Lättare sagt än gjort att resultatstyra

Detta är en lätt redigerad version av en replik även publicerad på DN Debatt.

Det är lätt att hålla med Mats Alvesson när han på DN Debatt skriver att skolans regelverk borde fokusera på resultaten snarare än på vad skolorna gör. Problemen med sådan resultatstyrning är dock många, både på konceptuella och praktiska plan.

På det konceptuella planet står två motstridiga idéer emot varandra: ska man styra med incitament genom att bestraffa svaga resultat och belöna goda, eller ska skolor med svaga resultat få hjälp och stöd för att förbättra sina resultat? Frågan är alltså om styrsystemet ska hjälpa marknaden på traven genom att påskynda resursöverförandet från dåligt fungerande skolor till de välfungerande, eller om systemet ska verka för att främja den likvärdighet i utbildningskvalitet som skollagen kräver men som riskerar att snedvrida skolornas incitament.

Här är det svårt att stå på båda benen samtidigt. Oavsett vilket ben man väljer att stå på så finns det betydande praktiska problem med att koppla styrningen till skolornas resultat. Exakt vad som mäts och hur detta mäts är avgörande. Precis som Alvesson skriver visar all erfarenhet på att resultatstyrning har betydligt större inverkan på verksamheten än allehanda styrdokument och regelverk.

Detta är dock inte oproblematiskt eftersom skolan har en bred uppsättning mål och endast en del av dessa är mätbara. Någon nödvändig motsättning mellan olika uppföljningsbara mål och andra behöver inte finnas, men att koppla skarpa incitament till några av målen riskerar att skapa just detta.

De flesta mätinstrument i skolans värld är dessutom manipulerbara på olika sätt. Externa examinatorer kan lösa vissa – men långt ifrån alla – av dessa problem. Samtidigt är det centralt att examinationen fångar de kunskaps- och färdighetsmål som faktiskt är viktiga. Att mäta dessa väl är svårt och tidskrävande för såväl elever och externa examinatorer.

Redan idag är det nationella provsystemet så omfattande att det kan befaras menligt tränga undan faktisk undervisning. Att ytterligare bygga ut detta system är sannolikt nödvändigt för att kunna genomföra de resultatutvärderingar av som enligt Alvesson ska utgöra grunden för styrningen av skolan. Även om detta skulle anses acceptabelt är frågan hur resultaten ska analyseras.

Klokt nog anser Alvesson det vara nödvändigt att justera skolornas examinationsresultat för elevernas förutsättningar. Problemet är bara att det finns en mängd sätt att göra sådana justeringar. De svar som erhålls är ofta inte väsensskilda från varandra, men metoden som används spelar betydande roll. Även om mätinstrumenten vore perfekta så finns det helt enkelt inte någon enskild metod som odiskutabelt fångar skolans kvalitet. Detta skapar problem eftersom analyser som kopplas till faktiska påföljder för skolorna måste vara juridiskt hållbara.

En av de stora förhoppningarna när valfrihet och konkurrens infördes i skolan var att de svåra byråkratiska avvägningarna mellan olika mål, medel och mätinstrument skulle hanteras på ett acceptabelt sätt av marknadskrafterna. När man nu inte är nöjd med resultatet är man därför tillbaks på ruta ett. Eller kanske snarast på ruta noll, då styrningen av många självständiga aktörer med vitt skilda motiv och drivkrafter på gott och ont är svårare än styrningen av en mer enhetlig skola.

Visst vore det bra att fokusera styrsystemet på skolornas resultat och kvalitet snarare än att detaljreglera vad skolorna gör. Att säga detta är emellertid betydligt lättare än att skapa ett system som faktiskt så gör.

Comments

  1. Dan Kärreman says:

    Det är riktigt att det finns flera problem med resultatstyrning. Lösningen kan väl inte vara att bortse från resultatstyrning helt och hållet? Utgångspunkten i Alvessons debattinlägg är att det är för lite fokus på resultat i den svenska skolan, och för mycket på mer ceremoniella styrningsformer. Alvesson föreslår flera implementationer av resultatstyrning som inte används idag: externa censorer, peer review, benchmarking. En idé är att pröva dessa för att se vad som fungerar.

    Vad gäller om man ska morot eller piska för att rätta till brister finns det ingen anledning att bestämma sig för någondera innan man vet vad bristerna består i och hur de bäst korrigeras. Det är en egendomlig och kontraproduktiv idé att man måste bestämma detta i förväg. Man kan nog också närmast utgå från att reell förändring innefattar bestraffningsmoment (minimalt lärare som förlorar ansikte) och belönings- och resursinsatser.

    (disclaimer. Mats Alvesson och jag skriver ofta ihop, men detta inlägg kommer enbart från mig).

  2. Du väcker frågan om man ska påskynda resursöverföring från svaga till starka skolor. Mina egna funderingar kring detta – jag håller mest på med andra delar av välfärdsområdet – är att resurser kan och bör följa med ”brukarna”, i det här fallet eleverna. Jag har svårt att se att man kan få legitimitet om man på annat sätt skulle försöka dra undan resurser från skolor som presterar dåligt eller belöna skolor med bra resultat, oavsett om man justerar för socioekonomiska faktorer eller inte. Som du säger finns det en tydlig konflikt med målet om likvärdiga utbildningar. Fria val i kombination med finansiella garantier som tillåter skolan att drivas vidare under en avvecklingsperiod skulle däremot kunna vara en rimligt avvägning.

    Jag håller med om att det finns många problem med att ytterligare öka omfattningen av centrala prov – och att externa examinatorer inte löser alla problem. En aspekt som kanske inte kommit fram så mycket i debatten är att externa examinatorer har svaga incitament att rätta omsorgsfullt. Jag har i ett annat sammanhang [http://uppdragvalfard.files.wordpress.com/2013/03/upphandling_och_kundval_webb-1.pdf]
    framfört tanken att skolor delvis bör ersättas efter hur väl eleverna lyckas i nästa utbildningsstadium, även om det då sker med tre års fördröjning. Kanske bör man också tänka sig att universitet och gymnasium får ordna inträdesprov för antagning av en viss kvot av studenterna, ungefär som man idag får ta in en viss andel studenter utifrån resultat på högskoleproven.

    Mats Bergman
    Södertörns högskola

  3. Tack för kommentarer! Dan: det mäts nuförtiden rätt mycket i den svenska skolan och jag läste Alvessons artikel som att man även borde styra på olika sätt utifrån dylika mätningar. Min avsikt med inlägget var att poängtera att detta är väldigt svårt, både konceptuellt och praktiskt. Visst kan man experimentera med olika modeller – och sånt görs ju hela tiden i privat sektor – men man bör vara tydlig med att offentlig sektor har betydligt mindre möjligheter att diskretionärt anpassa systemen hit och dit. De formella kraven, bland annat gällande likabehandling, är betydligt större i offentlig sektor och systemen måste vara rättssäkra. Sen har du naturligtvis rätt i att någon form av informell påföljd alltid finns av de resultat som uppvisas, men Alvessons artikel gick betydligt längre (som jag läste den) än detta. Jag tycker diskussionen kring detta med resultat- eller kvalitetsuppföljning idag kommit så långt att någon grad av konkretiton är att önska när förslag förs fram.

    Mats: Precis som du skriver tror jag att kvaliteten på de externa examinationerna är ett orosmoln för dem som är allmänt postiva till att de ett ökat inslag av sånt i skolan. Att rätta prov är erbarmligt tråkigt (tycker jag och de flesta av mina kollegor) och det går lätt slentrian i detta. Att låta lärarna rätta de egna elevernas prov är sannolikt bättre ur just detta avseende. Visst skulle antagningsprov lösa en del problem, men sådana är förknippade med en hel del kostnader. Ofta är de sämre på att förutspå framtida studieresultat än betyg och risken finns att studenter lägger värdefull tid på att plugga på dessa prov istället för att göra något mer konstruktivt med sin tid. Nyligen lärde jag mig tex att man i Ryssland lämnat ett system med lokala antagningsprov till ett centraliserat system just då det var så dyrt (i termer av tid och pengar) för studenterna att ta och förbereda sig för de lokala proven.

    Angående idén om att koppla framtida utfall till ett belönings/bestraffningssystem så är det väl snarast också ett system för extern ”examination” i någon mening. Problemet är återigen hur man ska korrigera för elevernas förutsättningar och för att eleverna faktiskt vill olika saker med sina liv. Det grundläggande utbildningssystemet hanterar ju ”alla” på ett sätt som få andra verksamheter gör.

    Det är dock lättare att se problem än lösningar vad gäller dessa viktiga frågor…

    • Roland says:

      En observation ur verkligheten. Vilket betyg eleven får har oerhört mycket med att göra vem som är lärare eller vilken skola denne går på. Exempel, eleven skriver tydligt A i engelska på nationella provet i högstadiet och har A i slutbetyg. Några månader senare i gymnasiet är denne plötsligt nere på E. Efter påpekande av det orimliga i detta utbryter kalabalik något vettigt svar på varför går inte att erhålla ifrån läraren. Men E nivån höjs plötsligt.
      Annan elev byter skola pga utlandsvistelse där elever ifrån hela Sverige pluggar tillsammmans under ett år. Hela världen vänds upp och ner för nästan samtliga när plötsligt ett V ifrån en skola är värt ett MVG i den nya och tvärtom ifrån en annan skola. Dessa observationer indikerar att de betyg som sätts idag på elever kan helt sakna värde för vidare studier. Att då avfärda antagningsprov och förminska betydelsen av nationella prov känns inte rätt.
      Det här har förstås ingen statistisk relevans men de få erfarenheter jag har av dagens skola gör mig övertygad om att betygen nästan saknar relevans.
      För övrigt gjorde de det på 70 och 80 talet också, när jag studerade. Men då var problemet snarare att vissa linjer var lätta att få höga betyg andra svåra. Idag tycks det handla framförallt om lärarkompetens.

  4. markus says:

    En någorlunda betydelsefull del av problemet med kvalitet i den externa rättningen vore maskinrättning. Inte för att så där väldigt stora delar av dagens nationella prov går att maskinrätta men jag tror det skulle kunna bli ordentligt med skillnad på den fronten om extern rättning infördes och den bekostades ur samma påse pengar som framtagningen av proven. Då tror jag att man rätt snabbt skulle se att man får större kvalitet i helheten om man flyttar en del pengar från rättning till provkonstruktion och testar allt som går bra att testa på sätt som går att maskinrätta. Resten får man givetvis hantera sedvanligt, men problemet blir i alla fall märkbart mindre.

    Den stora misstänksamheten i skolan mot flervalsfrågor tror jag skulle kunna vara en tillgång i sammanhanget. Det skulle kunna bli en spärr mot att man drog för stora växlar på resultaten.

    • Herr V says:

      En kombination av maskin och mänsklig rättning vore ju möjlig, kanske ffa i ämnen där det finns ett rätt svar. Om datorn plockar ut alla som svarat 27,53 på fråga 1 och ger dem full pott, och så får examinatorn titta på dem som svarat fel och bedöma om de ska ha några delpoäng för korrekta resonemang eller inte. Förutsätter ju förstås att många svarar rätt på många frågor för att det ska bli någon vinst med systemet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s