Hur ska vi minska vårat diktatorberoende?

2026-05-15 av Kommentera

Detta inlägg är ett gästinlägg av Daniel Spiro, professor i nationalekonomi vid Uppsala Universitet.

Blockaden av Hormuz-sundet och de skenande energipriserna är en kraftig påminnelse om fossilmarknadens nyckfullhet och Sveriges sårbarhet. Detta har påpekats av många. Världens olja och fossilgas kontrolleras mestadels av diktaturer och passerar geopolitiskt riskfyllda s.k. ”chocke points”. Fossil konsumtion hindrar demokratisering och berikar Ryssland så att vi måste lägga mer på försvar och på uppbyggnad av Ukraina.

[Read more…]
Filed Under: Övrigt

Reproducerbarhet och robusthet i nationalekonomi och statsvetenskap

2026-04-03 av 3 kommentarer

Kan man lita på publicerad nationalekonomisk forskning? Det är en fråga som diskuterats livligt sedan den så kallade replikationskrisen slog hårt mot psykologin för drygt ett decennium sedan. Detta är ett gästinlägg av Olle Hammar, biträdande lektor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

[Read more…]
Filed Under: Övrigt

Riskerna med att politisera vetenskap: En kritik av forskaruppropet

2025-04-29 av 5 kommentarer

I detta gästinlägg kommenterar John Hassler och Per Krusell, professorer i nationalekonomi vid Institutet för Internationell Ekonomi, Stockholms universitet, en DN-debattartikel där över 1 000 forskare anklagar regeringen för att ignorera eller missbruka vetenskapliga rön. Författarna ifrågasätter uppropets slutsatser och varnar för riskerna med att blanda samman forskningsbaserad kunskap och politiska värderingar.

[Read more…]
Filed Under: Övrigt

Replik till Karl Walentin

2025-02-10 av 6 kommentarer

Detta är ett gästinlägg av Martin Andersson, Peter Englund och John Hassler, ledamöter i Kommittén om översyn av låntagarbaserade makrotillsynsåtgärder och ansvariga för betänkandet Reglering av hushållens skulder, SOU 2024:71.

 Karl Walentin har den 30/1 publicerat ett inlägg här på Ekonomistas som kritiserar vår utredning ”Reglering av hushållens skulder” (SOU 2024:71). Vi har i andra sammanhang efterfrågat en mer underbyggd kritik än den vi hittills sett, som i stort sett bara påpekat det självklara, nämligen att våra förslag sannolikt leder till något högre skulder och bostadspriser. Karl Walentins inlägg går i en annan riktning vilket vi uppskattar. Vi kan dock inte se att det finns tillräcklig substans i kritiken för att påverka bedömningen av hur regleringen bör reformeras.

Walentin menar att vi inte redovisar teoretiska argument som motiverar en reglering av bostadsskulderna. Här håller vi inte med. Vi är i och för sig sparsamma med teoretiska referenser och att använda vedertagna termer från forskningslitteraturen. Men vi beskriver vad vi kallar förstärkningsmekanismer som gör att alltför hög skuldsättning kan förstärka konsekvenserna av makroekonomiska och finansiella störningar. Vi redogör för det faktum att hög skuldsättning har lett till allvarliga ekonomiska kriser och förklarar mekanismerna bakom detta. Mera specifikt bedömer vi att den pekuniära externaliteten, som bygger på panikförsäljningar (fire sales), är mindre relevant i Sverige, men att den aggregerade efterfrågeexternaliteten är relevant och inte kan bortses från. Den kan under vissa förhållanden leda till en finansiell kris. Bolånetagare och kreditgivare kan inte antas ta denna förstärkningsmekanism i beaktande när de fattar beslut om enskilda bolån. Därför behövs reglering. Syfte med denna är att minska risker som kan ha en skadlig inverkan på stabiliteten i det finansiella systemet.

Walentin menar att välfärdsanalysen i vår utredning är informell och ofullständig. Vi vet inte riktigt vad Walentin menar med informell men antar att han menar att den inte använder en kvantitativ modell för att beräkna välfärdseffekter och vad som är en samhällsekonomiskt optimal reglering. Sådana modeller finns och Walentin har själv bidragit här (Chen m.fl.). Som en del av vår utredning har också en forskargrupp ledd av Roine Vestman utvecklat en dynamisk allmän-jämviktsmodell, som bygger på andra mekanismer än Walentins modell. Vår bestämda uppfattning är dock att forskningen på detta område ännu inte kommit så långt att beslut om reglering kan tas genom att välja en specifik modell och ta den på tillräckligt stort allvar för att direkt dra slutsatser om hur strikt regleringen bör vara. Olika modeller bygger på olika ansatser och beskriver olika mekanismer som är mer eller mindre relevanta i olika länder. Det är därför omöjligt att komma ifrån att policyförslag måste bygga på en sammanvägd bedömning eller, om man så vill, en informell analys. Så har det gått till när nuvarande regleringar införts, både i Sverige och i omvärlden. Så kommer det nog att ske också framöver

En illustration av problemen med att bygga rekommendationer på en enskild modell ges av Walentins uppsats. Denna handlar främst om att införandet av en striktare reglering av hushållens kostnader kan ha stora välfärdskostnader, särskilt i en lågräntemiljö. I ett avslutande avsnitt utvidgas modellen till att kunna svara på vad som är en optimal reglering. Här antas Riksbanken följa en mekanisk politikregel, vars välfärdsegenskaper inte är klarlagda, samt hela tiden göra oförutsägbara och omotiverade avvikelser från politikregeln. En bolånereglering kan då minska de samhällsekonomiska konsekvenserna av dessa och andra störningar. Möjligheterna att hantera dessa problem med en bättre vald penningpolitik diskuteras inte. Vi menar att regleringen av bostadslån bör bygga på en explicit beskrivning av vad regleringen vill uppnå. Det är också rimligt att det finns begränsningar när det gäller Riksbankens möjligheter att i alla lägen föra en perfekt penningpolitik. Men motivet att via skuldreglering skydda hushållen mot en dåligt utformad penningpolitik finner vi inte särskilt relevant.

När det gäller ofullständigheten i vår välfärdsanalys menar Walentin att vi hamnar fel genom att utgå ifrån att en högre bostadsefterfrågan är av godo. I stället är enligt Walentin bostadsefterfrågan alltför hög eftersom den är skattemässigt gynnad, vilket leder till för högt bostadsbyggande. Vi håller inte med om denna kritik. Huvudsyftet med våra förslag är inte att allmänt sett öka bostadsefterfrågan utan att minska den snedvridning som ligger i att vissa grupper påverkas alltför kraftigt av existerande kreditbegränsningar. Våra förslag innebär mycket riktigt att den sammanlagda efterfrågan ökar något, men till skillnad från Walentin är vi inte oroliga för att detta ska leda till en ur ett samhällsekonomiskt perspektiv alltför hög bostadsproduktion. Visserligen är ägt boende skattemässigt gynnat. Men samtidigt hålls byggandet nere på grund av reglerade hyror, en rätt kartelliserad marknad för bostadsproduktion, trögheter orsakade av kommunalt planmonopol och andra regleringar. Vi köper därför inte argumentet att regleringen av bostadsskulder behövs för att se till att det inte  byggs för många bostäder.

Walentin menar vidare att vi inte tillräckligt använder dynamisk allmän jämviktsanalys för att beskriva vad som kan tänkas hända med bostadspriserna över tiden. Här menar vi att en partiell jämviktsanalys av kortsiktseffekterna ger tillräcklig information genom att beskriva rimliga intervall för priseffekterna. För att precisera effekterna inom dessa intervall skulle det krävas kontroversiella och ofta orealistiska antaganden. Framför allt beror effekterna på hur nyproduktionen reagerar när priserna stiger. Känsligheten begränsas av ovannämnda trögheter, men den är förvisso långt ifrån noll. Walentin hänvisar här till sin egen uppsats som bygger på antaganden som frånvaro av en hyresmarknad, hushåll med oändliga liv, ingen tillväxt och bara två typer av hushåll (långivare och låntagare). Visserligen menar vi att denna och liknande uppsatser för forskningen framåt. Men att använda dem som grund för att beräkna hur stram reglering som behövs vore helt enkelt oansvarigt.

Den sista kritikpunkten är att vi inte tillräckligt fullständigt redovisat forskningslitteraturen. Om man vill betrakta vår utredning som en formell forskningsöversikt är detta en korrekt iakttagelse. Givetvis har vi eftersträvat att ge en så god bild av kunskapsläget som möjligt. Men vi har skrivit en SOU, inte en forskningsöversikt, och många läsare kan nog tycka att referenslistan är lång nog som den är. Säkert har vi missat något, men de exempel som Walentin tar upp är knappast allvarliga. Richter m. fl. (2019), som inte är refererad, skriver i sin sammanfattning:  “Central banks increasingly rely on macroprudential measures to manage the financial cycle. However, the effects of such measures on the core objectives of monetary policy to stabilise output and inflation are largely unknown.”

Sammanfattningsvis är vi alltså glada att få till stånd en diskussion om våra förslag som bygger på mer än ryggmärgsreaktioner. Walentins inlägg är inte en sådan reaktion, men vi kan inte se att det motiverar att våra bedömningar behöver justeras.

Filed Under: Bostadspolitik, Finans, Finansiell stabilitet, Makro, Makrotillsyn, Penningpolitik, Välfärd

Obalanserad utredning om bolånereglering

2025-01-30 av 12 kommentarer

Detta är ett gästinlägg av Karl Walentin, Uppsala universitet. 

Utredningen ”Reglering av hushållens skulder” publicerades i november och är ett underlag för beslutsfattandet om ändrade bolåneregler som pågår under våren. Utredningen som har letts av Peter Englund, John Hassler och Martin Andersson föreslår att regleringen av hushållens bolån mjukas upp genom att höja den maximala belåningsgraden (”bolånetaket”) från 85% till 90%. Utredningen förespråkar även att ta bort de extra amorteringskrav som gäller för bolån med en belåningsgrad över 70% samt för hushåll med en skuldsättningsgrad i förhållande till inkomst som överstiger 450%.

Slutsatserna om att lätta på bolåneregleringen bygger dock på en obalanserad analys. Utredarna har förbisett ett antal resultat och argument som går emot utredningens huvudförslag. Följande tre brister bidrar till denna obalans:

    1. Inkomplett välfärdsanalys.
      En central aspekt av utredningen är analys av hur bolånetaket och amorteringskraven påverkar välfärden, eller hur mycket ”nytta” befolkningen har. Tyvärr är argumenten kring välfärd i utredningen primärt informella. Två specifika brister angående välfärdsanalysen är att:
      a. Utredningen utgår från att högre bostadsefterfrågan är bättre. Mer specifikt sker argumentationen utifrån antagandet att bostadsefterfrågan i avsaknad av bolåneregleringar skulle vara välfärdsoptimal. Bostadsefterfrågan är dock högre än det samhälleligt välfärdsoptimala i Sverige eftersom bostäder sedan 2007 är lågt beskattade jämfört med andra tillgångar. Denna snedvridning från skattesystemet innebär att det är inkorrekt att anta att alla hinder för människor att öka sin bostadsefterfrågan genom att ta större bolån försämrar välfärden.
      b. Utredningen nämner inte den grundläggande teorin angående varför lånebegränsningar kan vara välfärdshöjande även i avsaknad av ovanstående skatterelaterade snedvridning. I forskningslitteraturen är det allmänt vedertaget att en pekuniär externalitet kopplad till bland annat bostadsförsäljning vid kriser leder till överbelåning i avsaknad av lånereglering, se Lorenzoni (2008) samt det ursprungliga pappret om (sub)optimalitet på inkompletta marknader av Hart (1970). Externaliteten uppstår i detta fall på finansmarknaden och leder till alltför kraftiga fall i investeringar och tillgångspriser vid en recession.
      En annan externalitet (”aggregate demand externality”) som föranleder lånereglering uppstår istället på varumarknaden vid löne- eller prisstelheter. Denna mekanism har analyserats av Fahri och Werning (2016) och redogörs delvis för i utredningen men referensen saknas.
    2. För lite allmän jämvikt.
      Utredningen behandlar inte allmänna jämviktseffekter tillräckligt, det vill säga hur resten av ekonomin påverkas och responderar när bolåneregler ändras.  Ordet ”jämvikt” nämns inte på de första hundra sidorna av utredningen och frasen ”allmän jämvikt” förekommer över huvud taget inte. Formell allmän jämviktsmodellering används alltför lite, till exempel för att kvantifiera till vilken grad de hushåll som inte är lånebegränsade kommer att sälja sina bostäder för att ge plats åt den ökade efterfrågan som den föreslagna lättnaden i bolåneregleringen leder till. Utredningen innehåller visserligen en modell i en bilaga, men huvudargumenten kring de föreslag som görs är endast verbala.En central fråga där formell jämviktsanalys saknas är bostadspriserna. Hur dessa påverkas av regleringar av bostadslån ingick på goda grunder i uppdraget för utredningen. Utredningen gör dock inte en god analys, eller litteraturläsning, av detta. Istället används två otillräckliga ansatser för att beräkna effekten på bostadspriserna:
      i) Långsiktsanalys samt,
      ii) Bokföringsmässiga beräkningar
      Långsiktsanalys är otillräcklig eftersom den inte fångar hur ekonomin endast gradvis anpassas till nya förhållanden. Det tar flera decennier för bostadsstocken att anpassas till nya förhållanden genom nybyggnation. Även bolånestocken är trögrörlig. Men det är viktigt att förstå effekten på bostadspriserna även under det första decenniet efter en reform!
      Även en bokföringsapproach som mekaniskt antar att till exempel hushållens kontantinsats är oförändrad i respons till förändrad bolånereglering är otillfredsställande. Istället bör man använda en modell där hushåll väljer bostad och bostadslån. Utredningen kunde ha använt insikter från forskningslitteraturen som på detta sätt modellerar effekter av ändrade lånemöjligheter på tillgångspriser över tiden såsom såsom Guerrieri och Lorenzoni (2017) samt Chen mfl. (2023). Båda dessa forskningsartiklar visar att tillgångspriser påverkas kraftigt under de första åren efter förändrade lånerestriktioner, men att priseffekterna försvagas med tiden allt eftersom bostadsstocken anpassas.
    3. Inkomplett läsning av forskningslitteraturen.
      I avsnittet med utredningens förslag saknas nästan helt referenser till forskningsartiklar som analyserar för- och nackdelar med förändrade låneregler. Även sammantaget gör utredningen en inkomplett läsning av litteraturen angående ändamålsenligheten hos de regleringar som utreds. Det finns relevant forskning från både empiriskt och teoretiskt perspektiv som tyvärr inte har inkluderats. Den viktigaste empiriska artikeln är ”The Costs of Macroprudential Policy” av Richter m.fl. (2018). En teoretisk artikel som analyserar välfärdseffekterna av bolånetak som jag själv har bidragit till är Chen mfl. (2023). I en modell kalibrerad för Sverige fann vi att ett bolånetak på 70% är välfärdsoptimalt. En viktig anledning till detta låga bolånetak är att vi tog hänsyn till att penningpolitiken regelbundet begränsas av en nedre gräns för styrräntan vilket gör att den destabiliserande effekten av alltför höga bolån förstärks. Men även om man abstraherar från denna stabiliseringspolitiska utmaning så innebär vår modell att det optimala bolånetaket är 85%, det vill säga i strid med utredningens förslag att höja bolånetaket.

Sammanfattningsvis menar jag att ett mer gediget underlag behövs för förändrad reglering av hushållens bostadslån. Klokare och mer formell analys av välfärdseffekterna, mer allmän jämviktsanalys och en närmare koppling av policyförslagen till forskningslitteraturen skulle ha gjort utredningen bättre. Det finns gott om resultat och argument som pekar åt motsatt håll som denna utredning.

Referenser (som inte finns med i utredningen)

Chen, Jiaqian, Daria Finocchiaro, Jesper Lindé och Karl Walentin, 2023, “The Costs of Macroprudential Deleveraging in a Liquidity Trap”, Review of Economic Dynamics, Vol. 51, pp. 991-1011.

Farhi, Emmanuel och Iván Werning, 2016, “A Theory of Macroprudential Policies in the Presence of Nominal Rigidities”, Econometrica, Vol. 84, 1645–1704.

Guerrieri, Veronica och Guido Lorenzoni, 2017, “Credit Crises, Precautionary Savings, and the Liquidity Trap”, Quarterly Journal of Economics, Vol. 132(3), pp. 1427-1467.

Hart, Oliver, 1975, “On the optimality of equilibrium when the market structure is incomplete,” Journal of Economic Theory, Vol. 11 (3), pp. 418–443.

Lorenzoni, Guido, “Inefficient Credit Booms”, 2008, Review of Economic Studies, Vol. 75(3), pp. 809–833.

Richter, Björn, Moritz Schularick och Ilhyock Shim, 2019, “The Costs of Macroprudential Policy”, Journal of International Economics, Vol. 118(C), pp. 263-282.

Filed Under: Bostadspolitik, Finansiell stabilitet, Makrotillsyn, Välfärd

Vad betyder en attack mot Iran för oljepriset?

2024-10-10 av 1 kommentar

Det här är ett gästinlägg av Johan Gars, Beijer Institutet, och Henrik Wachtmeister, Uppsala universitet

Det spekuleras nu om vilka mål Israel kan komma att angripa i Iran som svar på förra veckans robotattacker. Förutom militära och kärntekniska anläggningar har även oljeinfrastruktur pekats ut som potentiella måltavlor. Även relativt små bortfall av oljeproduktion kan påverka det globala oljepriset markant. Hur kraftig prisreaktionen blir beror på omfattningen av utbudsbortfallet och oljemarknadens elasticitet. Tillsammans med Daniel Spiro har vi tidigare modellerat och analyserat effekterna av oljesanktionerna mot Ryssland, inklusive potentiella konsekvenser av rysk vedergällning genom exportminskningar. Här använder vi en liknande men enklare modell för att uppskatta marknadseffekterna av olika scenarier av produktionsbortfall i Persiska viken till följd av attacker mot Irans oljeanläggningar och eventuell vidare eskalering av konflikten.

[Read more…]
Filed Under: Övrigt, Internationellt, Makro

En bubbla sju gånger större än USAs BNP?

2024-09-30 av 5 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av Erik Öberg, biträdande lektor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

Sveriges återhållsamma finanspolitik utgör ett undantag i en värld av växande statsskulder. Särskilt aktuell är frågan om USAs statsfinanser är långsiktigt hållbara. Än så länge verkar finansmarknaden gladeligen vilja köpa amerikanska statsobligationer, men efter decennier av växande amerikanska underskott har allt fler ekonomer börjat fråga sig om detta kan bestå.

[Read more…]
Filed Under: Internationellt, Makro, Makrotillsyn

Rothstein om Riksbanken

2024-09-02 av 7 kommentarer

Gästinlägg av Mats Persson, professor emeritus, IIES, Stockholms universitet

Bo Rothstein är i farten igen. Förra gången han försökte klämma åt Riksbanken var i en artikel i Dagens Nyheter 2023. Då hävdade han att Riksbanken hade misslyckats i sitt mål har hålla en stark svensk kronkurs, och därför borde banken ställas till ansvar för detta genom att berövas sin självständighet och underordnas finansministern. Den artikeln kunde man lätt avfärda med att Riksbanken efter 1992 inte har haft som mål att hålla en viss växelkurs; Riksbanken har alltså inte misslyckats i detta avseende. Att det förhåller sig så hade Bo Rothstein förstås lätt kunnat ta reda på genom att, före publiceringen, visa sitt artikelmanus för någon professor i statskunskap som då hade kunnat tala om för honom att Riksbanken inte har något växelkursmål.

[Read more…]
Filed Under: Penningpolitik

Generationsrättvisan i fara om pensionsavgiften höjs

2024-08-30 av 7 kommentarer

Detta är ett gästinlägg av Jacob Lundberg, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.

Sedan förra hösten ingår samtliga riksdagspartier i pensionsgruppen. En av den nya konstellationens första beslut var att utreda höjd avgift till pensionssystemet. Uppdraget gick till Lisa Laun vid IFAU. En avgiftshöjning kan få betydande konsekvenser för rättvisan mellan generationerna, de offentliga finanserna och samhällsekonomin, men har hittills fått begränsad uppmärksamhet.

[Read more…]
Filed Under: Övrigt

Replik: Missriktad kritik mot uppmaning till samverkan

2024-04-30 av Kommentera

I det här inlägget svarar Karolina Ekholm, Jonas Eliasson, Lena Unemo och Maria Vredin på den kritik som Mårten Palme framfört här på Ekonomistas mot deras tidigare DN-debattartikel.

I ett tidigare inlägg framför Mårten Palme ett antal invändningar mot vår DN-debattartikel från 4 mars, vilken är baserad på en ESO-antologi om villkoren för forskning och samverkan. Palme ger i sitt inlägg en missvisande bild av vad vi skriver i DN-artikeln. Vi pekar där på möjliga baksidor med den akademiska incitamentsstruktur som särskilt råder inom nationalekonomin bland samhällsvetenskaperna. Våra iakttagelser baserar sig på bidrag i ESO 2024:2 (2024:2 I samhällets tjänst? En ESO-antologi om villkoren för forskning och samverkan – ESO – Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), som för övrigt rekommenderas för läsning i sin helhet, inte minst då den rör ett ämne som bör intressera följare av Ekonomistas. Fyra punkter där Palme vantolkar innehållet i vår debattartikel:

  1. Vi förstår att publiceringar i topptidskrifter innebär en kvalitetsstämpel på forskningen, men ifrågasätter att det ska vara det enda som räknas när det kommer till akademisk meritering i Sverige. Att medverka i det offentliga utredningsväsendet eller på annat sätt samverka med det omgivande samhället i syfte att bidra till en kunskapsbaserad/evidensinformerad samhällsutveckling bör vara en variabel som är relevant för en karriär i en akademisk värld som menar sig vara samhällsrelevant. Som vi ser det är detta för övrigt helt tvärtemot den ”isolationism” som Palme avslutningsvis varnar för i sitt inlägg. Vår poäng är givetvis inte att man ska sänka kvalitetskraven utan att det också måste löna sig akademiskt att medverka till att resultat och insikter från forskning kommer till användning.
  2. Vi påtalar risker med den rådande incitamentsstrukturen; vi tar bland annat upp risken för att man som forskare fokuserar på frågor mest lämpade för internationella publiceringar och portionerar ut resultaten så att helhetsperspektivet går förlorat. De farhågor vi framför angående den samhällsvetenskapliga forskningens samhällsrelevans är på intet sätt unika eller nya utan har framförts av andra tidigare, se Heckman och Moktan i JEL 2020. Liknande argument framfördes också bara häromdagen i The economic research policymakers actually need (slowboring.com) (Jed Kolko, 16 april 2024). Att det förekommer forskning som har Sverigerelevans i topp fem tidskrifter gör inte våra argument ogiltiga.
  3. Givet incitamentsstrukturen finns det också risk att forskare lockas till att medvetet eller omedvetet ”dopa” sina resultat genom att välja de som har störst sannolikhet att publiceras (i avsaknad av förregistrerade analysplaner). Dreber Almenberg och Johannesson visar i sitt bidrag till antologin på att det finns problem med tillförlitligheten i forskningsresultat. Den kan brista av olika anledningar, men tidskrifternas krav på tillgång till data och analyskod kan ses som ett medel för att stävja incitamenten till ”forskningsdopning”.
  4. Vi uttrycker inga ”förtäckta hot” (och har för övrigt vare sig mandat eller medel som ger oss möjlighet att påverka fördelningen av de stora statliga forskningsanslagen). Vår utgångspunkt är att det är självklart att staten vill ha valuta för pengarna när den står för forskningsfiolerna.

Filed Under: Metod, Utbildning och forskning
Nästa sida»