Wicksell om ekonomik

Robert föreslog i ett tidigare ekonomistasinlägg att benämningen nationalekonomi skulle bytas mot ett namn som bättre beskriver disciplinens innehåll. I en ledare i senaste numret av Ekonomisk Debatt spinner vi vidare på den tanken och föreslår att det nya namnet blir ekonomik, en benämning som är snarlik engelskans economics och som till skillnad från ekonomi antyder att ämnet kännetecknas av viss metodologisk enighet.

wicksellMin kollega Michael Lundholm påpekade att även Knut Wicksell har fört detta resonemang. I Föreläsningar i nationalekonomi skriver han1:

Många författare i nyare tid ha därför från den hävdvunna benämningen nationalekonomi eller politisk ekonomi velat bortkasta prefixet national- eller politisk och tala endast om ekonomi eller ekonomik (economics), eller ock har man hittat på helt nya benämningar (plutologi, katallaktik o. s. v.). I brist på bättre kan ju dock det gamla namnet gärna bibehållas, blott man aktar sig för att däri vilja inlägga föreställningen om en nationell gemensamhet på det ekonomiska området, som i verkligheten icke förefinnes. Nationalekonomiens innehåll blir fastmer, i överensstämmelse med nutidens åskådningssätt, läran om de ekonomiska företeelserna, sedda i sitt inbördes sammanhang och därjämte i stort, d. v. s. försåvitt de på ett likartat sätt röra hela samhällsklasser eller ett helt folk eller till och med sammansättningen av alla folk (vad tyskarna kalla Weltwirtschaft).

Wicksell verkar alltså ha tyckt att benämningen nationalekonomi fungerade tillräckligt bra för att kunna behållas. Men den sista meningen i citatet beskriver knappast den moderna nationalekonomin, där även frågor som inte direkt berör hela samhällsklasser eller folkgrupper studeras.2 Kanske skulle även Wicksell nu förespråka en övergång till ekonomik.

—————
1) 2:a uppl., 1928, s. 2.
2) Roger Backhouse och Steven Medema diskuterar i senaste numret av Journal of Economic Perspectives hur definitionen av ämnet nationalekonomi har utvecklats — och breddats — under ämnets drygt tvåhundraåriga historia.

Sätt arbetslösa att bygga forskningsdatabaser!

imageI samband med den ekonomiska krisen och den arbetslöshet som medföljer har ett gyllene tillfälle infunnit sig för Sveriges forskare. Den s k jobb- och utvecklingsgarantin möjliggör nämligen subventionerad arbetskraft i form av personer som stått utanför arbetsmarknaden under lång tid. Som reklambilden från Arbetsförmedlningen till höger visar är denna arbetskraft dessutom helt gratis för arbetsgivaren!

För svenska forskare innebär detta en unik möjlighet. Är det något vi forskare behöver för att öka vår produktivitet och göra oss gällande internationellt, så är det att besvara viktiga frågor med hjälp av unika, högkvalitativa dataset. I våra rika svenska historiska arkiv ligger en mängd (mikro-)databaser och batra väntar på att samlas in och analyseras. Att detta inte gjorts tidigare beror på bristande på resurser för dessa stora datainsamlingar. Nu är alltså detta avgörande hinder potentiellt övervunnet.

Vilka databaser borde då de arbetslösa sättas att hjälpa forskarsamhället att bygga? Här är några av förslag som vi skulle vilja se:

  • Expandera SCB:s flergenerationsregister bakåt i tiden.
  • Digitalisera Folk- och Bostadsräkningarna från tiden före 1950.
  • Digitalisera de historiska kyrkoböckerna över befolkningen på församlingsnivå.
  • Mönstringsdata från tiden före 1969.
  • Betygsdata för perioden innan 1988 (1985 för gymnasiet).
  • Kodning av ägar-, styrelse- och ledningsstrukturen bland svenska börsföretag från slutet av 1800-talet och framåt.

Förutom att dessa databaser skulle ge förutsättningar till fantastisk forskning, är deras insamlande helt i linje med regeringens och Vetenskapsrådets uttryckliga ambitioner att förbättra forskningens infrastruktur. Krisen har gett vetenskapssamhället en unik chans att förverkliga drömmar. Man kan bara hoppas att forskarna inser detta innan konjunkturen vänder.

DN,SvD

Massor av personal men stora klasser

Med drygt åtta heltidstjänster per 100 elever borde klasserna i den svenska skolan kunna vara Bullerby-små. För de flesta med barn i skolåldern förefaller emellertid siffrorna vara hämtade från en annan planet. En informell undersökning (tyvärr saknas statistik över klasstorlek) visar att 25 till 30 elever är kotym i lågstadiet. Diskrepensen beror på att all pedagogisk personal, även fritidspedagoger och förskollärare, räknas som ”lärare” i statistiken.

tidigare forskning visat att små klasser är bra men att extrapersonal i en stor klass är av intet värde kan man ifrågasätta den svenska modellen. Slutsatsen beror dock på exakt vari nackdelarna med stora klasser består. Några nya studier tyder på att dessa är de förväntade: sannolikheten att bli störd ökar i större klasser och det är svårare att motivera enskilda elever i dessa.

Anna Aizer utnyttjar att barn med ADHD uppvisar mindre beteendeproblem efter att de fått diagnos (och behandling). Aizer visar (gratisversion här) att det går betydligt bättre för klasskamraterna till ADHD-elever efter att dessa diagnosticerats än innan. Intressant nog verkar pojkar påverkas mer än flickor av att ha en stökig klasskamrat och dessutom är de negativa effekterna mindre i små klasser än i stora. Carell och Hoekstra finner (gratisversion) snarlikna resultat genom att följa klasskamraterna till elever vars föräldrar misstänks misshandla sina barn. Även i denna studie visar sig pojkar påverkas betydligt mer än flickor.

Det finns fler pusselbitar. Om lärare främst fungerar som förmedlare av kunskaper och färdigheter borde små klasser vara särskilt bra för akademiskt svaga elever. Om lärarens roll i stället är att motivera eleverna att arbeta och anstränga sig borde små klasser vara särskilt bra för oengagerade elever. Med hjälp av väldigt detaljerade data finner Babcock och Betts tydliga belägg för det senare.

Även om tolkningen av resultaten är inte självklar förefaller den svenska modellen vara riskfylld. Visst kan hjälplärare bidra till ordningen i klassrummet men om de misslyckas kommer varje elev som stör att störa många klasskamrater. Att dela upp eleverna i olika grupper riskerar att minska varje enskild lärarens förmåga att motivera eleverna. Frågan är då vilka fördelar den svenska modellen egentligen för med sig? Tyvärr är det svårt att ge ett svar eftersom denna typ av forskning inte kan bedrivas i Sverige. Till det saknas två centrala ingredienser: ett elevregister och mätbara utfall innan årskurs nio.

Årets John Bates Clark-medalj går till…

Emmanuel Saez! photosaez

Nobelpriset må vara mer prestigefyllt men när det kommer till utmärkelser som ligger nära den nuvarande forskningsfronten så är sannolikt John Bates Clark medaljen den viktigaste inom nationalekonomin. Priset som sedan 1947 delats ut varannat år till den amerikanske ekonom under 40 som bedömts ha gjort de viktigaste bidragen till ekonomisk forskning. Att priset endast delas ut till personer under 40 betyder förstås att det nästan per definition går till aktuell forskning (och inte helt sällan, har det visat sig, till forskning som senare också belönas med Nobelpris).

Årets pristagare är alltså den vid Berkeley verksamme Emmanuel Saez som gjort betydande bidrag främst inom offentlig ekonomi (se motiveringen här). Han har en imponerande bredd i att hans forskning sträcker sig från ren teori till utveckling av empiriska metoder och i de flesta av hans projekt så kombineras de båda. Mest känd har han dock blivit för sina studier av inkomst och förmögenhetsfördelning. Tillsammans med Thomas Piketty och andra medförfattare har han i ett antal artiklar studerat hur inkomst och förmögenhetskoncentrationen förändrats historiskt och mycket av den diskussion som förts sedan några år tillbaka om hur toppen i fördelningen dragit ifrån på senare år är baserad på denna forskning. Till exempel finns det historiska perspektiv som gjort det möjligt att prata om en ”New Gilded Age”  finns tack vare denna forskning. Han har också själv sammanfattat denna forskning i flera tillgängliga artiklar och också gett svar på tal till dem som kritiserat hans resultat.

Hur slår krisen?

I går presenterare IMF sin vårutgåva av World Economic Outlook. I dessa kristider finns det förstås mycket intressant material att hämta i rapporten.  T ex kan vi undersöka hur hårt krisen har påverkat olika länder. Den första figuren nedan visar hur mycket IMFs prognos för BNP-tillväxten under 2009 har sjunkit sedan deras bedömning för ett år sedan, medan den andra figuren visar hur prognosen för arbetslösheten har förändrats. Om vi bortser från OECDs värsta krisländer — Island och Irland — är effekten på Sveriges BNP bland de kraftigaste (prognosen har reviderats ner med nästan sex procentenheter). Arbetslösheten väntas däremot inte påverkas lika mycket som i vissa andra länder, åtminstone inte i år.

Att Sveriges BNP påverkas kraftigt verkar förklaras av att vi, i likhet med Finland, Tyskland, och Japan, har en industristruktur som missgynnas under den nuvarande krisen. Vissa debattörer (t ex Carl Hamilton och Olle Schmidt på SvD Brännpunkt) vill förklara den internationella krisens stora effekter på svensk produktion med att vi står utanför eurosamarbetet. Det är ett lite märkligt påstående. Även om vi bortser från Irland drabbas euroländer som Finland, Tyskland och Spanien hårt medan Danmark verkar klara sig bra utan euron trots att deras centralbank har tvingats till räntehöjningar mitt under krisen.

Krisens effekt på BNP-tillväxten 2009 (minskning mellan IMFs prognos i april 2008 och april 2009).

Krisens effekt på BNP-tillväxten 2009 (minskning mellan IMFs prognos i april 2008 och april 2009).

Krisens effekt på arbetslösheten 2009 (ökning mellan IMFs prognos i april 2008 och april 2009).

Krisens effekt på arbetslösheten 2009 (ökning mellan IMFs prognos i april 2008 och april 2009).

Vansinnigt bonusbeslut

Bakgrunden till att företag överhuvudtaget betalar ut bonusar är att företagsledningen i regel vet mer om verksamheten än ägarna. Därför är ledningen i en position att gynna sig själv på ägarnas bekostnad. Detta kan vara monetärt men även genom att fatta beslut som gynnar den egna karriären eller ens sociala status. Inte minst kan ledningen undvika att fatta obekväma beslut som att säga upp anställda eller hålla nere deras löner. Rörliga löner är ett sätt för ägarna att hantera dessa problem.

Som inte minst Daniel poängterat har det visat sig svårt att koppla rörliga lönerna till rätt kriterier. Risken är därför att bonusar ger ledningen rent destruktiva incitament. Dessutom har komplicerade lönekonstruktioner ibland varit just det sätt som företagsledningen kunnat föra ägarna bakom ljuset och gynna sig själv. Detta är emellertid inget skäl att slänga ut barnet med badvattnet.

En vettig lönestruktur beror på en mängd faktorer; ägarnas förmåga och vilja att direkt förstå och övervaka företaget, marknadsförhållanden som företaget står inför, verksamhetens natur, den omgivande arbetsmarknadens villkor osv. Föga förvånande är det därför svårt — jag skulle säga omöjligt — att ha en generell hållning för eller emot rörliga löner (se mer här). Lika svårt som att ha en generell åsikt om exempelvis företagens organisationsform.

Att regeringen nu börjat styra pensionsfonderna politiskt genom att dra alla bonusar över en kam är upprörande. Eftersom den optimala lönesättningen ser olika ut i olika företag är beslutet dessutom sakligt fel. Till viss del skulle kanske rörliga löner kunna ersättas av ett ansvarsfullt ägarskap baserat på djupgående och detaljerad kunskap om enskilda företag och deras verksamhet. Regeringens beslut bevisar bara att tvivel på politikers kompetens i detta avseende är välgrundade.

SVD1234, DN12, VA

Ojämställd forskningsfinansiering

Många doktorander och forskare i Sverige finansieras med skattefria stipendier. Hur vanligt detta är varierar mellan lärosäten och discipliner, men det är vanligt i nationalekonomi bland annat eftersom Handelsbankens forskningsstiftelser finansierar så mycket nationalekonomisk forskning.  

Att finansieras med stipendier innebär att man i princip står utanför de sociala trygghetssystemen. Stipendier är inte pensionsgrundande och man får nöja sig med lägstanivåerna i exempelvis sjuk- och föräldraförsäkring. Detta innebär förstås ett problem för jämställdheten — eftersom kvinnor fortfarande tar ut större delen av föräldraledigheten blir det mer kostsamt för kvinnor än män att doktorera och forska.

Många lärosäten rör sig i en juridisk gråzon när det gäller hanteringen av dessa stipendier. Till exempel skapas ibland tillfälliga anställningar — i vissa fall till och med retroaktivt! — för att möjliggöra föräldraledighet med högre ersättning än lägstanivån. Förutsättningen för att stipendiegivare ska kunna betala ut periodiska stipendier skattefritt för forskningsändamål är att inga krav på motprestation ställs. Det är dock väldigt vanligt att krav ställs på att doktorander och forskare skall undervisa, närvara vid seminarier m.m. för att få stipendierna. Det är lärosätet som ställer dessa krav, men med tanke på de ofta nära banden mellan stipendiegivare och lärosäten torde de juridiska läget vara oklart.

Både stipendiegivare och lärosäten vill förstås att så mycket forskning som möjligt produceras, så någon frivillig övergång till att betala ut lön i stället för stipendier kommer inte att ske. Det krävs därför förmodligen politiska åtgärder för att få en förändring till stånd. 

Nuvarande system innebär en subventionering av forskning och forskarutbildning i jämförelse med andra sektorer. Detta är en märklig form av subventionering som  skapar godtyckliga skevheter mellan de som har ”riktig finansiering” och de som är stipendiefinansierade, ställer till problem för enskilda och skapar ett jämställdhetsproblem. Vem skulle drömma om att subventionera hushållsnära tjänster genom att möjliggöra för privatpersoner att ge skattefria stipendier till städaren? 

Ett bättre sätt att subventionera forskning och forskarutbildning är att sänka de sociala avgifterna eller inkomstskatten for forskare. Någon form av allmän subvention krävs eftersom ett borttagandet av möjligheten att ge skattefria periodiska stipendier annars skulle innebära en kraftig minskning av antalet doktorander och forskare. 

Avslutningsvis bör sägas att jag talar i egen sak i den här frågan (jag har hittills varit stipendiefinansierad i fem år). Men som jag skrev för någon vecka sedan kan det vara bra att särintressen kommer till tals eftersom de kan sitta inne med information som kan hjälpa beslutsfattare att fatta bättre beslut…

Böcker om finanskrisen II: Cooper

cooperMedan Paul Krugman verkar anse att de grundläggande problemen på de finansiella marknaderna beror på moral hazard finns det gott om kritiker som hävdar att problemen är mer djupgående än så. En välartikulerad sådan är George Cooper, själv med en bakgrund i finansbranschen. I boken The origin of financial crises kritiserar han de akademiska teorier om effektiva marknader som han hävdar ligger till grund för centralbankernas agerande. Framförallt lyfter han fram centralbankernas asymmetriska respons på förändringar i tillgångspriserna; under uppgångsfaserna vägrar de att ifrågasätta marknadens värdering medan de försöker motverka nedgångsfaserna genom att aggresivt sänka räntorna.

Även utan centralbankernas asymmetriska respons ser Cooper finansmarknaderna som fundamentalt instabila. Anledningen är att tillgångspriserna är i grunden osäkra då för många okända faktorer samvarierar för att det ska gå att räkna på några sannolikhetsfördelningar. Förväntningarna blir då baserade på tumregler vilket inte minst gör företagens balansräkningar viktiga för investeringsbesluten. Detta gör att prisspiraler lätt uppstår; när tillgångspriserna stiger förbättras företagens balansräkningar, mer pengar investeras vilket i sin tur driver upp tillgångspriserna ytterligare. När det väl kraschar byts den uppåtgående spiralen mot en nedåtgående.

[Read more…]

Destruktiva förslag i miljöns namn

GERMANY-AUTO-SCRAP-PUBLIC-AID-BONUS

Utan detta går vi under?

Enligt traditionell keynesiansk krispolitik är det vettigt att låta arbetslösa gräva gropar bara för att sedan fylla igen dem. Även om inte alla håller med om att detta är vägen ur krisen (Niclas Berggren har samlat röster emot stimulanspaket), är nog de flesta överens om att det vore önskvärt om eventuella stimulanser vore av mer konstruktivt slag. Det finns tyvärr även inflytelserika röster som anser att stimulansen ska ges till rent destruktiva verksamheter. Idag argumenterar bilindustrin för att Sverige ska följa Tysklands exempel och betala folk att skrota fullt fungerande bilar.

I linje med detta förslag skulle vi kunna sätta fart på hjulen i ekonomin genom att betala folk för att slå sönder sina kylskåp eller så kunde försvaret kunna öva genom att spränga vägar och broar på riktigt. Rimligare vore att använda statliga medel till skattesänkningar, vård, skola och omsorg.

Men miljön då? Nya bilar är ju bränslesnålare än gamla. Detta är ett ytterst tveksamt argument eftersom även nybilsproduktionen orsakar utsläpp. I Naturvårdsverkets utvärdering av skrotningspremier konstateras att ökad skrotning av gamla bilar leder till ökade CO2-utsläpp sett över bilens livscykel. Inte heller för kväveoxid ger åtgärden positiva effekter. Även trafiksäkhetsargumentet till förmån får en skrotningspremie framstår enligt rapporten som tveksamt och det vore önskvärt med en utförlig samhällsekonomisk analys av frågan (se även här).

Att bilindustrin vill ha statens hjälp till att konkurrera ut sina egna gamla modeller lär oss att särintressen uppvisar stor kreativitet för att nå sina syften. Regeringen har hittills inte fallit till föga för denna kreativitet och har ingen anledning att göra det denna gången heller.

Är den amerikanska drömmen svensk?

Att den sociala rörligheten mellan generationer är internationellt sett hög i Sverige och de övriga nordiska länderna är välkänt bland forskare. Särskilt har jämförelser, som denna av ett nordiskt forskarlag, av inkomströrligheten i Norden och USA rönt stor uppmärksamhet. Dessa visar att barn i låginkomstfamiljer har lättare att bli medelinkomsttagare som vuxna i Norden än i USA. En populär förklaring är skillnader i utbildningssystem.

imageNu har denna forskning även förmedlats till en bredare publik av Unionens chefekonom Daniel Lind i rapporten Hur långt från trädet faller äpplet? Och hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige? som publiceras i socialdemokraternas pågående låginkomsttagarutredning.

Lind presenterar en ganska ambitös genomgång av forskningen om social rörlighet i särskilt inkomster och utbildning, dess orsaker och utveckling i Sverige och andra länder. Förutom huvudsyftet — att visa att rörligheten är högre i Norden än i USA — vill Lind varna för att Sverige går mot minskad social rörlighet i takt med ökad valfrihet i skolväsendet, ökade inkomstskillnader och minskad omfördelning.

I stort tycker jag Linds rapport ger en balanserad bild av denna stora och komplicerade samhällsfråga. Men det finns några saker som kan diskuteras:

  1. Lind överdriver när han hävdar att ”den amerikanska drömmen är en realitet i de nordiska länderna, men en mardröm på andra sidan Atlanten” (sid 3). Även om den amerikanska drömmen i stort handlar om att ge alla lika förutsättningar är den i hög grad förknippad med att ”lyckas”, dvs att bli rik. Men just på denna punkt förefaller inte den svenska modellen ha levererat alls. I en ny studie av Anders Björklund, Jesper Roine och mig (som Lind dessutom citerar) visas nämligen att det varit mycket svårt för svenskar födda på 1960-talet i låg- och medelinkomstfamiljer att nå den yttersta inkomsttoppen. Däremot var det betydligt lättare att gå från låg- till medelinkomststatus. Ingen amerikansk dröm alltså, men väl en klassresa.
  2. Lind glömmer — eller ”låtsas glömma” (för att travestera en känd spanare) — att det faktiskt var en socialdemokratisk regering som avskaffade ett av statens främsta medel för omfördelning och rörlighet mellan generationer: arvs- och gåvokatten (vilket skedde 2005). Men istället för att kritisera sitt eget parti väljer Lind att ensidigt angripa alliansregeringen för vad den gjort och inte gjort. Detta är olyckligt eftersom Linds partipolitiska minskar trovärdigheten för hans i övrigt intressanta genomgång.
  3. Innebär jämlikhet i förutsättningar alltid mer rörlighet? Inte nödvändigtvis. Vi bär alla på ärvda egenskaper, t ex intelligens, som minskar rörligheten utan att fördenskull vara tecken på ojämlikhet (mer om detta här). Lind endast snuddar vid denna centrala fråga, vilket är lite synd eftersom den påverkar hur vi tolkar de empiriska resultaten.
  4. Ett klargörande: Lind kallar Australiens mycket höga rörlighet en ”anomali” eftersom andra anglosaxiska länder har lägre rörlighet. Förklaringen är dock enkel: Australiens rörlighet är felangiven i den OECD-rapport Lind citerar (vilket forskaren bakom den australiensiska siffran, Andrew Leigh, förklarar här).

Sannolikt kommer frågor om social rörlighet och jämlikhet i förutsättningar bli viktiga i nästa års riksdagsval. Förutom Daniel Linds rapport har även moderaterna börjat tala om rättvisa och jämlikhet (se t ex Per Schlingmann om detta). Fast ännu återstår en hel del oklarheter. Vilken politik resulterar tankarna i? Och vilket är egentligen det slutgiltiga målet: att vidmakthålla den svenska klassresan eller att göra den amerikanska drömmen svensk?