Ekonomipriset till Elinor Ostrom?

I dag föreläser statsvetaren Elinor Ostrom i gamla Börshuset i Stockholm. Det är Nobelmuseet som har bjudit in henne. Hon ska tala om sin brännande aktuella forskning om hur vi ska hushålla med gemensamma resurser såsom begränsning av fisket i havet och koldioxidutsläppen i atmosfären. Detta är inte bara högaktuella ämnen, det är också ämnen som ligger inom nationalekonomins huvudfåra.

Elinor Ostrom är en synnerligen produktiv forskare inom ett för nationalekonomin central ämne (se hennes CV för att förvissa dig om detta). Trots det tror jag inte att hon kommer få ekonomipriset inom överskådlig framtid. Dels beror det på att hennes intressantaste forskning ännu inte har tillräckligt många decennier på nacken. Men huvudskälet tror jag är att hon inte har formaliserade teorier och kvantitativ empiri som huvudsaklig metod.

De flesta ekonomipris har delats ut till forskare som använder deduktiv snarare än induktiva metoder samt till forskare som utvecklat empiriska kvantitativa metoder (läs mer om detta i Assar Lindbecks utmärka genomgång av ekonomipristagarna). Förvånansvärt få ekonomipris har delats ut för empiriska upptäcker, vilket är i skarp kontrast till de naturvetenskapliga prisen. Det finns dock undantag mot dessa generaliseringar, vilket under de två senaste decennierna framförallt gäller prisen till ekonomhistorikerna Robert Fogel och Douglass North samt experimentalisterna Daniel Kahneman och Vernon Smith.

Vem som kan få ekonomipriset handlar förstås om vad det är som betraktas som nationalekonomi. I många läroböcker definieras nationalekonomi utifrån de företeelser i verkligheten som vi studerar, t.ex. ”hushållning med begränsade resurser”. I praktiken definieras dock nationalekonomi av en blandning av både angreppssätt och ämnesområde, även om jag tror att det är angreppssättet som oftast är avgörande.

Ariel Rubinstein har en lite speciell syn på vad nationalekonomi är (läs hans ”Presidential Adress” till Econometric Society om du vill förivissa dig om den saken). I en kommande artikel i tidskriften Economics and Philosophy skriver han:

[E]conomics is a culture and not a science. By ”culture” I mean a collection of accepted ideas and conventions that are used in our thinking.

Jag tror på gott och ont att Ariel Rubinstein har ganska rätt i vad nationalekonomi är. Däremot tycker jag det är ganska märkligt att det förhåller sig på detta sätt. Visst finns det fördelar med att alla nationalekonomer talar samma språk. Men samtidigt är det lite märkligt att nationalekonomer inte nödvändigtvis har den bästa och mest allomfattande kunskapen om ämnen som tillhör ämnets kärna, till exempel hur man bäst löser sociala dilemman, utan bara har kunskap som bygger på ett speciellt sätt att tänka.

Uppdatering: Efter att ha lyssnat till Elinor Ostroms föreläsning tror jag det är något mer sannolikt att hon kan få ekonomipriset. Dels har hon en stor metodologisk bredd och kombinerar fältstudier med bland annat spelteori och experiment, dels fanns delar av ekonomipriskommitten i publiken…