Besynnerligt om styrelsekompetens

Carina Lundberg Markow

Häromdagen släppte Folksam en rapport om börsbolagens styrelser och ledningar. Bakom står bolagets affischnamn i dessa frågor, Carina Lundberg Markow. Rapporten presenterar ett ”kompetensindex” där börsbolagens styrelser och ledningsgrupper graderas uifrån deras sammansättning i termer av kön, ålder, utbildning, och ledningsfunktion. Vid en närmare granskning framgår emellertid att kompetensindexet är en usel skapelse som inte alls återspeglar den riktiga kompetensen i ett företags ledning. Detta intellektuella haveri rör dock knappast Markow i ryggen eftersom hennes syfte i själva verket är att skapa maximal medial uppmärksamhet för sin egen agenda men framför allt sin arbetsgivare Folksam.

Forskningen har länge stött och blött frågan om styrelse- och ledningssammansättning och dess inverkan på företagens prestanda. De flesta anser att det finns en avvägning mellan bredd och kommunikation. Medan olika perspektiv och kompetenser skapar en bredd och komplettering  finns en risk att olikheterna går ut över kommunikationen mellan gruppens medlemmar som i förlängningen fördröjer eller rentav omöjliggör viktiga beslut. En bra forskningsöversikt finns här.

Men i Markows värld finns inga sådana avvägningar. Hon slår nämligen fast hur det ligger till på riktigt: ”Utgångspunkten i Folksams Kompetensindex är att homogena grupper begränsar företags möjligheter att förstå och förhålla sig till omvärlden.” (s. 8).

Än mer anmärkningsvärt är dock hur det s k ”kompetensindexet” är konstruerat (s 9-10). Här har Markow samlat information om ålder, kön, examen, år i styrelsen/ledningen samt funktion i ledningen. Därefter har en kvot beräknats för varje variabel och företag:

  • Könskvot: antal kvinnor delat med antal män.
  • Ålderskvot: antal under medianen bland alla styrelseledamöter/ledningspersoner delat med antal över median.
  • Examenskvot: antal med antingen ekonomisk eller teknisk examen delat med totalt antal ledamöter.
  • År i styrelsen-kvot: antal över medianen bland alla styrelseledamöter/ledningspersoner delat med antal under median.
  • Funktion i ledningen-kvot: antal med ”intraorganisatoriska funktioner” delat med antal med ”interorganisatoriska funktioner”. Den första definieras som havandes begränsade omvärldskontakter (ekonomi, produktion, FoU) medan den andra har frekventa omvärldskontakter (VD, IR, affärsutveckling, marknad/försäljning).

Slutligen har ett ovägt medelvärde beräknats av dessa kvoter, vilket utgör kompetensindexet där 0 är sämst och 1 är bäst. För tydlighets skull har Markow satt ett betyg 1-5 utifrån en normalfördelad betygsindelning av kompetensindexet (topp-7% för betyget 5, nästföljande 24 % får betyget 4, nästföljande 38% får 3 osv).

Det finns en rad besynnerliga inslag i detta. Ett är synen på ålder: ju fler relativt äldre ledamöter desto mindre kompetent styrelse och ledning. Jag undrar vad Marianne Nivert skulle säga om det. När det gäller ledningsfunktionskvoten är jag dåligt insatt i såväl uppdelning som behovet av omvärldskontakter, men för en lekman framstår den som ett typexempel på en skrivbordskonstruktion. Än mer besynnerligt är hur Folksam rätt och slätt klumpar ihop dessa vitt skilda bakgrundsfaktorer till ett ovägt medelvärde som sedan kallas kompetensindex.

Folksams bild av kompetens i näringslivet är fyrkantig och förenklad. Inte på något sätt beaktas huruvida företagen själva vet vilken kompetens just de behöver för att möta sina specifika utmaningar som t ex utländsk konkurrens eller strukturomvandling. Man kan heller inte behandla alla tekniska och ekonomiska utbildningar som en enhet; det finns variationer inom dessa vilka kan passa bättre eller sämre för ett företag. Folksam bortser även från andra viktiga variabler som t ex internationell erfarenhet, tidigare karriär mm.

Det är synd att Markow och Folksam inte ger ett bättre bidrad till den viktiga övergripande diskussionen om företagens styrning och lönsamhet. Frågan är dock om de alls är intresserade av att göra detta. Kanske handlar allt detta i slutändan om att skapa medial uppmärksamhet för det egna varumärket. Och här kommer Markow säkert att lyckas. Tur då att Folksam kommer ut särskilt väl i Markows index: bolaget skulle, om det vore börsnoterat, tillhört de ”tio bästa företagen” enligt Markows index. Man ska inte bita den hand som föder en.

Livets orättvisor

Det finns vissa regelbundenheter som bättre än andra belyser livets orättvisor. Inte minst finner man sådana när man studerar betygsdata. Medan det är allmänt känt att det går bättre i skolan för dem som är födda tidigt på året — det är bland annat detta som ligger bakom idén om flexibel skolstart — så är det inte så många som vet hur stora skillnaderna mellan barn födda vid olika tidpunkter egentligen är. I  figuren nedan finns svaret.

Detta är samlade betygsdata för hela befolkningen under åren 2005-2008. Skillnaden i grundskolebetyg mellan ett februaribarn och ett decemberbarn ligger alltså på nästan 0,2 standardavvikelser. Skillnaderna på gymnasienivå är något mindre, men fortfarande betydande. En möjlighet är att detta mönster inte bara beror på ålderskillnader utan på att föräldrar med olika socioekonomiska förutsättningar skaffar barn vid olika tidpunkter på året (se tidigare inlägg) men så verkar inte vara fallet; mönstret ser likadant ut om man rensar för förldrars utbildning, inkomst och härkomst.

Är dessa skillnader stora? Som alla vet presterar flickor, barn till högutbildade och svenskfödda elever bättre än pojkar, barn till lågutbildade och utlandsfödda. Som framgår av figuren är skillnaderna som beror på födelsemånad inte enorma men samtidigt knappast triviala.

Dessutom är skillnaderna i princip additiva. Skillnaden mellan en februariflicka och en decemberpojke är alltså lika stor som mellan en februaripojke och en decemberflicka. Detta betyder att en flicka född i februari i genomsnitt har nästan 0,6 standardavvikelser högre betyg i nian än en decemberpojke. Denna skillnad är något större än den genomsnittliga skillnaden mellan barn till hög- respektive låg/medelutbildade föräldrar och betydligt större än skillnaden mellan svensk- och utlandsfödda elever.

Intressant är att de biologiska skillnaderna som beror på födelsemånad och kön minskar mellan grund- och gymnasieskolan, medan skillnaderna beroende på sociala faktorer som härkomst och föräldrarnas utbildning tenderar att öka. Här läste jag mina egna tabeller fel (tack Camilo!).

Vad slutsatsen blir av detta vet jag inte riktigt men nog är skillnaderna intressanta. Och kanske något att tänka på när man diskuterar flexibel skolstart.

Lästips: Miljöekonomer om miljöekonomi

Miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström har en intressant debattartikel om regeringens klimatpolitik i dagens GP. Den säger det självklara att globala klimatproblem hanteras effektivast genom åtgärder där de gör störst nytta, oavsett vilket land detta innebär att åtgärderna utförs i. Vidare argumenterar de miljöskatter snarare än styrmedel riktade till särskilda teknologier, som miljöbilar.

Jag kan även påminna om Paul Krugmans artikel om miljöpolitik i NYT, Mats Perssons inlägg här på Ekonomistas, och mitt inlägg om miljöekonomins fundamenta.

Varför bli egenföretagare?

Från en strikt ekonomisk synvinkel uppvisar egenföretagare vissa märkliga drag. Å ena sidan verkar det i snitt vara mindre lönsamt att vara egenföretagare; man jobbar mer och tjänar mindre. Å andra sidan säger sig egenföretagare vara nöjdare med sin arbetssituation jämfört med anställda med liknande karakteristika.

En vanlig förklaring är att vissa personer helt enkelt gillar egenföretagandet i sig, de gillar t ex att vara ”sin egen chef”. Baserat på detta och det faktum att personer som oväntat får mer pengar (t ex arv eller gåvor) i högre utsträckning blir entreprenörer (allt annat lika) samt att många i intervjuundersökningar säger att de skulle föredra att vara egenföretagare, har man tidigare dragit slutsatsen att skillnaden mellan anställda och egenföretagare i termer av hur nöjd man är beror på kreditmarknadsimperfektioner. Fler skulle helt enkelt välja att bli egenföretagare om de bara kunde få finansiering och ju sämre finansieringsmöjligheter desto större gap mellan de relativt sett nöjda egenföretagarna och andra.

I en ny artikel av Milo Bianchi visas på ett elegant sätt att det kan vara precis tvärtom. Han studerar relationen mellan finansiell utveckling, egenföretagande och hur nöjda entreprenörerna är jämfört med sina arbetande motsvarigheter. Under antagandet att personer faktiskt skiljer sig åt både i termer av hur lätt de kan få lån och i termer av hur mycket de skulle uppskatta att vara entreprenörer visar han först teoretiskt att när finansiella marknder funkar dåligt kommer för få (och fel) personer att bli entreprenörer av ”rätt skäl”. Det kommer därför finnas få arbetstillfällen (för att det finns för få framgångsrika entreprenörer som kan anställa andra) och många tvingas till entreprenörskap i brist på jobb (som de annars skulle föredra).

Finansiell utveckling leder till en bättre matchning mellan individuell värdering av själva egenföretagandet och valet att starta eget. Antalet ofrivilliga entreprenörer minskar också. I takt med finansiell utveckling ökar konkurrensen och vinsterna bland entreprenörerna går ner, men samtidigt ökar andelen personer som värderar entreprenörskapet i sig. Sammantaget resulterar detta i att entreprenörerna som grupp blir mer nöjda trots att vinsterna går ner.

Empiriskt verkar detta också stämma. Med data från 46 länder över perioden 1981-2001 visar Milo att ju lägre grad av finansiell utveckling desto rikare är entreprenörerna jämfört med dem som jobbar men samtidigt är de mer missnöjda med sin situation. I takt med att finansiell utveckling blir bättre sjunker den relativa payoffen av att vara entreprenör samtidigt som entreprenörerna blir allt nöjdare med att vara just entreprenörer.

Ps. För den som är extra intresserad så presenterar Milo ett relaterat papper på ett lunchseminarium på HHS i morgon torsdag.

Har fattigdomen ökat i Sverige?

Häromdagen var jag på SCB:s Välfärdsdag. I år var temat “Fattigdom” och en av de återkommande frågorna var: hur ska fattigdomen mätas? Just denna fråga diskuterades redan i somras här på Ekonomistas, dvs om vi ska ha ett absolut mått (hur många når inte upp till en viss grundstandardnivå) eller ett relativt mått (hur många hänger inte med medianstandarden). Vi visade då amerikanska siffror av vilka det framgick att fattigdomens nivå och trender skiljer sig markant mellan dessa mått. Men hur ser det ut i Sverige?

I Socialstyrelsens Social Rapport 2010 besvaras denna fråga. Kapitel 3 handlar om fattigdomens utveckling i Sverige. Det är skrivet av tre framstående sociologforskare vid SOFI, varav en av dem, Erik Bihagen, var på Välfärdsdagen och presenterade sina resultat.

Bilden nedan visar de tre kanske viktigaste måtten på fattigdom och deras nivå i Sverige under perioden 1991-2008 (tyvärr saknas data för senare år varför effekten av krisen ännu inte kan studeras). Siffrorna kommer från Socialstyrelsen och gäller personer 20-64 år. Liksom i USA skiljer sig utvecklingen mellan å ena sidan det relativa inkomstfattigdomsmåttet och å andras sidan det absoluta måttet samt ett mått över andelen personer som får ekonomiskt bistånd.

image

Rapporten presenterar dessutom liknande serier över andelen personer med tillräcklig kontantmängd för oförutsedda händelser, hur risken att bli fattig förändrats för olika grupper samt hur stor andel som befinner sig i långvarig fattigdom. Jag kan varmt rekommendera kapitlet för alla som är intresserade av att lära sig mer om denna fråga.

Vilken är då den övergripande slutsatsen vad gäller fattigdomen i Sverige? Vilket av måtten i bilden ovan är mest användbart för att beskriva fattigdomen i vårt land? Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige. Under denna period har svenskarnas realinkomster har ökat mycket kraftigt (ca 45%), andelen som får socialbidrag eller saknar kontantmaringal har minskat stadigt. Det relativa måttet är i detta sammanhang mer ett mått på inkomsternas spridning, dvs den inkomstojämlikheten, än ett mått på fattigdom.

Slutsatsen är därmed att fattigdomen faktiskt har minskat i Sverige sedan slutet av 1990-talet.

Lästips: Easterly om bistånd

William Easterly har gjort sig känd som en av de kunnigaste och skarpaste kritikerna av utvecklingsbiståndet. Hans upprörda, eller kanske snarast ilskna, artikel i NYRB om hur biståndet år ut och år in föder totalitära och inkompetenta ledare är mycket läsvärd.

Debatten om lärarleg

Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund försvarar nu propositionen om lärarlegitimationen och kritiserar min artikel på DN Debatt. Här kommer mina svar (se även detta inlägg).

Deras första argument är att legitimationen inte är till för lärarna utan för att skydda eleven. Det är naturligtvis sant men om vi inte vet hur utbildningen ska utformas för att garantera lärarnas kompetens så innebär inte utbildningen ett sådant skydd. En garanti skulle kunna ligga i introduktionsåret men det är då rektorerna som ska stå för bedömningen. Förutom att dessa är arbetsgivare och därmed part i målet så är det tveksamt att de är tillräckligt närvarande i undervisningen för att kunna leverera välgrundade och likvärdiga omdömen om lärarna. Rektorerna verka ju inte ens hinna med sina arbetsuppgifter i dagsläget.

Deras andra argument är att lärarna inte alls har hand om grupper utan att de ansvarar för och bedömer enskilda elever varje dag. Vidare så har lärare, till skillnad från läkare, en mycket lång relation till sina elever. Detta är också sant men frågan är inte om läraren kan bedöma eleverna, det är jag övertygad om att lärarna är utmärkt positionerade för att göra, utan om en extern granskning av hur lärarna skött sitt uppdrag är möjlig. Just de faktorer som LR och LF räknar upp är sånt som försvårar det externa ansvarsutkrävandet.

Kritiken om ökad administrativ börda viftas undan med att skolorna i så fall får anställa fler lärare. Det är naturligtvis en möjlighet men även om fler lärare anställs så finns ett val om vad dessa lärare ska göra: undervisa eller sköta tämligen meningslös administration. LRs ordförande har för övrigt själv kritiserat den administrativa börda lärarna har redan innan legitimationen införts.

Vidare så hoppas de att staten, skolorna och kommunerna ska se till att det finns introduktionsårsplatser som gör att övergången från utbildning till yrkesliv inte blir problematisk. De problem läkarna har att hitta lämpliga AT-platser tyder på att denna förhoppning nog får kallas from, inte minst då det är betydligt fler lärare än läkare som kommer ut på arbetsmarknaden varje år och det finns betydligt fler ansvariga aktörer som på något sätt ska hantera introduktionsåret. Det finns vidare ingen infrastruktur för introduktionsåret beskriven i propositionen som kan se till att så blir fallet.

Att många lärare – liksom många läkare – kommer att behöva vikariera i väntan på lämplig introduktionsplats nämner LR och LF inte. Därmed svarar de inte på frågan vem som ska erbjuda vikariaten till de nyutexaminerade men icke-legitimerade lärarna. Dessa lärare får inte ansvara för undervisningen, de får inte sätta betyg och om någon legitimerad lärare söker vikariatet så kommer de inte ens i fråga för tjänsten. Det är uppenbart att övergången kommer att bli mycket besvärlig.

Slutligen så utgår LR och LF från att Skolverket kommer att se till att ingen hamnar i kläm. Skolverket precis som alla andra myndigheter måste emellertid anpassa sig efter vad lagen säger och propositionen är tydlig att undervisning på rätt nivå och i rätt ämnen är nödvändig för att de behöriga lärarna i systemet ska få legitimationer.

Vidare skriver Johannes Åman att jag bortser från osund konkurrens från mindre utbildade lärare. Nå, denna osunda konkurrens skulle man komma åt om lärarfacken i stället för att försöka straffa ut obehöriga lärare, insisterade på att dessa lärare behandlades precis som alla andra, dock med krav på att arbetsgivaren skulle finansiera vidareutbildning. Det skulle ta bort den konkurrensfördel som lärarfackens agerande givit dem (se även här).

Ökande bortfall hotar svensk välfärdsstatistik

Hur många är arbetslösa i Sverige? Hur ofta idrottar vi på fritiden? Hur många timmar per vecka ägnar vi åt obetalt hemarbete? För att kunna besvara frågor som dessa krävs att intervju- eller enkätundersökningar genomförs ute i befolkningen. Och för att statistiken ska bli meningsfull krävs att folk besvarar frågorna. Men så sker i allt mindre utsträckning.

På ett möte med SCB informerades jag nyligen om att bortfallet i SCBs olika undersökningar ökar, och det kraftigt. Lägst bortfall har flaggskeppet Arbetskraftsundersökningen (AKU) som bl a visar hur stor arbetslösheten är. Där struntar bara var åttonde svensk (ca 12%) att besvara frågor. Värre är det då för den viktiga Undersökningen om levnadsförhållandena (ULF) med ett bortfall som är nästan tre gånger större, 30-35 procent. Fast detta är ändå ingenting mot Tidsanvändningsundersökningen som i årets upplaga har ett bortfall på hela 60 procent!

Bortfallet är inte bara stort, det ökar. ULFs bortfall var ca 20 procent kring 1980. I SOFIs stora Levnadsnivåundersökning (LNU) var bortfallet ca fem procent 1968 medan det i år preliminärt ligger på ULFs nivå, ca 35%.

SCB står frågande inför denna oroande utveckling. Vad ligger bakom det ökande bortfallet? Här följer några tänkbara kandidater.

  • Nummerpresentatörer, inte minst i mobiler, gör att man ser vem som ringer. Okända nummer – kanske särskilt från växlar – väljs bort. Eventuellt kan den ökande telefonförsäljningen bidragit till detta.
  • Vissa grupper saknar fasta kontaktpunkter. Preliminära uppgifter från just LNU antyder att detta gäller särskilt gruppen nya i Sverige.
  • Integritetsdebatter kan slå mot undersökningar av denna typ. Den s k Metropolitdebatten på 1980-talet var sannolikt orsaken till varför Folk- och Bostadsräkningarna skrotades. Kanske har FRA och IPRED gjort svenskarna ännu mindre svarsbenägna?

Problemet med bortfallet är allvarligt. Svensk ekonomisk politik bygger på statistiska uppgifter om medborgarnas välfärd, och om statistikens kvalitet brister kommer detta få allvarliga konsekvenser.

En utredning bör tillsättas – och det omgående. Även om flera myndigheter och departement har stort intresse i frågan känns det naturligast att det är SCB som tar ansvaret för att en sådan utredning. Bollen ligger hos Stefan Lundgren, SCBs generaldirektör.

Bakgrund till artikeln i DN

Idag skriver jag om problemen med lärarlegitimationen på DN Debatt. Trogna läsare av denna blogg känner redan till argumenten jag för fram. För dem som hittar hit via DN kan jag hänvisa till följande referenser.

Vad gäller lärarbehörighet/legitimation samt lärares ämneskunskaper så finns en gedigen forskning som bland annat diskuteras i IFAUs remissvar på utredningen om lärarlegitimation.

Mina farhågor om ökad administrativ börda och svårigheterna att utkräva ansvar utvecklas i ett par inlägg, framförallt  här och här. Där finns även fler referenser till relevanta studier.

Den kanske viktigaste kritiken mot lärarlegitimationen är att det är oklart hur lärarna efter avslutat utbildning ska få ett så kallat introdktionsår. Denna kritik framförs också i Högskoleverkets remissvar på utredningen även om jag inte tycker att de går tillräckligt långt i sin kritik.

Genom att försvåra övergången från utbildning till yrke så kommer man att minska utbildningens attraktionskraft. Som nationalekonom är detta självklart och det lyfts även fram i den omtalade McKinsey-rapporten om skolan.

Genom att göra vägen in i läraryrket mindre attraktiv så kommer man att stärka de nuvarande lärarnas ställning vilket kan förklara varför de fackliga organisationerna är för legitimationen. Däremot kommer det inte att förbättra skolornas rekryteringsunderlag.

Vad gör rektorerna?

Skolinspektionen riktar hård kritik mot landets skolledare som inte verkar sköta det pedagogiska ledarskapet. Anekdotiskt verkar skolledarna digna under sin arbetsbörda och måste prioritera bort det som inte är akut, däribland att hålla koll på undervisning och pedagogik. Det är därför värt att notera att det i dagsläget finns 8500 skolledare i den svenska grundskolan. År 1994 var antalet 3700. Så varför hinner rektorerna inte med?