The Wealth of Nations är inte bara (den förkortade) titeln på Adam Smiths magnum opus utan även titeln på en utmärkt rapport från Världsbanken som publicerades 2006. I denna försöker de mäta länders tillgångar och framför allt svara på hur mycket av dessa som består av “producerat fysiskt kapital” (maskiner, byggnader vägar, etc.), “naturligt kapital” (skogar, jordbruksmark, naturgas, olja, metaller, etc.) och humankapital och institutionellt kapital (värdet av en utbildad befolkning, ett fungerande rättsväsende, etc.). Som jag skrivit om tidigare (t ex här och här) är det genom att ta detta kapital och göra något med det som människor skapar värden och hållbar ekonomisk tillväxt kan bara uppnås genom att bli bättre på att kombinera kapital och arbetskraft.

En av de mest slående lärdomarna av rapporten ligger i hur mycket av värdeskapandet i rika länder som ligger i en väldigt hög andel humankapital och institutionellt kapital. Diagrammet nedan visar naturligt och producerat fysiskt kapital per capita i ett antal länder. Sverige har som synes inte särskilt mycket naturligt kapital men även i naturresursrika utvecklade länder som Kanada och Norge dominerar det producerade fysiska kapitalet. Skillnaderna mellan länder som Gabon, Ryssland och Sverige är dock inte så stora och framförallt reflekterar de inte till närmelsevis skillnaderna i BNP/capita mellan dessa.

Om vi nu lägger till humankapital och institutionellt kapital så blir bilden dock en helt annan. Sveriges kapital per capita ungefär åttafaldigas, Rysslands ökar med några procent, medan Gabons inte förändras alls. Och återigen illustreras proportionerna för vad som verkligen betyder något i “oljelandet” Norge. Det kan vara illustrativt att sätta dessa värden i ett sammanhang. Vad betyder det t ex att Ryssland har naturresurser till ett värde av ca 20 000 dollar per person? Jo, det betyder att om Ryssland, som har en BNP per capita i storleksordningen 8000 dollar per person och år jämfört med Sveriges ca 45 000, skulle sälja av alla kända naturtillgångar så kan de uppnå en svensk BNP per capita nivå i ca ett halvår. (Jo visst, det finns massa detaljer i denna jämförelse som man kan diskutera men grundproportionerna är ändå oförändrade).

Detta betyder förstås inte att naturresurssektorn skulle vara oviktig. Tvärtom är den uppenbarligen en stor del av många länders ekonomi. Men grundbudskapet är ändå glasklart för varje naturresursrikt land: det går inte att uppnå uthålligt höga BNP per capita nivåer, inte ens under en kort period, utan att investera naturresursinkomster i uppbyggandet av humankapital och institutionell infrastruktur.

Ett problem i sammanhanget är förstås att resurserna räcker ganska länge om det handlar om att en liten elit ska leva på naturresursinkomsterna…