I ekonomiska makromodeller antas vanligtvis att människor klarar av att lösa komplicerade dynamiska optimeringsproblem om hur mycket av vår inkomst vi ska spara inför framtiden. Ganska många studier pekar på att amerikanska hushåll sparar för lite i förhållande till vad modellerna säger att de borde göra. Två vanliga förklaringar till detta är att människor är begränsat rationella och inte förstår sitt eget bästa respektive att de har självkontrollsproblem och inte klarar av att lägga undan slantar för framtiden.
Ett sätt att försöka besvara frågor av den här typen är genom att göra laboratorieexperiment. Experimentell makroekonomi är än så länge ett väldigt litet forskningsområde, men i senaste numret av Quarterly Journal of Economics bjuds på ett intressant exempel på en sådan studie (gratisversion finns här). Att döma av den studien sparar vi för lite både för att vi inte förstår vårt eget bästa och för att vi har självkontrollsproblem.
I det första experimentet får deltagarna under “en livstid” på 30 perioder bestämma hur mycket av inkomsten i varje period som de vill spara. Deltagarna konsumerar för mycket i början av livet, men efter att ha levt sju liv fattar de nästintill optimala sparandebeslut. Har de däremot möjlighet att lära av andra behövs betydligt färre än sju liv för att bete sig som modellerna säger.
Det andra experimentet var precis likadant, men pengar byttes mot Coca-Cola. Dessutom bjöds 
deltagarna på salta kex och fick inte dricka under knappt fem timmar före experimentet. Deltagarna fick dricka i förhållande till sin inkomst minus vad de valde att spara för framtiden. Hälften av deltagarna fick dricka direkt efter att de fattat beslut i varje period, medan hälften fick dricka först tio perioder senare. Det är alltså bara de förstnämnda som frestas att inte spara för att få möjlighet att omedelbart släcka sin törst. Det visade sig också följdaktligen att deltagarna som utsattes för denna frestelse var betydligt sämre på att spara inför framtiden.
Det finns naturligtvis uppenbara tolkningssvårigheter med de här experimenten. Till exempel har vi ju inte likt katter sju liv och vi är sällan törstiga på banken — numera finns det ju ofta vattenautomater på bankkontor. Trots tolkningssvårigheterna tycker jag det är en vettig ansats för att försöka besvara frågan om människor har möjlighet att bete sig som makromodellerna förutsätter.
När världens ledande diamantföretag De Beers säljer diamanter i grossistledet så görs detta i form av förseglade påsar för vilka man uppger innehållets vikt och en viss kvalitetsbetäckning. Däremot får man som köpare inte inspektera påsens innehåll. Detta kan förstås tyckas lite märkligt men förklaringen är relativt enkel. För det första skulle handeln gå mycket långsammare om varje köpare skulle inspektera innehållet i detalj, men dessutom skulle detta leda till ett så kallat adverse selection problem då diamanter som inte blev utvalda till en början måste antas vara av sämre kvalitet än de som såldes först. Detta skulle i sin tur kunna leda till att diamanterna som blev kvar till sist vid varje auktion skulle kunna vara svårsålda. Det faktum att De Beers, som säljer cirka 40 procent av världens diamanter, kan förmoda att de kommer att vilja sälja till samma köpare igen (och igen) och därför är rädda om sitt rykte gör att de har all anledning till att ge korrekt information om påsarnas innehåll. På detta sätt uppnås smidiga transaktioner där köparna (oavsett i vilken ordning de köper diamanterna) har symmetrisk information. I detta fall ingen information.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer