Marginalskatter med ett utfasat jobbavdrag

2010-04-30 by 37 Comments

De senaste dagarna har vi fått veta att oppositionen vill fasa ut jobbskatteavdraget för månadsinkomster över 40.000 kr. Jag har tidigare skrivit ett inlägg som beskriver de problem med höga marginalskatter som en utfasning medför.

Nu har vi inte fått se detaljerna i oppositionens förslag, men det verkar som att utfasningen ska vara långsam upp till månadsinkomster på 60.000 kr och sedan snabbare upp till 80.000 kr där avdraget ska vara helt utfasat. I 2010 års skattesystem skulle marginalskatterna med och utan utfasningen bli ungefär som i figuren nedan.

marginalskatt

Marginalskatt med och utan utfasning av jobbskatteavdraget (egna beräkningar).

Länkar: DN, SvD1,2
Filed Under: Offentlig sektor

Lästips: Krugman om miljöekonomi

2010-04-29 by 46 Comments

För den som har lust att läsa lite under Valborg kan jag varmt rekommendera Paul Krugmans långa artikel om miljöekonomi i New York Times. Artikeln innehåller egentligen inga nyheter men är en välskriven och välargumenterad behandling av hur genomsnittsekonomen ser på externalitetsproblemen bakom den globala uppvärmningen.

Det mest kontroversiella i artikeln är nog att gängse modeller troligen överskattar kostnaden att åtgärda utsläppen eftersom de inte tar hänsyn till marknadsekonomins förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Och det är egentligen inte särskilt kontroversiellt. Andra kanske provoceras mer av hans idéer om koldioxidtullar om länder som Kina och Indien inte självmant beskattar sina utsläpp. Jag finner dock logiken bakom denna idé betvingande.

Filed Under: Lästips, Miljö

Ny antologi om Sveriges monetära och finansiella historia

2010-04-29 by 5 Comments

riksbanken_framVisste du att du för en miljard tyska mark kunde köpa en tredjedel av Sveriges BNP i september 1914 medan samma belopp september 1924 endast räckte till en halv centiliter mjölk? Undrar du över hur stor den genomsnittliga inflationstakten i Sverige under de senaste 800 åren? Vad är egentligen skillnaden mellan riksdaler och krona?

Svar på frågor som dessa finns nu att finna i en nyutkommen antologi om Sveriges monetära och finansiella statistik genom historien. Boken, som är utgiven gemensamt av Ekerlids förlag och Sveriges Riksbank, är den första volymen i ett flerårigt forskningsprojekt med syfte att samla och presentera långa tidsserier över viktiga svenska finansiella variabler. Bland projektdeltagarna finns undertecknad.

I projektets först volym (se bilden) presenteras en detaljerad översikt av svenska betalningsmedel under tusen år, växelkurser både mellan olika inhemska myntslag och mellan Sverige och andra länder, en ny historisk KPI-serie från 1290 och dessutom reala löneserier för olika arbetare och kön från medeltiden till idag. Nästa volym, som planeras utkomma under 2012, innehåller nya serier över banksektorn, aktieavkastning, räntor, statsskuld, riksbankens räkenskaper och, sist men inte minst, ett nytt fastighetsprisindex med början i sena 1800-talet.

För den som inte vill köpa boken går det att helt gratis ladda ned samtliga kapitel och samtliga tidsserier från projektets hemsida. God läsning!

Filed Under: Finans, Makro Tagged With: , , , ,

Behovet av procenträkning

2010-04-28 by 4 Comments

Eric Erfors på Expressen har idag en perspektivgivande ledare kring de ökningar av statsbidragen till den kommunala sektorn som S, V och MP utlovade häromdagen. Jag har tagit mig friheten att översätta hans siffror till ett upplysande diagram.

Kan man hoppas på en valrörelse som hädanefter handlar mindre om kronor och ören och mer om procent?

Filed Under: Offentlig sektor

Angus Maddison

2010-04-26 by 4 Comments

En centralgestalt inom forskningen om långsiktig ekonomisk tillväxt, Angus Maddison, har gått ur tiden. Britten Maddison var under många år verksam vid universitet i Groningen, där han skapade sina berömda historiska databaser med årsvisa BNP- och befolkningsserier för världens alla länder från år 1 till idag.

För att få en bild av Maddisons enorma betydelse för empirisk ekonomisk forskning kan man söka på hans namn i forskarciteringsdatabasen Google Scholar. Hans fem mest citerade böcker har tillsammans över åttatusen citeringar, vilket är väl i nivå med vilken nobelpristagare som helst. Visst har det förekommit en hel del kritik mot vissa av Maddisons serier, men det förtar inte hans bestående bidrag till forskningen om ekonomisk tillväxt.
Filed Under: Makro

Stämpelskatten är förlegad

2010-04-26 by 13 Comments

I ett tidigare inlägg skrev jag om den ineffektiva stämpelskatten (lagfartsavgiften) vid köp av fastigheter. Skatten är onödigt snedvridande eftersom den baseras på transaktioner. Man skulle kunna få in lika stora skatteintäkter med ungefär samma fördelningsprofil men mindre snedvridningar genom att höja fastighetsskatten marginellt.

Det kan vara svårt att avskaffa en skattekälla när den väl har införts, särskilt om den genererar betydande skatteintäkter utan att väcka allmänhetens öppna missnöje. Jag har därför viss förståelse för att stämpelskatterna finns kvar trots att de egentligen är en kvarleva från 1600-talet, då möjligheterna till effektiv beskattning var begränsade. Men jag har mycket svårt att förstå varför regeringen nu väljer att höja stämpelskatten kraftigt. Juridiska personer som förvärvar en fastighet ska i framtiden betala en stämpelskatt på 4,25 procent av köpeskillingen jämfört med 3 procent tidigare. I Vårpropositionen 2010 förs ingen som helst diskussion kring skattens (in)effektivitet. Istället motiveras höjningen med att det ger ett bidrag (på ca 0,7 mdr kr per år) till finansieringen av slopad revisionsplikt för mindre företag. Lite högre förväntningar bör vi väl ha på 2000-talets skattepolitik?

Filed Under: Offentlig sektor

Esther Duflo

2010-04-23 by 2 Comments

 

Esther Duflo

I det akademiska livet är vi förtjusta i utmärkelser och under fredagen delades en av de mest prestigefyllda ut: John Bates Clark-medaljen till bäste ekonom under 40 som är verksam vid ett amerikanskt universitet. Årets pristagare är Esther Duflo från MIT som främst får priset för sitt arbete med mikroorienterade fältexperiment i utvecklingsländer.

Duflo är en av de ledande forskarna som i grunden reformerat vad empiriskt orienterade utvecklingsekonomer håller på med. Genom kontrollerade experiment har hon — tillsammans med olika medförfattare — försökt utvärdera vilka typer av utvecklingsprojekt som fungerar och varför de gör så. Här på bloggen har vi exempelvis skrivit om hennes forskning kring effekterna av nivågruppering i kenyanska skolor.

Hennes långa publikationslista visar att hon även skrivit om exempelvis kvinnlig politisk representation, dammbyggen, mikrokrediter och företags kreditrestriktioner, bönders användning av konstgödsel och hur man ska få lärare att komma till jobbet. Dessutom har hon skrivit en mängd metodpapper kring denna typ av utvärderingsforskning och intressanta deskriptiva uppsatser om levnadsförhållandena för fattiga och medelinkomsttagare runt om i världen.

Även om forskningen som Duflo håller på med är väldigt intressant (och lätt att blogga om) har fältexperiment som metod blivit ifrågasatt. Här på bloggen skrev Jesper om Angus Deatons hårda kritik och liknande synpunkter har länge framförts av bland andra James Heckman. Svaren har dock inte låtit vänta på sig.

En av de viktigaste poängerna i kritiken är att randomiseringen som metod kraftigt begränsar vilka frågor man kan undersöka vilket knappast är önskvärt. Detta skulle dock säkert Duflo hålla med om. Däremot är det svårt att hävda att experiment inte kan ge värdefulla insikter i de fall de är möjliga att genomföra.

Vi kommer säkert att återkomma till Duflos forskning och den pågående metodstriden framöver. Själv ser jag närmast fram emot hennes framträdande på den stora Världsbankskonferens som hålls i Stockholm i början av juni.

Filed Under: Metod

På rätt väg i USA

2010-04-23 by 14 Comments

I programmet Meet the Press diskuterade USAs finansminsiter Tim Geithner häromdagen hur finansmarknaderna ska regleras. Han pekade då framförallt på behovet av ett särskilt konkursförfarande för stora finansiella institutioner på obestånd. Enligt det lagförslag som just nu manglas i kongressen ska förvaltningen av institutioner i behov av statligt stöd tas över av staten. Företagsledningen ska sparkas, aktieägarna förlora sitt kapital och bankernas kreditgivare tvingas skriva ner värdet på sina fordringar.

Detta är helt rätt väg att gå då det kan återskapa en viss grad av marknadsdisciplin i en finansiell sektor som efter alla räddningspaket präglas av ännu större moral hazard-problem än innan krisen. Det förefaller alltså som om administrationen i USA lyssnat på akademiker som Luigi Zingales (en mindre teknisk diskussion här) och Raghuram Rajan vilka under lång tid argumenterat i denna riktning. Deras förslag innehåller även idéer om vad som ska trigga ett sådant konkursförfarande.

Under perioden som ledde fram till den finansiella krisen visade de reglerande myndigheterna runt om i världen upp sin bristande kompetens vad gäller att bedöma de risker som de finansiella aktörerna tog. Därför är det en aning paradoxalt att diskussionen kring finansmarknadsregleringarna i Europa i princip inskränker sig till en diskussion om högre kapitaltäckningskrav och bättre riskbedömningar. Om det nu är så enkelt att bedöma dessa risker kan man fråga sig varför de inte gjorde jobbet ordentligt förra gången?

Svaret är bland annat att det är ytterst svårt för de reglerande myndigheterna att hänga med i utvecklingen av nya finansiella instrument och marknader. Detta problem kommer emellertid inte att försvinna varför det är centralt att de finansiella aktörerna i möjligaste mån själva får bära kostnaderna för sitt risktagande. Tyvärr verkar idéer liknande Zingales och Rajans vara helt främmande för beslutsfattarna på EU-nivå. I stället är de fullt upptagna av att försöka reglera ersättningssystemen i finanssektorn; troligtvis ett ineffektivt sätt att reglera risktagandet.

Törs man därför gissa att nästa finansiella kris kommer att ha sitt ursprung i Europa snarare än i USA?

Filed Under: Finans

Hur stor är egentligen den svarta sektorn?

2010-04-22 by 17 Comments

Häromdagen lyssnade jag på en intressant diskussion om skattemoral i SR P1:s Filosofiska rummet (programmet sändes 20/12-09). Bland annat avhandlades den svarta sektorns storlek och här uppstod en tydlig klyfta i bedömningen. Neos Sofia Nerbrand menade att Sverige ligger högt internationellt sett med en nivå på runt 20 procent av BNP medan Dalademokratens Göran Greider ifrågasatte Nerbrands siffra och hävdade att nivån är hälften så stor, 10 procent av BNP. Jag visste inte själv svaret och ville därför kolla upp det. Detta visade sig dock vara knepigare än befarat.

Det finns flera olika metoder att beräkna ett lands svarta sektor. En metod, den monetära metoden, utgår från antagandet att kontanter används oftare i den svarta sektorn varför man kan mäta storleken genom att observera kontanthanteringens relativa betydelse. Fördelen med denna monetära ansats är att den bygger på lättillgängliga penningmängdsdata vilket underlättar internationella jämförelser. Problemet är dock att metoden är väldigt känslig för antaganden om bl a penningefterfrågan.

Tysken Friedrich Schneider har i en rad studier använt den monetära metoden och har funnit att Sverige i början av 2000-talet hade en svart sektor på omkring 18-19 procent av BNP, strax över OECD-genomsnittet kring 17 procent (där Grekland ligger högst på 28 procent och USA lägst på 9 procent). Schneiders resultat har dock kritiserats. En studie av Riksbanken från 2004 visar att när samma metod men en annan (och troligtvis rimligare) efterfrågemodell används hamnar nivån i Sverige kring 6 procent. Även Skatteverket (2006, s 219) har uttryckt skepsis gentemot Schneiders siffror då de skiljer sig från andra uppskattningar och dessutom implicerar att nationalräkenskaperna skulle ha varit grovt missvisande under 1980- och 1990-talen, vilket ter sig tämligen orimligt.

De idag vanligaste metoderna (BNP– och disponibel inkomst-metoderna) bygger istället på uppskattningar utifrån nationalräkenskaperna. En tidig studie av Ingemar Hansson (1980) fann en nivå på 4-8 procent av BNI (dvs BNP justerat för internationella faktorinkomstflöden). På 1990-talet gjorde Riksrevisionsverket enkätstudier som visade på nivåer kring 6 procent av BNP. Skatteverkets beräkningar utifrån nationalräkenskaperna från 2006 ger vid handen en nivå kring 4,5 procent av BNP (se diskussion i Skattestatistisk årsbok för 2009, kapitel 10).

image

I den stora Skattebasutredningen (SOU 2002:47, kapitel 8, sid 297) sammanställdes en rad studier. Figuren ovan visar uppskattningar baserade på nationalräkenskapsmetoder mellan 1970 och 2000. Som synes har nivån sjunkit över tid för att idag ligger på 3-5 procent av BNP. Internationellt sett ligger Sverige i nivå med andra västländer; kring 1980 var den svarta sektorns BNP-andel 4 procent i Österrike, Danmark och Storbritannien men hela 18 procent i Italien (SOU 2002:47, sid 306).

Sammantaget är den bästa gissningen att Sveriges svarta sektor motsvarar ca 5 procent av BNP. Med andra ord verkar både Greider och Nerbrand haft en alltför negativ bild av det svenska skattesystemets effekter, även om de båda i sak inte nödvändigtvis hade fel eftersom bådas gissningar har stöd i tidigare beräkningar (i Nerbrands fall av Schneiders och i Greiders fall av nivån i Sverige på 1970-talet).

Filed Under: Makro, Metod Tagged With: ,

Staten är inte flygbranschens bank

2010-04-19 by 15 Comments

Inte många dagar av lamslagen flygtrafik hann gå innan röster höjdes för statligt stöd till de flygbolag som drabbats av det isländska vulkanutbrottet. Det är svårt att förstå dessa krav.

En grundläggande invändning är att privata företag med likviditetsproblem men som är i grunden solventa bör återfinansiera sig hos sina ägare (som betalar in mer pengar) eller banker (som lånar ut pengar). Den offentliga sfären, och därmed ytterst skattebetalarna, kan knappast avkrävas någon sådan återfinansieringsroll för den privata vinstdrivande industrin (förutom i de fall staten självt är ägare).

Men kanske om det råder brist på kapital hos ägare eller banker skulle man eventuellt kunna motivera en tempoär statlig aktion. Är detta fallet? Absolut inte. Det finns gott om starka kapitalägare i både väst och öst. Och bankerna i västvärlden åtnjuter just nu extremt billiga upplåningsmöjligheter hos centralbankerna, så de har definitivt möjligheter att ge krediter till företag som är kreditvärdiga på sikt. Faktum är att detta ju är själva urtypen för en relation mellan banken och dess kunder; när kunden råkar i tillfällig penganöd kan banken med sitt längre tidsperpsektiv gå in och överbrygga problemen.

Någon menar kanske att vi just nu upplever en naturkatastrof (vulkanaska som sprids) och att detta motiverar att skattebetalarnas pengar ska ges ut till industrin. Men inte heller det är en hållbar ståndpunk. Varenda bonde har sedan urminnes tider varit tvungen att försäkra sig mot såväl förutsedda som oförutsedda naturproblem. Till och med jordbävningar och andra stora katastrofer finns det försäkringar för. Om flygbolagen saknar adekvat försäkringsskydd mot naturkatastrofer bör den snarare rannsaka sig själv för sin dåliga framförhållning än att begära statligt stöd.

Sammantaget är det svårt att se hållbara skäl till varför den offentliga sfären ska agera bank, eller mecenat, åt illikvida (och förmodligen underförsäkrade) privata företag vilka lika gärna kan söka finansiellt stöd i den privata sektorn — om de förtjänar det. Hoppas nu bara att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) också inser detta.

Filed Under: Företagande Tagged With: ,
Next Page»