Detta är en kommentar till en artikel på DN-debatt med rubriken ”Smarta forskare ratar samhällsnyttiga ämnen” av Mårten Palme, professor i nationalekonomi vid Nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet.

Karolina Ekholm m fl målar en mycket dyster bild av utvecklingen inom svensk samhällsvetenskap i allmänhet och situationen inom nationalekonomiämnet i synnerhet. I sin tävlan att få fasta akademiska tjänster tvingas forskare att publicera i högt rankade internationella tidskrifter. De ämnen som forskningen inriktas på styrs av redaktörernas val snarare än nationella intressen – ”…samhällsrelevanta frågor får stå tillbaka för mer perifera eller konstruerade problem.” Publiceringspressen gör att forskarna ”…hittar samband och resultat även där de inte finns…”

[Read more…]

Detta är ett gästinlägg av Mårten Bjellerup, chefsekonom vid Riksgälden.

Den senaste tiden har det kommit ett flertal publikationer som handlar om det finanspolitiska ramverket; bland annat direktivet till den pågående översynen, finanspolitiska rådets inspel till densamma samt inläggen här på Ekonomistas.

Detta inlägg kan förhoppningsvis bidra med en illustration av den otydliga koppling som finns mellan sparande och skuld för den offentliga sektorn. Inlägget kommer inte att beröra de stora fördelar som har kommit med ett ramverk som efterlevs, men det kan ändå vara värt att understryka dess betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling.

Sparandet är inte det enda som styr skulden

Det finanspolitiska ramverket innehåller flera olika delar som berör såväl helheten (offentlig sektor) som de tre delsektorerna (stat, kommuner och regioner samt ålderspensionssystemet). Två av de viktigaste delarna är saldomålet och skuldankaret, vilka båda berör hela den offentliga sektorn och är de två delar som kanske diskuteras oftast i den offentliga debatten.

Kopplingen mellan det finansiella sparandet och skulden är viktig, bland annat då det i beslutet om saldomål är viktigt att ha en uppfattning om vilken långsiktig skuldnivå det leder till.[1]

• Calmfors uttrycker det som att ”…det finansiella sparandet är en central bestämningsfaktor för…skuld” (s. 24).
• Finanspolitiska rådet konstaterar att ”Det finansiella sparandet är väl definierat och har en tydlig koppling till skuldnivån” (s.2).
• Direktiven till den nuvarande översynen slår fast att ”Överskottsmålets grundläggande syfte att skapa hållbarhet och stabiliseringspolitiskt handlingsutrymme är i grunden kopplat till skuld- och förmögenhetsnivåer, snarare än till det finansiella sparandet vid en viss tidpunkt” (s. 3).
• Översynen av ramverket 2016 formulerar sig som att ”Nivån på skuldankaret, dvs. den önskvärda nivån på Maastrichtskulden sätts till 35 procent av BNP, vilket är förenligt med det föreslagna överskottsmålet på en tredjedels procent av BNP” (s.225)

Ett vanligt sätt att ställa upp ett långsiktigt approximativt förhållande som visar hur sparandet förhåller sig till skulden är

b = h + s (1-r/g) – (1+g)*fs/g                                   (1)

där b står för bruttoskuld, h för räntebärande tillgångar, s för icke räntebärande tillgångar, alla som andelar av BNP.[2] r står för relativ värdestegring på icke räntebärande tillgångar, g för tillväxttakten och fs för finansiellt sparande. Det ekvation (1) något förenklat slår fast är att på lång sikt gäller approximativt att

       Bruttoskuld = Tillgångar – Värdeförändring – Finansiellt sparande     (2)

Förutsättningarna i staten respektive kommuner och regioner (kommuner hädanefter) för variablerna i ekvation (2) skiljer sig dock åt, på grund av att de olika delarna av offentlig sektor verkar under olika restriktioner.

Staten har en restriktion på såväl skulden som det finansiella sparandet. Enligt budgetlagen får statsskulden i stort sett bara ökas för att finansiera underskott i statens budget, motsvarande ett negativt finansiellt sparande.[3] Då ramverket genom saldomålet styr det finansiella sparandet styr det därigenom också statsskulden. Styrningen av statens finansiella sparande kan dessutom sägas vara indirekt i och med att staten fungerar som en slags restpost för att uppnå saldomålet och därmed är beroende av utvecklingen i de andra två sektorerna.

Kommunerna å andra sidan styrs i detta sammanhang endast av ramverkets balanskrav som gäller det budgeterade resultatet för nästkommande år, vilket påverkar det finansiella sparandet. Men som Konjunkturinstitutet skriver i sin senaste Hållbarhetsrapport: ”Några specifika begränsningar för skuldutveckling beroende på investeringar finns inte i [kommunal]lagen” (s. 43). Denna sektor kan således till exempel ta upp lån för vissa investeringar – vilket ökar både ”Bruttoskuld” och ”Tillgångar” i (2) – oaktat hur det finansiella sparandet utvecklar sig.[4]

Utfallet för sparande och skuld i stat respektive kommuner

Att det finns en skillnad mellan sektorerna är tydligt från deras respektive utveckling de senaste dryga 25 åren, se diagram 1a och 1b. För staten ser vi – som förväntat – att det ackumulerade finansiella sparandet följer utvecklingen av skulden relativt väl.[5] För kommunerna är utvecklingen däremot en helt annan. Där har skulden ökat med knappt 500 miljarder kronor mer än vad det i genomsnitt svagt negativa finansiella sparandet har gett upphov till.[6]

Diagram 1a och 1b: Konsoliderad bruttoskuld enligt Maastricht-definitionen och ackumulerat finansiellt sparande

Anm.: Serierna med ackumulerat finansiellt sparande har respektive skuld 1996Q1 som start­värde, varefter det finansiella sparandet från och med 1996Q2 har subtraherats i varje period.

Källor: SCB och Eurostat.

Detta har i sin tur över tid haft en påtaglig effekt på sammansättningen av den offentliga skulden. Statens konsoliderade skuld enligt Maastricht-definitionen har minskat med ungefär 300 miljarder kronor medan den har ökat med drygt 600 miljarder kronor för kommuner och regioner.[7] Från att ha haft en relativ fördelning mellan stat och kommun på ungefär 95/5 vid ramverkets införande är den nu cirka 60/40. I ett internationellt perspektiv sticker situationen ut i dubbel bemärkelse, både på grund av att den svenska offentliga skulden är mycket låg men också på grund av att kommunernas skuld är ovanligt hög.[8]

Kommunernas skuld och Maastrichtmåttet

Skuldökningen hos kommunerna har generellt drivits av såväl lån till förvaltningen som av vidareutlåning till kommunala affärsdrivande företag. I ”Hur höga är egentligen kommunsektorns skulder?” lyfter Kommuninvest fram att en stor del av investeringarna och skuldökningen drivs av den demografiska utvecklingen där en stark befolkningsökning under en längre tid har medfört ett ökat investeringsbehov.[9] Men som Kommuninvests rapport också beskriver har respektive kommuns val av organisatorisk lösning stor påverkan på Maastrichtskulden, bland annat genom användandet av så kallade intern­banker. Anledningen är att det spelar roll för Maastrichtmåttet om kommunen lånar upp pengarna och skickar dem vidare till det kommunala bolaget som är verksamt inom näringslivet eller om bolaget själv lånar upp pengarna. I det förra fallet ingår skulden i Maastrichtmåttet, men inte i det senare.[10]

Kommer situationen att bestå framöver?

Blickar vi framåt ger ramverket i nuvarande utformning alltså inte en tydlig och förutsägbar koppling mellan sparande och skuld för framför allt kommunerna och därmed heller inte för den offentliga sektorn som helhet. Det är därför inte tydligt och förutsägbart vilken sektor som kommer att skuldsätta sig och hur mycket. Och utrymmet för variation är stort att döma av utfallet i Figur 1b.

Detta spelar roll för analysen av till exempel förändringar av ramverket.[11] Ser vi till räkneexempel på vad olika framtida saldomål leder till för långsiktig skuldsättning bygger dessa bland annat på antaganden om kommunsektorn och om hur ”Tillgångar” i ekvation (2) kommer att utvecklas. Tillsammans med antaganden om ”Värdeförändring” samt en tolkning av hur balanskravet kommer att efterlevas (påverkar ”Finansiellt sparande”) leder detta till en långsiktig ”Bruttoskuld” och därmed en uppfattning om sektorns bidrag till Maastrichtskulden.[12]

Bilden av Maastrichtskuldens framtida utveckling på lång sikt vilar alltså i icke försumbar utsträckning på frågan om hur mycket lån i kommunsektorn som tas upp oaktat det finansiella sparandets utveckling. Det är med andra ord möjligt att skissa på två scenarier där alla delar av det finanspolitiska ramverket följs till punkt och pricka i båda scenarierna, men där det uppstår en påtaglig skillnad i Maastrichtskuldens utveckling beroende på olika antaganden om kommunernas val av denna sorts skuldsättning. Givet de framtida investeringsbehoven i kommunsektorn som till exempel SKR beskriver i Ekonomirapporten i höstas är det heller inte omöjligt att kommunerna framöver kommer att öka sin skuldsättning utöver vad det finansiella sparandet medger.

Ramverket, sammansättningen och statens möjligheter att låna

En svag koppling mellan sparande och skuld gör ramverkets styrning mindre tydlig. Vidare är frågan om vilken delsektor som skuldsätter sig viktig och intressant ur både ett samhällsekonomiskt och ett politiskt perspektiv.[13] Den är också viktig ur ett kostnadsperspektiv för den offentliga sektorn som helhet då staten lånar billigare än kommunerna. Så, givet skuldankaret och en långsiktig Maastricht­skuld på 35 procent av BNP, kommer kommuner och regioner då att stå för säg 5, 15 eller 25 procent? Och vilka konsekvenser kommer av att statsskulden i så fall blir 30, 20 respektive 10 procent av BNP?

Dessa frågor är relevanta givet ramverkets ambition att styra skuldsättningen, men de är också viktiga givet ramverkets mål om att den finanspolitiska hållbarheten bland annat syftar till förmågan att hantera kraftiga konjunktur­nedgångar. Denna hantering vilar nämligen ytterst på statens möjligheter att låna varför frågan också är viktig ur ett skuldförvaltnings­perspektiv. Men den diskussionen ryms inte i detta inlägg.

---

[1] För en genomgång av olika skuldmått i offentlig sektor, se till exempel Konjunkturinstitutet och Andersson avsnitt 2.1.

[2] För två exempel i närtid, se till exempel Calmfors och Konjunkturinstitutet.

[3] Det kassamässiga budgetsaldot är visserligen inte exakt lika med det periodiserade finansiella sparandet, men på längre sikt följer de varandra nära. Och staten får även ta upp nya lån för att tillgodose behov av statspapper om den finansiella stabiliteten är hotad och för att tillgodose Riksbankens behov av valutareserv.

[4] Framställningen är förenklad på flera sätt. På lång sikt kan till exempel inte skulderna öka hur mycket som helst, avskrivningar och räntekostnader påverkar det finansiella sparandet. Dessutom tas vissa sorters investeringar upp i det finansiella sparandet.

[5] Det finns flera möjliga andra anledningar till att skillnader uppstår mellan måtten, se till exempel En översyn av överskottsmålet från 2016, avsnitt 8.3.3, för en genomgång. Den faktor som haft störst effekt under den aktuella tidsperioden är Riksgäldens lån till Riksbanken i samband med att Riksbanken byggde upp valutareserven, vilket påverkade skulden men inte det finansiella sparandet.

[6] Samma beräkningar kan göras med endast statistik från Finansräkenskaperna och de ger i allt väsentligt samma bild av den relativa utvecklingen mellan finansiellt sparande och skuld.

[7] Kopplingen mellan sparande och skuld i ålderspensionssystemet är heller inte tydlig, men det spelar inte lika stor direkt roll då sektorns andel av Maastrichtskulden är nära noll. Dock har överskottet i denna sektor allt annat lika medgett ett större underskott i staten, vilket i sin tur allt annat lika har lett till en högre statsskuld.

[8] Se till exempel Kommuninvest för en internationell jämförelse.

[9] Den skuldökning som diskuteras i rapporten är inte endast den som definitionsmässigt är synonym med Maastrichtmåttet utan flera olika skuldmått analyseras. Gemensamt för de olika måtten är dock en tydlig uppåtgående trend under 2010-talet.

[10] Det finns flera ytterligare aspekter på frågan om hur kommunernas skulder mäts och skillnaden mellan olika mått, vilket nämnda rapport av Kommuninvest belyser.

[11] Räkneexempel på sambandet mellan saldomål och långsiktig Maastrichtskuld finns till exempel i Översynen av överskottsmålet, Konjunkturinstitutet, Calmfors och Långtidsutredningen.

[12] Ett exempel är Konjunkturinstitutets Hållbarhetsrapporten 2024 där antagandet på lång sikt för kommunsektorn är att det finansiella sparandet är -0,3, att värdeförändringen är noll (i linje med den historiska utvecklingen) samt att de finansiella tillgångarna ökar i linje med kommunernas konsumtion. Det ska dock framhållas att det finns ett flertal definitionsmässiga skillnader mellan dylika detaljerade beräkningar och framställningen i ekvation (2), vilken bara ger en förenklad långsiktig, approximativ bild av sambandet mellan sparande och skuld.

[13] SOU 2021:75 belyser detta från ett kommunperspektiv.

Häromveckan kom det nya numret (2/2024) av Ekonomisk Debatt, Nationalekonomiska Föreningens tidskrift, ut. Artiklarna analyserar bland annat effektivitet i såväl arbetsförmedling som miljöpolitik, Kinas jämställdhet, om svenskar flyttar till jobben, och hur svenska inflationsprognoser påverkas av internationella faktorer. Föreningens medlemmar får numret i brevlådan men det går även att läsa artiklarna på föreningens hemsida.

[Read more…]

I den ekonomiska politikens värld går klyftan mellan individer ofta djupare än den enkla uppdelningen mellan vänster och höger. Diskussioner må handla om högre skatter för de rika eller mer statligt stöd för de fattiga, men underliggande finns ofta en fundamental skillnad i synen på samhällets resurser och värdet av andras bidrag. Om någon vinner framgång, betyder det att någon annan samtidigt förlorar? Om vårt lands tillväxt stiger, måste något annat lands ekonomi krympa i samma omfattning? 

[Read more…]

I december presenterade Långtidsutredningen sin stora rapport om svensk stabiliseringspolitik. Slutsatserna är radikala och handlar om avskaffat överskottsmål, kraftigt höjt skuldtak, uppluckrad budgetlag, ökad koordinering mellan regering och riksbank, höjt inflationsmål. I en debattartikel i DN diskuterar jag utredningens slutsatser och finner skäl till att ifrågasätta flera av dem. De politiska utspelen som följt i utredningens spår vittnar om en vilja att låna till offentlig konsumtion. Jag listar några av partiernas senaste förslag.

Min artikel i DN kan läsas på följande länk: https://www.dn.se/debatt/varning-for-misstagen-fran-1980-talets-sedelpresspolitik/

Trots Långtidsutredningens radikala förslag har den ekonomiska debatten lyst med sin frånvaro. Undantaget var lanseringsseminariet (länk) där flera intressanta kritiska synpunkter framfördes av Jesper Hansson, Swedbank, Christina Nyman, Handelsbanken, och Jesper Lindé, IMF.

De politiska utspelen har varit desto fler. Ett axplock:

• KD vill rusta till vägar, järnväg, välfärd, energisystem, försvarsmateriel och krisberedskap (länk)
• Centerpartiet kan tänka sig låna till vägar och infrastruktur (länk)
• Vänsterpartiet vill se underskottsmål, skuldmål på 50% av BNP och något slags inkomstgolv (länk)
• Moderaterna avvaktar den utredning som utlystes nyligen men öppnar för ett balansmål (länk).
• Liberalerna kan tänka sig ta stora lån för att rusta upp försvaret (länk).
• Socialdemokraterna avvaktar också. Men i SVT Agenda 21/1 öppnar Mikael Damberg upp för att låna till infrastruktur, men även till industristöd (länk). Niklas Karlsson, S, vill låna till klimatinvesteringar, bostäder och välfärd. (länk). I en debattartikel från november 2021 ville Magdalena Andersson, då finansminister, låna till investeringar i klimatomställning, äldreomsorg, rättsväsende, försvaret, skola, socialtjänst (länk).
• Sverigedemokraternas hållning känner jag inte till i skrivande stund.

Partiernas utspel bygger givetvis på en vilja att göra gott. Alla deras föreslagna utgiftsposter handlar om angelägna funktioner som staten måste befatta sig med.

Men problemet är att flera av förslagen handlar om konsumtion, inte investeringar. Välfärdstjänster (vård, skola, omsorg) är löpande skattefinansierade utgifter. Polis och domstolar likaså. Försvaret är också konsumtion, även om jag själv har argumenterat för att man skulle kunna se det som en investering (länk, länk). Vägar och infrastruktur är en kombination av konsumtion och investeringar.

Att skuldsätta sig för att investera är ofta försvarbart, men inte alltid (det gäller enbart om investeringen är långsiktigt lönsam). Att låna till konsumtion är dock sällan motiverat, eftersom det visar att man lever över sina tillgångar.

Det är dock svårt att skilja mellan investeringar och konsumtion. Sveriges statsbudget hade tidigare ett system där man separerade mellan konsumtion (driftsbudget) och investeringar (kapitalbudget). Men systemet övergavs på 1970-talet då det blev för svårt att hantera. Här hade Långtidsutredningen kunnat göra stor nytta genom att reda ut principiella resonemang och praktiska avvägningar utifrån teori och beprövad erfarenhet.

Min förhoppning med DN-artikeln är att även ekonomerna nu ska bidra till denna viktiga samhällsekonomiska diskussion.

Detta är ett gästinlägg av Erik Glans och Peter Svensson, ekonomer på Konjunkturinstitutet.

[Read more…]

När forskare söker pengar hos Vetenskapsrådet får de betyg och rangordnas enligt vissa principer. I detta inlägg diskuterar jag ett antal problematiska aspekter av denna betygssättning. Jag ger också förslag på möjliga lösningar som baseras på min egen erfarenhet i flera av Vetenskapsrådets bedömargrupper.

[Read more…]

Sveriges Riksbankes pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne går 2023 till professor Claudia Goldin vid Harvarduniversitetet. Goldin är en av världens främsta ekonomhistoriker. Hennes forskning handlar framför allt om hur kvinnors position på arbetsmarknaden har utvecklats under 1900-talet. Goldin kom på andra plats i Ekonomistas prisomröstning, vilket visar att årets pris går till en mycket väletablerad forskare.

[Read more…]

Daron Acemoglu har varit favorittippad flera år i rad här på Ekonomistas och blev så även i år med 18% av rösterna. En möjlighet är att Acemoglus popularitet skulle bero på att vi sorterat alfabetiskt på efternamn så att han kommer överst på listan. I år sorterade vi därför i stället på förnamn utan att hans popularitet påverkades nämnvärt. Föga förvånande tänker Ekonomistas längre än att bara instinktivt klicka på det första alternativet på listan.

På andra plats kom Claudia Goldin (6%) och på tredje plats David Autor (5%). Fjärdeplatsen delas av Thomas Piketty, Torsten Persson och Susan Athey (4% vardera). Resultat för alla kandidater finns nu i ursprungsinlägget. Det kan även noteras att flera av de favorittippade kandidaterna har fått det prestigefyllda spanska priset BBVA Frontiers of Knowledge Awards. Acemoglu fick det 2016, Goldin fick det 2018 och Persson fick det tidigare i år. Det spanska priset har ett flertal gånger delats ut till personer som senare fått ekonomipriset, så det kan vara en bra lista att utgå ifrån för den som roas av att tippa framtida ekonomipristagare.

Måndagen den 9:e oktober tillkännages 2023 års ekonomipristagare. Det är därför hög tid för Ekonomistas traditionsenliga omröstning. Du kan rösta på upp till tre kandidater från listan nedan, men lägg gärna till egna kandidater på listan och motivera ditt val i kommentarstråden. Omröstningen avslutas under helgenl och resultatet från omröstningen presenteras innan årets ekonomipris tillkännages.