På dagens DN Debatt (24/7-10) anklagar socialdemokraten Lena Sommestad den svenska regeringen för att på EU-nivå driva igenom en förändrad syn på hur fattigdom ska definieras. Det traditionella fokuset på relativ fattigdom, där alla med inkomst under en vis andel av medianinkomsten är fattiga, ska tonas ned till förmån för ett absolut fattigdomsmått, vilket klassar alla med inkomst under en konstant fattigdomsnivå som fattiga. Enligt Sommestad är det senare måttet sämre, och dessutom är initiativet är ett led i regeringens medvetna strategi att öka inkomstklyftorna.
Sommestads kritik är inte helt ogrundad. Frågan om hur fattigdom ska definieras är välkänd och omtvistad bland forskare. Det är nästan bara USA bland världens rika länder som använder det absoluta måttet som officiellt fattigdomsmått. EUs länder, däribland Sverige, använder det relativa. Att vilja skifta fokus från relativt till absolut mått kan därför med fog tolkas som en ambition att göra fattigdomsbekämpningen mer “amerikansk”.
Samtidigt är Sommestads kritik kraftigt förenklad. Det finns en omfattande akademisk forskning om hur fattigdom ska definieras och än har inga definitiva svar getts. Trots detta hävdar Sommestad att det absoluta måttet ett uttryck för “politiskt godtycke” medan det relativa måttet är “vetenskapligt” och baserat på “oberoende forskning”.
I en ny studie analyserar den världsledande fattigdomsforskaren Bruce Meyer vid Chicagouniversitet hur fattigdomen i USA utvecklats när olika mått på fattigdom används. Men Meyer skiljer inte enbart mellan relativt och absolut mått, utan frågar även om man bör använda inkomst eller konsumtion som underliggande välfärdsmått. Figuren nedan visar resultatet för fyra olika varianter över perioden 1962-2008.
Bilden visar att vi får olika svar på hur fattigdomen i USA utvecklats när vi använder olika mått. I absoluta termer har fattigdomen minskat sedan 1960-talet oavsett om man mäter välförd i termer av inkomst eller konsumtion. I relativa termer är bilden dock mer sammansatt. När man använder inkomster har fattigdomen ökat medan i konsumtionstermer har den varit närmast konstant.
Forskningen ger inga entydiga besked om hur fattigdom ska mätas. Val av mått måste bero på vilken aspekt av fattigdom och fördelning som ska studeras. Att politiker framställer fattigdomsanalyser som enklare än de i själva verket är, och än värre snedvrider deras budskap finns stor risk att det övergripande målet, minskad fattigdom, helt missas.
Senaste kommentarer