina investeringar med ungefär 30 procent (jämfört med nivån innan krisen) mer än företag vars lån förföll efter 2008. Då konjunkturen företagen mötte var densamma måste skillnaden bero på problem med kreditförsörjningen.

Huruvida det är allmänt svag efterfrågan i ekonomin eller bristande utbud på krediter som ligger bakom de låga investeringarna har konsekvenser för vilken politik som bör bedrivas; ska efterfrågan stimuleras eller ska man fokusera på att undanröja hindren för kreditgivningen? Det är en inte helt ovanlig ståndpunkt bland vissa Keynesianska ekonomer att betona efterfrågesidan och avfärda kreditgivningens betydelse (en Economist-debatt mellan Brad DeLong och Luigi Zingales kretsade kring just dessa frågor).

Även om studien ger stöd för idén att man under finansiella kriser främst fokusera på finansiella problem, är den bredare frågan om efterfrågestimulans eller kreditförsörjning knappast avgjord. Studien handlar ju inte om vilken lågkonjunktur som helst, utan om en av de värsta finanskriserna någonsin. Debatten lär alltså leva vidare.

Nationalekonom – vad blir man?

Vill du bli finansminister? Läs nationalekonomi!

Vill du bli finansminister? Läs nationalekonomi!

En ny termin har börjat på landets högskolor och universitet och ett par tusen studenter ska studera nationalekonomi. Majoriteten av dessa ska dock inte bli nationalekonomer, utan ämnet läses endast som en del i en annan utbildning som t ex företagsekonom eller lärare.

Varför vill inte fler utbilda sig till nationalekonomer i Sverige? Jag tror att en stor del av svaret ligger i att studenterna har vaga föreställningar om vilka yrken en examinerad nationalekonom får. Hur ser karriärvägarna ut? Hur lätt är det att få jobb som nyexaminerad nationalekonom? Utan tydliga svar på dessa frågor kan man inte förvänta sig att studenter ska våga satsa på en lång och relativt sett krävande utbildning i ämnet.

Lyckligtvis har universiteten nu börjat inse den bristfälliga informationen, och ganska usla marknadsföringen av det egna ämnet, och börjar lansera resultaten från s k alumni-enkäter om vad tidigare studenter nu jobbar med, hur snabbt de fick jobb och vad de tjänar. Här är några glimtar från enkäterna från universiteten i Uppsala, Stockholm och Lund:

  • Nationalekonomer får snabbt jobb. En klar majoretet (60-70%) av de nyexaminerade hade jobb inom tre månader och närmare 85-90% inom ett halvår.
  • Nationalekonomer får oftast jobb i privat sektor (något överraskande för mig). Andelerna ligger mellan 50% (SU), 62% (UU) och 80% (LU).
  • Ingångslönen varierar mellan 25.000 och 30.000 kr (UU och LU – på SU frågar man inte ens om lönen!).

Och för den som aspirerar på en karriär inom finansmarknadsdepartementet, kanske ända fram till chefsposten, kan vi konstatera att såväl den nuvarande departementschefen som den person oppositionen hoppas ska överta posten efter valet är… nationalekonomer.

Sådan rattfull far, sådan rattfull son

Det sociala arvet

Det sociala arvet

Jag befinner mig i Barcelona på den europeiska nationalekonomiska föreningens årsmöte. Hundratals presentationer i allsköns ämnen tampas om uppmärksamheten från tusentals forskare som sliter med att tänka klart i den tryckande sensommarhettan.

Dagens intressantaste seminarium var studien Driving under the influence of our fathers som undersöker huruvida rattonykterhet är ett beteende som går i arv från förälder till barn. Studien, skriven den svensk-amerikanske nationalekonomen Matthew Lindquist och amerikanska Randi Hjalmarsson, baseras på ett unikt svenskt datamaterial över barn födda 1953 vars sociala bakgrund och uppväxt följts inom ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet.

Studiens huvudfråga baseras på detaljerad information från socialtjänst och polis om bl a registrerad rattonykterhet och andra alkoholrelaterade förseeleser gällande såväl föräldrar som barn. Genom att statistiskt rensa bort effekterna från en rad personliga egenskaper och socio-ekonomiska faktorer visar forskarna att söner vars fäder åkt fast för rattfylleri uppvisar 2.56 gånger större risk att själva åka fast för rattfylleri än andra, särskilt före 20 ålder. Kvinnlig (dvs mammans eller döttrars) rattfylla och alkoholproblem verkar följa liknande mönster, men är betydligt svårare att fastställa statistiskt eftersom så pass få sådana fall observerats.

Fortfarande återstår dock viktiga komponenter för att fullt ut förstå varför alkoholproblem ”ärvs” mellan generationer. Är det gener eller social inlärning som driver resultatet? Vilken roll spelar skolkamrater eller slitna uppväxtområden? Som Lindquist och Hjalmarsson också påpekar behövs mer detaljerade data över bl a tvillingar för att sådana frågor ska kunna besvaras. Kanske något att se fram emot på kommande konferenser?

Spelteoretiska bryderier

Jag är för närvarande anonym bedömare (”referee”) av två uppsatser som handlar om ett hypotetiskt exempel som spelteoretikern Ariel Rubinstein uppmärksammade i en välciterad artikel i American Economic Review för tjugo år sedan. Hypotetiska exempel kan vara väldigt viktiga att för att lättare kunna tänka klart om något, men det finns också risk att alltför mycket tid ödslas på att fundera vad som skulle hända i hypotetiska världar (som ju aldrig kommer att uppenbara sig eftersom de är just hypotetiska). I det här fallet tänkte jag ta hjälp av eventuella spelteoretiskt intresserade läsare här på Ekonomistas för att fälla avgörandet.

En modern variant och något förenklad variant av Rubinsteins e-postspel som kan passa nu i samband med semestertider är följande.

Två rationella forskare som arbetar tillsammans är på semester. Låt oss kalla dem Ada och Beda. Ada och Beda är införstådda med att det finns ett konkurrerande forskarlag som jobbar med ett liknande forskningsprojekt som dem och att det finns en femtioprocentig chans att dessa når ett avgörande genombrott under sommaren. Om detta skulle inträffa är det bäst för både Ada och Beda att avbryta semestern och jobba vidare för att försöka hinna före konkurrenterna. Däremot finner de inte det lönt att åka in och jobba om inte också den andra forskaren gör det. Om det konkurrerande forskarlaget däremot inte når något genombrott under sommaren, ja då vill både Ada och Beda fortsätta semestern oavsett vad den andra gör. (Det krävs förstås lite mer precisa antaganden om konsekvenserna av de olika utfallen, men jag lämnar detta därhän.)

Nu finns det dock en hake. Ada och Beda har inte möjlighet att kommunicera direkt med varandra. De har ställt in sina datorer på att skicka automatiska frånvaromeddelanden och de kan bara läsa mottagna e-postmeddelanden. De vet dock båda att Ada med säkerhet kommer att få veta om konkurrenterna når ett genombrott under semestern. I sådana fall kommer Ada att ringa sin sekreterare (Kålle?) som kommer att skicka ett meddelande från Adas e-postkonto till Beda.

Detta innebär alltså att utifall konkurrenterna når ett genombrott kommer meddelanden att börja studsa mellan Ada och Bedas datorer. Både Ada och Beda kan se varje e-postmeddelande som skickats från deras konto, men det finns alltid en liten risk att meddelandet inte når den andre och de vet inte med säkerhet om det kommit fram förrän de fått ett frånvaromeddelande från den andre.

Låt oss nu anta att det konkurrerande forskarlaget nådde ett genombrott och att ett meddelande därför skickades till Beda, men att detta meddelande inte nådde Beda. Beda kan då inte veta huruvida något genombrott gjorts eller om meddelandet försvunnit på vägen. Sannolikheten att ett genombrott nåtts och meddelandet försvunnit är dock väldigt liten jämfört med sannolikheten att ett genombrott inte nåtts, och Beda kommer ta det säkra före det osäkra och fortsätta semestern.

Låt oss nu i stället anta att meddelandet nådde Beda, men Bedas frånvaromeddelande inte nådde Ada. I detta fall vet både Ada och Beda att ett genombrott nåtts, men Ada kan inte vet huruvida Beda vet detta. Denna osäkerhet är tillräckligt stor för att få Ada att inte vilja avbryta semestern.

Det märkliga med detta exempel är att oavsett hur många meddelanden som skickats fram och tillbaka mellan datorerna kommer någon liten osäkerhet av typen ”Ada vet inte om Beda vet att Ada vet att Beda vet…” att kvarstå. Denna osäkerhet är tillräckligt stor för att få dem båda att inte avbryta semestern (trots att det vore bättre för båda att åka in).

Om det däremot är ”common knowledge” (Ada vet att Beda vet att Ada vet oändligt antal gånger) att ett genombrott nåtts skulle de mycket väl kunna avbryta semestern. Det är detta som är sprickan i det spelteoretiska palatset. Det borde inte vara så stor skillnad mellan fallet då 1 miljon meddelanden skickats fram och det teoretiska fallet då oändligt många meddelanden skickats.

Frågan jag ställer mig är om detta har någon som helst betydelse för att förstå interaktion mellan människor av kött och blod eller om det bara är meningslös hjärngympa för privilegierade akademiker?

Paternalism i välfärdsstaten

I dessa dagar befinner sig 350 nationalekonomer och andra med intresse för politisk ekonomi i Stockholm för den årliga konferensen i Mont Pelerin Society, ett internationellt sällskap grundat av den österrikisk-brittiske ekonomen och nobelpristagaren Friedrich von Hayek. Presentationer på flera olika teman ges, från betingelserna för konstitutionell förändring till varför ekonomer borde bli aktivare i samhällsdebatten.

mpsEn höjdpunkt från första konferensdagen var diskussionen som omgärdade den franske ekonomen Gilles Saint-Paul när han presenterade grunddragen ur sin kommande bok The Post-Utilitarian Society. Saint-Paul hyste farhågor över hur den traditionella ekonomiska analysen med sitt fokus på att maximera den totala samhällsnyttan i kombination med en alltmer dominant beteendeekonomisk problemformulering rättfärdigar en ständigt ökande paternalism i välfärdsstaten. När människor agerar blir andra människor nästan alltid påverkade på ett eller annat sätt. Externa effekter uppstår. I den mån dessa externa effekter är negativa innebär strävan efter en maximerad samhällsnytta att de ska elimineras. Ekonomisk teori ger alltså i princip carte blanche för politiker att reglera människors vardag – för samhällets (och i förlängningen deras eget) bästa.

Denna sitution är i sig inte ny, men det som Saint-Paul hävdar är nytt är hur den beteendeekonomiska revolutionen på senare år gett välfärdsivrande politiker stort utrymme för att korrigera människors beteende. Skatter på fett, salt och socker bör införas, liksom förbud mot mobilitelefonsamtal under körning, bebissäten för badkaret (eftersom dessa kan förleda föräldrar att tro att deras barn är helt säkra i badkaret och då lämna dem utan översikt), osv. Och enligt samma logik bör även motorcyklar förbjudas, eller åtminstone beskattas mycket hårdare, eftersom de är långt dödligare än att köra en vanlig bil utan säkerhetsbälte (vilket är förbjudet). Jonas Agell, framliden svensk ekonomiprofessor, förklarade för drygt tio år sedan hur den utilitaristiska teorin underlättar denna regleringsambition:

With a little imagination, it is indeed hard to think of any policy intervention that cannot be rationalized by invoking the right kind of externalities.

Men finns det någon gräns för hur mycket vi kan och bör reglera? När väger egenvärdet av människans rätt till fria val, inklusive rätten att välja fel, större än vilja att med hjälp av regler och lagar åstadkomma största möjliga samhällsnytta? Saint-Paul gav på konferensen inga raka svar på dessa frågor (eller så ville han helt enkelt att man skulle köpa boken). Men han antyder att traditionell utilitaristisk ekonomi inte ger någon vägledning härvidlag utan behöver kompletteras med moraliska och filosofiska värdeargument för individens frihet och integritet. Risken är annars att ekonomerna legitimerar en vidareutveckling av välfärdsstaten till att bli just en sådan ”skön ny värld” som Aldous Huxley en gång varnade för.

Lästips: Se bl a tidigare läsvärda inlägg av Ekonomistas egen Robert Östling (särskilt om taxipriser och boken Nudge), och av Niclas Berggren (här och här).

Fakta om artikeln i DN

Innehållet i dagens artikel på DN Debatt är välkänt för trogna Ekonomistas-läsare (se här och här). Eftersom det inte finns någon rapport som vi baserar artikeln på kan det vara läge att här beskriva hur vi gått tillväga för att ta fram underlaget.

För att beräkna andelen elever som går ut med toppbetyg har vi använt registerdata från SCB över avgångna gymnasieelever. Där redovisas avgångsbetyget för respektive elev och vi har helt enkelt tagit fram andelen som har toppbetyg. Det innebär att eventuella betygskompletteringar från Komvux inte syns i statistiken. Den totala andelen elever som i slutändan får 20,0 i snitt är alltså ännu högre än vad vi redovisar.

När vi redovisar andelen elever med toppbetyg per skola är det för tolkningen viktigt att justera för selektionen till dessa skolor. Vi har gjort det med hjälp av elevernas resultat på de nationella proven i årskurs 9 i ämnena matte och engelska. Varför inte svenska, kanske någon undrar? Orsaken är att inte alla skriver samma prov i svenska vilket skulle komplicera analysen.

Hur har vi då justerat? Rent tekniskt har vi kört en regression där den beroende variabeln är en indikator som tar värdet 1 om eleven gått ut gymnasiet med 20,0 i snitt och noll annars. De oberoende variablerna är resultaten på de nationella proven i matte respektive engelska, samt kvadraten av dessa resultat. Dessutom har vi en dummy för respektive skola. Rangordningen för den ”justerade” andelen elever med toppbetyg är baserad på denna skoldummy.

Det kan vara värt att poängtera att eleverna på de flesta av toppskolorna verkligen är väldigt duktiga när man ser till resultaten på de nationella proven. Därför är de absoluta värdena på skoldummisarna lägre än de ojusterade medelvärdena på toppskolorna (för Procivitas i Hbg är emellertid skillnaden mycket liten). Detta betyder att en del av den höga andelen toppbetyg kan förklaras av selektionen till dessa skolor men det är anmärkningsvärt att ungefär samma skolor fortfarande ligger i betygstoppen. Givet elevernas ingångsvärden sätter alltså dessa skolor högst avgångsbetyg.

Det största problemet med skoljämförelsen är att olika skolor erbjuder olika typer av program vilket påverkar snittet då de vänder sig till helt olika typer av elever. Till tämligen stor del bör vi dock hantera detta genom att kontrollera för elevernas ingångsvärden. En annan fråga är om man borde ta hänsyn till elevernas avgångsbetyg från nian snarare än de nationella proven. Vi valde att inte göra det då det i princip finns samma problem med betygsinflation i grundskolan som i gymnasiet. Problemet är kanske något mindre eftersom det finns nationella prov som återhållande kraft. Hur som helst är det inte otänkbart att elever som söker till ”toppgymnasierna” tidigare gått på grundskolor som specialiserat sig på att ge höga betyg. För att undvika detta valde vi det mest jämförbara mått vi har tillgång till; resultaten på de nationella proven.

Slutligen vill jag framhålla att vi varket kan eller vill ifrågasätta enskilda levers betyg. I stället vill vi peka på ett systemfel i dagens gymnasieskola.

Uppdatering: Här kommer en uppdatering av tabellen som publicerades i DN, med lite fler siffror (SvD12, DS).

Skola

Studenter

% 20,0

% ≥ 19,5

% ≥ 19,0

Procivitas privata gy, Helsingborg

101

11,9

33,7

49,5

Viktor Rydberg gy. Djursholm

134

8,2

26,9

38,8

NT-gymnasiet, Järfälla

104

7,7

12,5

15,4

Göteborgs Högre Samskola

141

7,1

23,4

41,8

Enskilda gymnasiet, Sthlm

86

7,0

19,8

37,2

Växjö Fria Gymnasium

120

6,7

18,3

21,7

Viktor Rydberg gy. Sthlm

227

6,6

21,6

36,1

Kungsholmens gy, Sthlm

297

6,4

22,9

38,4

Sverige

89237

0,8

3,0

5,6