I går eftermiddag lyssnade jag på Chicago-ekonomen Francesco Trebbis presentation av en uppsats om den amerikanska bolånekrisens politiska ekonomi. Det är väldigt sällan som akademiska forskningsseminarier är så aktuella. Trebbi med medförfattare fokuserar på politikernas roll i bolånekrisen. Från politiskt håll försökte man på olika sätt göra det lättare för fler att låna och köpa bostad, t.ex. genom lagar med fanatasieggande namn som American Dream Downpayment Act. Trebbi med medförfattare visar bland annat att politiker som stödde en annan liknande lagstiftning tenderade att representera distrikt som fått mer valkampanjbidrag från bolånebranschen.
Det är förstås svårt att få en klar bild av hur stor roll de politiska initiativen spelade för bostadsbubblan som i sin tur ledde till den globala finanskrisen (vilket Jonas pedagogiskt förklarat tidigare). Däremot står det klart att politiker i USA vill att fler ska äga sin bostad. Denna målsättning finns även inom den svenska politiska högern, vilket bland annat visat sig genom ett ivrigt påhejande av bostadsrättsombildningen, men den finns också inom socialdemokratin (vilket en gång yttrade sig i egnahemsrörelsen).
Men bör verkligen staten uppmuntra bostadsägande? Utgångspunkten bör väl vara att beslutet att äga eller hyra bör ligga hos den enskilde om det inte finns goda skäl att ingripa. Talar inte mycket för att svenskars sparande i alltför stor utsträckning sker i den egna bostaden? Väldigt få har stora förmögenheter utöver huset de bor i. Det är väl inte särskilt klokt att — ofta med hög belåning — satsa allt på ett kort i form av en enda tillgång? Bolånekrisen i USA illustrerar ju också att bubblor i bostadspriser verkar vara tämligen återkommande och att detta kan slå väldigt hårt mot enskilda hushåll. Det är lätt att snabbt bli fattig på en bostadsmarknad som kan gå ned 20 procent på bara några månader (och mer är väl att vänta).
Jag tycker en rimligare politik vore att underlätta för folk att hyra sin bostad — eller åtminstone se till att valet mellan att äga och hyra görs någorlunda “neutralt”. Idag försämras möjligheterna att hyra sin bostad väsentligt av hyresregleringen: det är svårt att få en hyresrätt i attraktiva områden, när man väl har en hyresrätt är det ofta krångligt att byta den, och det byggs väldigt få nya hyresrätter (SvD: I II). Det är ju inget som hindrar att hyrestagare sparar på andra sätt i bostäder. Är man orolig att inte “hänga med” på en skenande bostadsmarknad kan man ju alltid investera i aktier i fastighetsbolag (även om det förmodligen blir svårt att övertyga en bank om att få lån för att göra detta).
Ekonomistas 
Den svenska 90-talskrisen är väl också ett bra exempel här. Det var ju inte bara kreditavregleringen som var problemet, det fanns ju också möjlighet att göra stora avdrag för räntebetalningar. På så vis var realräntan negativ långa perioder under 80-talet, och det har den väl varit då och då i USA också under senare år.
Håller med Robert, slæpp på den mærkliga hyresregleringen och infør något annat skydd før hyrestagaren så att førhandlingsmakten blir någorlunda jæmbørdig.
Det ær dock svårt att gøra detta. Borgarna vågar inte med tanke på att många insiders blir arga. Istællet væljer de att køpa ut insiders, det ær ju billigare politiskt. I borgarnas strategi antar jag ligger att man vill att så många mænniskor som møjligt æger før att på så sætt få røster under en lång tid framøver. Hur mycket mark till hyresrætter upplåts i Danderyd och kommer kommunen nånsin bli rød?
Lika starkt ær incitamentet før socialdemokraterna, då hyresrætter med reglering generererar væljare før lång tid framøver, eftersom de som bor dær subventioneras.
Hur kunde då socialdemokraterna bejaka egnahemsrørelsen så? Kanske ligger svaret i versen i internationalen som inte så ofta sjungs ” under skatter digna ner” som tyder på en liten annan tid i termer av hur vænstervæljare uppfattade rådande ordning och konkurrens.
Bjørn Tyrefors
Redan på trettiotalet anmärkte en sympatisk högerman att arbetarnas nya fina egnahem i Kolsva var bra, men att det fanns en ekonomisk risk om de måste flytta om det blev en kris vid bruket. Och det är ju ganska givet: det är sällan det finns gott om jobb och gott om billiga bostäder samtidigt på samma ställe. Fallerar jobben på en mindre ort faller sannolikt huspriserna, och då är det inte kul om man skall sälja kåken och försöka flytta till en expansiv ort med jobb.
Det är ju verkligen ett problem att binda upp sig på det sättet vare sig det rör sig om egnahem eller bostadsrätter. Om bindningen kombineras med skulder kan det bli ännu värre. Många som äger sina bostäder har ju stora lån och då är det fråga om vem som verkligen är ägare – den som bor i bostaden eller banken? Den förmögenhet som bostadsrättsinnehavarna sitter på kan upplösas illa kvickt när det krisar till sig i ekonomin.
Det är bättre med en vettig politik för hyresrätter, åtminstone i storstadsområdena. Samt att lagstiftningen korrigeras så att det blir lättare att tvinga bland annat kommuner runt Stockholm som vägrar att bygga hyresrätter att göra just det. I Vaxholm har man stökat till det så de har svårt att få in ny arbetskraft för att det inte finns tillgängliga lägenheter längre, så de borde inse själva att det finns vissa nackdelar med exklusiv inriktning på dyra bostadsrätter för höginkomsttagare.
Tack för kloka synpunkter, jag har inte mycket att tillägga. Socialdemokratins ideologiska resa från egnahem till miljonprogram och vidare till löftet om avskaffande av fastighetsskatten i senaste valrörelsen speglar nog en viss ideologisk kluvenhet. Å ena sidan innebär ägande en slags trygghet och självbestämmande och det utbredda bostadsägande har troligen lett till utjämning av förmögenhetsskillnader (eftersom bostäder utgör så stor del av hushållens förmögenhet). Å andra sidan gör ju bostadsägande oss alla till giriga småkapitalister… 😉
Efter att i åratal underlättat (läs subventionerat) bostadsrätten som boendeform har det närmast blviit en mänsklig rättighet att äga sin bostad och potentiellt ha möjlighet till ett miljonklipp. Nu i krisens tecken kommer det komma en massa röster som ondgör sig över detta och vill bo i hyresrätt “för att det blivit så dyrt att betala lånen för den egna bostaden”. Jag får intrycket av att folk både vill äta kakan och ha den kvar. Det vettiga vore väl att det fanns en långsiktighet som gjorde att balansen mellan hyresrätter och bostadsrätter den respektive prissättningen någorlunda stabil.
Jonas, jag håller helt med dig. När bostadspriserna skjuter i höjden kommer hyresgäster att klaga och när priserna faller kommer bostadsrätts- och villaägarna att klaga. 😉 Det är nog ett tidlöst fenomen. Däremot är det precis som du säger viktigt med långsiktighet och någon slags “neutralitet”. Jag känner många som inte “borde” köpa en bostadsrätt (t.ex, för att de snart kommer flytta utomlands eller har lite för svajig ekonomi), men som gör det eftersom de inte kan hyra en lägenhet.