Förenklat om fattigdomen

dagens DN Debatt (24/7-10) anklagar socialdemokraten Lena Sommestad den svenska regeringen för att på EU-nivå driva igenom en förändrad syn på hur fattigdom ska definieras. Det traditionella fokuset på relativ fattigdom, där alla med inkomst under en vis andel av medianinkomsten är fattiga, ska tonas ned till förmån för ett absolut fattigdomsmått, vilket klassar alla med inkomst under en konstant fattigdomsnivå som fattiga. Enligt Sommestad är det senare måttet sämre, och dessutom är initiativet är ett led i regeringens medvetna strategi att öka inkomstklyftorna.

Sommestads kritik är inte helt ogrundad. Frågan om hur fattigdom ska definieras är välkänd och omtvistad bland forskare. Det är nästan bara USA bland världens rika länder som använder det absoluta måttet som officiellt fattigdomsmått. EUs länder, däribland Sverige, använder det relativa. Att vilja skifta fokus från relativt till absolut mått kan därför med fog tolkas som en ambition att göra fattigdomsbekämpningen mer “amerikansk”.

Samtidigt är Sommestads kritik kraftigt förenklad. Det finns en omfattande akademisk forskning om hur fattigdom ska definieras och än har inga definitiva svar getts. Trots detta hävdar Sommestad att det absoluta måttet ett uttryck för “politiskt godtycke” medan det relativa måttet är “vetenskapligt” och baserat på “oberoende forskning”.

I en ny studie analyserar den världsledande fattigdomsforskaren Bruce Meyer vid Chicagouniversitet hur fattigdomen i USA utvecklats när olika mått på fattigdom används. Men Meyer skiljer inte enbart mellan relativt och absolut mått, utan frågar även om man bör använda inkomst eller konsumtion som underliggande välfärdsmått. Figuren nedan visar resultatet för fyra olika varianter över perioden 1962-2008.

image

Bilden visar att vi får olika svar på hur fattigdomen i USA utvecklats när vi använder olika mått. I absoluta termer har fattigdomen minskat sedan 1960-talet oavsett om man mäter välförd i termer av inkomst eller konsumtion. I relativa termer är bilden dock mer sammansatt. När man använder inkomster har fattigdomen ökat medan i konsumtionstermer har den varit närmast konstant.

Forskningen ger inga entydiga besked om hur fattigdom ska mätas. Val av mått måste bero på vilken aspekt av fattigdom och fördelning som ska studeras. Att politiker framställer fattigdomsanalyser som enklare än de i själva verket är, och än värre snedvrider deras budskap finns stor risk att det övergripande målet, minskad fattigdom, helt missas.

Sommarstiltje

Som våra trogna läsare märker är det lite låg aktivitet på bloggen just nu. Vi återkommer dock med förnyad energi senare i sommar!

John Hassler och Per Krusell: Bättre att bränna sedlar än gitarrer!

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet

Är det stötande att Gudrun Schyman, genom att bränna 100 000 kr i sedlar på scen, på ett kuppartat sätt stal showen i Almedalen igår från andra politiker (däribland Jan Björklund) och andra talare? Kanske var Gudruns kupp rentav omoralisk? Många har i alla fall uttryckt bestörthet. ”Det är mycket pengar som hade räckt till många måltider”, säger till exempel Stadsmissionens vice ordförande Elisabeth Fredell. Det stämmer ju i princip: Gudrun Schyman eller FI hade kunnat använda pengarna till att beställa måltider till behövande. Dock vill vi utifrån ett penningteoretiskt perspektiv hävda att det här är ett feltänk, och att Gudruns kupp inte borde vara upprörande.

Vad är det egentligen man gör när man bränner sedlar? Sedlar har inget egenvärde: man kan inte äta dem eller använda dem på annat direkt sätt. Man kan visserligen värma ett hus genom att bränna sedlar eller klippa i dem för att tillverka pappersdockor, men värdet per hundralapp är nog ganska nära noll ändå i sådana användningar. Så ur SAMHÄLLSEKONOMISK synvinkel förstör man faktiskt inga resurser om man bränner pengar.

Att bränna pengar är alltså INTE samma sak som att förstöra ett föremål som har ett egenvärde på samma belopp. Ett sånt exempel skulle kunna vara den gitarr som Jimi Hendrix brände upp på scen på Montereyfestivalen. I det fallet var det ju en fullt fungerande gitarr som betingade kanske 10 000 kr i nyvärde (och eftersom den nu hade tillhört Jimi Hendrix skulle samlarvärdet nog varit 100 000 kr minst redan då, och mycket mer idag). Vår slutsats är alltså att Jimi Hendrix förstörde värdefulla resurser medan Gudrun Schyman inte gjorde det.

Men något händer väl när man bränner sedlar (bortsett ifrån att det blir lite rökutveckling)? Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv innebär det en förmögenhetsomfördelning. Penningmängden minskar och på lite sikt säger ekonomisk teori att det kommer leda till lägre priser, det vill säga befintliga pengar kommer bli värda lite mer. Detta beror på den roll som betalningsmedel som pengar fyller—dess huvudsakliga nytta i ekonomin—nu måste fyllas av de pengar som finns kvar, och varje resterande krona blir då värd lite mer. Följden är att penningförstörelsen utgör en förmögenhetsomfördelning från Gudrun Schyman (eller FI som kanske var ägare till pengarna) till alla befintliga ägare av pengar (sedlar och mynt) och alla andra nominella tillgångar (som till exempel statsobligationer).  Omfördelningen sker också i proportion till hur mycket pengar man har, det vill säga den som redan var jämförelsevis penningstinn blev ännu rikare tack vare Schymanns kupp. Ett alternativt sätt för Gudrun att åstadkomma detta hade varit att direkt skänka de 100 000 kronorna till alla andra i proportion till deras kroninnehav. Detta vore dock betydligt mer komplicerat och sedelbränneri är därför egentligen ett ganska finurligt sätt att åstadkomma denna sorts omfördelning.

Gudruns kupp ändrade alltså inte vårt samhälles förmåga att beställa måltider till behövande. Det kan vi göra ändå, eftersom resurserna ju bara omfördelats: de som fått Gudruns resurser kan ju spendera dem på måltider till behövande. Så vad Gudrun gjorde är inte på något sätt stötande ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Samma resonemang gäller också vår kompis Lalle som nyligen tappade sin penningfyllda plånbok i en kloak. Ett förskräckligt slöseri med resurser kan man tycka… men nähä! Det är bara en omfördelning ifrån honom till alla oss som har pengar. Ett liknande, men inte identiskt fall, gäller de tankar man själv kan påtvinga sig när man—någon enstaka gång och alls inte med mening—får en p-bot. Ens första reaktion är att ”pengarna försvinner”—man kunde lika gärna bränt upp dem! Men nähä: det är alls inget samhällsekonomiskt resursslöseri vi talar om (förutom lapplisans jobb) utan bara en förmögenhetsomfördelning från en själv till kommunen. Och, som Mona Sahlin uttryckt det, att betala skatt är ju häftigt!

Om Gudrun inte avsåg att omfördela till de penningstinna så skulle hon kanske kunna övertala Riksbanken att ”sterilisera” hennes kupp. Detta skulle Riksbanken kunna göra genom att öka penningmängden med 100 000 kr, vilket innebär att pengarna skulle gå till staten istället. Det skulle inte bli någon effekt på priserna och ingen omfördelning annat än till staten. Alltså skulle Gudrun i så fall genom att bränna sina pengar helt enkelt göra en ytterligare skatteinbetalning om 100 000 kr. Därmed skulle kuppen bli en kommentar till Mona Sahlin: ”Det är häftigt att betala skatt, men ännu häftigare att bränna pengar!”.

Slutsatserna är alltså att Gudruns kupp (i) är fullt mindre upprörande än när Jimi Hendrix satte sin gura i brand; och (ii) är något av motsatsen till det Karl-Bertil Jonsson ville åstadkomma eftersom Gudrun ju omfördelar till de redan penningrika, och faktiskt på ett finurligt och effektivt sätt!

(Se även DN:s referat av inlägget.)

Vad är det målstyrda betygssystemet bra för?

I dagens DN landar Johannes Åman i att det var rätt att ersätta det relativa betygsystemet med ett målstyrt, trots att han samtidigt konstaterar att systemet missgynnat elever från hem med låga inkomster (se LRs rapport kring detta). Argumentet är  att det nya betygssystemet gynnat dialogen mellan elever och lärare. Ett annat sätt att säga samma sak är att betygen blivit en förhandlingsfråga och statistiken tyder på att denna förhandling systematiskt gynnar elever från resursstarka hem.

Eftersom det målstyrda systemet orsakat en omfattande utslagning från arbetsmarknaden, betygsinflation och troligen försämrade kunskaper så väntar man ivrigt på belägg för att systemet haft några positiva effekter överhuvudtaget. Finns det?

Systemskifte i skattepolitiken

Systemskiftare Borg

Har alliansregeringens politik inneburit ett systemskifte eller ej? Det finns inget entydigt svar på denna viktiga fråga eftersom den förda politiken ser olika ut inom olika områden. Men i ett fall verkar ett systemskifte ändå ha ägt rum: inkomstskattepolitiken.

Om man tittar på regeringens reformer under den senaste mandatperioden är en av de i särklass viktigaste sänkningen av inkomstskatten för förvärvsarbetande, dvs jobbskatteavdraget. I fyra etapper har skatten sänkts med hela 70 miljarder kr, vilket är en mycket betydande summa. Regeringen har även sänkt några andra skatter som t ex arbetsgivaravgiften (sänkts en procentenhet och halverats för ungdomar), fastighetsskatten (reformerats) och förmögenhetsskatten (slopats).

Vad säger oppositionen om skattesänkningarna? Svaret står att finna i de rödgrönas gemensamma vårbudgetmotion där deras skattepolitik de kommande åren lades fram. Och dokumentet innehåller inga planer alls på någon återställare av alliansens inkomstskattesänkningar, vilket Andreas Bergh och Henrik Jordahl nyligen visade i en FORES-rapport. De rödgröna föreslår en mindre utfasning av avdraget i höga inkomstskift på 2 mdr (se Martins Ekonomistas-inlägg om detta). Mer betydande är att de vill avskaffa ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften.

Slutsatsen är att ett systemskifte verkar ha ägt rum i skattepolitiken. Regeringen har kraftigt sänkt inkomstskatten och oppositionen låter den stå kvar. Även i den offentliga debatten syns systemskiftet i synen på skatterna. När SACO nyligen presenterade en skatterapport som i skarpa ordalag ifrågasatte den statliga inkomstskattens existens hördes inga motargument från oppositionen eller övrigt vänsterhåll. Däremot kom positiva och skattekritiska reaktioner från ledarartiklar i SvD och Sydsvenskan.

Vilken är då anledningen till oppositionens tystnad i denna fråga? Härom kan vi förstås endast gissa. En möjlighet är att de rödgröna helt enkelt inte vill höja inkomstskatterna och att även de anser att skatten tidigare var för hög. Eller så vill de höja skatten, men de saknar bärkraftiga argument för en sådan politik.

En konsekvens av systemskiftet i skattepolitiken är att om alliansen vinner valet är det mycket troligt att vi kommer att få se ytterligare skattesänkningar. Värnskatten avskaffas nog direkt efter valet och kanske kommer även den statliga inkomstskatten reduceras, kanske rentav elimineras  en halvering, eller kanske rentav eliminering, av den statliga inkomstskatten skulle inte förvåna. Är det systemskifte så är det.

Betygssystemets tragik

Ett motiv bakom det målrelaterade betygssystemet är att det gör det svårare för skolor och lärare att låta svaga elever flyta genom skolan utan att göra mycket mer än att fysisikt närvara. I den IFAU-rapport som lades fram igår (se här och här) presenterades även baksidan av detta mynt; vissa elever uppnår inte godkänt vilket betyder att de står utan avgångsbetyg. Detta leder i sin tur till att eleverna har svårt att få jobb — troligen då det är en negativ signal till arbetsgivaren att sakna gymnasieexamen.

Forskarna drar denna slutsats genom att jämföra personer födda 1976 och 1977 med dem födda 1978 och 1979. Dessa elever fick betyg enligt det relativa betygssystemet i grundskolan och gymnasieskolan var utformad på samma sätt för båda grupperna. Enda skillnaden var att de äldre fick relativa gymnasiebetyg medan de yngre betygssattes enligt det målrelaterade systemet. Resultaten är nedslående: andelen som tog gymnasieexamen sjönk, liksom inkomsterna och sannolikheten att ha ett arbete. För samtliga utfall är de negativa effekterna starkast för elever med låga grundskolebetyg.

Det målrelaterade betygsystemet har orsakat betygsinflation och därmed troligtvis även försämrade kunskaper bland de högpresterande eleverna. Nu visar sig systemet även resultera i social utslagning. Det kan förefalla en aning onödigt.

Värdet av betygsintagning

Det spekuleras med jämna mellanrum kring vilka urvalsinstrument till högre studier som är bäst. I teorin är svaret att det instrument som bäst förutspår framgångsrika studier bör användas. I praktiken är det desto svårare inte minst då det är svårt att definiera vad som menas med ”framgångsrika studier”. I IFAUs utbildningsöversikt undersöker man hur gymnasiebetyg och högskoleprov samvarierar med sannolikheten att ta en kandidatexamen inom fem år efter att man lämnat gymnasiet.

Figuren nedan visar att högskoleprovet inte har någon prediktiv kraft efter att man tagit hänsyn till gymnasiebetyget. Gymnasiebetyget har däremot god prediktiv förmåga efter att man tagit hänsyn till högskoleprovet. Detta är kanske inte så konstigt då flera lärares samlade bedömning troligen ger en mer exakt bild av elevens förmågor än vad ett prov kan göra. Dessutom visar det sig att man i genomsnitt blir bättre och bättre på högskoleprovet för varje gång man skriver det men det finns inget som tyder på att detta gör en till en duktigare student.

Slutsatsen är att ett välfungerande och rättvist betygssystem är av stort värde. Tyvärr tyder det mesta på att det svenska systemet havererade när vi gick över från ett relativt till ett målrelaterat betygssystem (se här, här och här). Så onödigt, kan man tycka.

Grattis Olof och IFAU

Idag tillkännagav Regeringen att Olof Åslund blir ny GD på IFAU. Det är utmärkt att en aktiv forskare som förstår sig på forskningens villkor sitter på denna position. Få är dessutom mer meriterade än Olof så är det bara att gratulera och önska lycka till!

Det hänger på undervisningen

I dag släpps en IFAU-översikt av den svenska utbildningspolitiken och alla med ett intresse för utbildningsfrågor bör läsa den. Inte minst är det avslutande kapitlet där orsakerna till svenska elevers försämrade skolresultat diskuteras intressant. I stället för att som Skolverket bara räkna upp möjliga faktorer så försöker författarna dra mer långtgående slutsatser, bland annat genom att jämföra den svenska utvecklingen med den finska och norska. Medan elever i Finland presterar allt bättre i internationella jämförelser så ser den norska utvecklingen ut ungefär som den svenska.

Till att börja med konstaterar man att det går mycket bättre både för invandrare och icke-invandrare i den finska skolan än i den svenska varför invandringen inte haft en avgörande betydelse. Det hade inte heller resursneddragningarna under 1990-talet; även Finland genomgick en stor ekonomisk kris med stora neddragningar av skolresurserna, dock utan några försämringar av resultaten. Dessutom var aldrig nedskärningarna i Sverige så stora att de skulle kunna förklara mer än en liten del av försämringen.

Resursfördelningen verkar dock ha blivit mindre riktad mot att minska skillnader mellan olika grupper efter att skolan kommunaliserats. I kombination med ökad segregation och differentiering kan detta ha bidragit till ökad spridning och i genomsnitt försämrade resultat. De estimat som finns tyder dock på att detta inte kan förklara mer än en bråkdel av den totala nedgången.

En annan möjlig förklaring har att göra med förändringarna av lärarutbildningen, en större andel obehöriga lärare och att det är allt svårare att rekrytera toppstudenter till läraryrket (se även här). Detta håller dock inte som förklaring eftersom det främst är inflödet av nya lärare som påverkats medan stocken av verksammma lärare förändras för långsamt för att detta ska kunna vara en trovärdig förklaring.

I stället landar rapporten i att det är förändringarna av skolans arbetsformer som ligger bakom försämringarna. Lpo 94 betonade ett individualiserat arbetssätt och lärarens roll gick från att undervisa till att handleda. Alla vet hur det låter: ”eftersom kunskap finns att hämta i överflöd [på nätet] och då dagens kunskap är förlegad i morgon så är det viktiga att barnen lär sig forska fram kunskapen på egen hand”. Eftersom den norska skolan influerades kraftigt av de svenska idéerna så stämmer denna förklaring väl överns med att utvecklingen i båda länderna varit likartat dålig.

Tyvärr har svenka pedagoger i allmänhet skytt kvantitativ forskning som pesten, annars hade det kanske inte behövt gå så illa. Denna visar nämligen — föga förvånande — att lärarnas undervisning är mycket viktig och när undervisning ersätts av eget arbete, då lär sig eleverna mindre. Exemplevis hänvisar rapportförfattarna till de försök med strukturerad helklassundervisning i läs- och skrivförståelse som genomförts i Storbritannien. Elever lärde sig betydligt mer när läraren talade om vad de skulle göra än när eleverna fick klura ut detta själva. Självfallet drabbas barn vars föräldrar har förutsättningar att hjälpa dem mindre negativt av detta individbaserade arbetssätt än de som har mindre hjälp att hämta hemifrån.

Det förändrade arbetssättet kan alltså förklara både den allmänna nedgången och den ökade spridningen i svenska elevers prestationer. Dessutom undrar jag om inte arbetssättet påverkat vilka som söker sig till läraryrket; det är trots allt en annan sak att undervisa än att vara coach eller mentor.

Någon kanske invänder att det är självklart att svenska elever presterar sämre på kunskapstester eftersom den svenska skolan fokuserar andra saker; de färdigheter svenska elever lär sig kan vara värdefullare än att ha huvudet fullt av förlegade fakta och meningslösa räkneregler. Så kan det vara, men för att föregripa en ostrylig diskussion vill jag till eventuella kritiker säga: visa mig evidensen, så kan vi prata sen.