Incitamentsriktiga elstöd

De flesta tycks vara överens om att den kommande vinterns förväntat höga elpriser kommer kräva någon sorts ekonomiskt stöd till konsumenter. Frågan är bara hur stödet ska utformas. Det förekommer många förslag och det är inte alltid lätt att förstå poängen med just en specifik utformning. Att kunna förklara dessa skillnader är sannolikt viktigt för allmänhetens acceptans kring det stöd som införs så därför ska jag här försöka förklara åtminstone en viktig princip från grunden.

Jag ska från början vara mycket tydlig med att all ära för att presentera det här förslaget på ett pedagogiskt sätt ska gå till Benjamin Moll på LSE som skrivit om detta i ett inlägg på Twitter. Den diskussion som förts där är i sin tur grundad på en tysk debatt om hur gaskonsumtionen bäst subventioneras, men principerna är exakt de samma för elkostnadsstöd.

Grundfrågan som diskuterats handlar om vad som är bäst, ett pristak där konsumenter kompenseras för alla kostnader över ett visst pris/kWh, eller en klumpsumma som på något sätt är kopplad till historisk (eller normal) konsumtion. Jag ska här försöka förklara varför det senare är att föredra av två viktiga, sammankopplade, skäl. Det första är att klumpsumman ger incitament att spara el på ett sätt som fullt ut reflekterar de förväntat höga marknadspriset. Det andra är att detta kan få elkonsumtionen att sjunka så mycket att elpriset och den totala kostnaden för hushåll och stat inte blir så hög som i avsaknad av en incitamentsriktig kompensation.  

Låt oss börja med att illustrera några utgångspunkter i ett enkelt diagram. Först jämför vi kostnaderna av olika mycket elförbrukning mellan säg 0 och 20 000 kWh/år vid två olika (genomsnitts)priser; före elkrisen 50 öre/kWh och under elkrisen 2,50 kr/kWh. Det här resulterar inte oväntat i linjära samband där elkostnaden för varje kWh går upp med 50 öre respektive 2,50 kronor som visas i diagrammet nedan. Där kan man till exempel läsa av att för ett hushåll som förbrukar 10 000 kWh/år betyder detta en kostnadsökning på 20 000 kronor (skillnaden mellan 5000 kronor före och 25 000 kronor under elkrisen). Antag nu att vi vill hjälpa hushållen så vi sätter ett pristak på 1,50 kronor. Med andra ord subventioneras varje kWh med 1 krona, vilket förstås resulterar i en linje mitt emellan de två andra linjerna där hushållet som förbrukar 10 000 kWh får en subvention på 10 000 kronor (10 000 kWh gånger skillnaden mellan marknadspriset och pristaket, i det här fallet 1 krona). De skulle alltså betala 15 000 med pristaket istället för 25 000 utan subventionen.

Vad är problemet med denna typ av subvention? Huvudproblemet handlar om att incitamentet att spara el på marginalen inte blir det samma som om man tvingades möta marknadspriset. Om man skulle gå från 10000 kWh till 9000 kWh så skulle detta leda till en besparing på 2500 kronor om man betalade det ”sanna” marknadspriset. Med subventionen blir det istället bara en besparing på 1500 kronor (från 15000 kr till 13500 kronor med ett pristak på 1,50) eftersom staten täcker upp mellanskillnaden. Denna marginaleffekt gäller på alla nivåer, varje besparing som sänker den verkliga kostnaden med 2500 kronor ger bara 1500 kronor för hushållet eftersom staten kompenserar resten (och ju generösare pristak desto mindre blir incitamenten att spara).

Så hur ska vi göra för att kompensera på ett sätt som bibehåller incitamenten? Jo, så här: Sätt ett ”förbrukningsmål” på säg 80 procent av tidigare konsumtion (dvs. spara 20%). För hushållet med 10000 kWh blir det alltså 0,8 x 10000 = 8000. Multiplicera sedan detta tal med marknadspriset minus det tänkta pristaket. I det här fallet blir det alltså 2,5 kr – 1,5 kr = 1 kr. Denna klumpsumma betalas ut till hushåll som tidigare konsumerat 10000 kWh. 

Generellt kan stödet beskrivas som: 

X = ”elkonsumtionsmål” * tidigare (normal) konsumtion

Y =   marknadspris – subventionerat pris vid pristak

Transferering till hushållet = X * Y

Anledningen till denna formulering är att vi vill jämföra samma ambitionsnivå på subventionen mellan de två sätten (pristak jämfört med klumpsumma). Nivån på ”målet” (i X-komponenten) kommer ge punkten där de två sätten ger precis samma summa till konsumenten, medan skillnaden mellan marknadspris och pristakets nivå (Y-komponenten) ger ett mått på ambitionen i hur mycket av marknadspriset man vill kompensera för. Tittar man på denna formel ser man att den alltid kommer att ge en klumpsumma för varje nivå av tidigare (eller normal) elkonsumtion (givet att man sätter sparmål och pristaksnivåerna lika förstås). Nivåerna kan man förstås diskutera men det finns ett viktigt allmänt resultat av att göra så här som kan illustreras i en bild som liknar den ovan.

I den här figuren utgår vi ifrån hushållet med en normalkonsumtion på 10000 kWh och så tittar vi på skillnaden i de två olika subventionerna, pristak respektive klumpsumma enligt formeln ovan. Om hushållet får en klumpsumma på 8000 kronor så betyder det en kostnadssänkning på alla nivåer med 8000 kronor. Vad händer då med incitamenten att spara el? Om man går ifrån 10000 kWh till 9000 kWh så sparar man (25000 kr – 8000 kr) – (22500 kr – 8000 kr) = 2500 kronor, alltså precis samma besparing som om hushållet mötte det sanna höga marknadspriset. Detta gäller på alla nivåer. Incitamenten att spara blir precis de samma som om man betalade det höga marknadspriset (lutningen, alltså den marginella kostnadsförändringen, är densamma för linjen utan subvention och linjen med det incitamentsriktiga bidraget). 

Om man jämför de två typerna av stöd så ser man fördelen med detta. På alla nivåer över sparmålet föredrar hushållet pristaket. Den som inte sänker sin konsumtion alls (från den här nivån) får med pristaket en kostnad på 15000 istället för 25000, alltså ett stöd på 10 000 kr, jämfört med 8000 kr. På alla nivåer över sparmålet gynnar man alltså personer som inte sänker elkonsumtionen relativt mer genom att ha ett pristak jämfört med en klumpsumma. Vid den nivån som man sätter som ”sparmål” kommer kostanden för hushållet vara precis lika (de två linjerna skär varandra precis vid 80% av tidigare konsumtion) medan de som lyckas spara ännu mer gynnas relativt mer ju mer de sparar. På så sätt blir klumpsumman mer och mer generös (relativt ett pristak) ju mer el man sparar.

Från ett budgetperspektiv kanske man vid första anblick skulle tro att en klumpsumma potentiellt kan bli mer kostsamt jämfört med ett pristak. Det är dock inte troligt. För varje hushåll som ligger kvar på en elkonsumtion över 80% av tidigare nivå kostar klumpsumman mindre för staten jämfört med ett pristak. Det är bara för alla som kommer under denna nivå som klumpsumman är relativt dyrare. Men om många lyckas uppnå detta så sänks även marknadspriset. Som Energiforsk mycket förtjänstfullt förklarat kan även relativt små besparingar leda till att priserna går ner mycket och det skulle betyda mer för hushållens kostnader än subventionerna i sig. Därför att det mycket viktigt att de subventioner som införs inte minskar incitamenten att spara el.     

Självklart måste man fundera på både kostnader och nivåer för att utforma detta på ett bra sätt och det kan också finnas skäl för ytterligare subventioner till de med riktigt små marginaler. Man måste också noga fundera på hur man bestämmer den ”normala” förbrukningsnivån, speciellt givet att många gjorde besparingar redan förra året. Men principen borde vara klar. Det här är rätt sätt att utforma elstödet.

Foto av i am adventure, Fotolicens köpt 2022-09-23 och nedladdat från Shutterstock av Stockholm Institute of Transition Economics (SITE) konto (ID: 329593300).

Comments

  1. Mattias Sundemo says:

    Tack Jesper!

    En fin genomgång som tydligt visar på hur en genomtänkt kompensation skulle kunna genomföras. Svenska kraftnäts förslag (som presenterades efter detta inlägg publicerades) har en del gemensamt med förslaget du presenterar ovan.

    Likt ditt förslag utgår SKN från referensåret 2021-2022. Eftersom förra omgången elkompensation lämnade en hel del övrigt att önska i termer av kloka incitament är det trots allt inte optimalt (i förra omgången hade stora kategorier elkunder faktiskt incitament att öka sin förbrukning upp till 2000kWh/månad). Samtidigt är det nya förslaget ett klart fall framåt i termer av vettiga incitament. Svenska kraftnäts förslag brottas dock med att pedagogiskt förklara varför vi ska kompenseras för 2021-2022 igen (!). Dessutom saknas flexibilitet i systemet. Om elpriset (mot förmodan) blir runt referenspriset på 75 öre innebär förslaget en helt onödig och orimlig förmögenhetstransferering till de som bor i hus (i praktiken är de ju vi som får pengar att tala om). Nu är det kanske inte så troligt att priset blir så lågt, men det vet vi inte säkert än. Blir priset under december istället uppåt 10kr /kWh är det troligt att det kommer att krävas ytterligare krisåtgärder ovanpå den redan existerande kompensationen.

    Båda dessa problem hade kunnat undvikas med ditt förslag ovan, (även om det i det hypotetiska och inte särskilt troliga fallet 10kr/kWh naturligtvis blir rejält dyrt för staten). Själv hade jag velat se att förslaget kompletterades med någon typ av inkomsttak. Det finns trots allt gott om relativt rika människor i hus som gott kan betala själva (men det kan man tycka olika om naturligtvis).

    Du tar också upp rapporten från Elforsk som visar på att även relativt små besparingar gör mycket för marknadspriset (kanske är det därför elpriset inte hittills skenat så mycket som en del bedömare förutspådde?). Ur det perspektivet finns en annan poäng: samhällsnyttan av energieffektivisering går utöver incitamenten som direkt skapas av rådande prissignaler (om du minskar din elkonsumtion är det bra även för mig och alla andra). Jag funderar på om det ur detta perspektiv inte borde vara rimligt att rikta någon särskild åtgärd mot just energieffektivisering? Vad tänker du om det?

    • Jesper Roine says:

      Tack för din kommentar Mattias! Jag tror att du har helt rätt i att det kan finnas ytterligare anledningar att kompensera energieffektivisering ytterligare. Min poäng är precis som du säger begränsad till att om man ska kompensera så ska man följa en ”do no harm” princip, och göra det på ett sätt som inte tar bort individuella incitament att spara. Men jag tror precis som du att den verkligt stora besparingen kommer av att vi kollektivt lyckas spara så mycket som möjligt och att det i den bemärkelsen finns ytterligare en positiv externalitet som man kan vilja stödja. Förslag på utformningar i den riktningen tycker jag vore väldigt intressanta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: