Hur allvarligt är felet i SCB:s förmögenhetsstatistik?

2010-03-31 by Leave a Comment

Nyligen framkom att SCB räknat fel i sin förmögenhetsstatistik för åren 2006 och 2007. Jag fick information om felet innan det kom ut i media eftersom jag använt den felaktiga statistiken i min och Jesper Roines forskning den svenska förmögenhetskoncentrationen. Därför har jag också tvingats undersöka om SCB:s felräkning på något sätt påverkar våra resultat.

Felet består i en dubbelräkning av fastighetsägande för de hushåll som registrerat en försäljning under 2006 och 2007; både köpare och säljare har noterats som ägare av fastigheten trots att bara en av dem är det (läs mer här). År 2006 uppgår felet till 292 mdr kr, vilket är ca 6 procent av nettoförmögenheten och även av de reala (brutto-)tillgångarna.

Intressantast för mig är dock var i fördelningen felet är störst. Genom att beräkna differensen i reala tillgångar mellan den gamla, felaktiga och den nya, korrigerade statistiken framgår att tre fjärdedelar av felet återfinns i den rikaste tiondelen i fördelningen (hushåll med nettoförmögenhet >3 mkr) och en femtedel i den rikaste hundradelen (nettoförmögenhet >10 mkr).

Hur stor är då effekten på den skattade förmögenhetskoncentrationen? Bilden nedan visar förmögenhetsandelen för den den rikaste hundradelen fram till 2006, där jag inkluderat både den korrekta och felaktiga andelen för slutåret. Min tolkning är att felet är noterbart, men inte allvarligt. Topprocentens andel är 19,18% istället för 18.53%, vilket är en klar skillnad men fortfarande mindre än året innan.

image

Även om bilden visar att SCB:s felräkning inte är alltför allvarligt på den nationella nivån kan det fortfarande vara det på hushållsnivån. Mikrodataanalyser som baserats på de gamla serierna bör alltså göras om. För min egen forsknings del kan jag bara konstatera att felet inte påverkar våra slutsatser nämnvärt. Skönt nog.

Läs mer: DN, SvD, SVT, E242

Filed Under: Välfärd Tagged With: , ,

Konsten att krångla till ett skattesystem

2010-03-30 by 14 Comments

I helgen lovade alliansen att satsa 5 miljarder för att ge  landets pensionärer sänkta skatter. Jag håller mig för god att  spekulera i om detta plötsliga intresse för pensionärerna är genuint eller snarare förorsakat av höstens val. Däremot konstaterar jag att alliansen inte direkt har gjort det enklare för individer att förstå sig på hur deras val av t ex arbetsutbud påverkar deras inkomst efter skatt.

En av alliansens hjärtefrågor har varit att det ska löna sig att arbeta.  Detta har varit extra tydligt för personer över 65 år som har fått dubbla jobbavdrag om de väljer att arbeta, men som inte fått ta del av de skattesänkningar som följt av jobbavdraget. Om detta påverkat arbetsutbudet bland äldre vet vi ännu inte idag. Martin har tidigare här på Ekonomistas diskuterat om det är troligt att folk faktiskt förstår sig på det minst sagt komplicerade konstruktionen av jobbskatteavdraget och därför förmår reagera.* Alliansen väljer nu att ytterligare försvåra ett redan komplicerat system med ett utökat grundavdrag för personer 65 och äldre. 

Ett av målen med “århundradets skattereform” var att förenkla skattesystemet. Med tanke på hur systemet sen dess så är det förmodligen dags för en ny skattereform.

* I senaste numret av Ekonomisk Debatt presentar också Christian Andersson och Jesper Antelius evidens för att folk i allmänhet var sig känner till eller förstår jobbavdraget.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With: , ,

Ökar RUT arbetsutbudet?

2010-03-28 by 6 Comments

En av de centrala frågorna som ställdes efter mitt inlägg som lyfte fram likheterna mellan dagissubventioner och avdraget för hushållsnära tjänster var huruvida RUT-avdraget verkligen ökar arbetsutbudet. Det korta svaret är att vi inte vet; avdraget har ännu inte utvärderats systematiskt. Att det skulle kunna ha positiva effekter visas dock i en studie av Patricia Cortes från Chicago.

I studien, som jag nämnt på bloggen tidigare, finner Cortes att arbetsutbudet bland högutbildade kvinnor i USA ökade när invandringen av lågutbildade människor ökade. Mycket tyder på att detta berodde på ökad tillgång till billig hushållsnära arbetskraft. De högutbildade kvinnorna ökade nämligen både sin arbetstid och sina utgifter för hushållsnära tjänster.

Det är självfallet inte säkert att effekterna är de samma i Sverige, men omöjligt är det inte. Just i denna grupp kvinnor arbetar nämligen de flesta och utbudsökningen skedde främst genom att kvinnorna gick upp i arbetstid. Tekniskt uttryckt var det alltså på den intensiva snarare än den extensiva marginalen som utbudet ökade. Eftersom barnomsorgen i Sverige är väl utbyggd jämfört med USA och RUT knappast lär påverka beslutet att arbeta eller inte gör detta att resultatet kan ha relevans för den svenska diskussionen.

En annan aspekt är att ett ökat arbetsutbud bland gruppen högutbildade, och förhållandevis högavlönade, kvinnor uppenbarligen ökar inkomstskillnaderna mellan olika familjer. Det som är bra för jämställdheten kan alltså vara dåligt för jämlikheten. Är det kanske därför RUT-avdraget väcker så heta känslor?

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor

Sommarskola om signaleringsteori

2010-03-28 by 1 Comment

Hur kan en person, mottagaren, avgöra om en annan person, avsändaren, säger, eller på andra sätt kommunicerar, något som är sant i situationer när avsändaren kan ha anledning att ljuga? Och omvänt, hur kan avsändaren göra för att övertyga mottagaren att han kommunicerar sanningen (vare sig han gör det eller inte)? Dessa fundamentala frågor är centrala inom så kallad signaleringsteori (som var en central del av forskningen som belönades med 2001 års ekonomipris till George Akerlof, Michael Spence, och Joseph Stiglitz; se Michael Spence artikel från 1973 om “job-market signaling” här och hans Nobelföreläsning här).

Signaleringsteori är också temat för European Science Days 2010, en sommarskola i Steyr, Österrike, mellan 11 och 15 juli för forskarstuderande och post-docs. Årets sommarskola organiseras av Diego Gambetta (vars bok om signaler i den undervärlden jag skrev om här i förra veckan) och kommer att handla om signaleringsteori och dess applikationer inom ekonomi, statsvetenskap, sociologi, antropologi och biologi.

Skulle jag kunna så skulle jag själv vilja delta. Sista ansökningsdag 31 mars. Sök.

Filed Under: Internationellt, Metod, Utbildning och forskning

Korkade vänsterhänta pojkar?

2010-03-25 by 3 Comments

Är vänsterhänta personer smartare än högerhänta personer? Eller friskare? Frågor om hänthetens ursprung och betydelse har ägnats betydande uppmärksamhet av forskare, men givet de minst sagt spretiga rön som florerar verkar inga definitiva svar påträffats. Ekonomers intresse i denna fråga ligger främst i hänthetens eventuella inverkan på hälsa och kognitiv förmåga, vilka båda har betydelse för människors arbetsmarknadsutfall. Och eftersom detta är något som ju trots allt berör hela befolkningen kan det vara väldigt samhällsekonomiskt relevant.

Det finns olika teorier om hänthetens ursprung. Vissa pekar på genetiska orsaker till varför en tiondel av befolkningen konstant är vänsterhänt. Andra teorier lyfter fram yttre faktorers inverkan, några redan under fosterstadiet medan andra understyrker den sociala uppväxtmiljöns betydelse. Tidigare empirisk forskning har dessvärre lidit av tillgång till relativt små datamängder och begränsad tillgång till viktiga bakgrundsvariabler.

En ny studie, Handedness, Health and Cognitive Development: Evidence from Children in the NLSY,  skriven av en grupp australiensiska ekonomer verkar kunna överbrygga några av dessa problem. Den amerikanska lognitudinellla enkätundersökningen NLSY används, där en stor grupp barn har följts sedan slutet av 1970-talet och där det även finns information om föräldrar och syskon att tillgå. Just denna kompletterande kunskap om övriga familjemedlemmar (och även oobserverbara familjefaktorer) som forskarna utnyttjar i sin analys.

Studien finner, till skillnad från flera tidigare undersökningar, inga signifikanta skillnader i vare sig fysisk eller mental hälsa mellan vänster- och högerhänta. Däremot påträffas skillnader när det gäller barnens kognitiva förmågor. Dessa förmågor mäts på flera sätt, bl a genom matematik- och minnesprov, läskunnighet, läsförståelse och verbal förmåga. Vänsterhänta barn presterar konsekvent sämre på dessa prov (förutom läsförståelse), och skillnaden är lika stor i olika delar av barnens utveckling. Intressant nog är fördelningen av förmågor densamma för för vänster- och högerhänta. Detta antyder alltså att skillnaden inte drivs av att vänsterhänta är överrepresenterade i någon del av fördelningen, utan av att hela fördelningen ligger längre ned på utfallsskalan.

Ett annat spännande resultat är att vänsterhänthet inte verkar ha någonting att göra med den sociala uppväxtmiljön (mätt som huhsållsinkomsten eller föräldrarnas utbildningsnivå). Hänthet verkar därför vara förhållandevis exogent vilket kan utnyttjas av andra forskare i studier av barns socioekonomiska utfall.

Naturligtvis är inte denna studie sista ordet i diskussionen om hänthetens orsaker och betydelse. Däremot verkar det vara en av de mer trovärdiga på området.

Filed Under: Arbetsmarknad, Kuriosa Tagged With: , , ,

Två flugor i en smäll för Björklund

2010-03-24 by 28 Comments

Genom att jämföra hur betygen förhåller sig till resultaten på de nationella proven har Skolverket flera gånger uppmärksammat bristande likvärdighet i betygssättningen i grund– och gymnasieskolan. Eftersom lärarna själva ofta rättar de nationella proven underskattar sannolikt dessa undersökningar problemens omfattning; det är exempelvis inte orimligt att lärare och skolor som är generösa i betygssättningen även är generösa vid rättningen av de nationella proven.

Ett av Regeringens medel för att skapa likvärdighet mellan skolorna är att införa fler nationella prov. Dessa prov ska dock även fortsättningsvis rättas lokalt vilket fått Lärarnas riksförbund att protestera mot den ökade arbetsbördan detta för med sig. Regeringen går här i Skolverkets fotspår genom att inte se den lärartid som går åt till provrättning som en kostnad.

Man inser lätt att det här finns en möjlighet för Jan Björklund att slå två flugor i en smäll. Genom att låta rättningen ske centralt kommer dels ökad likvärdighet i bedömningen att uppnås, dels kostnaden för provrättningen att göras tydlig. Finns det några vettiga argument emot en sådan ordning?

Filed Under: Utbildning och forskning

Kan man tjäna pengar på lotto?

2010-03-23 by 15 Comments

Lotto kan vid första anblick förefalla väldigt ointressant. Det handlar bara om att välja sju nummer och slumpen avgör om du vinner. Människor är dock komplexa varelser, vilket gör lotto betydligt intressantare än så.

För det första har det visat sig att lottospelare inte tenderar att välja nummer slumpmässigt. Jerker Holm har till exempel visat i en artikel Ekonomisk Debatt att nummer 21 var dubbelt så populärt som nummer 36. I andra studier (se Holms artikel för referenser) har det också visat sig vissa kombinationer av nummer är särskilt vanliga, till exempel 1 2 3 4 5 6 7. Så länge andra lottospelare inte väljer nummer slumpmässigt bör man välja nummer som andra inte väljer. Detta ökar visserligen inte chansen att vinna, men det minskar risken för att behöva dela storvinsten med andra om du vinner. Holm visade till och med att den förväntade avkastningen att spela lotto är positiv om man väljer ovanliga nummer  — trots att Svenska Spel bara delar ut 45 procent av alla satsade slantar. (Haken är förstås att det kan ta tid att få sju rätt. Spelar du två rader i veckan tar det i runda slängar 150.000 år innan du kan förvänta dig att dra hem storvinsten.)

Om man ska spela lotto är det därför viktigt att veta vilka nummer — och kombinationer av nummer — som det är särskilt vanligt att folk väljer. Denna information verkar dock inte Svenska Spel dela med sig av. Under rubriken “Nummerstatistik” på hemsidan (klicka på bilden till höger för att se hur sidan ser ut) bjuder de i stället på betydligt minde relevant information, nämligen vilka nummer som har dragits under de senaste halvåret.

Varför redovisar de denna information? Den välvilliga tolkningen är att de vill övertyga lottospelarna om att dragningarna är slumpmässiga och att det är ungefär lika ofta som varje nummer dras. En mer illvillig tolkning är att Svenska Spel är medvetna om människors tendens att felaktigt tro att nummer som inte dragits på länge är mer sannolika att dras i framtiden (vilket brukar gå under namnet “gambler’s fallacy”) och att det är för att göra spelet mer attraktivt för spelare som gör detta misstag som de redovisar just dessa uppgifter.

Förra veckan skrev jag om hur konkurrens kan leda till ökat tryck på företag att skapa förvirring hos konsumenterna. Men även monopol kan förstås tjäna på att skapa förvirring genom att utnyttja människors kognitiva begränsningar. Jag låter det vara osagt hur det är i just det här fallet, men Svenska Spels delikata balansgång mellan samhällsansvar och vinstmaximering har varit uppe till diskussion här på Ekonomistas förut.

Filed Under: Beteendeekonomi

Dagis – en hushållsnära tjänst

2010-03-18 by 61 Comments

Avdraget för hushållsnära tjänster verkar bli frågan som ska väcka väljarnas känslor inför valet i höst. Avdrag står mot skatteintäkter, skattesystemets enkelhet och neturalitet står mot svartarbete och teorin om optimal beskattning (se gärna Daniel Ws, Andreas Bs I, II, III och Champagnevästerns inlägg). Innan tonläget blir alltför högt kan det emellertid vara läge att påminna om att både vänstern och kvinnorörelsen traditionellt varit för offentligt subventionerade hushållsnära tjänster. För vad är dagis, annat än just en sådan?

Argumenten för dagis är ungefär de samma som för RUT-avdraget. Genom att låta en kunnig person passa flera barn kan barnpassningen rationaliseras och föräldrars (i praktiken kvinnors) arbetskraft frigöras. Eftersom skattekilarna är så stora måste dock effektivitetsvinsterna vara enorma för att tjänsten ska erbjudas på marknaden — framförallt om lönestrukturen är sammanpressad och kvinnor har relativt låga löner.

Lösningen var uppenbar för 1960 och 70-talens progressiva rörelser: om barnpassning skulle finnas tillgänglig för andra än höginkomsttagare behövdes kraftiga offentliga subventioner. Liksom idag var emellertid välutbildade kvinnor med karriärsmöjligheter först ut med att använda sig av dessa subventionerade tjänster (vilket för övrigt komplicerar empiriska utvärderingar av förskolans effekter).

Visst, parallellen är inte perfekt för dagis är mer än bara ren barnpassning och på senare tid har förskolans pedagogiska förtjänster alltmer hamnat i fokus (se Evas inlägg I, II, III). Dessa pedagogiska skäl var emellertid knappast det som låg bakom förskolans snabba expansion i Sverige. Snarare orsakades denna av en explosiv blandning av social ingenjörskonst och kvinnlig frigörelse.

Så vem vet, om 20 år kanske Socialdemokraterna kommer att gå till val på en maxtaxa för hushållsnära tjänster. Det har ju varit en valvinnare förut.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Behövs ett överskottsmål?

2010-03-17 by 5 Comments

Sverige har vi sedan slutet av 1990-talet ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Målet har förmodligen varit en mycket viktigt del i det finanspolitiska ramverk som bidrog till att sanera de offentliga finanserna efter 1990-talskrisen och till att bibehålla starka finanser under det senaste decenniet. Men överskottsmålet har kritiserats för att ha svagt formellt stöd i ramverket, otydliga motiv och otydliga kriterier för uppföljning.

Till exempel listade vi i Finanspolitiska rådets rapport 2008 (s 82-83) de 17 (!) olika motiveringar till överskottsmålets existens som angetts i budgetpropositioner sedan 1996. De viktigaste och vanligast förekommande motiveringarna handlar om långsiktigt hållbara offentliga finanser i kombination med åldrande begolkningar, jämn fördelning mellan generationer, effektiv tidsfördelning av skatter och att ge handlingsutrymme vid konjunktursvackor. Dessa mål är inte nödvändigtvis förenliga, och flera debattörer (t ex Assar Lindbeck på DN Debatt 2008 och Urban Bäckström i DN idag) menar att ett överskott i de offentliga finanserna medför en överbeskattning och orättvis omfördelning av resurser från nuvarande till framtida generationer.

För att råda bot på dessa problem har en arbetsgrupp på Finansdepartementet i en departementspromemoria gjort en systematisk genomgång av hur den offentliga sektorns sparande påverkas av olika ekonomisk-politiska syften. De diskuterar också hur ett mål för de offentliga finanserna bör utformas och följas upp. Gruppens viktigaste rekommendationerna är att (i) målet bör skrivas in i budgetlagen för att ges en starkare formell ställning i det finanspolitiska ramverket; (ii) målet bör även fortsättningsvis kallas överskottsmål; (iii) målets nivå bör regelbundet (kanske vart tionde år) omprövas; och (iv) målet om ett överskott på 1 procent av BNP i genomsnitt över konkjunkturcykeln bör behållas under det kommande decenniet.

Förslaget om att överskottsmålet ska skrivas in i budgetlagen anammades omedelbart av utredningen om översyn av budgetlagen, och är innarbetat i det förslag på ny budgetlag som presenterades för några dagar sedan. Där skrivs (2 kap 1 §) att “regeringen ska till riksdagen lämna förslag till mål för den offentliga sektorns finansiella sparande på medellång sikt (överskottsmål)”.

Finanspolitiska rådet har idag lämnat remissyttranden över dessa förslag (se också rådets pressmeddelande). Vi håller med om det mesta. Särskilt tycker vi att det är mycket bra att målet skrivs in i budgetlagen. Men majoriteten i rådet menar att det skulle vara bättre att kalla målet saldomål. Detta eftersom målets nivå regelbundet ska omprövas och det inte är uppenbart att målet på längre sikt ska vara att de offentliga finanserna ska ha ett överskott. Kanske är detta en liten obetydlig detalj, men den var ändå tillräckligt viktig för att Rådet inte skulle kunna enas i sitt ställningstagande (Laura Hartman och Erik Åsbrink reserverade sig och menar att en ändrad terminologi skulle kunna ge den felaktiga uppfattningen att överskottsmålet har övergivits) …

Filed Under: Makro

Det grekiska dramat

2010-03-16 by 5 Comments

Det sägs en hel del om det grekiska statsskuldsdramat just nu. Ett intressant inlägg i debatten kommer av Peter Boone och Simon Johnson på Baseline Scenario som satt lite siffror på problemen. Inom kort kommer Greklands statsskuld att vara uppe i 150 procent av BNP och 80 procent av denna hålls av utlänningar. Varje ytterligare procent i ränta på statsskulden innebär alltså att 1,2 procent av BNP överförs till utlandet.

I takt med att det blir alltmer osannolikt att Grekland kommer att klara av situationen så kommer riskpremien att stiga. Boone och Johnson anger en ränta på 10 procent som högst sannolik givet problemens storlek. Nivån på överföringarna till omvärlden kommer då att vida överstiga Tysklands krigskadeståndsbetalningar efter första världskriget som låg på 2,4 procent av BNP.

Det säger sig självt att situationen knappast är hållbar. Boone och Johnson landar i slutsatsen grekiska statspapper i dagsläget är kraftigt övervärderade. Europas politiker och IMF bidrar till att hålla uppe värdet genom att låtsas att situationen är under kontroll. Att skjuta upp problemen påverkar egentligen inte Greklands situation men det har ändå konsekvenser; det ger smarta investerare som inser att loppet är kört möjligheten att sälja av sina grekiska statspapper till mindre sofistikerade aktörer.

Ungefär som när svenska låntagare under kronförsvaret hösten 1992 gav bankerna den tid de behövde för att minska sin utländska upplåning.

Filed Under: Finans, Internationellt, Makro
Next Page»