Åldrande befolkningar i krisländerna

2011-10-31 by 20 Comments

Idag sägs världens befolkning bli sju miljarder människor (DN, SvD). Men det är inte överallt som befolkningen ökar snabbt. I många sydeuropeiska länder väntas befolkningensökningen bli låg eller negativ under de kommande decennierna. Enligt FNs prognoser väntas befolkningen minska med 12 procent i Portugal och 2 procent i Italien mellan 2010 och 2050, medan den väntas öka med 16 procent i Sverige och 30 procent i USA.

Befolkningen i Sydeuropa väntas också åldras betydligt snabbare än i andra länder (vilket jag har skrivit om tidigare). I Sverige oroas vi av att antalet personer över 65 år per 100 personer mellan 20 och 64 år kommer att öka från 31 idag till 47 om fyra decennier. I Spanien väntas ökningen bli betydligt mer dramatisk, från 27 idag till 68 år 2050 (se figuren nedan).

Ökad ålderskvot från 2010 till 2050 (antal personer 65 år och äldre per 100 personer i åldersgruppen 20-64 år). Källa: FNs befolkningsprognoser, huvudscenario.

De stora budgetunderskotten och statsskulderna i Sydeuropa utgör de mest påtagliga offentlig-finansiella problemen i regionen. Men problemen förvärras av den långsamma befolkningstillväxten och de snabbt åldrande befolkningarna. En låg befolkningstillväxt gör att det blir svårare att stabilisera skuldkvoten, eftersom skulden då ska fördelas på färre personer. De offentlig-finansiella problem som förknippas med åldrande befolkningar består huvudsakligen av två delar. För det första krymper skattebasen per capita om vi inte arbetar mer i högre åldrar när befolkningen åldras. För det andra kopplar pensionssystemen ofta ersättningar till åldersgränser (eller tjänstgöringsår) som inte förändras med den demografiska utvecklingen. Åldrande befolkningar riskerar alltså att medföra lägre skatteinkomster i kombination med högre pensionsutbetalningar om ersättningssystemen inte är väl utformade.

Ett ytterligare offentlig-finansiellt problem kan utgöras av ökade sjuk- och omsorgsutgifter när befolkningen åldras. Hur problematisk denna utveckling blir beror dels på om den allmänna hälsan vid en viss ålder förbättras i takt med åldrandet, dels på hur ersättningssystem för sjukvården är utformade. I USA blir ökade offentlig-finansierade sjukvårdskostnader en påtaglig konsekvens av den allt äldre befolkningen eftersom alla över 65 år erbjuds gratis sjukförsäkring (via Medicare), men kostnaderna bör inte behöva öka lika dramatiskt i Europa.

Ett sätt att minska problemen med lägre skatteinkomster och högre pensionsutgifter är att indexera åldersgränser och ersättningsnivåer till den förväntade livslängden. Men sådana åtgärder angriper endast de offentlig-finansiella problem som orsakas av att vi lever allt längre. I Sydeuropa orsakas de snabbt åldrande befolkningarna i hög utsträckning av att nativiteten har varit låg de senaste decennierna. Där krävs förmodligen mer genomgripande reformer både av pensionssystemen och av de allmänna drivkrafterna att arbeta. Berlusconis ambition att höja den italienska pensionsåldern till 67 år är då ett steg i rätt riktning.

Den som vill se optimistikst på framtiden kan notera att sysselsättningsgraden i dessa länder, särskilt i de äldre åldersgrupperna, är låg i utgångsläget och att det alltså finns stor potential till förbättring (se figuren nedan).

Sysselsättningsgrad för åldersgruppen 55-64 år (procent sysselsatta år 2010). Källa: OECD Labor Market Statistics.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

En annan sorts Wall Street-demonstration

2011-10-30 by 4 Comments

NEW-YORKER-COVER-OCCUPY-WALL-STREETPå omslaget till förra numret av The New Yorker återges följande demonstration på Wall Street. Den torde dock inte ha alltför mycket med de omtalade Occupy Wall Street-demonstrationerna att göra…

Filed Under: Kuriosa

Apropå undermåliga inlägg på DN-debatt

2011-10-28 by 20 Comments

Om man verkligen inte har en aning om hur man ska hantera data och de möjliga förutsägelser om framtiden som kan dras av dessa, skulle man 2008 kunna resonerat så här:

“Nedanstående graf visar husprisindex i Spanien mellan 1990-2008. Om denna utveckling fortsätter så kommer Spanska huspriser redan 2020 nå nivån 350. Nu kan förstås den skeptiske säga att det inte är säkert att trenden håller i sig och att risken för en backlash är uppenbar. Mot detta talar att trenden snarast förstärkts snarare än försvagats under det senaste decenniet”

För att parafrasera Heinrich Bölls förord till “Katharina Blums förlorade heder”: Ovanstående exempel är påhittat och skulle skildringen av hur data hanteras likna de krav som tydligen ställs för att få skriva på DN-debatt, är dessa likheter varken avsiktliga eller slumpmässiga utan oundvikliga”.

Ps. Nedan är en figur över den faktiska huspris utvecklingen i Spanien…

Filed Under: Kuriosa, Metod

Är fängelsekunder mer själviska än andra?

2011-10-27 by 4 Comments

Inom beteendeekonomin har en lång rad experiment visat att människor inte är alltigenom själviska (se till exempel den här utmärkta populärvetenskapliga texten av Tore Ellingsen). Till exempel är vi beredda att göra uppoffringar för att inte bryta mot normer om hur man bör bete sig. Men hur är det med fängslade brottslingar? De har ju genom sitt beteende visat att de någon gång brutit mot allmänt accepterade regler.

I en ny norsk studie jämförs beteendet hos fångar i ett medelsäkert norskt fängelse med ett slumpmässigt urval av Bergenbor. I båda fallen handlade det om laboratorieexperiment där deltagarna fick betalt. Diagrammet nedan visar hur mycket vanliga norrmän respektive fångar valde att skänka av en hundralapp till en anonym motpart. I det här fallet fick givarna reda på om mottagaren var en fånge eller en slumpmässigt vald norrman i Bergen. Det är ingen statistisk signifikant skillnad mellan grupperna. Fångar ger lika mycket som invånarna i Bergen oavsett om mottagaren är fängslad eller ej.

Författarna undersöker även beteendet i det så kallade tillitsspelet. Tillit mäts i detta spel av hur mycket av en hundralapp man väljer att ge till mottagaren och pålitlighet av hur mycket man ger tillbaka (pengarna tredubblas på tillbakavägen). Inte heller i detta fall fann författarna att fångar betedde sig annorlunda än andra.

Eftersom laboratorieexperiment är en speciell situation som fångar skulle kunna uppfatta annorlunda, undersöktes även skillnaden mellan (tidigare) fångar och andra i ett danskt Internet-experiment som utförts med ett representativt urval av danskar. Deltagarna i denna studie kopplades till brottsregistret så att forskarna kunde veta vilka som suttit i fängelse. Inte heller här hittades några skillnader i hur mycket deltagarna gav av en hundralapp.

Det är nog en ganska populär föreställning att kriminella skiljer sig väsentligt från människor i allmänhet. När det gäller graden av själviskhet tyder dock den här studien på att fångar och andra är likadana. Människor helt enkelt.

Filed Under: Beteendeekonomi

Långsiktiga konsekvenser av att förstöra humankapital

2011-10-25 by 10 Comments

Att förstöra kapital är naturligtvis negativt för möjligheterna att producera (dock inte nödvändigtvis dåligt för tillväxt men det är en annan sak). Samtidigt så finns flera studier som visat att områden som till exempel bombats sönder i samband med krig återhämtar sig överraskande snabbt. Förstörelse av fysiskt kapital verkar helt enkelt inte ha så långvariga negativa effekter. (Exempel är på studier som visat detta är Davis och Weinstein, 2002, som studerar effekter av bombningar i Japan under Andra världskriget, och Miguel och Roland, 2011, som studerat bombningar i Vietnam).

I krigssituationer så förstörs dock som bekant även annat än maskiner och infrastruktur. I vissa fall så förföljs vissa grupper speciellt och de negativa effekterna av detta verkar ha mer varaktiga konsekvenser. I ett antal artiklar på sistone har man visat att förföljelser av judar under Andra världskriget har effekter som påverkar ekonomiska utfall än idag. Acemoglu, Hassan och Robinson, 2011 visar att intensiteten i förföljelser av judar mellan regioner i forna Sovjetunionen under Andra världskriget samvarierar med ekonomiska och politiska utfall sedan Sovjets sönderfall. Mer förföljelser under kriget, sämre utfall idag (naturligtvis kontrollerat för en rad saker). Grosfeld, Rodnyansky, och Zhuravskaya, 2011, går ännu ett steg i att identifiera effekten genom att använda så kallad “regression discontinuity” analys kring de exogent givna (och i övrigt artificiella) gränser för var judiska bosättningar tilläts i Tsarryssland, för att sedan studera effekterna av förföljelserna under Andra världskriget. De finner att i områden där stora delar av den judiska befolkningen mördades eller fördrevs är befolkningen idag mer “socialistisk och anti-marknadsekonomi” och mindre entreprenöriell.

I ytterligare en mycket intressant ny studie av Fabian Waldinger studeras de långsiktiga effekterna av att judar redan i början av 1930-talet avskedades från universiteten. Framgångsrika akademiker förlorade plötsligt sina tjänster mer eller mindre över en natt. Bland dessa fanns 14 Nobelpristagare till exempel fysikerna Albert Einstein, Max Born och Erwin Schrödinger, kemisterna Fritz Haber och Otto Meyerhof. Även spelteorins (ena) fader matematikern John von Neumann fanns på listan. Genom att utnyttja denna “exogena chock” för de respektive institutionerna och studera hur det gått för dem därefter (och dessutom kontrastera detta med att vissa universitet också råkade ut för kapitalförstörelse på grund av bombningar) visar Fabian att effekterna är långvariga och stora.

Figuren ovan illustrerar effekterna. En 10 procentig förlust av humankapital i början av 1930-talet har en kvarvarande negativ effekt på 0.2 standardavvikelser i termer av “vetenskaplig produktion” mätt som publikationer. Effekten av bombningar är mycket mindre och kortvarig. För den som inte vill sätta sig in i vad detta betyder i detalj så räcker det att säga att effekten är stor och ihållig. De som förlorade nyckelpersoner hade ännu inte återhämtat 50 år senare.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Utbildning och forskning

Den akademiska hierarkin

2011-10-24 by 4 Comments

imageForskningen om hur arbetsplatser ser ut och fungerar är omfattande. Legio är de studier som undersökt hierakiska mönster mellan befattningar, kön, etnicitet. Men hur ofta har forskarna undersökt hierarkien på deras egen arbetsplats, universiteten?

I fikarummet på den nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet finns denna träffande affisch uppsatt (den som har svårt att läsa kan klicka på bilden). Den erbjuder enligt mig en av de bästa beskrivningarna av hur det ser ut — på riktigt — i den akademiska hierarkin.

Filed Under: Kuriosa Tagged With:

Mottagarna av ekonomiskt bistånd kartlagda

2011-10-21 by 7 Comments

Idag släpper IFAU en ny rapport som jag skrivit ihop med Linus Liljeberg. I den har vi med hjälp av registerdata kartlagt personer som tog emot ekonomiskt bistånd (socialbidrag) under 2009 och undersökt i vilken utsträckning dessa också är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och/eller tar emot ersättning från Försäkringskassan.

Vi finner att endast en fjärdedel av de som får ekonomiskt bistånd inte är antingen registrerade vid Arbetsförmedlingen eller får bistånd från Försäkringskassan. 16,5 procent är både registrerade vid Af och får ersättning från Fk.

En slutsats av dessa siffror är att det är viktigt att systemen är synkroniserade och till exempel bedömningen av arbetsförmåga går till på ett liknande sätt hos alla aktörer.

Filed Under: Arbetsmarknad, Välfärd Tagged With:

Är det klokt att straffa bankernas ägare?

2011-10-19 by 91 Comments

Det är en rätt allmän syn att bankernas ägare bör förlora sitt kapital om banken hamnar på obestånd. Förutom det moraliskt tilltalande i detta så finns tanken att detta ska minska ägarnas villja att ta för stora risker. Förhoppningen är att detta ska minska risken för finansiella kriser. En kolumn av Martin Wolf i Financial Times får mig dock att undra om det egentligen kan förhålla sig på motsatt sätt: att ökade risker för aktieägarna faktiskt kan öka risken för finansiella kriser.

Det hela beror på hur man betraktar grundproblemet. Om det är enskilda banker som tar risker vilka primärt påverkar dem själva så är det klart att en ökad kostnad för risktagandet borde leda till mindre risk. Vad den pågående krisen emellertid visat är att det är riskerna i det finansiella systemet i stort som är de riktigt allvarliga. Ur varje enskild banks perspektiv orsakar då det egna risktagandet externa effekter på finanssystemet. Finansiella kriser är enligt detta synsätt chocker orsakade av av kollektiva beslut som ingen enskild aktör råder över.

Om de förväntade kostnaderna förknippade med dessa chocker stiger kommer bankernas aktieägare att kräva kompensation i termer av höga avkastningskrav. Precis som Martin Wolf skriver är det svårt att förstå bankägarnas avkastningskrav på 15-20 procent på annat sätt än riskerna i banksektorn är väldigt stora. Sättet att uppnå denna avkastning är en hög skuldsättning vilket i sin tur ökar systemrisken.

På en normal marknad hålls skuldsättningen nere av att kreditgivarna kräver kompensation för den risk skuldsättningen orsakar. Bankmarknaden är dock inte normal och för att förhindra att kriser sprids garanteras i krissituationer bankernas skulder, vilket gör att bankerna har tillgång till billiga krediter även om banksystemet tar stora risker. Den bästa lösningen på dessa problem vore någon form av konkursförfarande för systemviktiga finansiella institutioner som ökar kreditgivarnas exponering för den risk banksystemet drar på sig. Sådana lösningar förefaller dock vara tekniskt och politiskt svåra att åstadkomma.

Utan ett sådant konkursförfarande riskerar en ordning där aktieägarna drabbas hårt av systemkriser — samtidigt som kreditgivarna hålls skadeslösa — att leda till höga avkastningskrav, hög skuldsättning och därmed hög systemrisk. Hur lockande det än är att straffa bankernas ägare måste man därför ställa sig frågan om det verkligen är klokt att bara straffa ägarna till vissa finansiella instrument i bankernas kapitalstruktur?

SvD1234
Filed Under: Finans

Oväntat om väder och kausalitet i Vitrysk turistinfo

2011-10-17 by 9 Comments

Ett återkommande problem i samhällsvetenskap är att kunna påvisa kausalitet. Ett sätt som ofta används i ekonometriska studier är att försöka hitta ett så kallat instrument. Antag till exempel att man är intresserad av vilken kausal effekt ekonomisk utveckling har på sannolikheten för konflikt. Att finna en korrelation mellan konflikt och något ekonomiskt utfall är inte tillräckligt eftersom kausaliteten lika gärna kan gå i andra riktningen; konflikter leder ju typiskt sett till sämre ekonomisk utveckling. Att använda tidsförskjutningar mellan variablerna löser inte problemet då även förväntningar om en framtida konflikt förstås kan leda till sämre ekonomi.

Istället kan man försöka hitta en variabel (ett instrument) som 1) påverkar det ekonomiska utfallet och 2) inte har någon egen effekt på konfliktsannolikheten. En sådan variabel som använts i flera studier är nederbörd. Regn (eller torka) påverkar förstås ekonomin, speciellt i jordbruksintensiva länder, och om man tror att dess effekt på konflikter bara går genom dess effekt på ekonomin, och dessutom att det inte har någon effekt utöver detta kan man genom att använda vädervariation isolera den kausala effekten av ekonomi på konfliktsannolikhet. En tidig studie som använder denna ansats (och som följts av många fler på samma tema) är Miguel, Satyanath och Sergenti, 2004, och denna översiktsartikel av Miguel och Blattman (2009) diskuterar problemen.

En förutsättning för detta är förstås att man inte tror att konflikter påverkar vädret. Denna möjlighet brukar man av förklarliga skäl inte bekymra sig så mycket om, men det beror kanske på att man inte tagit del av forskning som en Vitrysk turistorganisation citerar. (Tja, citerar och citerar, det är ju inte så att de hänvisar till någon studie eller så). I broschyren står bland annat följande att läsa:

…The weather condition depends directly on the mood of the large masses of people. It has been ascertained that the negative mood in the masses contributes quite considerably to the worsening of the weather…As the 21st century arrived, a lot of natural calamities have fallen upon the earth; hurricanes, tsunami, earthquakes, droughts, fires, floods, unprecedented snowfalls and frosts have touched the most country to a particular extent. In this respect, Belarus differs strikingly from the rest of the world due to actually total absence of such events, … It would be very probable to suppose that all these natural cataclysms are directly connected with the frame of mind of the people, over whom they are happening. … Maybe this is the reason for which the weather has given no surprises to Belarus for the last 10 years, but only changed for the better…

Kanske inte anledning att omvärdera instrumentet men väl vetenskapligheten i denna Vitryska turistinfomation.

Filed Under: Kuriosa

Exportmålet lever vidare

2011-10-17 by 7 Comments

För knappt två år sedan satte handelsminister Ewa Björling upp målet att fördubbla den svenska exporten på fem år. Jag ifrågasatte exportmålet här på Ekonomistas (även här): Varför skulle vi vilja fördubbla exporten? Och hur ska det till synes orealistiskt “ambitiösa” målet kunna uppnås? En intervju i Dagens Nyheter häromdagen (16/10) visar att Björling överraskande håller fast vid målet. Hon verkar fortfarande anse både att målet är önskvärt och att det kommer att uppfyllas.

Finansministern verkar dock inte imponeras av handelsministerns ambitioner. Enligt finansdepartementets senaste prognos kommer ökningen av exporten inte ens att nå halvvägs till målet. (Figuren nedan visar varuexporten — de siffror handelsministern nämner i intervjun indikerar att hon av någon anledning inte inkluderar tjänsteexport i sin målformulering.)

Varuexportens ökning (%) sedan 2009, enligt exportmålet respektive Budgetpropositionen för 2012.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik
Next Page»