Varför ökar populismen i Europa?

I en träffande kolumn i DN i förra veckan konstaterade journalisten Andrev Walden häromdagen att det är mycket som kallas populism i dagens politiska diskussion. Ordningsbetyg i skolan; att blockera försök att höja EU-avgiften; ”att inte vara konstruktiv”, och att förespråka kärnkraft, med mera, har de senaste veckorna kallats för ”populism” av politiker i olika läger. Inget av detta är dock ”populism” i ordets rätta bemärkelse. Ordet har en ganska specifik betydelse (som vi kommer till). Men att ordet används allt flitigare kan nog förstås mot bakgrund av att populism, i ordets rätta bemärkelse, blivit allt vanligare i hela västvärlden (vilket också kan leda till att populistiska argument dyker upp även bland etablerade partier). Några relativt nya artiklar har studerat den ökade populismen i Europa och försökt undersöka anledningarna till denna uppgång.

Till att börja med några ord om betydelsen av ”populism”. I vissa sammanhang används ordet om den del av statsvetenskapen som ser demokratins kärna som att ge uttryck för ”folkets vilja”. Det är i denna betydelse som ordet används i till exempel William Riker’s klassiska bok ”Liberalism against Populism”. Det är dock inte riktigt vad som menas med populism när man i denna forskning vill identifiera ett ”populistiskt parti” eller ett ”populistiskt budskap”. Då betyder det snarare ett parti (eller budskap) som identifierar en (påstått homogen) grupp ”vanliga människor”, vars intressen de politiska beslutsfattarna borde sätta i första rummet, men som den befintliga (korrupta) eliten istället struntar i. De viktiga komponenterna är alltså att 1) identifiera ”folket”, 2) säga sig företräda deras intresse, och kanske viktigast, 3) utmåla befintliga makthavare av alla slag som en del av en elit som struntar i ”folket”. Varianter på denna definition kan hittas i till exempel Mudde (2004) och van Kessel (2011) och även i boken ”Populist Parties of Europe: Agents of Discontent”.  

I artikeln ”Populism: Demand and Supply”, som presenterades på SITE i förra veckan av en av författarna, Helios Herrera, används denna typ av definition för att först skapa ett kontinuerligt mått på populism och sedan försöka studera frågor om både vad som driver ”efterfrågan” på populistiska budskap och var och varför de uppkommer. Det kontinuerliga måttet är viktigt eftersom klassificeringar som populism sällan är binära och också för att det möjliggör studiet av i vilken utsträckning etablerade partier rört sig i ”populistisk” riktning.

Mycket förenklat är deras ramverk att strukturella samhällsförändringar (till skillnad från konjunkturcykelfluktuationer) skapar utmaningar som måste hanteras av etablerade politiska partier. Det kan förstås göras mer eller mindre bra vilket påverkar utrymmet för populism, men kan under alla omständigheter resultera i krav på omställningar, med ökad oro och potentiella förlorare som följd. Detta kan i sin tur leda till missnöje med etablerade partier och etablerade lösningar och en efterfrågan på alternativ. Denna efterfrågan möts av ett utbud av populistiska alternativ, som tar sig uttryck i ökat stöd för befintliga populistiska partier, uppkomsten av nya partier, men också potentiellt att befintliga partier rör sig i en mer populistisk riktning. Naturligtvis finns många problem med mätbarheten och identifikationen av olika effekter (som man kan läsa om i pappret) men de tas också på allvar och frågorna är viktiga nog för att det ska vara värt ett försök.

På efterfrågesidan konstaterar de att sannolikheten att rösta på ett populistiskt alternativ ökar med ”ekonomisk utsatthet” (både faktisk och förväntad, mätt som en kombination av arbetslöshet, självupplevd ekonomisk utsatthet och grad av konkurrensutsatthet baserat på yrke, utbildningsnivå och sektortillhörighet). Detta är helt i linje med resultaten i forskning av bland andra Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne om SDs tillväxt i Sverige. Vidare konstaterar de att motsvarande faktorer ökar sannolikheten att inte rösta alls vilket också minskar det relativa stödet för etablerade partier och skapar en grogrund för populistiska alternativ. Deras resultat tyder också på ekonomisk utsatthet påverkar variabler som tillit och attityd till invandring med innebörden att dessa, åtminstone inte enbart, är ”kulturella” variabler utan också kan vara konsekvenser av ekonomisk utsatthet. 

På utbudssidan argumenterar de för att det avgörande för om populistiska partier dyker upp till ”höger” eller ”vänster” beror på utrymmet i det politiska spektrumet men också att deras inträde gör att etablerade partier svarar med att ändra sin politik i populistisk riktning.

I ett annan nära relaterad artikel argumenterar Dani Rodrik också för att detta inte är något nytt utan att populism historiskt följt i kölvattnet av globalisering. Vilken form den tar sig, om det blir ”höger-” eller ”vänsterpopulism” beror mycket på vilka aspekter av globalisering som är dess mest framskjutande drag. Artiklarna finns sammanfattade på VoxEU här och här och relaterad forskning om Trumps framgångar (till exempel detta papper av Autor och medförfattare) har diskuterats här på Ekonomistas tidigare.

Comments

  1. jahajajahajahaja says:

    Funderar man lite på en svensk situation och historia är det ju konstigt att inte kalla (S) för populistiska, även om de faller på tredje kriteriet (de är eliten) (samtidigt är de ju världsmästare på att gå i opposition mot sig själva): hela S framgång sedan andra världskriget kan ju förenklat sammanfattas som att de lovar en majoritet (”arbetarna”) av befolkningen förmåner på en minoritets (”de rika”) bekostnad (oavsett de långsiktiga konsekvenserna på incitament, arbets- och bidragsmoral mm).

    • Jonas says:

      Det som är knivigt är att man kan tillämpa den definitionen på mer eller mindre all politik. Vilket inte är så märkligt eftersom mycket politik/politisk retorik handlar om att skapa övertygande narrativ som bekräftar/spär på/skapar väljares känsla av att något är fel och att Partiet kan lösa det.

      Om vi följer ditt exempel: De borgerliga partiernars framgångar sedan början av 90-talet kan ju förenklat sammanfattas som att de lovar en majoritet (”entreprenörer/anständiga, hårt arbetande skattebetalare”) av befolkningen förmåner på en minoritetes (”de arbetsskygga och lata”) bekostnad (oavsett de långsiktiga konsekvenserna på [miljö, social trygghet, eller vad du vill]).

  2. fredtorssander says:

    Visst är det ett framsteg att de politiska rörelserna och partierna beskrivs som uttryck för intressekamp mellan olika grupper (i andra humanistiska vetenskaper emellanåt kallade klasser). Och att gå vidare med marknadstermer och beskriva dem som sätter namn och karaktär på politiken för utbudssidan är rätt roande. Men samtidigt gäller det att minnas att det till syvvende och sidst är ägarna, inte designers och marknadsförare som bestämmer vad som skall produceras.
    Marknadsresonemanget är dock till en del filosofiskt sett materialistiskt och kan användas för att i alla fall delvis beskriva en materiell verklighet.
    I fall den valda produkten inte uppfyller utbudssidans programfästa eller underförstådda löften till köparna, kan det tänkas att dessa byter märke. Gång på gång. Och om de gamla märkenas inbördes tävlan avslöjats som enbart konkurrens genom produktdifferentiering har ett nytillkommet märke stora möjligheter att etablera sig. Till dess att det visar sig att inte heller detta nya märke uppfyller vare sig uttalade eller implicita löften. Då återstår medveten aktiv underkastelse eller revolution.
    Det entreprenörskap som ligger i att skapa nytt på den politiska utbudssidan har alltså en viktig samhällsbevarande uppgift. Vilket ägarna av allt att döma förstår att belöna. Både genom egna bidrag och via staten.

  3. fredtorssander says:

    /till red. jag försöker igen, ok?/
    Att upptäcka och finna vägar att vetenskapligt bekräfta den materiella (delvis ekonomiska) basen för större förskjutningar av politiska sympatier är en rätt givande verksamhet. Förskjutningen mot vad som kallas högerpopulism handlar dock inte enbart om förändringar av etablerade förhållanden, som när människor som gjort klassresan och fått en position inom medelklassen förlorar denna. Högerpopulismen verkar idag också motiveras av upplevelsen av minskade möjligheter att få göra klassresan, samt av den ökade skillnaden mellan klassresans omedelbara mål – medelklasspositionen – och slutmålet att etablera sig inom vad man kan kalla den centrala eller översta klassen. Det visar sig vid en jämförelse mellan den översta inkomstdecilens procentuella andel av de totala disponibla inkomsterna och andelen personer som uttalar sympati för Sverigedemokraterna att dessa båda uppvisar avsevärd samvariation. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2017/04/25/sd-sympatierna-en-konsekvens-av-nyliberalismen-och-homo-economicus/

  4. Bosse says:

    Om man går tillbaka till betydelsen av populism att man så att säga ”köper röster” av folket så ser jag inte att populism har ökat under min livstid.
    S har, enligt min uppfattning, varit ypperligt skickliga på att kommunicera ”rösta på oss, så ska vi ta av dom och ge till er”. Att S nu fallit tillbaka beror mest på vad jag kan se att det vuxit fram ett parti till som använder samma slags populistiska retorik som S. Något modifierat förvisso.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s