I december presenterade Långtidsutredningen sin stora rapport om svensk stabiliseringspolitik. Slutsatserna är radikala och handlar om avskaffat överskottsmål, kraftigt höjt skuldtak, uppluckrad budgetlag, ökad koordinering mellan regering och riksbank, höjt inflationsmål. I en debattartikel i DN diskuterar jag utredningens slutsatser och finner skäl till att ifrågasätta flera av dem. De politiska utspelen som följt i utredningens spår vittnar om en vilja att låna till offentlig konsumtion. Jag listar några av partiernas senaste förslag.

Min artikel i DN kan läsas på följande länk: https://www.dn.se/debatt/varning-for-misstagen-fran-1980-talets-sedelpresspolitik/

Trots Långtidsutredningens radikala förslag har den ekonomiska debatten lyst med sin frånvaro. Undantaget var lanseringsseminariet (länk) där flera intressanta kritiska synpunkter framfördes av Jesper Hansson, Swedbank, Christina Nyman, Handelsbanken, och Jesper Lindé, IMF.

De politiska utspelen har varit desto fler. Ett axplock:

• KD vill rusta till vägar, järnväg, välfärd, energisystem, försvarsmateriel och krisberedskap (länk)
• Centerpartiet kan tänka sig låna till vägar och infrastruktur (länk)
• Vänsterpartiet vill se underskottsmål, skuldmål på 50% av BNP och något slags inkomstgolv (länk)
• Moderaterna avvaktar den utredning som utlystes nyligen men öppnar för ett balansmål (länk).
• Liberalerna kan tänka sig ta stora lån för att rusta upp försvaret (länk).
• Socialdemokraterna avvaktar också. Men i SVT Agenda 21/1 öppnar Mikael Damberg upp för att låna till infrastruktur, men även till industristöd (länk). Niklas Karlsson, S, vill låna till klimatinvesteringar, bostäder och välfärd. (länk). I en debattartikel från november 2021 ville Magdalena Andersson, då finansminister, låna till investeringar i klimatomställning, äldreomsorg, rättsväsende, försvaret, skola, socialtjänst (länk).
• Sverigedemokraternas hållning känner jag inte till i skrivande stund.

Partiernas utspel bygger givetvis på en vilja att göra gott. Alla deras föreslagna utgiftsposter handlar om angelägna funktioner som staten måste befatta sig med.

Men problemet är att flera av förslagen handlar om konsumtion, inte investeringar. Välfärdstjänster (vård, skola, omsorg) är löpande skattefinansierade utgifter. Polis och domstolar likaså. Försvaret är också konsumtion, även om jag själv har argumenterat för att man skulle kunna se det som en investering (länk, länk). Vägar och infrastruktur är en kombination av konsumtion och investeringar.

Att skuldsätta sig för att investera är ofta försvarbart, men inte alltid (det gäller enbart om investeringen är långsiktigt lönsam). Att låna till konsumtion är dock sällan motiverat, eftersom det visar att man lever över sina tillgångar.

Det är dock svårt att skilja mellan investeringar och konsumtion. Sveriges statsbudget hade tidigare ett system där man separerade mellan konsumtion (driftsbudget) och investeringar (kapitalbudget). Men systemet övergavs på 1970-talet då det blev för svårt att hantera. Här hade Långtidsutredningen kunnat göra stor nytta genom att reda ut principiella resonemang och praktiska avvägningar utifrån teori och beprövad erfarenhet.

Min förhoppning med DN-artikeln är att även ekonomerna nu ska bidra till denna viktiga samhällsekonomiska diskussion.

Detta är ett gästinlägg av Erik Glans och Peter Svensson, ekonomer på Konjunkturinstitutet.

När forskare söker pengar hos Vetenskapsrådet får de betyg och rangordnas enligt vissa principer. I detta inlägg diskuterar jag ett antal problematiska aspekter av denna betygssättning. Jag ger också förslag på möjliga lösningar som baseras på min egen erfarenhet i flera av Vetenskapsrådets bedömargrupper.