Georgiens ekonomi – nästa krigsoffer?

Det militära kriget må (mer eller mindre) vara över, men de ekonomiska konsekvenserna av konflikten i Georgien kommer sannolikt att prägla landet under en lång period framöver. Landets ekonomi, som 2007 växte med över 12 procent, har hittills genom reformer attraherat investeringar och utländskt kapital. Ett potentiellt problem med den typen av tillväxt är känsligheten för att inflödet av pengar plötsligt stannar av.

I en studie av så kallade ”sudden stops” och andra makroekonomiska chocker visar Paulo Mauro (IMF) och Torbjörn Becker (SITE) att plötsliga stopp i inflödet av pengar till länder som Georgien i många fall resulterat i devalveringstryck, turbulens på den finansiella marknaden och kraftiga fall i BNP som resulterar i förluster i storleksordningen 15 till 65 procent av (initial) BNP. För Georgiens del skulle detta betyda ungefär mellan 1,5 och 6,5 miljarder dollar.

Om Väst verkligen vill hjälpa landet finansiellt kommer det alltså sannolikt att handla om summor i storleksordningen några miljarder dollar att jämföras med de 5-6 miljoner Euro i nödbistånd som EU nyligen utlovade eller de 360 miljoner dollar som landet totalt fick i internationellt bistånd 2006.

(En längre kommentar av Torbjörn Becker, SITE finns här)

Dubbla budskap i förskoledebatten

I somras gick en ny rapport från Utbildningsdepartementet ut på remiss. Rapporten, som heter ”Barnomsorgspeng och allmän förskola för treåringar” innehåller två förslag om förändringar i Skollagen. Vad dessa förändringar ska uppnå kan ni nog gissa utifrån titeln. Man vill alltså dels utöka den allmäna (avgiftsfria) förskolan till att även omfatta 3-åringar (redan idag omfattas 4-5-åringar av denna), och dels införa en barnomsorgspeng som innebär ökad valfrihet av omsorgsform för föräldrar. Det dubbla budskapet är tydligt: å ena sidan så fastställs att förskola är bra och att det är viktigt att alla 3-åringar får ta del av denna. Å andra sidan ska föräldrarnas möjligheter att välja bort denna förskola förstärkas.

Vi känner igen detta dubbla budskap sen tidigare: Å ena sidan trycker Jan Björklund på värdet av ökade pedagogiska inslag i förskolan. Å andra sidan har alliansen gett kommunerna rätt att införa vårdnadsbidrag, dvs ersättning till föräldrar som väljer att avstå från kommunal förskola.

Men om nu förskola är så viktigt, så borde man väl inte styra föräldrar mot att välja bort detta alternativ för barnen. Det är dags att Alliansen bestämmer sig. Eftersom vi idag vet tämligen lite om förskolans effekter på barnens framtida utveckling (ett undantag är en dansk studie som jämför kommunal förskola med familjedaghem) så vore en bra början vore att underlätta för forskare att utvärdera effekter av förskolan. Jag har sagt det förut med det tål att upprepas. Detta skulle innefatta uppbyggnaden av en databas med information om familjers barnomsorgsval, och en policy att när det är möjligt testa vissa åtgärder småskaligt innan de implementeras i hela landet.

Cykelringen rullar vidare

Cykelringens fräcka marknadsföring har varit ett återkommande tema här på Ekonomistas (tidigare inlägg: del 1, 2, 3 och 4) vilket nu även tagits upp i det senaste numret av Råd & Rön. Från Cykelringens sida kommenterar man nu det inträffade genom att skylla på tekniska problem med hemsidan.  Det är dock svårt att skylla upprepade ”reor” av samma produkt på tekniska problem. Cykeln Mirage Classic har exempelvis reats ut till ”halva priset” ytterligare två gånger sedan jag skrev om de två realisationerna i juni. Förmodligen har det varit ”halva priset” på denna cykel hela sommaren. En tidigare Cykelringen-medarbetare vittnar i ett kommentarspår här Ekonomistas om ”ordinariepriset” på just denna cykel: ”Med ett permanent pris på 3395 kr hade Cykelringen varit ett av Sveriges mest lönsamma företag”.

Vetenskapliga dygder III: Kvantitativ empiri

Inom de flesta samhällsvetenskaper finns en konflikt mellan dem som sysslar med kvalitativ respektive kvantitativ empiri. Nationalekonomer förlitar sig dock i princip uteslutande på kvantitativa empiriska metoder. Kvalitativ empiri anses ovetenskaplig, framförallt eftersom kvalitativa studier ofta (men inte alltid) innebär ett begränsat och icke slumpmässigt urval, kan vara svåra att replikera och eftersom forskaren ofta har stora möjligheter att påverka sitt studieobjekt. Trots detta kan kvalitativ empiri vara ett viktigt komplement till kvantitativ forskning.

En nationalekonoms arbetssätt börjar ofta med att tryggt placerad i skrivbordsstolen hitta på en teori. Därefter försöker man finna stöd för teorin, kanske med hjälp av en enkät, men ofta med hjälp av ”hårdare” utfallsdata. I en del fall kan man enas om vilket teori som är den rätta, men ofta är flera teorier förenliga med samma data.

I många fall tror jag man kan spara mycket tid och energi på att börja sin utforskning med att t.ex. djupintervjua ett antal personer som är involverade i det man studerar. Med denna kunskap i bagaget kan man förmodligen lättare hitta på den ”rätta” teorin. Denna teori kan man sedan försöka testa med kvantitativa metoder.

Ett exempel på hur kvalitativ empiri kan användas är Truman Bewleys bok Why Wages Don’t Fall During a Recession. Han gjorde det bland nationalekonomer förbjudna och intervjuade 300 chefer för att ta reda på varför man inte sänker arbetarnas löner i dåliga tider. Bewley tar upp 25 teorier som nationalekonomer redan hade hittat på för varför det är så svårt att justera löner nedåt, men han kunde snabbt konstatera att 24 av teorierna är felaktiga.

I den elektroniska debattidskriften Economists’ Voice pågår en het debatt kring nationalekonomers empiriska metoder. Debatten startades förra året av nationalekonomen Barbara Bergmann som jämförde några marinbiologers detaljstudium av ett fåtal delfiner med nationalekonomers arbetssätt:

Those two dolphin groups probably received more close attention in this single study than any of the human groups known as business establishments had received from professional economists in the last 200 years.

Barbara Bergmann argumenterar helt enkelt för att nationalekonomer ofta skulle ha mycket att vinna på att komma lite närmare det man studerar. Däremot är det förmodligen en usel karriärsstrategi. När Bergmann frågade Bewley om han lär ut de metoder han själv använt i sin studie till sina studenter på Yale svarade han kort: ”No, that would ruin their careers.”

Lästips: Mina tidigare inlägg om nationalekonomers vetenskapliga dygder handlade om frånvaro av ideologi och falsifierbarhet. Svaren på Barbara Bergmanns inlägg hittar du här.

Rätten till husdjur

Läser i Sveriges Kommuner och Landstings tidning Dagens Samhälle att en rullstolsbunden kvinna nu har beviljats bidrag för att sköta sin katt. I egenskap av förespråkare för maxtaxa på hunddagis gläds jag och i egenskap av policyintresserad ekonom börjar tankarna vandra.

Det finns idag fungerande vaccinationer mot pälsdjursallergier, sk hyposensibilisering. När jag för ett tag sedan frågade min husläkare om jag kunde få en sådan behandling blev svaret ”Nej, möjligen om du hade varit veterinär”. Hade det nu inte varit så väl att pudel är en ras som många allergiker klarar så hade jag alltså förblivit hundlös utan hjälp av samhället. Barnlösa par däremot får hjälp av samhället: i Uppland bekostar t ex landstinget upp till 3 provrörsbefruktningar (s k IFV-försök).

”Du kan väl inte jämställa barn med djur” säger nu den kritiske läsaren. Barn är ju morgondagens arbetskraft och bidrar därför med nytta till hela samhället. Till detta har jag två svar: 

För det första så skulle jag hävda att även husdjur bidrar till samhällsnyttan (vilket jag även tidigare hävdat här på Ekonomistas). Det finns gott om exempel på hur umgänge med djur har hjälpt autistiska barn, aggressiva värstingar och senila åldringar (nu erkännes att jag inte känner till ngn kvantitativ studie som säkerställer ett orsakssamband). Det finns även många handikappade människor som klarar vardagen tack vare assistanshundar

För det andra så tror jag inte att det egentligen är den framtida samhällsnyttan som motiverar att samhället går in och hjälper barnlösa par. Jag tror istället att det handlar om ett samhälleligt kontrakt där vi alla accepterar att landstinget bekostar denna hjälp som en försäkring mot barnlöshet.  Borde det nu inte också vara dags för en försäkring mot djurlöshet?  Människor mår bra att vara tillsammans med djur, vilket även Kammarrätten i Sundsvall verkar ha insett när de hjälper den handikappade damen med hennes katt. Jag applåderar!

26-faldig ökning av andelen toppstudenter

Betygsinflation är ett kärt samtalsämne men frågan är om den verkligen är ett problem? Faktum är att om man undersöker medelbetygen i gymnasiet så verkar inflationen stannat av de senaste åren. Som figuren visar döljer emellertid detta att andelen gymnasister som går ut med absoluta toppbetyg, 20,0 i snitt, 26-faldigats på tio år. Inget tyder på att ökningen beror på ökade kunskaper, inte heller verkar det finnas en klar strategi för hur inflationen ska motverkas.

topp_och_medelbetyg

Att gå ut gymnasiet med 20,0 i snitt är svårt. Under det nya betygssystemets första år lyckades också en försvinnande liten andel gymnasister med detta. År 2006 hade andelen börjat närma sig en procent (0.71 för att vara exakt) och inget tyder på att ökningen bedarrat.

Detta är naturligtvis problematiskt. Betygen blir trubbigare som urvalsinstrument till högskolan och likvärdigheten sätts ur spel då äldre studenter får svårt att konkurrera med yngre. Detta skulle kunna motverkas genom att minska andelen betygsantagna eller varför inte genom att låta högskolorna själva få bestämma urvalsinstrument (se här och här).

Ett kanske än värre problem är att slappa betygskriterier faktiskt gör att eleverna lär sig mindre (se här). Elever är strateger och varför läsa mer när ett MVG redan är fixat? Eftersom betygsinflationen främst finns bland  högpresterande elever är det måhända ingen slump att det är avsaknaden av toppresterare utmärker Sverige i PISA-jämförelserna.

Forskning från både Sverige och Norge tyder på att konkurrensen om elever är en bidragande orsak till denna utveckling. Eftersom både privata och kommunala skolor behöver elever är detta inte primärt ett friskoleproblem, utan ett skolvalsproblem. De nationella prov som skulle kunna fungera som en nödvändig återhållande kraft i den konkurrensutsatta skolan fungerar inte då de bara ges för vissa enstaka kurser (se mer här).

Gymnasieutredningen verkar inte ha några klara idéer om hur utvecklingen ska stävjas (ordet ”betygsinflation” nämns en gång på 692 sidor). En väg vore att ersätta kursbetygen med ett slutbetyg i varje ämne. Detta  möjliggör en tydligare koppling mellan resultaten på nationella prov och slutbetygen. Den vägen vill utredningen inte gå och det tveksamma motivet är att det skulle vara komplicerat i yrkesförberedande ämnen.

Det är bara att hoppas att regeringen kör över gymnasieutredningens förslag och dessutom ser över betygens roll i högskoleantagningen. För även om det fria skolvalet fört mycket gott med sig måste väl någon i ansvarig ställning anse att konkurrensutsatt myndighetsutövning är ett problem som måste hanteras.

Vad förklarar uppgången i VD-löner?

Runt 1980 tjänade en storföretagsledare i Sverige ungefär tio gånger så mycket som en genomsnittlig industriarbetare. Idag är denna siffra runt trettio. I USA har gapet vuxit ännu mer. Vissa menar att detta är helt i sin ordning och om något så tjänar svenska företagsledare för lite, andra att de är överbetalda. Kan dessa ökningar verkligen förklaras av att dessa grupper blivit så mycket bättre på vad de gör jämfört med snittet? Nej, sannolikt inte, men enligt en studie av Xavier Gabaix och Augustin Landier, båda vid New York University, behövs inte det heller för att förklara den dramatiska uppgången. Enligt deras förklaring kan mycket små skillnader i lämplighet för ett jobb motivera mycket stora skillnader i lön då de värden som står på spel ökar.

Tanken är i grund och botten enkel: tänk dig att du själv ska välja en person som ska ta hand om något som är värt tusen kronor. För enkelhetens skull kan du tänka dig att den bäst lämpade får dina tusen kronor att växa med någon procent mer än den som är näst mest lämpad. Tänk nu på vad som skulle hända med din vilja att betala för den mest kompetenta personen om dina tusen kronor istället var hundra tusen, eller hundra miljoner kronor.

Givet att du svarat ”ökar” har du förstått grundpoängen: man ska inte snåla när mycket står på spel och ju mer som står på spel desto mer är man villig att betala för att hitta den som är bäst lämpad för uppgiften. Baserat på denna idé visar Gabaix och Landier hur ökningen av företagens värden de senaste 30 åren skulle kunna förklara uppgången i VD löner. Enligt deras uppskattningar så skulle värdet av ett företag som leds av den VD som är rankad 250 i ”talang” endast minska med 0.016% jämfört om det istället leddes av den som rankas som mest kompetent. Enligt samma kalibrering motiverar dock denna lilla skillnad en 500% högre lön för den som rankas nummer ett jämfört med den som rankas som nummer 250.

Är detta en hållbar förklaring? Absolut. Betyder det att alla företagsledare är de mest lämpliga för sin uppgift och att de alla är värda vad de får betalt? Nej, knappast.

Detta inlägg på temat ”economics of superstars” kan ses som ett andra i jakten på förklaringar till varför några få tjänar så mycket mer än vi andra. Läs det första här.

Mer om Roland

Tidskriften Fokus skriver idag om nationalekonomen Roland Fryer (som tidigare porträtterats här på Ekonomistas). Bland annat beskrivs hans pågående forskning om att betala utsatta skolbarn för att prestera bättre i skolan. Kanske kontroversiellt, men om det visar sig fungera borde det kunna vara något även för den svenska skolan.

Kan en liten bön tänkas hjälpa?

Nej, blir svaret på frågan i titeln om man får tro Jim Heckman. En liten bön kan till och med göra saker värre, medan mycket bönande lönar sig och får Gud att bli mer vänligt inställd mot mänskligheten.

”Vad är nu detta?” frågar sig vän av ordning. Det gjorde jag också när jag såg titeln ”The Effect of Prayer on God’s Attitude Toward Mankind” på ett nyutkommet Working Paper från IZA. Har det snurrar runt totalt för den gamle Nobelpristagare?

Vad är det då som sker? Jo, Heckman antar att Guds attityder till mänskligheten är en oobserverbar variablel (känns rimligt!)  (Y) som antar värdet 0 till 1. Han antar vidare att intensiteten i människornas ”bönande”  (X)också går mellan 0 och 1, men att denna fördelning kan observeras . Om man sedan antar att den beroende fördelningen av X givet Y ser ut på ett speciellt sätt så kan man ”enkelt” ta fram hur sambandet mellan X och Y ser ut, givet att man känner till fördelningen av människors ”bönande”. Lyckligtvis estimerades denna redan 1972 av Father Greeley.

Verkar detta vettigt? Knappast, men förhoppningsvis är hela poängen med uppsatsen att illustrera vikten av att kritiskt granska sina grundläggande antaganden innan man tror allt för starkt på sina empiriska resultat.

Urvattnat slöseri

DN skriver idag att det pågår ett väldigt resursslöseri med vatten i världen. Till exempel nämns världsvattenpristagaren Tony Allans beräkningar som visar att det går åt 140 liter vatten för att producera en kopp kaffe. Det var säkerligen många som satte sitt morgonkaffe i vrångstrupen när de läste tidningen i morse. 140 liter vatten för en kopp kaffe låter onekligen lite slösaktigt, men vad innebär det egentligen att något är ”slöseri”? Mängden färskvatten är begränsad, men vatten är fortfarande så billigt att producenter uppenbarligen inte behöver snåla med vattnet. Vad består det slösaktiga i egentligen?

Utifrån nationalekonomisk teori kan man egentligen bara tänka sig en form av slöseri. Detta är att priset på färskvatten är för lågt satt i förhållande till vad som är långsiktigt hållbart. Därmed kan min kaffekonsumtion skada framtida generationer som inte kommer att få tillgång till vatten och av hänsyn till detta kanske jag borde tänka på hur mycket vatten jag egentligen konsumerar.

Även om det finns goda skäl att tro att vatten är felprissatt så misstänker jag dock att det inte är framförallt detta som vi tänker på när vi säger att vi slösar med vatten. Det vi förmodligen upprörs över är att jag utan att blinka kan konsumera 140 liter vatten medan detta skrivs samtidigt som det finns andra som inte har råd med tillräckligt med vatten för att tillfredsställa sina grundläggande behov. Detta är alltså i grund och botten ett uttryck för hur ojämlikt världens resurser är fördelade snarare än en fråga om just vattenförbrukning. Det är den oerhörda globala jämlikheten vi i första han bör blir upprörda över, snarare än de 140 liter vatten jag just ”slösade” bort.