Inom de flesta samhällsvetenskaper finns en konflikt mellan dem som sysslar med kvalitativ respektive kvantitativ empiri. Nationalekonomer förlitar sig dock i princip uteslutande på kvantitativa empiriska metoder. Kvalitativ empiri anses ovetenskaplig, framförallt eftersom kvalitativa studier ofta (men inte alltid) innebär ett begränsat och icke slumpmässigt urval, kan vara svåra att replikera och eftersom forskaren ofta har stora möjligheter att påverka sitt studieobjekt. Trots detta kan kvalitativ empiri vara ett viktigt komplement till kvantitativ forskning.

En nationalekonoms arbetssätt börjar ofta med att tryggt placerad i skrivbordsstolen hitta på en teori. Därefter försöker man finna stöd för teorin, kanske med hjälp av en enkät, men ofta med hjälp av “hårdare” utfallsdata. I en del fall kan man enas om vilket teori som är den rätta, men ofta är flera teorier förenliga med samma data.

I många fall tror jag man kan spara mycket tid och energi på att börja sin utforskning med att t.ex. djupintervjua ett antal personer som är involverade i det man studerar. Med denna kunskap i bagaget kan man förmodligen lättare hitta på den “rätta” teorin. Denna teori kan man sedan försöka testa med kvantitativa metoder.

Ett exempel på hur kvalitativ empiri kan användas är Truman Bewleys bok Why Wages Don’t Fall During a Recession. Han gjorde det bland nationalekonomer förbjudna och intervjuade 300 chefer för att ta reda på varför man inte sänker arbetarnas löner i dåliga tider. Bewley tar upp 25 teorier som nationalekonomer redan hade hittat på för varför det är så svårt att justera löner nedåt, men han kunde snabbt konstatera att 24 av teorierna är felaktiga.

I den elektroniska debattidskriften Economists’ Voice pågår en het debatt kring nationalekonomers empiriska metoder. Debatten startades förra året av nationalekonomen Barbara Bergmann som jämförde några marinbiologers detaljstudium av ett fåtal delfiner med nationalekonomers arbetssätt:

Those two dolphin groups probably received more close attention in this single study than any of the human groups known as business establishments had received from professional economists in the last 200 years.

Barbara Bergmann argumenterar helt enkelt för att nationalekonomer ofta skulle ha mycket att vinna på att komma lite närmare det man studerar. Däremot är det förmodligen en usel karriärsstrategi. När Bergmann frågade Bewley om han lär ut de metoder han själv använt i sin studie till sina studenter på Yale svarade han kort: “No, that would ruin their careers.”

Lästips: Mina tidigare inlägg om nationalekonomers vetenskapliga dygder handlade om frånvaro av ideologi och falsifierbarhet. Svaren på Barbara Bergmanns inlägg hittar du här.