Två frågor om omfördelning

Julen är, om inte omfördelningens, så åtminstone gåvornas tid. Det kan därför vara på sin plats att fundera lite kring detta med omfördelning vilket jag härmed inbjuder våra läsare att göra via en liten enkät.

Tänk dig först och främst att nationalekonomernas ofta gjorda antagande om avtagande marginalnytta verkligen visar sig stämma även vid jämförelser mellan personer; de högt upp i inkomstfördelningen har alltså lägre marginalnytta av inkomst än de långt ner i fördelningen. Antag vidare att det inte finns några incitamentseffekter av omfördelning. Anser du då att staten (eller någon annan offentlig instans) bör verka för omfördelning från rika till fattiga?

Enkäten fortsätter på andra sidan fliken.

[Read more…]

Om Riksbanken och penningpolitiken

Anders Åslunds artikel på DN Debatt idag innehåller ett flertal synpunkter på svensk och amerikansk penningpolitik. Det finns viss substans i några av hans synpunkter, men flertalet bygger på missuppfattningar. Mest häpnadsväckande är hans förslag att ersätta inflationsmålet med ett mål för realräntan.

Realräntan ges av skillnaden mellan den nominella räntan och den förväntade inflationstakten. Centralbanken kontrollerar den nominella räntan, men det är realräntan som är intressant för penningpolitikens effekter. Grunden för all penningpolitik är att inflationsförväntningarna är ”trögrörliga”. Centralbanken kan därför påverka realräntan på kort sikt innan inflationsförväntningarna hinner anpassas till en ändrad nominell ränta. Det finns dock mig veterligen ingen ekonom (utom nu Anders Åslund) som tror att centralbanken kan påverka den genomsnittliga realräntan. På sikt anpassas inflationsförväntningarna till den förda penningpolitiken. Den genomsnittliga realräntan bestäms på marknaden så att utbud och efterfrågan på fysiskt kapital klarerar.

Låt mig passa på att redovisa mina egna åsikter angående några av Åslunds andra synpunkter:

”Relationen mellan inkomster och fastighetspriser förefaller orimlig”: I likhet med Åslund oroas jag av att utlåningen till hushållen har fortsatt att expandera snabbt under och efter krisen, men jag är inte övertygad om att fastighetspriserna är orimliga (och inte heller om att penningpolitiken ska användas för att korrigera en eventuell felprissättning). Det finns indikationer på en övervärdering, men även faktorer som talar emot. En sådan faktor är att hushållens sparande är högt, till skillnad från situationen i Sverige under slutet av 1980-talet och USA före den nuvarande krisen. Hushållens stigande upplåning används alltså inte för en ohämmad konsumtionsexpansion. Trots det stora sparandet ser jag risker med upplåningen, främst eftersom värdet på tillgångarna (i hög utsträckning aktier och fastigheter) är osäkert och dessutom ofta uppbundet i pensionssparande. Dessutom kan man misstänka att balansen mellan tillgångar och skulder är ojämn mellan hushållen. Ett fall i fastighetspriserna kan alltså medföra att många hushåll får problem trots det tidigare höga sparandet.

Den amerikanska penningpolitiken sedan 2002 ”ledde till en ohygglig fastighetsbubbla, som i sin tur orsakade den stora recessionen i hela världen”. Mycket tyder på att Fed förde en alltför expansiv penningpolitik under åren 2003-2005. Den amerikanska räntan sattes någon eller några procentenheter lägre än vad den s k Taylorregeln indikerar. Bl a John Taylor menar att detta var ett allvarligt misstag som var en viktig faktor bakom finanskrisens uppkomst. Jag tror visserligen att den expansiva penningpolitiken bidrog till krisen, men knappast att det var den viktigaste faktorn. Att kalla detta ”det största ekonomiska misstag världen sett efter att kommunismen föll” låter som en kraftig överdrift.

”US Fed [insisterar] på att fortsätta denna misslyckade politik, och Riksbanken följer med”. Att föra en expansiv penningpolitik i den skala som amerikanska Fed och svenska Riksbanken gjorde efter krisens utbrott var utan tvekan helt nödvändigt. Enligt Åslund bryr sig Ben Bernanke och Lars E O Svensson (och Ingves?)  ”inte alls om penningmängd, kreditexpansion, bostadspriser eller finansiell stabilitet”. Det är precis eftersom de bryr sig om penningmängden och kreditvolymer som  de förde denna kraftigt expansiva penningpolitik. Annars hade vi drabbats av en kraftigt krympande penningmängd och en kreditimplosion, så som Bernanke har visat i flera av sina främsta forskningsstudier.

Enligt mig är det även rätt att Fed nu fortsätter att bedriva en expansiv penningpolitik med ett nytt steg av quantitative easing. Osäkerheten kring effekterna av denna politik är stor, men det finns risker åt båda hållen. På kort sikt är risken fortfarande att inflationen blir för låg, och att en ekonomisk återhämtning därmed uteblir. På längre sikt är den stora risken att inflationen blir alltför hög och att det då krävs en problematisk penningpolitisk åtstramning för att återgå till ett normalläge. Båda dessa risker verkar dock beaktas av Fed. Storleken på deras åtgärder verkar alltså rimlig. Jag tycker dock att utformningen av den penningpolitiska expansionen är tveksam. Expansionen borde ske genom köp av statsobligationer snarare än privata tillgångar. Om värdet på vissa privata tillgångar behöver upprätthållas bör detta inte göras av en oberoende centralbank utan efter en process närmare kopplad till de politiska beslutsfattarna.

Som Åslund påpekar är det helt naturligt att den svenska kronan stärks när det går bättre för Sverige än omvärlden. Även om en starkare krona medför problem för vår exportindustri är det alltså inget vår penningpolitik bör försöka motverka. Men trots den goda utvecklingen i Sverige finns det fortfarande ett behov av en expansiv penningpolitik. Arbetslösheten är fortfarande hög, och årets höga BNP-tillväxt beror till stor del på återhämtning från förra året i kombination med en expansiv penningpolitik. Att höja räntan betydligt snabbare än Riksbankens planer skulle säkert minska risken för fortsatt stigande fastighetspriser, men förmodligen medföra onödigt hög arbetslöshet och alltför låg inflation.

Yes we can (mäta välfärd)!

I det här gästinlägget lämnar Per Krusell en längre kommentar till Robert Östlings ifrågasättande av makroekonomers sätt att göra välfärdsjämförelser. Per Krusell är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Robert Östlings ifrågasättande av makroekonomers möjlighet att göra välfärdsjämförelser bygger på en missuppfattning och hans resonemang leder dessutom till en implikation man bör uppmärksamma.

Missuppfattningen: de nyttofunktioner som makroekonomen Heathcote (och andra ”moderna” makroekonomer) använder sig av är INTE valda för att predicera makrodata utan utifrån de MIKROstudier som gjorts av hur individer beter sig, både i forskningen kring valet mellan konsumtion och sparande (i säkra och osäkra tillgångar) och i forskningen kring valet mellan arbetsutbud och fritid. Mikroekonomerna observerar människors faktiska val och utgår sen ifrån att dessa val avspeglar deras välfärd, dvs deras preferenser; man antar att om de väljer något framför något annat är det för att de föredrar det. Genom denna metod kan man alltså estimera nyttofunktioner: mäta välfärd. Styrkan i modern makroanalys är just att basera analysen—grundantagandena i de makroekonomiska modellerna—inte på godtyckliga åsikter om vad som är bra och dåligt utan på slutsatserna ifrån den stora mikroekonomiska litteraturen. Om modellen bara skulle skattas utifrån historiska makrodata skulle den förmodligen heller inte vara robust. Om det skulle uppstå makroekonomiska störningar av nytt slag, om den ekonomiska politiken skulle ändras, el dyl, så skulle den troligtvis ge felaktiga prediktioner och missvisande välfärdsanalys.

Den åsyftade implikationen kommer av den alternativa syn som man kan läsa mellan raderna i Roberts inlägg: att man INTE kan dra några slutsatser av individers nytta utifrån deras beteende. Om denna syn vore riktig skulle implikationen vara att vi, ekonomer eller politiker, väljer ekonomisk politik utifrån vad vi tror folk egentligen vill, eller vad vi anser dem behöva! Marknaderna, t ex, är då förmodligen inte speciellt värdefulla, för de fungerar ju bra just då konsumenter och företag väljer utifrån vad de faktiskt tycker. Väljer människor på annat sätt är det bättre att göra sig av med marknaderna. Vad skulle i så fall fungera bättre? Det vet jag inte. Någon typ av upplyst despot, som vet vad vi egentligen vill, borde kanske fatta våra konsumtions- och arbetsbeslut? Demokrati vore säkert inte bra, för om vi inte kan lita på att folk agerar i eget intresse som konsumenter kan vi nog heller inte lita på att de klarar av att rösta i sitt eget intresse. Ett mindre skrämmande exempel är FN:s Human Development Index (HDI) som sammanfattar välfärden i ett land genom att godtyckligt väga ihop vissa indikatorer (ekonomiska såväl som andra) utan att motivera vikterna. Alternativet är just den metod som makroekonomerna Jones och Klenow använder i den studie Robert nämnde, dvs de baserar sin sammanvägning på nyttofunktioner ifrån den empiriska mikroforskningen.

Det finns numera lite s k ”lyckoforskning” också. Den frågar helt enkelt människor hur lyckliga de är, eller försöker mäta deras välbefinnande
medicinskt. Det är ett nytt område som är rätt intressant, men i bästa fall tycks det mig vara ett högst inkomplett tillägg till ekonomers befintliga analys. Den kan kanske hjälpa oss att justera den gängse synen på nyttofunktioner, t ex genom att inkorporera att människor känner vällust av att andra har det lika bra, eller dåligt, som de själva—detta är ett exempel på en aspekt som enligt Robert saknas i den makroekonomiska utvärderingen av välfärd. Visar det sig att denna lyckoforskning ger robusta uppdateringar av gängse nyttofunktioner är det definitivt ett steg framåt. Men: det finns många problem med att mäta nytta så här, och vi är långt ifrån robusta slutsatser ännu. T ex är det inte alls uppenbart att människors svar på frågor avspeglar hur de verkligen känner—kanske mår de t ex bättre om de är herre på täppan än om alla andra är lika bra som de är, något de förmodligen inte skulle avslöja i en intervju.

Dessutom är det så att även om det ligger något i att det behövs justeringar av våra nyttofunktioner bör den inte alls leda till en omprövning av den MAKROekonomiska ansatsen. Denna kan ju helt enkelt använda sig av de nya, justerade nyttofunktionerna och fortsätta som vanligt. På så sätt kan vi utvärdera ekonomisk politik aningen bättre och göra aningen bättre prognoser. Men tills vidare, innan vi vet mer, verkar det väl ändå bäst att använda de
insikter som ekonomer hittills kommit fram till i sin mikroekonomiska forskning när vi ska utvärdera ekonomisk politik! Nya rön bör inkorporeras i praktisk välfärdsanalys, men först när de är verkliga rön; det är så vår vetenskap bör framskrida, och vad alternativet skulle vara är oklart. Heathcote’s uppsats, vilken föranledde Roberts inlägg, gör såvitt jag kan se det rimligaste möjliga utifrån vad vi vet idag.

Slutligen: synen ”vi ekonomer kan inte utvärdera nytta” skulle innebära en högst cynisk inställning. Jag säger inte att detta är den syn Robert står för,
men ibland hör man den uttryckas även av nationalekonomer. Hur skulle vi i så fall se på vår forskarroll? Är vi en grupp observatörer som, betalda av staten, har samhället som studieobjekt bara för vårt eget höga nöjes skull, utan att någonsin vilja eller kunna dra en slutsats om vad som är bra eller dåligt? I så fall vet jag inte om nationalekonomer över huvud taget behövs; åtminstone bör de nog inte finansieras av staten. Jag blev själv nationalekonom för att jag hade synen att det går—fastän det är svårt, i vårt fundamentalt samhällsvetenskapliga ämne—att vetenskapligt utvärdera vad som är bra eller dåligt. Jag ser inte att det framkommit skäl att ändra den synen.

Vet ekonomer vad lycka är?

Förra veckan var makroekonomen Jonathan Heathcote på IIES och presenterade en uppsats som handlade om välfärdseffekterna av den ökade inkomstojämlikheten i USA under de senaste decennierna. Han drog slutsatsen att denna utveckling inneburit en ökning av välfärden i bemärkelsen att den genomsnittliga nyttonivån ökat. En av anledningarna till detta är att utbildningspremien ökat, vilket gjort att fler utbildat sig längre och att den totala produktionen därmed ökat.

Hur kom han då fram till detta? Något förenklat gjorde han på följande vis. Han utgår från en mycket stilig och ganska enkel makromodell, estimerar denna modell med hjälp av amerikanska data och räknar sedan ut den genomsnittliga nyttan för alla agenter i modellen före och efter ökningen i ojämlikhet. Häromdagen skrev John Hassler en kolumn i Affärsvärlden som uppmärksammade en uppsats av Chad Jones och Peter Klenow som gör en liknande kalkyl för ett stort antal länder och bland annat kommer fram till att välfärden är nästan exakt lika stor i Sverige som i USA, trots att Sveriges BNP per capita är mycket lägre än USAs.

Men håll nu i era hästar. Brukar vi inte säga att avvägningen mellan kakans storlek och jämlikhet är en politisk avvägning som ekonomer inte har något att säga om? Jo, som jag påpekat tidigare står det så i många läroböcker, men det är ofta inte det vi ekonomer ägnar oss åt i praktiken. Men finns det då verkligen ett vetenskapligt svar på frågan om den genomsnittliga nyttan är större i ett samhälle än ett annat? Jag tvivlar på den saken, även om jag som utilitarist förstås är frestad att svara ja.

Oavsett om man tycker att forskare ska ägna sig åt detta eller inte, så ställer jag mig tvekande till makroekonomernas sätt att försöka räkna på den totala välfärden i samhällen. De makromodeller som används har utvecklats för att på ett så enkelt sätt som möjligt och på ett teoretiskt konsistent vis predicera makroutfall så bra som möjligt. Inget fel i detta, men om uppgiften är att försöka besvara frågan vad som maximerar människors nytta, ja, då är det förstås viktigast att modellerna är realistiska i bemärkelsen att de korrekt beskriver människors upplevda nytta. Då blir enkelhet inte längre än dygd, utan det är bara en så hög grad av realistiskhet man bör sträva efter.

Ett exempel är om människor bryr sig om sin relativa position. Det skulle kunna vara så att detta inte spelar så stor roll för prediktionerna på makronivå, men däremot kommer det förmodligen påverka välfärdseffekterna av ojämlikhet. Jones och Klenow nämner just relativjämförelser i en föredömligt lång lista med invändningar i slutet av uppsatsen. Denna lista illustrerar med all tänkbar tydlighet svårigheten att göra den här typen av välfärdsjämförelser eftersom man skulle behöva ta hänsyn till alla dessa faktorer (och förmodligen många fler).

Det här problemet gäller för övrigt inte bara makroekonomi, utan det dyker alltid upp om man vill uttala sig om välfärdseffekter. Vill vi säga något om välfärd kan vi inte bara fokusera på modeller som ger rätt prediktioner av observerbara utfall, modellerna måste också ge en korrekt förklaring till dessa utfall (en poäng Martin Berlin gjorde i en kommentar till ett tidigare inlägg).

Varför kommunerna inte höjer lärarnas löner

När kommunerna 1991 tog över arbetsgivaransvaret för landets lärare gick lärarna från att ha en arbetsgivare med monopolmakt till att ha 300 lokala monopsonister som arbetsgivare. En möjlighet var att kommunerna därmed skulle börja konkurrera med varandra om lärarna vilket skulle driva upp lönerna. Lärarkårens miserabla löneutveckling tyder dock på att detta inte hänt. Frågan är varför?

En möjlig, eller kanske till och med trolig, förklaring är att medan kommunerna faktiskt agerar som vinstmaximerande monopsonister så agerade staten på annat sätt när den var arbetsgivare. Den huvudsakliga orsaken till denna skillnad står att finna i att avkastningen på utbildning är något som ligger långt fram i tiden och som inte enbart kommer den enskilda kommunen till del. Kommunen själv bär alltså bara en liten del av kostnaden för en försämrad utbildning.

Mer specifikt har kommunen ingen anledning att ta hänsyn till landets framtida lärarförsörjning eftersom detta är något som påverkar landets alla kommuner. Bättre då att maximera nettoavkastningen på det nuvarande lärarbeståndet och låta någon annan ta ansvar för helheten. Ur kommunens synvinkel är det alltså helt rationellt att hålla nere lärarlönerna så mycket som möjligt, precis som att det är rationellt av enskilda fiskare att på gemensamma fiskevatten strunta i fiskebeståndets fortlevnad.

Konkurrensen från friskolorna verkar kunna leda till något högre lärarlöner. Eftersom friskolorna är marginalaktörer i de flesta kommuner och har en budget som bestäms av den kommunala skolpengen är det emellertid knappast troligt att denna konkurrens kommer att leda till en lönenivå som optimerar landets framtida lärarförsörjning. Problematiken belyser den gamla insikten att decentralisering av offentlig verksamhet inte är någon bra idé om det finns stora externaliteter mellan kommunerna.

Att höja lönerna för landets ca 100 000 lärare med 10 000 kronor per månad skulle kosta 18 miljarder kronor om året. En del av detta skulle komma tillbaka i form av skatt så totalt kanske vi pratar om 10-12 miljarder. Huruvida en sådan löneökning är önskvärd eller inte vet jag inte, men det är ett problem att staten i dagsläget saknar verktyg för att driva igenom en sådan löneökning; höjda statsbidrag tenderar ju att hamna lite varstans i den kommunala budgeten.

Kanske är det i detta ljus man ska se regeringens ogenomtänkta förslag om en lärarlegitimation — som ett utslag av frustration. Förståeligt måhända, men i stället för att göra saker och ting värre så borde regeringen angripa problemets kärna.

Varför förlorade Socialdemokraterna valet? Om två år kanske vi får svaret…

I förra veckan deltog jag i en konferens om socialdemokratins kris och förändrade värderingar bland svenskarna som anordnades av bland andra arbetarrörelsens forskarnätverk och Socialdemokraternas kriskommission. Lyckades då jag och de statsvetare och sociologer som var där att förklara varför Socialdemokraterna led ett historisk nederlag i årets val? Nej, egentligen inte. Mest intressant var nog sociologen Stefan Svallfors presentation om handlade om huruvida svenskarnas inställning till välfärdsstaten har förändrats över tid och han presenterade förvånansvärt platta kurvor från de enkätundersökningar han genomfört sedan 1980-talet. Svenskarnas stöd för välfärdsstaten förefaller alltjämt mycket starkt.

Detta är också i linje med det som verkade vara den dominerande synen bland de flesta närvarande — och som också delvis dyker upp i partiets valanalys och Mona Sahlins tal till förtroenderådet. Valet förlorades inte i huvudsak på grund av att väljarna är missnöjda med socialdemokratisk politik, utan för att det varit svårt för socialdemokraterna möta Moderaternas vänstersväng. De två senaste valen har Moderaterna i huvudsak gått till val på att förvalta och utveckla det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget, snarare än att försöka förändra det i grunden. För att bemöta detta krävs ett nytt projekt, en ny politisk gemensam framtidsvision som innefattar alla och inte bara vissa ”svaga grupper”. Innehållet i detta nya projekt och vem som ska leda det tycks dock fortfarande helt höljt i dunkel.

För Socialdemokraterna är det naturligtvis angeläget att skapa sig en bättre bild av varför de tappade så många röster i årets val, men av mer allmänt intresse är förstås att förstå varför Sverigedemokraterna gick så starkt framåt (vilket förmodligen inte  bara beror på avståndet till Danmark). För detta ändåmål finns än så länge bara SVT:s vallokalsundersökning allmänt tillgänglig för forskare. En bättre bild av vad som hände i årets val kanske vi får först när valundersökningen för 2010 blir tillgänglig. Dessvärre delar statsvetarna i Göteborg inte med sig av denna offentligt finansierade undersökning till andra forskare förrän om två år. Detta tycker jag är i det närmaste skandalöst — jämför till exempel med den amerikanska motsvarigheten som kort efter valet görs tillgänglig för alla (inte bara forskare) på webben.

Den som är intresserad av vad som sades under den här dagen kan hitta länkar till SVT:s inspelning och OH-bilder här. Förutom Stefan Svallfors talade bland andra statsvetaren Johan Martinsson om en del resultat från SVT:s vallokalsundersökning och sociologen Orlando Mella om att svenskars främlingsfientlighet verkar vara starkt kopplad till relgion och särskilt islam. Orlando nämnde bland annat att nästan 90 procent av svenskarna tycker att burkor är ”helt eller ganska oacceptabla” i skolan och arbetet, medan motsvarande siffra för vanliga slöjor är 20-30 procent. För egen del talade jag om sambandet mellan etnisk mångfald och omfördelning och min studie tillsammans med Erik Lindqvist om att polariserade länder har mindre stater.

Wikileaks och Pirate Bay; same-same but different

På sistone har Wikileaks figurerat flitigt i media. Fokus har legat på det spektakulära och vaga paralleller har dragits till Pirate Bay. Är det någon skillnad på vad Wikileaks och Pirate Bay gör? Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är svaret både ja och nej (ja, det brukar ju vara det när ekonomer ska uttala sig).

Båda ”tjänsterna” kan sägas vara produkter av teknologiska framsteg som gör det allt svårare att kontrollera och begränsa informationsutbyte. Allt som kan digitaliseras är fantastiskt på så sätt att när innehållet väl har producerats så kan det konsumeras samtidigt av hur många personer som helst och kostnaden för spridning är nära noll (givet den infrastruktur som finns). Därför finns det starka samhällsekonomiska skäl att vare sig begränsa eller ta betalt för sådant material.

I Pirate Bay’s fall så handlar det dock om ”varor” i bemärkelsen att upphovsrättsinnehavaren skapat produkten för att kunna ta betalt av den som senare konsumerar den. Om vetskapen att det i praktiken inte går att ta betalt för sådant man skapar leder till att man väljer att inte skapa så är detta ett samhällsekonomiskt problem. Motsvarande avvägning finns inte riktigt i Wikileaks fallet. Materialet som sprids där är ”information” som inte i huvudsak skapat för att man ska kunna ta betalt för det och således finns inte samma negativa incitamentseffekt.

Dock finns en liknande avvägning att ta hänsyn till. Om politiker, diplomater och andra beslutsfattare ser att det i praktiken inte går att ha förtroliga samtal eller hålla något ”off-the-record” så kommer det naturligtvis att påverka hur de samtalar och försöker komma fram till beslut, och det är inte säkert att det påverkar processen i en ”öppnare” riktning.

Vidare så finns problemet att alla människor aldrig kommer kunna ta del av all information. Detta betyder att frågan inte direkt handlar om i vilken utsträckning alla får (eller inte får) veta mer än tidigare utan om vem som ska bestämma vad som utgör den relevanta informationen. Detta beslut flyttar i och med Wikileaks och liknande från politiker och andra beslutsfattare till ”media” i bred bemärkelse. Om vi tror att konkurrensen inom denna sektor resulterar i att det mest relevanta filtreras fram så är inte detta något stort problem. Tror man däremot att det kan finnas aspekter av denna konkurrens som gör att information publiceras innan man hunnit säkerställa vad som är riktigt, välja den mest relevanta informationen, eller rent av för att man tror att vissa saker säljer mer än andra, så kanske även detta är ett problem som bör diskuteras mer.

Kjoltygets konjunkturcykel

I helgen hamnade jag i en diskussion med några vänner (som inte är nationalekonomer) om huruvida längden på kjolar är kontracyklisk eller procyklisk. Samtliga närvarande framförde till synes rimliga psykologiska förklaringar för båda samband. Som ekonom är det dock naturligtvis frestande att tro att kjolarna är kortare i lågkonjunktur av det enkla skälet att det går åt mindre tyg till en kortare kjol och att dessa därför är billigare. Relationen mellan konjunkturen och kjolars längd verkar vara något av en ”urban myt”, men jag hittade till min förskräckelse ingen forskning om huruvida det är just en myt eller om det faktiskt finns ett sådant samband.

Jag bestämde mig för att reda ut den här saken och hittade lyckligtvis en artikel som har kartlagt kjolarnas längd i Storbritannien och Tyskland mellan åren 1954 och 1990. Artikeln är publicerad i tidskriften Clothing and Textiles Research Journal och förefaller någorlunda gedigen (men har trots det bara fått en citering sen den publicerades 1999). Den diskuterar en del metodproblem när det gäller mätande av kjollängder och drar slutsatsen att det lämpligaste måttet är avståndet från axlar till kjolens nederkant delat på avståendet mellan axlar och anklar. Måttet är baserad på bilder från postorderkataloger.

Bilden nedan visar kjollängden enligt detta mått och tillväxten i Storbritannien mellan 1954 och 1990. Som synes av bilden är det svårt att se något tydligt samband mellan kjollängden och konjunkturen.

En annan vanlig föreställning är att kjollängden snarare är relaterad till börsen och att kjollängden till och med kan användas för att förutsäga börsutvecklingen. Bilden nedan visar FT30-indexet och kjollängdens utveckling i Storbritannien och den tyder återigen på att modets skiftningar inte är relaterade till börsutvecklingen. Det verkar alltså som att vi kan avfärda kjoltygets konjunkturcykel som en urban myt, åtminstone när det gäller Storbritannien.

Den amerikanska Beveridgekurvan

Igår hölls Nobelföreläsningar av årets ekonomipristagare, Dale Mortensen, Peter Diamond och Christopher Pissarides. Intressant var att alla tre valde att visa samma graf över sambandet mellan arbetslöshet och vakanser på den amerikanska arbetsmarknaden.

Grafen (från Robert Shimers webbsidor) visar hur vakanserna föll och arbetslösheten steg under den nuvarande lågkonjunkturens inledning. Denna utveckling är konsistent med en rörelse nedåt längsmed en befintlig s k Beveridgekurva. En sådan utveckling är normal vid ett efterfrågefall i en lågkonjunktur.

Det intressanta med grafen är den avslutande vertikala rörelsen uppåt i grafen. Vakanserna har ökat under det senaste året utan att arbetslösheten har fallit. Denna utveckling tyder på att Beveridgekurvan har skiftat utåt, vilket skulle betyda att arbetsmarknaden har blivit mindre effektiv, dvs att matchningen mellan arbetssökande och lediga arbeten fungerar sämre.

Än så länge är detta förstås endast en hypotes indikerad av ett fåtal datapunkter. Men det finns tänkbara förklaringar till en sämre fungerande arbetsmarknad. En sådan fördes nyligen fram av Adam Posen vid ett seminarium anordnat av SNS. Att amerikanska hushåll är beredda att flytta från regioner med hög arbetslöshet brukar anges som en viktig förklaring till att den amerikanska arbetsmarknaden tidigare har varit mer effektiv än de europeiska arbetsmarknaderna. Men enligt Posen har det kraftiga fallet i amerikanska huspriser medfört att rörligheten nu har minskat eftersom hushållen i de värst drabbade regionerna inte har råd att sälja huset och lösa in sina bolån. Om hans förklaring stämmer kan vi vänta oss hög amerikansk arbetslöshet tills det skett en återhämtning (kanske med hjälp av högre inflation) av fastighetspriserna.

Skolvalet ingen förklaring

Det påstås både det ena och det andra i och med den nya PISA-undersökning som presenterades igår. Vad resultatnedgången beror på är svårt att ge ett enkelt svar på även somliga anser förklaringen vara uppenbar. En pedagog från Malmö anser exempelvis att det fria skolvalet är boven i dramat: när motiverade och högpresterande elever lämnar en skola presterar de som blir kvar sämre.

Argumentet låter bestickande och skulle även kunna anföras som stöd för att en allmän segregation ligger bakom resultatnedgången. Problemet med denna förklaring är emellertid att alla elever presterar allt sämre i den svenska skolan. Om ökad segregation vore en huvudförklaring så borde rimligen de högpresterande eleverna prestera bättre när de i allt högre grad omges av duktiga och högpresterande elever. Men så ser det alltså inte ut.

Att det fria skolvalet skulle vara en huvudförklaring till den allmänna nedgången förefaller intuitivt orimligt då bara drygt 10 procent av högstadieeleverna går på friskolor. Inte heller pekar någon studie på att resultaten i en kommun försämras av att andelen friskoleelever ökar. Forskningen tyder på det motsatta även om de positiva effekterna både verkar vara små och kortsiktiga.

Förklaringen bör alltså sökas på annat håll (kanske här). Det är helt ok att inte veta och det är helt ok att ha fel när gäller komplicerade frågor som denna. Däremot är anmärkningsvärt att forskare i utbildningsvetenskap bortser från elementära fakta och välkända forskningsresultat när de uttalar sig om vad skolans problem är.

DN1, SvD12, SDS, Exp