Det finns vissa regelbundenheter som bättre än andra belyser livets orättvisor. Inte minst finner man sådana när man studerar betygsdata. Medan det är allmänt känt att det går bättre i skolan för dem som är födda tidigt på året — det är bland annat detta som ligger bakom idén om flexibel skolstart — så är det inte så många som vet hur stora skillnaderna mellan barn födda vid olika tidpunkter egentligen är. I  figuren nedan finns svaret.

Detta är samlade betygsdata för hela befolkningen under åren 2005-2008. Skillnaden i grundskolebetyg mellan ett februaribarn och ett decemberbarn ligger alltså på nästan 0,2 standardavvikelser. Skillnaderna på gymnasienivå är något mindre, men fortfarande betydande. En möjlighet är att detta mönster inte bara beror på ålderskillnader utan på att föräldrar med olika socioekonomiska förutsättningar skaffar barn vid olika tidpunkter på året (se tidigare inlägg) men så verkar inte vara fallet; mönstret ser likadant ut om man rensar för förldrars utbildning, inkomst och härkomst.

Är dessa skillnader stora? Som alla vet presterar flickor, barn till högutbildade och svenskfödda elever bättre än pojkar, barn till lågutbildade och utlandsfödda. Som framgår av figuren är skillnaderna som beror på födelsemånad inte enorma men samtidigt knappast triviala.

Dessutom är skillnaderna i princip additiva. Skillnaden mellan en februariflicka och en decemberpojke är alltså lika stor som mellan en februaripojke och en decemberflicka. Detta betyder att en flicka född i februari i genomsnitt har nästan 0,6 standardavvikelser högre betyg i nian än en decemberpojke. Denna skillnad är något större än den genomsnittliga skillnaden mellan barn till hög- respektive låg/medelutbildade föräldrar och betydligt större än skillnaden mellan svensk- och utlandsfödda elever.

Intressant är att de biologiska skillnaderna som beror på födelsemånad och kön minskar mellan grund- och gymnasieskolan, medan skillnaderna beroende på sociala faktorer som härkomst och föräldrarnas utbildning tenderar att öka. Här läste jag mina egna tabeller fel (tack Camilo!).

Vad slutsatsen blir av detta vet jag inte riktigt men nog är skillnaderna intressanta. Och kanske något att tänka på när man diskuterar flexibel skolstart.

Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund försvarar nu propositionen om lärarlegitimationen och kritiserar min artikel på DN Debatt. Här kommer mina svar (se även detta inlägg).

Deras första argument är att legitimationen inte är till för lärarna utan för att skydda eleven. Det är naturligtvis sant men om vi inte vet hur utbildningen ska utformas för att garantera lärarnas kompetens så innebär inte utbildningen ett sådant skydd. En garanti skulle kunna ligga i introduktionsåret men det är då rektorerna som ska stå för bedömningen. Förutom att dessa är arbetsgivare och därmed part i målet så är det tveksamt att de är tillräckligt närvarande i undervisningen för att kunna leverera välgrundade och likvärdiga omdömen om lärarna. Rektorerna verka ju inte ens hinna med sina arbetsuppgifter i dagsläget.

Deras andra argument är att lärarna inte alls har hand om grupper utan att de ansvarar för och bedömer enskilda elever varje dag. Vidare så har lärare, till skillnad från läkare, en mycket lång relation till sina elever. Detta är också sant men frågan är inte om läraren kan bedöma eleverna, det är jag övertygad om att lärarna är utmärkt positionerade för att göra, utan om en extern granskning av hur lärarna skött sitt uppdrag är möjlig. Just de faktorer som LR och LF räknar upp är sånt som försvårar det externa ansvarsutkrävandet.

Kritiken om ökad administrativ börda viftas undan med att skolorna i så fall får anställa fler lärare. Det är naturligtvis en möjlighet men även om fler lärare anställs så finns ett val om vad dessa lärare ska göra: undervisa eller sköta tämligen meningslös administration. LRs ordförande har för övrigt själv kritiserat den administrativa börda lärarna har redan innan legitimationen införts.

Vidare så hoppas de att staten, skolorna och kommunerna ska se till att det finns introduktionsårsplatser som gör att övergången från utbildning till yrkesliv inte blir problematisk. De problem läkarna har att hitta lämpliga AT-platser tyder på att denna förhoppning nog får kallas from, inte minst då det är betydligt fler lärare än läkare som kommer ut på arbetsmarknaden varje år och det finns betydligt fler ansvariga aktörer som på något sätt ska hantera introduktionsåret. Det finns vidare ingen infrastruktur för introduktionsåret beskriven i propositionen som kan se till att så blir fallet.

Att många lärare – liksom många läkare – kommer att behöva vikariera i väntan på lämplig introduktionsplats nämner LR och LF inte. Därmed svarar de inte på frågan vem som ska erbjuda vikariaten till de nyutexaminerade men icke-legitimerade lärarna. Dessa lärare får inte ansvara för undervisningen, de får inte sätta betyg och om någon legitimerad lärare söker vikariatet så kommer de inte ens i fråga för tjänsten. Det är uppenbart att övergången kommer att bli mycket besvärlig.

Slutligen så utgår LR och LF från att Skolverket kommer att se till att ingen hamnar i kläm. Skolverket precis som alla andra myndigheter måste emellertid anpassa sig efter vad lagen säger och propositionen är tydlig att undervisning på rätt nivå och i rätt ämnen är nödvändig för att de behöriga lärarna i systemet ska få legitimationer.

Vidare skriver Johannes Åman att jag bortser från osund konkurrens från mindre utbildade lärare. Nå, denna osunda konkurrens skulle man komma åt om lärarfacken i stället för att försöka straffa ut obehöriga lärare, insisterade på att dessa lärare behandlades precis som alla andra, dock med krav på att arbetsgivaren skulle finansiera vidareutbildning. Det skulle ta bort den konkurrensfördel som lärarfackens agerande givit dem (se även här).

Idag skriver jag om problemen med lärarlegitimationen på DN Debatt. Trogna läsare av denna blogg känner redan till argumenten jag för fram. För dem som hittar hit via DN kan jag hänvisa till följande referenser.

Vad gäller lärarbehörighet/legitimation samt lärares ämneskunskaper så finns en gedigen forskning som bland annat diskuteras i IFAUs remissvar på utredningen om lärarlegitimation.

Mina farhågor om ökad administrativ börda och svårigheterna att utkräva ansvar utvecklas i ett par inlägg, framförallt  här och här. Där finns även fler referenser till relevanta studier.

Den kanske viktigaste kritiken mot lärarlegitimationen är att det är oklart hur lärarna efter avslutat utbildning ska få ett så kallat introdktionsår. Denna kritik framförs också i Högskoleverkets remissvar på utredningen även om jag inte tycker att de går tillräckligt långt i sin kritik.

Genom att försvåra övergången från utbildning till yrke så kommer man att minska utbildningens attraktionskraft. Som nationalekonom är detta självklart och det lyfts även fram i den omtalade McKinsey-rapporten om skolan.

Genom att göra vägen in i läraryrket mindre attraktiv så kommer man att stärka de nuvarande lärarnas ställning vilket kan förklara varför de fackliga organisationerna är för legitimationen. Däremot kommer det inte att förbättra skolornas rekryteringsunderlag.

Skolinspektionen riktar hård kritik mot landets skolledare som inte verkar sköta det pedagogiska ledarskapet. Anekdotiskt verkar skolledarna digna under sin arbetsbörda och måste prioritera bort det som inte är akut, däribland att hålla koll på undervisning och pedagogik. Det är därför värt att notera att det i dagsläget finns 8500 skolledare i den svenska grundskolan. År 1994 var antalet 3700. Så varför hinner rektorerna inte med?