Vem får ekonomipriset 2011?

Traditionsenligt genomför vi nu årets omröstning om vem som kommer att få Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (tyvärr utan Eva Mörks deltagande eftersom hon numera sitter i priskommittén). Omröstningen avslutas dagen innan priset tillkännages, dvs söndagen den 9:e oktober.

Grekland bör lämna euron!

DN Debatt och SvD Brännpunkt argumenterar idag Mats Persson respektive Harry Flam för att Grekland bör behålla euron. Både Mats och Harry påpekar att ett utträde inte löser Greklands underliggande problem. Grekland måste se till att få in mer skatteintäkter och strama åt utgifterna även efter ett utträde. Dessutom ger ett utträde i sig upphov till enorma kortsiktiga problem när en ny valuta ska införas och skulder, tillgångar och kontrakt på något sätt ska omvandlas till den nya valutan.

I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas menade jag trots detta att Grekland bör överge euron. Mina skäl var två. För det första tyder erfarenheterna från Argentina 2001-2002 på att de kortsiktiga problemen inte behöver få katastrofala konsekvenser på något års sikt.

Under några mycket turbulenta månader mellan november 2001 och januari 2002 ställde Argentina in betalningarna på sin statsskuld och övergav sedelfondens fasta koppling till den amerikanska dollarn. Argentinas BNP föll med drygt 10 procent under 2002 och arbetslösheten steg med några procentenheter till 22 procent. Men redan nästa år hade ekonomin inlett en snabb återhämtning (se figur nedan). Tillväxten var runt 9 procent varje enskilt år 2003-2007. Samtidigt föll arbetslösheten ner mot 8 procent.

Mitt andra skäl för att Grekland bör lämna euron är dock viktigare och inte relaterat till Greklands väl och ve. Jag skrev att de grekiska problemen är för omfattande för att kunna hanteras med garantier eller andra stödåtgärder utan att ge upphov till omfattande framtida incitamentsproblem.

För att stabilisera de europeiska ekonomierna krävs nu omfattande garantier av statsskulder samt kapitalinjektioner i banksystemet. Dessa insatser skapar tydliga incitamentsproblem både för ländernas finanspolitik och bankernas riskstrategier. Incitamentsproblemen kanske kan begränsas av nya regelverk, men detta blir svårt om stöden blir alltför omfattande till ett land som har manipulerat sin ekonomiska statistik och under en lång tidsperiod missköt sina offentliga finanser så kraftigt som Grekland.

Real BNP (index) i Argentina (1990-2011) och Grekland (2000-2011).

Lär av pedagogiska australiska ekonomer

Häromdagen gjorde jag en planlös sökning efter uppsatser på det lite udda temat ”fördelning och beskattning av livsinkomster”. Till min förvåning kom flera av träffarna från en och samma tidskrift: Australian Economic Review. Men det rörde sig huvudsakligen inte om traditionella forskningsartiklar, utan korta introduktioner till olika ämnen publicerade i en sektion kallad ”For the Student”.

Efter att ha tittat igenom ett antal nummer av AER (!) framstår detta som en guldgruva för studenter. Här är några exempel på artiklar i “For the Student”:

Enligt en av författarna till några av dessa artiklar, professor John Creedy, är dessa studenttillvända texter generellt sett mycket populära med höga nedladdningstal. Jag är inte förvånad.

Flera texter har en australisk prägel och jag tror därför att det skulle vara ytterst givande om även vår egen Scandinavian Journal of Economics skulle införa en motsvarande “For the student”-sektion. Även Ekonomisk Debatt skulle kunna innehålla liknande artiklar. Sådana sektioner förefaller vara förhållandevis billiga sätt att stärka SJE:s och ED:s ställning bland svenska och nordiska ekonomer, samtidigt som våra studenter tillförs matnyttiga texter i allehanda ämnen.

Förtroenderådets förtroende

DN Debatt skriver idag ett antal medlemmar i SNS förtroenderåd, däribland Daniel och jag, att sättet SNS hanterat diskussionen kring rapporten Konkurrensens konsekvenser är oacceptabelt.

Du sköna nya internetdemokrati

Storbritanniens premiärminister David Cameron

Demokrati är en grundpelare i det civiliserade samhället, men ännu debatteras hur demokratin ska organiseras. Konstitutionella ekonomer utreder om majoritetsval eller proportionalitetsval är effektivast, medan andra lyfter fram direktdemokratis förtjänster. I Storbritannien har premiärminister David Cameron lanserat en form av internetdemokrati som öppnar upp för nya alternativ.

Som en följd av förtroendekrisen för brittiska politiker vill Camerons involvera medborgarna mer aktivt i den parlamentariska demokratin genom sin vision om “The Big Society”, där stat och medborgare ska föras närmare varandra. Ett instrument för detta är så kallade e-petitioner (e-petitions). En e-petition är ett upprop i valfritt ämne som varje medborgare kan föra upp på parlamentets webbplats och som ligger kvar i ett år.

Det som gör e-petitionerna intressanta är Camerons löfte att de e-petitioner som får minst etthundratusen gillanden från andra medborgare ska behandlas i parlamentets underhus. Hittills har tusentals e-petitioner lagts upp, men fördelningen av röster är skev och endast två har hittills passerat gränsen för behandling. Här är top tio:

  1. De dömda efter upploppen i London ska mista rätten till alla former av understöd från samhället (246 532 röster)
  2. Alla dokument från läktarkatastrofen på Hillsborough 1989 ska offentliggöras (139 071)
  3. Billigare bensin och diesel (92 721)
  4. Inför finansiell utbildning i läroplanen (73 167)
  5. Höjning av offentliga och privata pensioner (54 780)
  6. Håll folkomröstning om brittiskt EU-utträde (31 845)
  7. Lag om att Formel 1 ska sändas kostnadsfritt på TV (29 900)
  8. Förbudet mot dödsstraff ska stå kvar (29 619)
  9. Rädda medierna — begränsa ägarkoncentrationen (25 105)
  10. Återinför dödsstraffet (21 156)

Längre ned på listan blir förslagen brokigare, och de flesta som fått röster är seriösa. Tyvärr även e-petitionerna “Stoppa massinvandringen” (5084 röster)  “Återinför hängning” (3360 röster) och “Se till att fängelse betyder fängelse – vatten och bröd ska det vara!” (818 röster).

Framtidens demokratier kommer säkerligen ha olika former av internetinslag, men kritiskt är att smarta lösningar utarbetas som borgar för att bidraget blir konstruktivt. Kombinationen kortsiktiga, egenintresserade politiker och internetdemokrati känns inte alldeles betryggande.

SNS och särintressena

Det stormar rejält kring SNS i efterspelet av boken Konkurrensens konsekvenser som jag och Jonas skrivit om tidigare här, här och här på Ekonomistas. Att boken väckt känslor råder det knappast någon tvekan om, inte minst med tanke på alla de kommentarer som våra inlägg gett upphov till. Frågan är om SNS har klarat av att stå upp i den stormen. I går sa både SNS forskningschef Laura Hartman och dess rådgivare i forskningsfrågor Olof Petersson upp sig.

Själv har jag under många år följt SNS verksamhet och också medverkat i bland annat SNS Välfärdsråd 2008 och sitter sedan 2009 i dess Vetenskapliga Råd. Under åren har jag inte alltid hållit med i de slutsatser som har lagts fram i diverse SNS-rapporter, men jag har uppskattat att de har haft en ambition att göra forskningsresultat tillgängliga för allmänheten och att det som jag har upplevt har rått en öppen debatt på diverse seminarier. En av de personer som jag har uppfattat som drivande i detta har varit Olof Petersson som med en genuin nyfikenhet och öppenhet har tagit sig an både stora och små frågor. Jag var också mycket positiv när Laura Hartman anställdes som forskningschef och trodde att nivån på SNS-rapporterna i och med detta skulle höjas ytterligare ett snäpp.

Det är därför med sorg som jag ser hur allt detta håller på att rasa ihop. Laura Hartman som blivit påhoppad på diverse ledarsidor och bloggar har inte, som jag har förstått det, tillåtits att gå ut och ta debatten, vilket är mycket upprörande. SNS, som tidigare inte tvekat att gå ut och försvara sina rapporter (se t ex Anders Vredins försvar av välfärdsjobb), backar när medlemmar som representerar särintressen protesterar mot slutsatserna.

Jag själv och många forskare i min närhet ifrågasätter nu vårt framtida SNS-engagemang. Själv har jag bestämt mig för att ge SNS VD Anders Vredin en chans att ge sin bild av vad som egentligen hänt innan jag fattar mitt beslut. Dock vill jag redan nu ge mitt fulla stöd och respekt till Laura och Olof som har följt sina inre forskarröster och visat stor integritet.

Var är statsvetarna?

Världsekonomin har under de senaste månaderna dominerats av en amerikansk budgetkris och en europeisk skuldkris. Men dessa kriser har knappast orsakats av bristande nationalekonomiska insikter. Alla inser att offentliga inkomster och utgifter måste balanseras på sikt. Ekonomer har länge påpekat bristerna i valutaunionens stabilitets- och tillväxtpakt. Lars Jonung och Martin Larch sammanställde 101 förslag på förbättringar av pakten, samtliga presenterade före år 2006.

Ekonomer har också påpekat att utvecklingen för de offentliga finanserna i USA och många europeiska länder inte är långsiktigt hållbar. Många länder har tillåtit budgetunderskott och växande statsskulder i relativt goda tider, och de har inte anpassat sina pensions- och vårdsystem för att hantera åldrande befolkningar. Bland många exempel kan EU-kommissionen nämnas, t ex denna rapport från 2006 där de påpekar att den offentlig-finansiella utvecklingen i många europeiska länder är ohållbar och mycket riskabel.

Det saknas inte heller insikter om hur budgetproblemen i USA och skuldproblemen i Europa bör hanteras. De problem som gett upphov till kriserna och som medfört att beslut om tillräckligt kraftfulla åtgärder nu uteblir måste istället beskrivas som huvudsakligen politiska. Trögheten att få igenom reformer i USA, Grekland och inom valutaunionen beror på att ländernas regeringar inte kan, vill eller vågar stöta sig med andra maktcentra som opposition eller opinion. Det finns visserligen nationalekonomer som forskar om politisk ekonomi och som har tankar kring detta, men det vore rimligt att även statsvetarna har egna bidrag till denna angelägna diskussion.

Några frågor som nu behöver belysas är: Varför har inte en bättre politik kunnat implementeras? Hur ska den politiska processen och det europeiska samarbetet förändras för att vi i framtiden ska få se en bättre politik? Varför kan Lettland men inte Grekland implementera kraftiga åtstramningspaket? Vad händer i Grekland om landet tvingas ut ur valutaunionen? Vad händer i Tyskland om stöden till Sydeuropa upplevs som allt för generösa eller om ECB börjar tillåta högre inflation? Vad händer med den europeiska unionen om flera sydeuropeiska länder tvingas ut ur valutaunionen?

Vilken succé!

Årets upplaga av den svenska nationalekonomiska konferensen blev enligt flertalet bedömare en stor succé. Gallringen bland de inskickade bidragen hade varit hård vilket ledde till en hög vetenskaplig kvalitet. Själv blev jag inte besviken på en enda session, vilket hör till ovanligheterna på breda och områdesövergripande konferenser som denna. Om man fortsätter att satsa på hög vetenskaplig kvalitet så kommer man att åka till den årliga konferensen av nyfikenhet, vilket är en betydligt bättre drivkraft än pliktkänslan.

Om man ska lyfta fram några enskilda studier, så fann jag Andreas Madestams uppsats om hur firandet av fjärde juli under barndomen gör amerikanerna mer republikanska särskilt spännande. För att identifiera denna effekt utnyttjas variation i regnfall under uppväxten och författarna finner att fler regnfria nationaldagar gör en mer republikansk och dessutom mer benägen att rösta. En annan kul uppsats (ej online) presenterades av Katarina Nordblom som visade att benägenheten att yrka på skatteavdrag ökar markant när man fått kvarskatt att betala. Detta tyder på att folk i allmänhet lider av förlustaversion vilket är intressant då den mikroekonomiska standardteorin säger att det inte ska finnas något sådan samband.

Vice Riksbankschef Lars EO Svensson höll ett intressant föredrag om penningpolitiken i USA (bra, enligt LEOS) och i Sverige (dålig). Helt invändningsfri var dock inte presentationen och flera i publiken oroar sig nog mer för kreditförluster i bostadssektorn är vad Svensson verkar göra. Eftersom förtroendet för de makroekonomiska modeller Riksbanken arbetar med inte är hundraprocentigt (se t ex Martins och Roberts inlägg), så är hänvisningar till vad modellerna visar inte alltid helt övertygande.

Om man ska kritisera något så var den panel om privat tillhandahållande av offentligfinansierade välfärdstjänster som jag själv deltog i en aning tam. Just i år hade det nog varit på sin plats att diskutera den europeiska skuldkrisen snarare än den ständigt närvarande frågan om välfärdssektorns utformning. På det stora hela var dock konferensen en stor framgång och vi ser med spänning fram emot nästa års upplaga.

Röster om greklandskrisen

Det fattas inte många beslut om hur Greklands skuldkris ska hanteras. Däremot produceras det en mängd förslag på lösningar. Låt mig kommentera tre förslag från förra veckan, av The Economist, Jeffrey Sachs samt Willem Buiter.

The Economist förespråkar att den grekiska skulden skrivs ner kraftigt men att Grekland ändå ska stanna i eurosamarbetet. ECB måste sedan träda in för att backa upp dels övriga länders statsskuld dels den bankakut som måste inrättas för att ta hand om de banker som inte klarar en grekisk skuldnedskrivning.

Willem Buiter och en kollega landar i en liknande slutsats efter att först ha analyserat flera olika handlingsalternativ. I Financial Times verkar Jeffrey Sachs förespråka en ännu tydligare bail out av Grekland och dess banker, även denna gång med uppbackning av ECB.

I ett tidigare inlägg (ECB måste visa vägen ut!) föreslog även jag att den grekiska skulden ska skrivas ner kraftigt samt att ECB ska backa upp en garanti för statsskulder och en europeisk bankakut. Men till skillnad från de tre förslagen ovan försökte jag även belysa kopplingen mellan kortsiktig krishantering och långsiktiga moral hazard-problem.

För det första menade jag att Grekland bör tvingas lämna eurosamarbetet. Detta dels för att det förmodligen gynnar grekerna på lite sikt, men främst för att visa att det finns gränser för hur statsfinanserna får hanteras inom valutaunionen. Ett grekiskt utträde skulle medföra stora problem i Grekland under en övergånsperiod, och andra länder bör på olika sätt hjälpa Grekland under denna period. Även på de finansiella marknaderna i hela Europa skulle dramatiken bli stor. I samband med utträdet måste därför omfattande stödåtgärder presenteras. Dessa ska inkludera ett garantiprogram för kvarvarande statsskulder och en europeisk bankakut, i bägge fallen med obegränsad uppbackning från ECB.

Dessutom menar jag att statsskulder inte ska garanteras rakt av. De spekulanter (tyska och franska banker? svenska pensionsfonder?) som har köpt billiga italienska och portugisiska statsobligationer skulle gynnas mycket kraftigt om ECB ställde ut en fullständig garanti för återbetalningen av dessa. På något sätt bör man se till att de som spekulerat i denna utveckling inte gynnas allt för mycket. En lösning kan vara att skriva ner värdet på skulden även för vissa länder som stannar i eurosamarbetet, och vars återstående skuld sedan får en garanti.

Vidare bör länderna även tvingas betala någon sorts avgift för att få ECB-garantin. På så sätt upprätthålls vissa incitament för länderna att få ner skulden och underskotten.

The Economists förslag skulle nog medföra en gynnsam utveckling för de flesta länderna på kort och medellång sikt, men förslaget skapar alltså en del långsiktiga problem som måste hanteras.

Tysk professor ger euron högst fem år till

Hans-Joachim Voth, professor vid UPF

I en frispråkig och läsvärd intervju i Spiegel international beskriver den tyske nationalekonomen och professorn vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, Hans-Joachim Voth, varför euron var en dålig idé från början och att farhågorna inför ett avskaffande är överdrivna:

I believe that the consequences of ending the euro have been overstated. Not every dumb economic idea needs to be defended to the bitter end. Europe is infinitely more than the European Union, and the European Union is infinitely more than the euro.

När euron infördes fanns förhoppningar om att medlemsländernas ekonomier skulle blir alltmer likartade och därmed minska det problem som en gemensam penningpolitik i olikartade länder innebär. Men idag vet vi att någon sådan konvergens knappast uppstått och tillväxten i vissa euroländer har enligt Voth varit bubbelartad.

På frågan om varför han tycker euron var en sådan dum idé svarar Voth:

Because, at its core, it is a bad solution for a nonexistent problem — a political object of prestige with massive economic disadvantages. Everyone thought the common currency would cause all of the structural differences in the euro-zone countries to automatically disappear. But, after 2000, the low interest rates in the euro zone artificially fuelled growth in the weaker countries and caused real estate prices to skyrocket. This kind of speculative bubble is fun while it lasts. But every party comes to an end eventually. And then comes the rude awakening: Growth slows down, and unemployment rises. Since the banks have given out too many loans, they become a brake on growth. This causes an increase in the structural divergences that were actually supposed to decrease. The euro can’t survive for long without having much more redistribution between richer and poorer member countries or much more flexible economies. And neither of those things is politically feasible.

Politiska faktorer förhindrar också en lösning på problemen för de skuldsatta länderna. Väljarna och fackföreningarna ställer helt enkelt inte upp och politikerna klarar inte av att genomföra de reformer som krävs. Voth hänvisar till sitt hemland sedan tio år, Spanien, där regeringen Zapatero mitt under brinnande kris 2009 inte lyckades reformera ekonomin tillräckligt alltmedan lönerna steg med 4.3 procent. På frågan om varför Tyskland kunnat klara sig sedan 2000 men inte Spanien svara Voth:

In Germany and even in the Netherlands, the unions are fairly reliable when it comes to cooperating, and governments in both countries can expect to have consensus. This consensus-based solution doesn’t exist in Spain. Here, you don’t have a union movement like the DGB (German Confederation of Trade Unions), which accepts that one can’t distribute more than one makes. We need to start taking the cultural differences in the EU seriously. Spaniards just aren’t like the Dutch, and Greeks are not Germans.

Vad är då framtiden enligt Voth? Svaret är en tillbakagång till valutorna före EMU. För Tyskland, Frankrike och andra nordeuropeiska länder vore en ny växelkursmekanism likt ERM en god idé. Även de sydländska länderna skulle tjäna på detta när deras konkurrenskraft stärks. Det vore intressant att höra vad beslutsfattarna och deras rådgivare har att säga om detta.