Olle Folke och Johanna Rickne: Falsklarm om dyrköpt könskvotering

Detta är ett gästinlägg av Olle Folke, forskare i nationalekonomi vid Columbia University samt Institutet för Näringslivsforskning, och Johanna Rickne, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. I det här inlägget kritiserar de studien om effekterna av den norska könskvoteringen till bolagsstyrelser som den senaste tiden diskuterats livligt här på Ekonomistas, på andra bloggar och i medier.

Johanna Rickne

Johanna Rickne

Olle Folke

Olle Folke

Ibland läser man en studie där resultaten verkar osannolika utifrån ens egen uppfattning om världen. Den första reaktionen är då att titta närmare på om resultaten genererats av en trovärdig forskningsmetod. När vi läste Ekonomistas inlägg om kostnaden för könskvoteringen i norska bolagsstyrelser var vår reaktion just denna. Kan det verkligen vara så att den genomsnittliga inkvoterade kvinnan i en norsk bolagsstyrelse sänkte värdet på företaget med hela 20 procent? Detta kändes underligt av två anledningar. För det första hade vi hört från tidigare studier att kvinnorna som togs in ofta var släktingar och bekanta som inte förväntades delta i beslutsprocessen, vilket gjorde deras destruktiva effekt överraskande. För det andra har den stora debatten om styrelseledamöters löner (och kompetens) och företags värde ofta hävdat att lönerna är omotiverade i och med ledamöter endast har blygsamma effekter på företagsvärdet. Detta skapar frågan om hur, oavsett hur illa lämpade de nya styrelsekvinnorna var, de kunde förstöra sina företag så grundligt.

Oväntade, och i vår mening konstiga resultat, utgör knappast bevis för att en studie är felaktig, särskilt inte om de publiceras i en av de mest prestigefulla nationalekonomiska tidskrifterna. Men de utgör skäl att noga granska studiens metod. Efter att ha begrundat denna anser vi inte längre att det häpnadsväckande med studien är resultaten, utan snarare att en forskningsartikel med så pass stor brister i genomförandet kunde publiceras i en tidskrift som Quarterly Journal of Economics (QJE). Det är också tankeväckande att vissa av skribenterna på Ekonomistas inför publiceringen av Daniel Waldenströms inlägg – utan att själva ha läst studien – påpekade att metoden verkade lite vansklig, men att en publicering i QJE borde vara en garant för tillförlitlighet.

QJE-studien mäter andelen inkvoterade kvinnor genom att utgå ifrån hur stor andelen kvinnor var före kvoteringens införande. Eftersom kvoteringen ”tvingades på” företagen av den Norska staten var vissa företag tvungna att ta in många kvinnor, och vissa företag endast ett fåtal, för att möta lagen om 40 procent i styrelserna. Andelen kvinnor före kvoteringen blir alltså ett mått på hur många nya kvinnor företagen var tvungna att tillsätta. Vi kan likna denna strategi vid ett laboratorieexperiment där man vill studera effekten av onaturligt tillsatt östrogen på råttors hälsa. I utgångsläget har råttorna, av olika anledningar, naturligt varierande östrogennivåer. Forskaren tillsätter sedan östrogen tills alla har samma nivå. Genom att jämföra förhållandet mellan tillsatt östrogen och förändringen i hälsa skulle forskaren då kunna mäta effekten av onaturligt tillsatt östrogen.

För att den valda forskningsmetoden ska ge ett korrekt resultat måste vissa villkor vara uppfyllda. På ekonomspråk kallas dessa för ”oberoende” (indenpendence assumption) och ”exkluderbarhet” (exclusion restriction). Det första villkoret – oberoende – innebär att vi måste anta att den naturliga östrogennivån (andelen kvinnor) inte varierar systematiskt med förändringen i hälsa (förändring av företagets värde). Om till exempel en viss ras av råttor med naturligt lägre östrogennivåer också har större sannolikhet att utveckla vissa sjukdomar kan vi inte särskilja effekten av den initiala östrogennivån och det tillsatta hormonet. För de norska företagen är ett sådant antagande heroiskt. Det finns ett antal faktorer som kan förväntas påverka både den initiala andelen kvinnor i styrelsen och företagens värde, exempelvis företagskultur, kompetensen hos den sittande styrelsen, industri eller företagets ålder. Studien kan inte utesluta att sådana faktorer kan ha både varit negativa för styrelsens öppenhet, det vill säga andelen kvinnor, och utvecklingen av företagets värde.

För att uppfylla antagande nummer två om ”exkluderbarhet” krävs det att andelen kvinnor år 2002 endast påverkade företagets värde genom det antal nya kvinnliga styrelsemedlemmar som det gav upphov till. Det innebär att kvinnor i sig inte har någon påverkan på hur det går för ett företag, utan att det är bara är just inkvoterade kvinnor som har en påverkan. I vår liknelse med råttorna innebära att naturligt existerande östrogen inte skulle ha någon påverkan på råttans hälsa. Om däremot en hög naturlig östrogennivå skulle ge en lägre sannolikhet för att utveckla cancer senare i livet skulle detta antagande inte hålla, och studien skulle ge ett missvisande resultat när det gäller skadligheten av tillsatt östrogen. För de norska företagen kan vi starkt ifrågasätta antagandet att styrelsen sammansättning år 2002 helt saknade påverkan på företagets värde sex år senare. Bolagsstyrelser står ofta inför långsiktiga beslut. Skulle till exempel män och kvinnor prioritera långsiktiga och kortsiktiga vinster olika skulle detta antagande inte hålla. En standardlösning för denna typ av problematik hade kunnat vara att jämföra företagens värde med styrelsernas sammansättning över tid innan kvoteringen, vilket författarna inte gör.

Det finns sätt att bemöta dessa tveksamheter i forskningsmetoden. Ett vanligt är att jämföra företag som inte utsattes för kvotering med sådana som blev utsatta. Inom medicinen kallas detta för placebotest. Man jämför helt enkelt råttorna som behandlats med tillsatt östrogen med sådana som inte behandlats alls. På så sätt går det att utesluta att råttorna blev sjuka av det naturliga östrogenet, eller av faktorer som samvarierar med den naturliga nivån. De norska företagen jämförs de med företag i andra skandinaviska länder och i USA. För USA finner de ingen sämre utveckling av värdet av företag med en låg andel kvinnor år 2002 (alltså ett godkänt placebotest). För övriga Skandinavien finner de däremot att effekten var lika stor som i Norge. Obehandlade råttor blev alltså lika sjuka som de behandlade! Vanligtvis brukar dessa typer av misslyckade placebotest göra en vetenskaplig publicering omöjlig.

Om vi ska tro på studiens resultat måste vi alltså finna en rimlig förklaring till att Norges kvotering till bolagsstyrelser fick en större effekt på svenska än på norska företag. Författarnas förklaring till detta är att hotet om kvotering i övriga skandinaviska länder gjort att dess företag drabbades lika hårt som de norska. Lite hårdraget innebär det att svenska styrelser reagerade på de politiska diskussionerna om könskvotering med att fatta dåliga beslut. Alternativt måste vi tro att varje enskild kvinna som tagits in genom hotet om kvotering haft en ännu skadligare inverkan på företagen värde än varje enskild kvinna som togs in genom den faktiska kvoteringen i Norge.

Utöver dessa centrala problem med studiens metod finns även stora frågetecken kring vilka företag som studerats. Författarna har samlat in detaljerad information om styrelseledamöternas ålder, utbildning, etc. Men i och med att inte de kan få denna information för alla företag innefattas bara hälften av Norges börsnoterade bolag. När studien upprepas för samtliga företag finns varken en positiv eller negativ effekt av fler kvinnor på styrelseposter, vilket visats av Knut Nygaard.

I och med att forskningsmetoden inte gör det möjligt att ge resultat en kausal tolkning, vilket bevisats av författarna själva, och urvalet av företag är en stor problemkälla i studien, anser vi att den inte bör tas som ett trovärdigt belägg för effekt av könskvotering på industriföretags värde. Det blir därmed olämpligt att dra slutsatsen att ”Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt”, eller att uppmana svenska debattörer att fokusera på studien i QJE. Det finns i själva verket ett stort antal studier som funnit både positiva, negativa och nolleffekter för kvoteringen. Att jämföra dessa visar att metoden, urvalet av företag, måtten på företagets performance och vilka karaktäristika för styrelseledamöterna som tas i beaktande har stor betydelse för resultaten. Utifrån existerande forskning är det därför vanskligt att i dagsläget dra skarpa slutsatser när det gäller kvoteringens effekt. Även om man inte kan dra några skarpa slutsatser anser vi dock att det är viktigt att både fortätta forska på, och debattera, de potentiella konsekvenserna av kvotering, både positiva och negativa.

För fortsatt läsning om Ahern och Ditmars studie hänvisar vi till sidan 22 i Harvardprofessorn Rohini Pandes rapport.

Som påpekats i Ekonomistas kommentarsfält kan företagsfixa effekter ibland lösa problem med utelämnade variabler i den statistiska analysen. I studien av den norska kvoteringen löser dock detta inte problemet. Identifikationen bygger på interaktionen med en tidskonstant variabel (andel kvinnor 2002) och års-dummys. Det enda som företagsfixa effekter kontrollerar för är därför de faktorer som påverkar det genomsnittliga värdet under hela perioden (om utfallet var förändringar skulle det kontrollera för genomsnittlig förändring). För att på ett korrekt sätt kunna kontrollera för faktorer som är utelämnade från regressionen skulle författarna behöva mäta dessa faktorer och interagera måtten med års-dummys, vilket de inte gör. Att göra en interaktion med företagsfixa effekter skulle självklart inte fungera då andelen kvinnor år 2002, det vill säga innan kvoteringen, per definition är konstant.

Kan experiment lära oss något om makroekonomi?

I förra veckan var Charles Noussair, experimentell ekonom vid Tilburgs universitet, på besök i Stockholm. Han presenterade en uppsats här på IIES där han på experimentell väg försöker testa modern makroekonomisk teori, s.k. nykeynesianska DSGE-modeller (vilka jag diskuterat här på Ekonomistas förut). Både hos mig själv och flera andra åhörare verkade presentationen orsaka någon slags ”metodologisk härdsmälta”: På vilket sätt skulle ett experiment under ett par timmar med några studenter kunna säga oss något om makroekonomiska teoriers giltighet?

[Read more…]

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 3 2012

Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut.  I en ledare föreslår David Granlund att läkare bör förskriva läkemedelssubstanser snarare än specifika preparat. Bidragen i övrigt behandlar sambandet mellan utbildning och barnafödande, patentansökningar från universitetsforskare, vad som krävs för en docentur i nationalekonomi respektive statsvetenskap, samt om kommuner bör sträva efter befolkningstillväxt. En kort forumartikel om äldres incitament att arbeta diskuteras av Daniel i ett separat inlägg.

Vilken marginaleffekt möter en pensionär?

En av välfärdsstatens akilleshälar har alltid varit de höga marginaleffekter som möter samhällets mest utsatta. (Ibland drabbar detta även inte fullt lika utsatta medborgare — ett exempel är den s.k. Pomperipossaskatten som en gång gjorde höginkomsttagare som Astrid Lindgren rosenrasande.) Marginaleffekten visar hur mycket av en marginell inkomstökning som faller bort på grund av ökade skatter och minskade bidrag, och denna har traditionellt sett varit 100 procent för mottagare av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Detta medför i praktiken att drivkrafterna för att få in en fot på arbetsmarknaden genom extraknäck eller mer varaktiga deltidsanställningar varit små för bidragstagare.

I en artikel i Ekonomisk Debatt skriver Sune Håkansson om de marginaleffekter som dagens pensionärer möter. Beroende på hur stor pensionen är, om särskilt pensionären får bostadstillägg (dvs en sorts bostadsbidrag för pensionärer), varierar marginaleffekten av en extra inkomst högst betydligt. Håkansson är kritisk mot denna horisontella olikhet och efterlyser en översyn, eller ännu hellre en höjning av garantipensionen för att minska beroendet av bostadstillägg.

Det är naturligtvis svårt att helt undvika höga marginaleffekter för pensionärer som tar emot stora bostadstillägg. Regeringen har dessutom infört dubbelt jobbskatteavdrag och rabatterat arbetsgivaravgiften för pensionärer, vilket borde räcka långt.

Nyligen föreslog regeringen en reform för att minska försörjningsstödets marginaleffekt genom att en del av arbetsinkomsten inte räknas in. Reformen är visserligen inte oproblematisk (vilket Eva Mörk kritiserat), men om den rätta formen hittas kanske en liknande reform kunde tänkas för pensionärers bostadstillägg. Därutöver är det dock svårt att se hur de problem som Håkansson nämner kan avhjälpas utan att göra en total systemöversyn.

Skiljer sig ojämlikheten i inkomst och konsumtion åt?

Att inkomstskillnaderna ökat i de flesta länder kan knappast ha undgått någon. Men syns denna ojämlikhetsökning endast i inkomster och inte i andra välfärdsmått? Vissa forskare menar att konsumtion är ett på många sätt relevantare mått på personlig välfärd än inkomst, och ett flertal uppmärksammade studier (t ex i USA och Sverige) har visat att skillnaderna i konsumtion inte har ökat lika mycket på senare tid, eller i rentav varit oförändrade. Men nu visar några nyskrivna studier att konsumtionsojämlikheten, mer noggrant mätt, faktiskt har ökat i samma takt som inkomstojämlikheten.

Frågan om hur ekonomisk ojämlikhet ska mätas har engagerat forskare under lång tid (se två texter med motsatt synsätt: text1 text2). Det gängse välfärdsmåttet är disponibel inkomst, vilket mäter de konsumtionsmöjligheter som individer och hushåll åtnjuter. Konsumtion är på vissa sätt ett mer direkt mått på hushållens välfärdsnivå, men är å andra sidan betydligt svårare att mäta, finns för endast en liten andel av befolkningen och data är dessutom behäftade med betydande mätfel. Att de båda måtten påfallande ofta uppvisat olika trender i ojämlikhet har varit störande och ingen konsensus har ännu uppnåtts gällande hur dessa olikheter ska tolkas.

I en ny och ännu opublicerad studie på amerikanska data visar makroekonomerna Orazio Attansio, Erik Hurst och Luigi Pistaferri att de omdebatterade ojämlikhetstrenderna i inkomst och konsumtion trots allt inte är så olika som man tidigare trott. Det nya i studien är att författarna angriper de välkända problemen med konsumtionsdata genom att använda olika konsumtionsmått som de anser vara mindre problematiska. Dels använder de data från konsumtionsdagböcker snarare än intervjuer, dels lägger de större tonvikt vid konsumtion av de produkter som mäts med mindre fel än andra, och dels använder de andra källor för konsumtionsdata.

Resultaten är entydiga: Oavsett vilket av deras mått på konsumtion som används finner författarna att ojämlikheten i konsumtion ökat i stort sett lika mycket som ojämlikheten i inkomster sedan 1980-talets början. Samma resultat återfinns i en annan ny amerikansk studie av samma fråga.

Naturligtvis är diskussionen om ojämlikhetens utveckling inte avslutad i och med denna studie. Vi behöver se liknande analyser gjorda på andra länders data innan vi vet om effekterna är specifikt amerikanska eller har generell betydelse. Skillnaderna mellan inkomst och konsumtion gällande fattigdomens storlek handlar dessutom om mer än bara mätfel (folk utan inkomst svälter inte ihjäl, utan kan t ex låna till konsumtion). Men vad denna studie ändå gjort är att visa att skillnaderna mellan de olika välfärdsmåtten kanske ändå är mindre än vi tidigare trott.

Ska jag binda räntan?

Som makroekonom får jag ofta frågor om bolåneräntor. Det finns nog anledning att betvivla att nationalekonomer vet mer om dessa frågor än andra, eller åtminstone än den marknad där räntorna bestäms. Men kanske just för att jag fått frågan så ofta har jag funderat över några principer som kan vara användbara för den med bolån.

För det första: Många brukar påpeka att det lönar sig i längden att ha rörlig ränta. Att det har sett ut så historiskt är ingen garanti för att det förblir så i framtiden. En indikation på att långa bolåneräntor fortfarande är ”dyrare” än korta är att marginalen mellan bolåneräntor och statsobligationer (eller statsskuldväxlar) med motsvarande löptid är högre på långa bindningstider. Till detta kommer risken att man måste lösa in lånet i förtid, vilket sker på mycket oförmånliga villkor för låntagaren (vilket jag har skrivit om tidigare här på Ekonomistas). Slutsatsen är alltså att långa bindningstider (fem år och längre) bör undvikas om man inte är säker på att behålla lånet hela tidsperioden.

För det andra: Ofta påstås det att man bör kombinera lån med olika bindningstider. Till exempel sa SBABs nya chefsekonom Tor Borg till Dagens Industri (20/4) att ”rådet är som alltid att dela upp lånet och sprida det i olika bindningstider”. Det rådet bör man absolut inte följa. När lånet med kortast bindningstid löper ut hamnar man i en oförmånlig förhandlingssituation, eftersom man är bunden till en specifik bank pga det eller de återstående lånen. Samma problem kan uppstå om man kombinerar lån med rörlig och bunden ränta; villkoren för den rörliga räntan kan behöva omförhandlas, och då vill man inte gärna sitta med bundna lån. Slutsatsen är alltså att om man trots allt vill binda räntan, se till att binda hela lånet på samma löptid.

Hyresgästföreningen svänger igen

För ett par år sedan meddelade Hyresgästföreningen äntligen att man accepterat att det geografiska läget borde få större betydelse för hyresnivån i Stockholmsområdet. En överenskommelse slöts med Fastighetsägarna och lanserades under namnet ”Stockholmsmodellen”. Så här skrev Barbro Engman, förbundsordförande för Hyresgästföreningen, och Terje Gunnarsson, ordförande Hyresgästföreningen region Stockholm:

Vi bär ansvar för att arbetet med lägesbaserade hyror inte startat tidigare. Det geografiska läget måste få större effekt vid hyressättningen av allmännyttans lägenheter. Hyran ska spegla hyresgästernas värderingar.

Jag ifrågasatte redan när detta skrevs 2009 hur stor förändring det skulle innebära, men nu står det klart att det förmodligen inte innebär något alls. I förra veckan kom Stockholmshem och Hyresgästföreningen överens om hyreshöjningarna för 2012. Höjningen av hyrorna blir 2,48 procent i alla Stockholmhems lägenheter, oavsett om de ligger i ett charmigt 1800-tals hus på centrala Södermalm eller längs E18 i Rinkeby.

I ett pressmeddelande kommenterar Terje Gunnarsson Stockholmshems förhandlingsbud om differentierade hyreshöjningar:

Stockholmshem har inte kunnat motivera varför de behöver mer betalt i innerstan, det enda skäl de har anfört är att hyresgästerna i innerstan förväntar sig högre hyror och har högre betalningsvilja.

Så sent som i höstas hävdade Terje Gunnarsson att hyrorna ska bygga på ”hyresgästernas egna värderingar”, men nu tycker han uppenbarligen inte längre att innerstadsbornas högre värdering av sitt boende är ett giltigt skäl för högre hyror. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att Hyresgästföreningens (relativt välbeställda) medlemmar på Södermalm har betydligt mer inflytande inom organisationen än medlemmarna i Rinkeby.

Christian Azar: Teknikspecifika visavi teknikneutrala styrmedel

I det här gästinlägget bemöter Christian Azar, professor i energi och miljö på Chalmers, John Hassler och Per Krusells tidigare gästinlägg om statliga subventioner av bland annat sol- och vindkraft. 

John Hassler och Per Krusell (H&K) diskuterar i ett inlägg här på Ekonomistas min DN Debatt-artikelom framväxten av sol och vind på global nivå. Jag betonar i denna artikel vikten av två typer av styrmedel för att komma till rätta med klimatfrågan: ett rejält pris på koldioxidutsläpp samt stöd till teknikutveckling.

Christian Azar

Jag utgår från att H&K är överens med mig om behovet av ett pris på koldioxid. Ett sådant pris utgör för mig ryggraden i den stora omställning som står för dörren. Men vi behöver också stöd till teknikutveckling. Det handlar dels om offentliga medel för forskning och utveckling men också stöd för att möjliggöra eller snabba upp utvecklingsprocessen från grundläggande forskning till väletablerad kommersiell och mogen teknik, alltså för att ta sig över vad som ibland kallas för dödsskuggans dal. Jag noterar att även H&K bejakar detta. De skriver till exempel att det finns ”logiskt korrekta argument för tekniksubventioner”.

Vi är alltså överens om att det behövs ett pris på koldioxid samt stöd till teknikutveckling för framväxande avancerade tekniker som ännu ej nått fullskalig kommersialisering eller ”mogenhet”.

Den stora och svåra frågan är naturligtvis hur sådana stöd bör utformas. Det handlar om hur stora stöden bör vara, hur de bör fasas in och fasas ut, samt till vilka tekniker (eller vilka grupper av tekniker) de bör ges. Låt mig fokusera på den sistnämnda frågan, dels för att ingen av oss har diskuterat varken in- och utfasning, eller nivån på stöden, och dels för att det är när det gäller frågan om hur teknikspecifikt stödet bör vara som vi inte tycks vara överens.

H&K skriver ”Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker”, samt ”Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ’grön energi’” .

Min hållning är att det ur ett ekonomiskt perspektiv är att föredra att vara mer teknikspecifik än att ge generella stöd till förnybar energi. Vilka argument har jag för det?

För att förstå argumentet måste vi backa tillbaka till själva utgångspunkten för varför sådant stöd bör ges. Det handlar om att möjliggöra och snabba på den teknikutveckling som är nödvändig för att på säg 50-100 år få ned koldioxidsläppen på global nivå till nära noll.

Låt oss nu göra följande hypotetiska antaganden: ny vattenkraft kostar 5 öre per kWh över marknadspriset på el, vind kostar 10 öre mer och sol kostar 50 öre extra. Om man gör som H&K menar, subventionerar grön energi generellt, kan man förvänta sig att i stort sett alla subventioner går till byggandet av stora vattenkraftdammar. Man kommer då få betydligt mer grön el för varje subventionskrona, och koldioxidutsläppen kommer minska mer än om man hade subventionerat säg solceller. Det är H&K’s poäng.

Men om stödet utvärderas på detta sätt har man glömt bort syftet med subventionen. Man utvärderar stödet på fel grund, helt enkelt. Målet var inte att minska utsläppen på kort sikt så mycket som möjligt – det syftar ju koldioxidavgiften till – utan målet var att försöka utveckla tekniker som kan hjälpa oss att nå riktigt låga koldioxidutsläpp på sikt. Eftersom vattenkraft inte har den potentialen – kan på sin höjd ge oss säg tio procent av världens framtida energibehov – kommer vi om alla pengar satsas på den hästen garanterat förlora decennier i den nödvändiga utveckling av ny teknik som verkligen kan ge oss de djupa koldioxidminskningar som behövs. Ett minst lika stort problem är att läreffekten i vattenkraft kan förväntas vara låg, så genom att utforma stödet för teknikutveckling på ett så här generellt sätt får vi faktiskt minimal teknikutveckling på köpet. Teknikneutrala styrmedel när syftet är att fostra fram ny mer avancerad teknik blir således närmast ett garanterat recept för att misslyckas med själva syftet med politiken.

Intressant nog anar jag i H&K’s inlägg en viss ambivalens inför sitt eget förslag. De gör nämligen en stor poäng av att man behöver räkna på lärande inom olika tekniker. De noterar att lärandet för vattenkraft varit betydligt lägre än lärandet för vind som i sin tur varit lägre än lärandet i solcellsindustrin. Om man tar deras förslag på fullt allvar, och menar att resultatet av räknandet ska ha betydelse för hur politiken utformas, då är det ju orimligt att man i nästa steg rekommenderar staten att skänka stöd till grön energi generellt. Om man väljer att göra så hade man ju nämligen inte behövt räkna från början.

Jag menar som H&K att man ska räkna. Och jag menar också att man ska ta sina beräkningar på allvar!

H&K medger dock – möjligen något överraskande – att ”det finns argument för större subvention av solkraft”. Här hemfaller de alltså till att vilja ge teknikspecifika subventioner, och då är vi alltså överens även på denna punkt. Men H&Ks förslag blir inkonsekvent. Genom att argumentera för stöd till grön energi generellt (teknikneutralitet eftersträvas) och stöd till solceller (teknikspecificitet eftersträvas) tycks de försöka stå på två ben samtidigt.

Avslutningsvis: att gå från teori till praktik är inte enkelt. Exakt hur mycket stöd som bör ges är oklart, och man bör verkligen vara försiktig så att man inte fastnar i ett slags subventionsträsk, det vill säga vräker ut subventioner för att klara av omställningen kors och tvärs när man primärt bör förlita sig på koldioxidpriser för att minska utsläppen.

De offentliga stöden ska handla om att driva fram teknisk utveckling och lägre kostnader genom att möjliggöra lärande och skaleffekter. Stödet bör vidare stå i relation till vilken roll de subventionerade teknikerna kan komma att få för att man ska klara av klimatutmaningen (eller för att tala ekonomspråk, vilken förväntad nytta man kan få av det). För tekniker där man inte har någon läreffekt att förvänta bör man i princip inte ge något alls. Men för tekniker där en betydande läreffekt och omfattande spillover-effekter kan förväntas, och där tekniken kan förväntas stå på egna ben när subventioneras tas bort – för bort ska de på sikt – bör noga övervägas. Eftersom framtida läreffekter är osäkra, spillover-effekter och framtida koldioxidpriser likaså, är det omöjligt att räkna fram en exakt siffra. Kloka människor kan därför komma fram till olika bedömningar kring hur stora stöden bör vara. Jag föreslår inte heller någon exakt nivå på stödet i min ursprungliga artikel mer än att det är rimligt att satsningarna på global förstärks.


Källor: Azar och Sandén (2012) diskuterar i EON’s nyutkomna antologi  ”Upplyst eller utfryst” om den svenska elmarknaden frågan om teknikneutralitet eller inte.  Boken, inklusive vår text finns tillgänglig på http://katalog.eon.se/Antologi/. I Sandén, B & Azar, C, 2005. Near-term technology policies for long-term climate targets. Energy Policy 33, 1557-1576 finns en mer utförlig diskussion kring styrmedel för att minska utsläppen av koldioxid på kort och lång sikt.

Könskvoterade styrelser i Norge – ett dyrt experiment

Könsfördelningen i börsbolagens styrelser är symbolladdad jämställdhetsfråga, och sedan Norge införde lag om könskvoterade börsstyrelser vill vissa även se en sådan lag i Sverige. Vissa hävdar att jämställda styrelser är positivt för företagens lönsamhet, men sambandet har visat sig vara mycket svårt att belägga med fakta (vilket bl a visats här). Men den norska lagstiftningen erbjuder en ny möjlighet att undersöka frågan. Nyligen publicerades den första tunga utvärderingen av den norska könskvoteringslagen, och resultaten visar att lagen haft en stor inverkan på företagen och att värden för miljarder gått upp i rök.

Det är två amerikanska ekonomer, Kenneth Ahern och Amy Ditmar, som studerat lagens effekt på en rad företagsekonomiska utfall och presenterat sina resultat i tidskriften Quarterly Journal of Economics (här gratis WP-version). På förhand är effekten oviss. Tvingande lagar brukar förhindra företag att agera på det sätt som ger bäst långsiktig utveckling, men i den mån styrelser präglas av nepotism och likriktning skulle en lagstiftad jämn könsfördelning kunna få positiva effekter. Utmaningen för forskarna ligger i att visa att det är just lagen som orsakat en viss könsfördelning, och de därpå följande ekonomiska utfallen, och att det inte är företagens egna valda specifika könsfördelning (dessa metodproblem diskuteras utförligt i denna artikel). Författarnas metod är att använda skillnaden mellan företagens könsfördelning före lagens införande för att identifiera lagens effekter, baserat på tanken att företag med en relativt hög andel kvinnor påverkas relativt lite av lagen.

Analysen visar tydligt att kvoteringslagen påverkade företagens värde negativt. Dagen då lagen först utannonserades minskade börsvärdet i företag med få styrelsekvinnor med i genomsnitt tre och en halv procent, medan företag med många styrelsekvinnor inte påverkades alls. I huvudanalysen visas vidare att en påtvingad (dvs orsakad av lagen) ökning av andelen kvinnor i styrelserna med 10 procent ledde till en minskning av företagens värde (mätt som Tobins Q) med 12,4 procent. Kvoteringslagen ledde alltså till att företagens värde minskade kraftigt både som en engångseffekt när den föreslogs och i jämvikt efter att den trätt i kraft.

Vidare finner författarna att även företagens lönsamhet och kostnadseffektivitet minskade till följd av kvoteringslagen. Det gäller t ex omsättning som andel av tillgångar (sales/assets) och höjda fasta och variabla kostnader som andel av omsättningen.

Vilka mekanismer ligger då till grund för de uppmätta negativa effekterna av kvoteringslagen? Författarna använder här ett rikt datamaterial över företagens räkenskaper och enskilda styrelseledamöters bakgrund.

Till att börja med konstateras att styrelsernas storlek inte förändrades av lagen; de nya kvinnliga styrelseledamöterna ersatte männen. Eventuella effekter kom alltså inte av att man blev fler som skulle komma överens, något som forskning tidigare visat har en negativ effekt.

Vad som däremot förändrades var styrelseledamöternas personliga egenskaper. De nya kvinnorna var i genomsnitt åtta år yngre, bättre utbildade men med betydligt mindre chefserfarenhet (30 procent hade varit VD jämfört med männens 70 procent). Kvinnornas bristande erfarenhet kan förklaras av att det finns relativt få kvinnor i företagens ledningar, och att man därför rekryterade kvinnor från andra håll när styrelseplatserna skulle fyllas. Lagen ledde till att företagen i ökad utsträckning köpte upp andra företag, ökade sin skuldsättning och minskade sin kassalikviditet. Eftersom större uppköp typiskt sett kräver styrelsebeslut, anser författarna sig här funnit en länk mellan styrelsens minskade erfarenhet och faktiskt agerande, och i förlängningen minskat värde. 

Ytterligare en effekt av lagen var att företag lämnade börsen. För de företag som helst skulle vilja vara börsnoterade innebär en sådan förflyttning en troligtvis betydande kostnad. Knappt 70 procent av börsbolagen fanns kvar efter att lagen blivit tvingande (dvs att bolag som inte uppfyllde kvoten skulle likvideras), medan de onoterade bolagen, vilka inte omfattades av kvoteringslagen, ökade med över 30 procent.

Sammantaget visar studien att Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt. Särskilt hårt drabbades de företag där erfarna styrelser är särskilt viktiga. Eftersom den norska lagen är ett naturligt experiment som ger en närmast unik möjlighet att studera sambandet mellan styrelsernas könsfördelning och företagens lönsamhet förtjänar den att uppmärksammas mera i den svenska debatten. Lärdomarna från Norge visar att lagstiftning om könskvotering hotar att bli en mycket kostsam väg mot jämställdhet i näringslivet.

John Hassler och Per Krusell: Köp inte Azars gris i säcken!

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Christian Azar ger i en DN-debattartikel i tisdags en väldig positiv syn på klimatfrågan men anser att stora subventioner behövs. Hans prognos är att nya tekniker—framför allt solceller men även annan teknologi—är på stark framfart och inom kort kommer att kunna mätta våra  energibehov. Faktum är att Azar till och med drar parallellen till den industriella revolutionen: så stor är förändringen vi har att vänta!

Vi är själva inte tekniker och har svårt att bedöma precisionen i Azars prognoser. Men visst vore det oerhört glädjande om de är nära sanningen. Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker. Den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner, så varför skulle subventioner krävas nu, speciellt om de nya teknikerna, enligt Azar, finns alldeles runt hörnet och är konkurrenskraftiga även utan subventioner bara inom några år?

Det finns förstås logiskt korrekta argument för tekniksubventioner. Till exempel kan det finns starka så kallade spillovers i utvecklingsprocessen: när företag 1 utvecklar sina nya solceller så kan andra företag (2, 3, osv) med liknande produkter ”gratis” dra nytta av denna utveckling. Även om patentskydd används är (och bör) de vara ofullständiga. Därför kan det behövas offentligt stöd för att tillräckligt mycket ska satsas på teknikutveckling. Detta argument i sig ger dock minimal vägledning för politikrekommendationer. Vad som fattas är en beräkning av hur stora eventuella spillovers är och hur stora subventioner som därmed behövs. Det går nästan alltid att hitta argument för att en bransch borde subventioneras. En politik som bygger på sådana argument utan att försöka beräkna styrkan i dem kommer tveklöst att leda fel.

Hur stora är då de spillovers som finns inom den nya industrin? Det skulle vara intressant att höra vad Azar baserar sina estimat på—hur har man mätt de spillovers som finns och som uppenbarligen leder till slutsatsen att stora subventioner krävs? Det finns estimat av s.k. learning rates för olika sätt att producera förnyelsebar energi. Enligt International Energy Agencys årliga rapport World Energy Outlook 2010 är denna learning rate för fotocellsteknik 17%. Varje dubbling av totalt installerad kapacitet minskar produktionskostnaden med 17%. För vindkraft är siffran 7-9% men bara 1% för vattenkraft som är en mycket mer mogen teknik. Från dessa siffror kan vi dra slutsatsen att det finns argument för större subvention av solkraft, men hur mycket? I den senaste EEAG-rapporten (där John är medförfattare) görs en enkel överslagsberäkning. Ett antagande är att inlärningen är helt extern, det vill säga att bara andra företag gynnas. Det skulle vara en rimligt antagande om kunskapsutvecklingen sker i ett stort antal små företag. Så är förstås inte fallet vilket innebär att de beräknade subventionsgraderna ska ses som tak för vad som kan vara en rimlig grad av subventionering motiverad av spillovers. Beräkningen visar att spillovers högst kan motivera en subventionsgrad på 50% tidigt i utvecklingen av den nya solcellstekniken. Över tiden ska sedan subventionerna trappas av. För vindkraft kan ungefär hälften så stora subventioner motiveras.  Självklart är kalkylen inte menad som det sista ordet i frågan utan bara ett exempel på att det är möjligt, och i själva verkat relativt enkelt, att prissätta dessa spillovers. Så köp inte Azars resonemang utan att räkna igenom dem!

Azar lyfter fram det enormt höga tyska stödet för taksolceller som ett exempel på en eftersträvansvärd policy. Stödet har varit upp till 10 gånger så högt som stödet till produktion av el via vindkraft. Vår syn är, utifrån den kunskap som vi vet finns, att den tyska politiken är ett exempel på en sällsynt ineffektiv politik. Man använder skattemedel för att betala 5 kronor per producerad kilowattimme för el producerad med solceller när man kunde fått tio gånger så mycket vindkraft för pengarna.

Azar trycker speciellt på att det finns stordriftsfördelar inom de nya teknologierna—kostnaderna för produktion av de tyska solcellerna har till exempel fallit drastiskt (även om de fortfarande är långt ifrån konkurrenskraftiga osubventionerade). Leder då stordriftsfördelar till marknadsmisslyckanden? Nej, inte nödvändigtvis. De innebär att större företag krävs, vilket kan innebära viss monopolmakt, men just monopolmakten blir då också en drivkraft till etablering. Marknadens aktörer, som till exempel riskkapitalbolag, är heller inte så kortsiktiga som ofta hävdas. Inom många industrier, ta läkemedelsindustrin som exempel, är det regel att tiden mellan en investering i kunskapsutveckling och kommersialisering är lång, ett decennium eller mer. Är problemet i stället att de nya teknikerna inte säkert kommer att lyckas så borde kanske inte staten satsa på dem heller—eller åtminstone måste det klarläggas varför staten har bättre insikter om de specifika produkternas framtid än vad riskkapitalisterna har.

Som vi visat går det att motivera vissa skillnader i subventionsgrad för olika tekniker. Så vitt vi kan förstå är dock dessa skillnader små och inte alls i linje med existerande subventionsprogram inom EU. Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ”grön energi”. Specifika subventioner, i den mån de används, måste grundas i ordentliga beräkningar av storleken på eventuella specifika spillovers. Det låter tråkigt och osexigt, men vi behöver räknenissarna för annars riskerar vi att köpa grisen i säcken!