Skriv inte under, skriv över!

I nästan alla sammanhang då vi skriftligen ska underteckna att vi lämnat sanningsenliga uppgifter sker detta genom en underskrift längst ned på pappret. Det innebär alltså att man vanligen först fyller i uppgifterna och därefter intygar att de är sanningsenliga. Men vad händer om man vänder på ordningen, det vill säga om man först intygar att uppgifterna man lämnar är sanningsenliga?

En alldeles färsk studie författad av bland andra Max Bazerman och Dan Ariely visar att detta faktiskt gör att vi svarar mer sanningsenligt. Att skriva under först ger oss en liten påminnelse om att vi ska vara sanningsenliga, vilket tenderar att ge ärligare svar. Detta visas dels i ett fältexperiment gjort i samverkan med ett försäkringsbolag. Försäkringstagare skall intyga mätarställningen på sin bil och de som skrev under först och fyller i uppgiften efteråt uppgav i genomsnitt att de hade kört ungefär 10 procent längre sträcka. I ett parallellt laboratorieexperiment fick deltagarna uppge sina extra omkostnader för att ta sig till experimentet (vilka de ersattes för) och de som skrev under först uppgav nästan 50 procent lägre omkostnader!

Den här studien säger alltså att det kan vara en god idé att gå från underskrifter till överskrifter när man vill ha sanningsenliga uppgifter. En obesvarad fråga är dock vad de långsiktiga effekterna är — vi kanske vänjer oss vid att skriva på överst och effekten kanske därmed klingar av på längre sikt. Men å andra sidan är ju kostnaden för att flytta på en underskrift minimal.

Ojämlikhet och hälsa — hur ska sambandet mätas?

Förra året gavs boken Jämlikhetsanden ut på svenska, skriven av epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Deras huvudtes är att ökad inkomstojämlikhet i rika länder ger upphov till negativa hälsoeffekter för alla medborgare, rik som fattig, i dessa länder. Boken citerade en stor mängd akademisk forskning som på ett eller annat sätt gav stöd åt tesen. Men kan vi verkligen lita på dessa numera ganska ålderstigna forskningsresultat?

I en artikel i senaste Ekonomisk Debatt skriver Therese Nilsson och jag själv om utmaningarna att empiriskt utvärdera kopplingen mellan inkomstojämlikhet och hälsa. Problemen är många, några är större och andra mindre.

imageDen kanske allvarligaste mätsvårigheten handlar om användandet av aggregerade data, dvs mätpunkter för genomsnittlig hälsonivå eller inkomstojämlikhet i t ex ett land. Anledningen är vi på en sådan grovkornig datanivå inte kan särskilja mellan en tänkbar ojämlikhetseffekt (ju högre ojämlikhet desto sämre folkhälsa) och inkomsters välbelagda nivåeffekt på individers hälsa (ju lägre inkomst desto sämre hälsa). Detta beror i sin tur på att förhållandet mellan inkomst och hälsa är konkavt (se bilden, samt vår artikel för utförligare förklaring). Som visats i en nya studier krävs data på individnivå för att man ska kunna belägga att en ojämlikhetseffekt verkligen föreligger.

I artikeln diskuteras vidare några ytterligare aspekter av att studera sambandet. Hur ska vi egentligen mäta människors hälsa: genom befolkningsstatistik över dödlighet, sjukdomsfrekvens och spädbarnshälsa eller genom intervjuenkäter som frågar folk hur de mår? Och vilken ojämlikhet är vi egentligen mest intresserade av, den i årsinkomster, livsinkomster, förmögenhet eller kanske konsumtionsmöjligheter?

Vår starkaste slutsats är negativ: vi kan konstatera att huvuddelen av den tidigare forskningen – och därmed det mesta som hänvisas till i Jämlikhetsanden – vilar på skakig empirisk grund. Däremot utesluter inte det att något samband inte finns; det finns nya studier (t ex denna) som finner en effekt, om än liten. Fortfarande är detta dock ett relativt ungt forskningsfält och nya internationella individdatabaser byggs hela tiden. Vi kommer att veta ännu mera om bara några år.

Varifrån kommer vårt välstånd?

The Wealth of Nations är inte bara (den förkortade) titeln på Adam Smiths magnum opus utan även titeln på en utmärkt rapport från Världsbanken som publicerades 2006. I denna försöker de mäta länders tillgångar och framför allt svara på hur mycket av dessa som består av ”producerat fysiskt kapital” (maskiner, byggnader vägar, etc.), ”naturligt kapital” (skogar, jordbruksmark, naturgas, olja, metaller, etc.) och humankapital och institutionellt kapital (värdet av en utbildad befolkning, ett fungerande rättsväsende, etc.). Som jag skrivit om tidigare (t ex här och här) är det genom att ta detta kapital och göra något med det som människor skapar värden och hållbar ekonomisk tillväxt kan bara uppnås genom att bli bättre på att kombinera kapital och arbetskraft.

En av de mest slående lärdomarna av rapporten ligger i hur mycket av värdeskapandet i rika länder som ligger i en väldigt hög andel humankapital och institutionellt kapital. Diagrammet nedan visar naturligt och producerat fysiskt kapital per capita i ett antal länder. Sverige har som synes inte särskilt mycket naturligt kapital men även i naturresursrika utvecklade länder som Kanada och Norge dominerar det producerade fysiska kapitalet. Skillnaderna mellan länder som Gabon, Ryssland och Sverige är dock inte så stora och framförallt reflekterar de inte till närmelsevis skillnaderna i BNP/capita mellan dessa.

Om vi nu lägger till humankapital och institutionellt kapital så blir bilden dock en helt annan. Sveriges kapital per capita ungefär åttafaldigas, Rysslands ökar med några procent, medan Gabons inte förändras alls. Och återigen illustreras proportionerna för vad som verkligen betyder något i ”oljelandet” Norge. Det kan vara illustrativt att sätta dessa värden i ett sammanhang. Vad betyder det t ex att Ryssland har naturresurser till ett värde av ca 20 000 dollar per person? Jo, det betyder att om Ryssland, som har en BNP per capita i storleksordningen 8000 dollar per person och år jämfört med Sveriges ca 45 000, skulle sälja av alla kända naturtillgångar så kan de uppnå en svensk BNP per capita nivå i ca ett halvår. (Jo visst, det finns massa detaljer i denna jämförelse som man kan diskutera men grundproportionerna är ändå oförändrade).

Detta betyder förstås inte att naturresurssektorn skulle vara oviktig. Tvärtom är den uppenbarligen en stor del av många länders ekonomi. Men grundbudskapet är ändå glasklart för varje naturresursrikt land: det går inte att uppnå uthålligt höga BNP per capita nivåer, inte ens under en kort period, utan att investera naturresursinkomster i uppbyggandet av humankapital och institutionell infrastruktur.

Ett problem i sammanhanget är förstås att resurserna räcker ganska länge om det handlar om att en liten elit ska leva på naturresursinkomsterna…

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 4 2011

Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 4 2011 ut. Numret innehåller flera intressanta artiklar om sambandet mellan hälsa och välstånd, en artikel om hur arv påverkar vårt arbetsutbud och avslutningsvis ett ekonomporträtt.

Inkomsten efter hälsochocker

Hur påverkas våra inkomster av hälsochocker? Denna fråga ställer Petter Lundborg, Martin Nilsson och Johan Vikström i en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt (se deras forskningsrapport för ytterligare detaljer). För att analysera frågeställningen använder de ett omfattande datamaterial med information på individnivå om medicinska uppgifter från patientregistret och inkomstuppgifter från SCB. En hälsochock definieras som en akut oplanerad inläggning på sjukhus (ej i samband med graviditet).

Föga överraskande finner författarna att hälsochocker har betydande negativa effekter på framtida inkomster. Mer intressant är att de också finner att den relativa inkomstförlusten är betydligt större för lågutbildade än för högutbildade. Under chockåret sjunker arbetsinkomsten med ungefär 5 procent för dem med eftergymnasial utbildning, medan effekten är ungefär dubbelt så stor för de lågutbildade.

Varför påverkas lågutbildade mer än högutbildade? Författarna nämner flera tänkbara förklaringar, dock utan att lyckas peka ut någon huvudkandidat. Lågutbildade kan ha sämre förutsättningar att hantera en hälsockock pga att de har mindre ekonomiska resurser. Tidigare studier har också visat att högutbildade är bättre än lågutbildade på att följa medicinska behandlingar. Högutbildade är även bättre på att hantera kontakten med sjukvården och kan på så sätt se till att få den bäst lämpade vården. Vidare är det tänkbart att högutbildade lättare kan byta yrke eller ändra sin arbetssituation efter en hälsochock. Avslutningsvis kan socialförsäkringarna göra att lågutbildade har lägre incitament att återgå i arbete än högutbildade.

Nätporr ökar sexbrotten

Häromveckan presenterade Magne Mogstad en uppsats som undersöker hur den gradvisa utbyggnaden av bredbandsnätet i Norge påverkade antalet anmälda sexbrott. Deras slutsats är att ungefär en av elva våldtäkter hade kunnat undvikas om den norska befolkningen inte fått tillgång till bredband. Författarnas tolkning är att detta beror på den ökade tillgången till pornografi som vid denna tidpunkt var förbjuden i Norge.

Ett stöd för denna tolkning är att ökningen av antalet sexbrott var betydligt mindre i de regioner som gränsar till Sverige och därmed tillgången till pornografi högre (den norska tullen beslagtog porr i stora mängder vid den svenska gränsen). Intressant nog var sexbrotten vanligare i gränsregionerna än i andra delar av Norge, vilket i och för sig kan ha andra förklaringar.

Förutom att porr kan göra somliga mer benägna att begå sexbrott finns möjligheten att tillgången till internet ökade anmälningsbenägenheten eller att det blev lättare för våldsverkare att möta potentiella offer. Inget tyder emellertid på att internet påverkade benägenheten att anmäla sexbrott: andelen brott som gick till domstol eller ledde till fällande dom påverkades inte och inte heller ökade anmälningarna av andra brottstyper. Att helt utesluta den andra möjligheten är svårare men resultaten kring gränstrakterna tyder på att porrkonsumtionen åtminstone är en viktig delförklaring.

Mäter IQ intelligens?

En vanlig invändning mot IQ-test är att de inte bara mäter intelligens, utan också motivation att göra bra ifrån sig. Att detta är en relevant invändning visas i en studie som nyligen publicerades i den prestigefulla tidskriften PNAS (se även den här artikeln och den här uppsatsen).

Författarna bakom studien gör dels en metastudie av en stor mängd tidigare studier som alla fokuserar på effekten av incitament för resultat på IQ-test. Metastudien visar att incitament spelar stor roll för hur bra man presterar på ett IQ-test, vilket särskilt gäller de med låg IQ.

I den andra delen av studien låter författarna tre personer oberoende av varandra bedöma motivationen hos tonåringar som skriver ett IQ-test utifrån videoupptagningar av ungdomarna (och utan att informera bedömarna om barnens resultat och studiens hypotes). Därefter undersökte de hur graden av motivation och IQ samvarierade med bland annat utbildningslängd, arbetslöshet och brottslighet  cirka 10 år senare.

IQ samvarierar i vanlig ordning starkt med senare livsutfall. Men det finns också ett starkt samband mellan IQ-resultatet och motivationsbedömningen — återigen särskilt för de med låg IQ. Både intelligens- och motivationsdelen av IQ-resultatet visade sig vara viktiga för att förutsäga framtida utfall.

Slutsatsen av den här studien är inte att IQ är ett dåligt eller oviktigt mått för att förutsäga framtida utfall, men att vi inte bara ska tolka det som ett mått på intelligens, utan även motivation. Detta är för övrigt i linje med en trend inom nationalekonomi att betona vikten av icke-kognitiv förmåga (med vilket i princip avses allt utom IQ). Ett färskt exempel är en studie av Erik Lindqvist och Roine Vestman som visar att mönstringspsykologens bedömning av ”plikttjänstförmåga” är viktigare för att undvika dåliga arbetsmarknadsutfall än resultaten från ett IQ-liknande test.

Intressant om segregation och likvärdighet

På en SNS-konferens presenterades häromdagen en mycket intressant rapport om hur likvärdigheten i den svenska skolan utvecklats under en 20-årsperiod. Anders Böhlmark och Helena Holmlund gör en gedigen analys av framförallt årskurs 9-betygen i matematik och engelska (som bedöms vara minst utsatta för betygsinflation) men även av andra utfall som gymnasiebetyg, sannolikheten att gå ut gymnasiet, valet av teoretisk gymnasielinje och sannolikheten att påbörja högre studier.

Trots att Böhlmark och Holmlund finner en kraftigt ökad kunskapsspridning mellan grundskolorna, framförallt beroende på att skolvalet lett till ökad social segregation, så finner de inte att familjebakgrunden fått ökad betydelse för elevernas studieresultat. Detta gäller oavsett om de undersöker syskonkorrelationer (se figuren nedan) eller om de skattar effekterna av föräldrabakgrund på olika utfall. Det enda som pekar i annan riktning är PISA-data som tyder på att föräldrabakgrunden fick ökad betydelse mellan mätningarna 2006 och 2009.

Böhlmark och Holmlund drar slutsatsen att den svenska skolan blivit mindre effektiv men inte nödvändigtvis mindre likvärdig vad gäller kunskapsförmedlingen, vilket ungefär var budskapet i ett tidigare inlägg här på bloggen. Ökad skolsegregation kan emellertid ses som ett problem av andra skäl.

Rapporten har inte ambitionen att leverera några tunga åtgärdsförslag men författarna noterar att kötid som urvalsinstrument till populära friskolor troligtvis har en segregerande effekt. De förespråkar därför lottning in till översökta friskolor och jag kan inte annat än hålla med. Av föräldralogistiska skäl och för att odla föräldraengagemang i skolan kan man även tänka sig syskonförtur men varför elever födda tidigt på året, med föräldrar som varit välinformerade och extremt förutseende — eller immobila, skulle ha större rätt till platserna på dessa offentligt finansierade skolor är för mig oklart.

En pikant detalj i sammanhanget är därför att Skolinspektionens tillståndsregler idag kräver särskild utredning om en friskola vill ta in elever på andra grunder än kötid, geografisk närhet och syskonförtur. En handläggare jag pratade med hade ingen aning om hur de skulle ställa sig till en skola som ville ta in elever via lottning. Frågan verkade inte vara så vanlig.

På SVT Play finns seminariet och en efterföljande debatt mellan Jan Björklund, Mikael Damberg och mig.

Kvinnliga chefer anställer bättre kvinnor

Pic172Jag har tidigare här på Ekonomistas skrivit om hur chefer med invandrarbakgrund anställer fler utrikes födda personer. Att vem som är chef kan spela roll även på andra sätt visar Lena Hensvik i sin doktorsavhandling som försvarades vid Uppsala universitet i början av maj. I en uppsatserna undersöker hon nämligen om lönegapet mellan kvinnor och män är mindre i företag som leds av kvinnor. Det visar sig att så är fallet; medans kvinnliga chefer ger kvinnor 1,4 procent högre lön så ger de män 3,6 procent lägre lön, vilket innebär ett minskat lönegap på 5 procent.

Vad beror detta på? Är det så att kvinnor är mer generösa än män mot sina medsystrar, eller är det helt enkelt så att kvinnliga chefer är bättre på att hitta duktiga kvinnor, som också förtjänar högre lön, än manliga chefer? Ett sätt att kolla detta är att jämföra lönen för personer som byter arbetsplats och därmed könet på chefen. På så sätt är det möjligt att konstanthålla personens egenskaper så som produktivitet.  Detta är möjligt för Lena tack vare att hon har tillgång till en 20 år lång panel där hon kan koppla anställda till arbetarsplats. Det visar sig att när hon gör en sådan analys så försvinner i stort sett den kvinnliga lönepremien av att ha en kvinnlig chef. Detta kan tolkas antingen som att kvinnliga chefer helt enkelt är bättre på att anställa produktiva kvinnor än sina manliga kollegor eller att duktiga kvinnor väljer att söka arbete på arbetsställen med kvinnliga chefer.

Bör en jurist leda IMF?

Juristen Christine Lagarde

Idag avgick IMF:s chef Dominique Strauss-Kahn. Spekulationerna om efterträdare är redan i gång, och på flera håll nämns den franska finansministern Christine Lagarde som en het kandidat.

Ett lämpligt val, tyckte jag tills jag läste Lagardes CV och såg att hon inte alls är ekonom, utan jurist. Hennes karriär är förvisso exceptionell, och hon verkar vara en högst kompetent och beslutsfähig person.

Problemet är bara att om chefen för IMF inte i grunden förstår hur ekonomin fungerar, eller kan läsa den forskning som ligger till grund för underlagsrapporter och diverse utspel från olika länders representanter, kan den knappast sköta sitt jobb. Visst har en IMF-chef flera kunniga personer som kan hjälpa till att tolka och förklara all den information som strömmar in, men det är ändå i slutändan IMF-chefen själv som ska fatta besluten. Om inte chefen själv kan skilja mellan ytliga och djupa förklaringar eller bedöma vilka långsiktiga strategier som är nödvändigast, vem ska då göra det?

Det politiska spel som nu tar vid har jag lite kunskap om. Att det ska vara en icke-amerikan har jag förstått. Jag kanske kan förstå om det finns en särskild goodwill-anledning att låta en fransman ta vid efter DSK:s abrupta avhopp. Men att låta en jurist, dvs icke-ekonom, ta över en organisation vars verksamhet nästan helt genomsyras av ekonomer och ekonomiskt tänkande har jag ingen förståelse för alls.

Länktips: DN123, SvDSydSv