Vinets ekonomi – nya forskningsrön

107161419_4a08fe88e7 Kan en välkänd vinexpert påverka priset på dyra viner? Hur viktig är egentligen geografin i förhållande till teknologin för vinets kvalitet? Varför spelar inte väderförhållanden eller vinproducenten någon roll för omogna viners priser medan de förklarar nästan hela prisnivån efter det att vinerna mognat?

Svaren på dessa intressanta frågor står att finna i juni-numret av den brittiska nationalekonomiska tidskriften Economic Journal. I tre artiklar granskas vinets och vinframställningens ekonomi, där forskarna m h a omfattande datamaterial och sofistikerade statistiska analyser försöker utröna om vinmarknaden fungerar som det ska eller inte (se fortsättningen på inlägget nedan).

För mer lättillgängliga översikter till vinets ekonomi kan man besöka denna tyska hemsida och för lite mer ingående om oenometri (ekonomisk analys av viner) bör man gå hit American Association of Wine Economists.

[Read more…]

Ett märke, flera mål

Finns det något mer irriterande än enfrågerörelser? En grupp människor sätter medvetet på sig skygglappar som döljer allt utom just de värden man argumenterar för. Allt som är bra för… uttern, är bra. Allt som går uttern emot är dåligt.

Den självpåtagna fördumning ett sådant synsätt medför kan aldrig hantera de avvägningar som livet och politiken består av: hur göra om uttern står i vägen för utrotandet av fattigdomen?

I och med klimatproblematiken har miljöfrågan gått och blivit politik på riktigt. Detta betyder att miljörörelsens inneboende motsättningar plötsligt blir uppenbara. ”Miljörörelsen” har inte ett mål utan flera, och dessa är inte alltid förenliga. Kärnkraft står mot koldioxid liksom utbyggnaden av älvarna. Genmanipulerade grödor kan minska jordbrukets CO2-utsläpp medan bildsköna öppna landskap kanske måste ställas mot ful energiskog. Järnvägsspår måste dras någonstans, ibland i naturskyddsområden.

Klimatfrågan är helt enkelt för viktig — och för dyr att hantera — för vi ska kunna låtsas som att olika inte miljömål står mot varandra. Förhoppningsvis kommer detta att leda fram till en mer effektiv och rationell miljöpolitik där vi slipper symbolpolitik som järnvägar där ingen bor.

De enda som kan våndas över en sådan utveckling är väl de som har hand om att stämpla ”Bra miljöval” på olika varor, vilket avspeglas i de miljömärkningsproblem som nu uppstått. Kan vi förvänta oss märkningsdifferentiering: Bra miljöval (CO2), Bra miljöval (övergödning), Bra miljöval (artrikedom)?

Något för alla, ungefär som när man köper kaffe på ett amerikanskt fik.

Uppdatering 2008-07-11: Via Bergh hittar jag denna artikel som visar att insikten om problemen med att förena olika miljömål börjar sprida sig.

(F)nattrea

Cykelringens ohederliga realisationer har blivit något av en följetong här på Ekonomistas (tidigare inlägg: del 1, 2 och 3). Jag hade egentligen inte tänkt kommentera deras nattliga rea som börjar ikväll eftersom jag var rädd att trötta ut er läsare. Under daCykelringen Metro 2008-06-27gen verkar det dock som en hel del personer har sökt efter Ekonomistas kommentar till den senaste rean. Den här gången utlovar Cykelringen 50-75 procents rea om man släpar sig dit kvällstid, och den här gången verkar de faktiskt rea ut cyklarna på riktigt, även om den verkliga rabatten är långt ifrån vad som utlovas. Cykeln till höger kostade förut 2995:- och enligt annonsen i dagens Metro är den nu uppenbarligen sänkt till 1995:-, det vill säga hela 33 procents rabatt! Så pass verklig har nog aldrig Cykelringens rea varit förut.

Fel "chicagopojkar" i Kleins attack på Obama

Nationalekonomen Paul Krugman och globaliserinnaomi_klein_749_mediumgskritikern Naomi Klein har en sak gemensamt: de ogillar den marknadsliberala ekonomism som Milton Friedman (och hans efterföljare) förespråkar. Krugman beskriver, nedgörande, Friedmans nyliberala idéer och monetaristiska program i en artikel i the New York Review of Books.

Men medan Krugman sakligt diskuterar såväl problem som förtjänster med Friedmans tankegods verkar Naomi Klein fixerad vid Friedman som person och det negativa han står för. Hon stannar dock inte där. Alla som på något sätt kan förknippas med Friedman är suspekta: nationalekonomer i allmänhet eftersom de tilhör samma disciplin som Friedman, och nationalekonomer verksamma i Chicago i synnerhet, eftersom det Friedman också bodde och verkade i den staden.

barack__obamaOch det är här hon ibland träffar fel. Nu senast i ett utfall i The Nation (översatt i förrgår i AB:s kulturdel) mot att demokraternas presidentkandidat Barack Obama har ekonomiska rådgivare som är nationalekonomer och vissa från Chicago vilket, enligt Klein, kopplar dem till just Milton Friedman. Men vid en närmare granskning visar det sig att dessa ”chicagopojkar” varken är mer nyliberala än den genomsnittlige amerikanen eller förespråkar en Friedmantgrogen politik. I vissa fall har de inte ens varit verksamma i Chicago!

Kleins ”huvudmisstänkte” är Jason Furman (som utbildats i progressiva Cambridge, MA, och som aldrig varit verksam i Chicago). Kleins huvudsakliga (och enda) kritk mot Furman är att han tidigare uttalat sig positivt om lågpriskedjan Wal-Mart. Men i ett svar på en kritisk artikel om detta i Slate från 2006 redogör Furman tydligt hur hans ståndpunkt ligger helt i linje med en progressiv, arbetarklassvänlig ståndpunkt. En mängd forskning visar nämligen att Wal-Marts låga priser stärkt köpkraften allra mest för just amerikanska låginkomsttagare.  

Men borde ändå inte de av Obamas rådgivare som kan kopplas till Chicago ändå vara riktiga ”Chicagopojkar”? Nej, inte heller det förefaller vara fallet. Till exempel är Chicago-ekonomen Austan Goldsbee (som utbildats i progressiva Cambdridge, MA) knappast vidare höger. Detta medger också Klein själv när hon säger att han ”befinner sig på den vänstra sidan av ett spektrum vars vänstra ände ligger strax höger om mitten”. En titt på Goldsbees akademiska verk ger samma bild, t ex översikten av inkomstskatters påverkan på höginkomsttagares arbetsbeteende där Goldsbee finner effekten vara blygsam. Knappast någon Friedmansk slutsats.

Men chicagoforskaren Cass Sunstein som också ger råd till Obama? Förutom att Sunstein inte är ekonom (han är jurist) är han dessutom författare till den nyligen utkomna boken ”Nudge” (som Ekonomistas-Robert omskrivit) vars hela grundidé är att just kritisera den traditionella chicagoskolans teorier om marknadens självreglerande funktion (detta har även Ekonomistas-Jesper påpekat).

Med andra ord är Naomi Klein ganska fel ute när hon vill svartmåla de ekonomiska rådgivare Barack Obama har som varandes Friedmantrogna nyliberaler. Detta felsteg må vara hänt. Värre då att vissa svenska bloggare okritiskt tar till sig hennes budskap. För fakta om dessa påstådda liberaler är väl kända, något som svenska skribenter också påpekat. Kanske kan denna historia bidra till att Kleins svenska supportrar nyanserar sin bild av Klein och faktiskt tar henne för den hon är, nämligen en intelligent och nytänkande journalist som ibland har rätt och ibland fel.

Vattenfyllda grönsaker

Aftonbladet upprörs över att det finns en massa vatten i sommarens grillkorv. En nutritionist på Livsmedelsverket går så långt att hon kallar grillkorv för ”en märklig produkt”. Nu får man hoppas att de snart granskar frukt- och grönsaksindustrin. Exempelvis innehåller både gurka och tomat uppåt 95 procent vatten och apelsiner säkert runt 85 procent. Inget annat än en skandal.

Uppdatering: Via Paulún hittar jag livsmedelsverkets egen lista över vatteninnehåll i olika livsmedel. En ren biff består av 75 procent vatten. Livsmedelsverket har många väderkvarnar att slåss emot.

Socialdemokratins hatkärlek till klyftorna

Igår presenterade socialdemokraterna en rapport om inkomstspridningens utveckling i Sverige under senare år. Resultaten pekade mot ökade klyftor i samhället och Mona Sahlin var klädsamt självkritisk.

Frågan är dock: är Mona egentligen ledsen över de ökade klyftorna? image Knappast. För även om Mona säkert ogillar ojämlikhet som sådan är det troligare att hon jublar högt över det faktum att inkomstspridningen ökar i Sverige. Det är nämligen så att svenskarna är ett folk som ogillar ekonomisk ojämlikhet mer än de flesta andra, något som ekonomiprofessorerna Richard Freeman och Anders Björklund visat i en SNS-bok för att par år sedan.

Och med ett ökat medialt fokus på sossarnas paradgren ”ojämlikhet” minskar samtidigt fokus på för (s) obekvämare områden, som t ex sysselsättningen, entreprenörskapet och samregering med (v) och (mp).

Med andra ord kan vi förvänta oss att Mona kommer kommer prata klyftor alltmer fram till valet 2010 (vilket även ledarsrkibenter på SvD och AB tror). Och absolut säkert har vi inte sett sista s-rapporten i ämnet…

Motionerande miljöbovar

På utmärkta Inslag läser jag att Ann Heberlein drar ut konsekvenserna av en studie som visar att överviktiga bidrar till klimatförändringarna genom att konsumera (för) mycket kalorier. Överviktiga i all ära, men är det inte motionshysterin som borde fördömas ur detta perspektiv? En soffpotatis kan ju utan problem gå upp i vikt på 2500 kalorier om dagen. En Carolina Klüft i hårdträning svälter antagligen på 5000.

Börskonkurrens bra för samhället

Idag rapporteras i flera media att tio svenska banker, bland dem Handelsbanken, SEB och Nordea, går samman och bildar egen fondbörs. Det är goda nyheter för såväl företag som aktiesparare.

Forskning visar nämligen att konkurrens mellan fondbörser nästan alltid leder till lägre priser på aktieförmedling, ökad kvalitet på informationstjänster och därmed effektivare prissättning.

En ny studie (kommande i QJE) av de amerikanska nationalekonomerna William Brown, Harold Mulheimagerin, Marc Weidenmier visar t ex hur börsmäklarnas provisioner och  transaktionskostnaderna (s k bid-ask spreads) på New York Stock Exchange sjönk markant när börsen utsattes för konkurrens från the Consolidated Stock Exchange of New York på slutet av 1800-talet. När The Consolidated upphörde sin verksamhet 1926 steg provisionerna och spreaden på motsvarande sätt.

Revolutionen inom IKT-sektorn har ytterligare möjliggjort en ökad marknadskonkurrens. Idag finns handelssystem att köpa från ett flertal mjukvaruföretag. Det svåra är att få volym på handeln, men där har de svenska bankerna ett bra utgångsläge genom sina stora kundstockar.

För att citera den ryske futuristpoeten Vladimir Majakovskij: ”Ananas, järpe, frossa och njut, OMX Nasdaq snart är din saga slut!

Att välja bort flickor = att välja högre kriminalitet

I dagarna har vi i flertal medier kunnat läsa att antalet födda flickor relativt födda pojkar minskar i Indien. Rika familjer väljer abort av flickfoster efter ultraljudsbehandling, och i fattiga familjer råder hög dödlighet bland flickebarn som försummas eller överges skriver bl a UNT. Om detta kan man tycka vad man vill (*). Jag ska denna gång undvika fällan att, som tidigare här på Ekonomistas, låta känslorna ta över utan vill istället peka på vilka effekter detta kan tänkas få på lite längre sikt.

För den enskilda familjen kan det mycket väl vara rationellt att föredra pojkar. I avsaknad av ett nordiskt välfärdssamhälle är det t ex viktigt att ha en son som kan försörja en på äldre dar, medan flickor snarare kan bli en börda om de inte blir bortgifta. Men vad kommer då att hända i ett samhället där antalet födda flickor minskar i relation till födda pojkar?

Att färre kvinnor per invånare leder till minskade födelsetal på längre sikt behöver man inte vara något snille för att lista ut. Men nu är kanske inte låga födelsetal det problem Indien brottas mest med. Överskott av män kan dock ha andra effekter. I en studie av den Kinesisa enbarnspolitiken visar Lena Edlund med medförfattare på ökad kriminalitet som en följd av ökad andel män i befolkningen. För att identifiera effekterna utnyttjar författarna det faktum att enbarnspolitiken implementerades i olika regioner vid olika tidpunkter, en identifikationsstrategi som verkar vettig. Hur stor är då effekten? Jo, en sjundedel av den ökade kriminaliteten i Kina kan förklaras av att andelen män per kvinna har minskat. Effekten är alltså även ekonomisk signifikant (se tidigare inlägg här på Ekonomistas).

Så bortsett från att de indiska pojkarna inte kommer ha ha några flickor att gifta sig med (vilket kanske inte alla ser som en nackdel) så kommer de också i högre utsträckning bli kriminella. Ett faktum som borde få de indiska politikerna att reagera och försöka förbättra ställningen för kvinnor i Indien.

* bortsett från att man som ekonometriker naturligtvis blir upprörd över alla åtgärder som gör att könet på första barnet blir endogent och därigenom äventyrar validiteten av våra instrument (eller hur Jonas)

Semestertider

Trots regn och rusk är det snart semestertider och Ekonomistas kommer att lägga in en lägre växel till slutet av augusti, men en del inlägg från hängmattor, stränder och segelbåtar lär nog dyka upp ändå. Inför semestern skadar det dock inte att fundera lite mer på det här med semester. DN bjöd häromdagen på en mycket intressant historisk överblick om varför vi tar semester, men jag tänkte fokusera på när vi tar semester.

sommarlitenI Handelshögskolans korridorer är det tydligt att det är semestertider — det är tomt i nästan varenda kontor. Det är dock inte bara akademiker som tar ledigt just nu. I Sverige är juli alltjämt den stora semestermånaden, även om många också tar ledigt sista veckan i juni och de första veckorna i augusti. Men varför tenderar vi att ta semester samtidigt? En bra bok att ta utgångspunkt i om man vill förstå sig på sociala konventioner som denna är sociologen Peter Hedströms bok Dissecting the Social: On the Principles of Analytical Sociology.

Det första man bör fråga sig är om gemensamma semestertider överhuvudtaget är en social konvention. Det kan ju vara så vi alla föredrar, oberoende vad alla andra gör, att ha huvuddelen av semestern just i juli — trots att det är årets regnrikaste månad.

I Peter Hedströms ramverk finns tre principiellt skiljda anledningar till att en social konvention existerar. För det första kan det handla om att våra trosuppfattningar (beliefs) påverkas när vi ser vad andra gör — vi kanske påverkas att tro att juli faktiskt är den bästa semestermånaden när så många andra tar semester just då. Eller så påverkas våra begär (desires) direkt av vad andra gör — det blir roligare på semestern om vi kan umgås med semestrande vänner eller så vill vi helt enkelt göra som andra och ta semester när andra gör det (kanske för att vi är oroliga att annars bli betraktade som konstiga). Den tredje förklaringsfaktorn är att våra möjligheter (opportunities) att ta semester påverkas. Det kan vara svårt att få nåt gjort när alla kollegor och kunder är borta och vi tvingas helt enkelt att ta semester. Men i en del yrken är det förstås precis tvärtom: inom många serviceyrken kan ju faktiskt inte alla ta semester samtidigt.

När det gäller våra semestertider spelar säkerligen alla dessa faktorer roll. Det gäller nog för övrigt de flesta sociala konventioner. Men det skadar ändå inte med lite analytisk sociologi i bagaget när man ligger i hängmattan och funderar över varför man ligger där just då (även om en del säkert snarare vill kalla mitt resonemang för rational choice i ny förpackning).