Jag kan flyga, jag är inte rädd

Nationalekonomer är ofta oense om vilka politiska åtgärder som bör vidtas. Det finns dock undantag. Att ”internalisera externaliteter” är verkligen inte tidernas mest klatschiga slogan, men det är något alla nationalekonomer kan enas kring.

Det klassiska exemplet på en negativ externalitet är utsläpp av miljöfarliga ämnen. När du flyger bidrar du till att stora mängder koldioxid släpps ut. Detta kostar inte dig något, förutom kanske lite samvetskval, men däremot bidrar du till den globala uppvärmningen. Varken du eller flygbolagen betalar för dessa utsläpp. Att internalisera externaliteter innebär i det här fallet att genom skatter eller begränsade utsläppsrättigheter göra det dyrt att bränna upp flygbränsle.

Jag är inte flygrädd, men däremot rädd för konsekvenserna av de utsläpp mina flygresor orsakar. Nyligen flög jag tur och retur till Chicago. På SAS hemsida kunde jag läsa att en person som gör denna resa med ett SAS-plan orsakar följande utsläpp:

852 kilo koldioxid.

4,41 kilo kväveoxider som är ”giftiga och kan producera ozon i en reaktion med syret på backen och troposfären”.

0,24 kilo kolmonoxid som är en ”giftig, explosiv gas”.

0,01 kilo kolväten varav ”några är giftiga”.

335 kilo vattenånga vilket orsakar ”bildandet av cirrusmoln, som sannolikt bidrar till växthuseffekten”.

0,27 kilo svaveldioxid som ”är giftig och reagerar med vatten och förorsakar sur nederbörd”.

Citaten som beskriver effekterna av de olika ämnena är också hämtade från SAS hemsida.

Naturen har en förmåga att ta hand om en hel del av dessa utsläpp. Problemet är att vi som flyger inte betalar för dessa utsläpp eftersom flygbränsle är obeskattat, och att vi därför släpper ut för mycket. Detta förstår nog de flesta av oss. Problemet är att inget görs. Uppenbarligen är vi inte tillräckligt rädda för att flyga.

Testa själv att räkna ut dina utsläpp med SAS utsläppskalkylator. Tänk dock på den klimatkompensering SAS erbjuder inte tar hänsyn till vattenångans effekt på klimatet. SAS har sällan billigast flygbiljetter, men koldioxidneutralisering får man däremot för ungefär halva priset…

Att hata – och bekämpa – inflationen

”Hata inflationen” skriver Ragnar Roos i ett ledarstick i DN i dag. En allmän motvilja mot inflationen är förmodligen en god grund för penningpolitiken. Men historien har visat att det är långt ifrån tillräckligt. Som nytillträdd president hösten 1974 ägnade Gerald Ford ett långt tal till kongressen lyssna på utdrag nedan) just till att utveckla sitt inflationshat. Som bekant fortsatte den höga amerikanska inflationen under 1970-talet. Om man läser hela talet inser man varför. Ford föreslår tio åtgärder för att bekämpa inflationen. I ljuset av modern makroekonomisk forskning ter sig merparten av förslagen märkliga – speciellt att han inte ville använda restriktiv penningpolitik.

After Putin comes…Putin. (Or does he?)

Nu på söndag den 2 mars är det presidentval i Ryssland. Utgången av valet är redan given: Rysslands nye president blir Dmitry Medvedev. Det är så uppenbart att den intressantaste frågan vad gäller valet är i vilken mån Kreml kommer tillåta honom att få så mycket som 80 procent av rösterna, vilket är vad opinionsmätningar visar. Detta skulle kunna vara problematiskt då Putin ”bara” fick 71 procent av rösterna när han omvaldes 2004. 60-65 procent för Medvedev verkar kanske mera lagom…(man skulle kunna tro att sådant främst beror på hur folk röstar men det är inte nödvändigtvis fallet).

Lika säkra som alla är på vem som kommer att vinna valet, lika säkra tycks alla vara på vem som kommer att behålla makten: Det blir Vladimir Putin. Per Ahlins ledare i gårdagens DN illustrerar vad de flesta verkar tro:

 Kommer något [.] att ändras efter valet på söndag? Det är knappast troligt.
[…] Och på måndag har vi alltjämt ett Ryssland under Putin, om än i lite andra former.

Det hela låter bekant. Vintern 1999-2000, då Boris Yeltsin avgick, skrev statsvetaren Daniel Treisman en artikel i Foreign Affairs med titeln ”After Yeltsin comes…Yeltsin”. Han menade förstås inte detta bokstavligt, men argumenterade mycket övertygande för att vem det än blev av kandidaterna – Moskvas borgmästare Yuri Luzhkov, förre premiärministern Yevgeny Primakov, Krasnoyarsks guvernör Alexander Lebed, Kommunistpartiets ledare Gennady Zyuganov, eller någon annan mer osannolik kandidat – så skulle denne få det mycket svårt att ändra på något. I försöken att få ordning på 89 egensinniga regionala ledarna, ställa krav på oligarkerna (men samtidigt förhandla med dem), att utlova förbättringar till folket som sedan blir svåra att hålla, skulle den nye presidenten plötsligt inse att han ”blivit Yeltsin”.

Vi vet hur det gick. Den tidigare okände Vladimir Putin fördes fram som presidentkandidat av den s k Familjen – Yeltsins innersta krets – i tron att denne skulle vara en garant för deras fortsatta inflytande inom rysk politik. Men till allas förvåning utnyttjade Putin sina maktbefogenheter som president och tillsatte själv alla regionala ledare, plockade bort medlemmar av Familjen och ersatte dem med siloviker – personer som likt Putin själv hade en bakgrund i säkerhetstjänsten eller militären – såg till att staten återtog kontrollen över stora delar av energi och råvaruindustrin, o.s.v. Samtidigt flydde flera personer som i slutet på nittiotalet tycktes kunna avsätta och tillsätta offentliga personer lite som de ville till utlandet och andra tidigare mäktiga personer fängslades.

Den konstitutionella makten är inte att leka med, och i Ryssland ligger den koncentrerad i det ämbete som Putin nu lämnar. Det märkligaste i allt detta är att Putin, om någon, förstås vet om detta. Så frågan är vad har han egentligen planerat?

När Wagners Der Ring des Nibelungen spelas som bäst på operan i Stockholm passar det kanske bra att konstatera att It ain’t over ’til the fat lady sings. Och i fallet med Ryssland maktskifte kanske man ska lägga till: and that ain’t on Sunday.

Det är detaljerna som avgör

Gårdagens debatt i Uppdrag granskning om hur staten ska handskas med företag som anställer människor utan arbetstillstånd var intressant. Arbetsmarknadsminister Littorin var inne på att höja böterna, medan Erland Olausson från LO ville att de illegalt anställda skulle utdömas skadestånd (motsvarande skillnaden mellan den lön de fått och den avtalsenliga).

LO:s ståndpunkt verkar först lite underlig. Varför ska den som arbetat illegalt få kompensation för detta i efterhand? Men svaret är enkelt: Varenda illegalt anställd kommer – förr eller senare – att försöka få ut sitt innestående skadestånd. Detta vet arbetsgivaren och kommer därmed inte att anställa illegal arbetskraft. Övervakningen löser sig själv.

En parallell till bostadsmarknaden kan göras. Att den som hyr i andra hand kan dra hyresvärden inför hyresnämnden och kompenseras för ”överhyra” i efterhand har lagt en död hand över andrahandsmarknaden. De flesta hyr nu bara ut till företag som – då de har sitt rykte att tänka på – inte drar hyresvärden inför rätta.

Det finns dock vissa tveksamheter med LO:s förslag, kanske främst då att det i Sverige faktiskt inte är olagligt att betala människor mindre än avtalen. Kan man vänta sig att LO snart förespråkar lagstiftade minimilöner?

Sverige – Europas nya skatteparadis?

En gång i tiden var Sverige unikt i att beskatta de rika. Rika familjer (bl a Wallenbergarna) tvangs förlägga sina tillgångar i stiftelser vilket visserligen lät dem behålla kontrollen men ändå fråntog dem det egentliga ägandet av dessa medel. Flera exempel finns även på en marginalskatt på över 100 procent, som i t ex Astrid Lindgrens berömda saga från 1976 om Pomperipossa i Monismanien eller när Astra-grundarens änka Sally Kistners barn 1984 betalade 249 miljoner kr i arvsskatt på ett arv som endast var värt 230 miljoner. Effekten blev den väntade: de rika tog sitt kapital (och ibland sig själva) ut ur landet till andra jurisdiktioner med mer gynnsamma ägarskatter.

Men idag har pendeln svängt – och det rejält. Svenska regeringar har de senaste åren kappats om att avskaffa kapitalskatter: arvs- och gåvoskatten 2005, förmögenhetsskatten 2007, fastighetsskatten 2007 (i viss mån ersatt av ny och lägre skatt) och snart även Lex Uggla, dvs lagen som möjliggör förmögenhetstaxering av fritt kapital i onoterade bolag.

Har andra länder följt Sverige i denna politikutveckling? Det verkar inte så. Visserligen har vissa av dem nyligen avskaffat sin förmögenhetsbeskattning, men de flesta har fortfarande någon form av arvsskatt och nästan alla har fastighetsskatt. Storbritanniens ledare Gordon Brown presenterade nyligen en straffskatt för alla skattebefriade utlänningar som bor i landet. Även Schweiz har flaggat för höjd förmögenhetsbeskattning.

Med andra ord är Sverige än en gång unikt. Vi har gått från att västvärldens hårdaste kapitalbeskattning till att kanske ha den allra mildaste. Kanske kommer Lakshmi Mittal och Roman Abramovitch snart ses fönstershoppa i Sturegallerian…

Miljöpartiet – rationalitetens röst

Det är inte alltid miljöpartiet klär sig i rationalitetens mantel. När partiet nu föreslår en statlig, obligatorisk, a-kassa skiner emellertid mp som ett upplysningsljus i mörkret.

Om a-kassan är frivillig kommer framförallt de med hög risk för arbetslöshet att gå med. Premien stiger och de med låg risk anser det inte längre lönt att vara med. Fenomenet kallas adverse selection och beror på att försäkringstagarna har bättre koll på sin risk än försäkringsgivarna. Genom att alla tvingas vara med förbättras därför riskspridningen i ekonomin, vilket framförallt gynnar dem med låg risk. Denna grupp kommer antingen att stå helt utan skydd i ett frivilligt system, eller så får de betala en saftig överpremie.

Socialdemokraterna och vänstern är redo att offra denna lösning då de anser att a-kassan främst ska användas för att hålla fackförbundens medlemsantal uppe. Detta argument mot en vettig socialförsäkring är nästan befriande i sin cynism.

Regeringen är däremot skeptisk då den vill att fackförbunden ska ta visst ansvar för arbetslösheten inom respektive avtalsområde. Om kostnaden för denna helt kan vältras över på skattebetalarna – som i mp:s förslag – är risken stor att avtalen blir lite väl generösa vilket driver upp arbetslösheten (fenomenet kallas moral hazard).

Nu ser man regeringens dilemma: Hur utformas en obligatorisk a-kassa som samtidigt tvingar respektive fackförbund att ta ansvar för arbetslösheten? Vore jag exempelvis fiskare skulle jag på alla sätt försöka snylta mig in i SACO:s billiga a-kassa. SACO skulle å sin sida kämpa med näbbar och klor för att hålla folk med min arbetslöshetsrisk borta. Att regeringen har svårt att hitta regler som hanterar denna motsättning är inte svårt att förstå. Alternativet kanske är att ha en obligatorisk a-kassa fast med olika avgifter beroende på risken. En sådan modell finns i Norge och borde vara intressant för Finansdepartementet att studera .

Finns det ingen lösning får vi ställa oss frågan vilket problem som är störst: adverse selection eller moral hazard? Svaret är inte givet men man kan konstatera att varken dagens system eller socialdemokraternas förslag förmår hantera problemen. Så tillsvidare blir det till att hålla på mp.

Önskas kvalitet eller kvantitet, herr Brändström?

Att forskningsmedel bör tilldelas dem som är mest lämpade och inte dem som har bäst kontakter är en önskedröm som nu kanske är på väg att uppfyllas. I den nyligen utkomna Resursutredningen, vars arbete letts av förra jubileumsfondsordföranden Dan Brändström, förordas ökad konkurrensutsättning av medeltilldelningen till svenska lärosäten i syfte att stärka svensk forskning internationellt. Detta är utmärkt, men tyvärr finns en allvarlig brist i utredningens förslag.

Utredningen föreslår nämligen fem olika prestationsmått som ska användas för att fördela anslagen:

  1. Bedömningar av en oberoende panel (50% av anslagen)
  2. Citeringsvägda publikationer (20%)
  3. Externa anslag (20%)
  4. Andelen disputerad personal (5%)
  5. Andelen kvinnliga professorer (5%) 

De tre första är högst rimliga och dessutom i linje med vad andra länder praktiserar. Problemet är istället de två sista. Dessa är helt enkelt inte mått på forskningsprestationer utan rena kvantietsmått på lärar- och forskarkollegiets sammansättning. Utredningen spekulerar i att dessa mål i förlängningen kan komma att öka forskningsprestationerna, men det är ju en öppen fråga. Oavsett vilket kan det aldrig vara bättre att belöna något som kanske kan leda till ett önskat utfall än att belöna detta önskade utfall direkt.

Om inte utredningens förslag ändras (och t ex adderar de två femprocentsandelarna till vardera publikationer och externa anslag) borde Dan Brändström svara på varför vi annars ska sluta vid just andelarna disputerade och kvinnliga professorer? Varför inte kräva att det ska finnas anställda från alla Sveriges landsändar eftersom deras högskoleutbildningsfrekvens ju skiljer sig åt högst betydligt? Eller att minst ett working paper på varje institution skrivits på något av Sveriges minoritetsspråk (samiska, finska, meänkieli, jiddish och romani chib)? Kvoteringslistan kan förstås utökas, men det kräver att andra särintressen än just SULF (disputerade lärare) och tidsandan (kvinnliga professorer) ligger på…

Uppfylldes inflationsmålet förra året?

Alldeles strax ska Stefan Ingves redogöra för den aktuella penningpolitiken inför riksdagens finansutskott (följ utfrågningen här). Utfrågningen kommer säkerligen att fokusera dels på motiven till den senaste räntehöjningen och dels på Riksbankens kommunikation före beslutet. Förhoppningsvis ges även viss uppmärksamhet till tidigare penningpolitiska beslut och utfall.

En nyhet inför denna utfrågning är att Riksbanken har publicerat ett Underlag för utvärdering av penningpolitiken 2005-2007. Det är lovvärt initiativ, och tanken är att underlaget ska kunna användas av finansutskottet för en längre tillbakablick. Relevanta frågeställningar är då om penningpolitiken var väl utformad under 2005-2006 och om Riksbanken uppfyllde inflationsmålet under 2007.

Ett problem är dock att underlagsrapporten inte tydligt visar och kommenterar inflationsutfallet under 2007. I ett förtydligande av inflationsmålet skrev dåvarande vice riksbankschefen Lars Heikensten:

Riksbanken kommer regelbundet att redogöra för utfallet av politiken i samband med Riksbankschefens första framträdande varje år i riksdagens finansutskott. Redogörelsen kommer att baseras på utvecklingen av KPI mätt dels som löpande tolvmånaderstal, dels som ett årligt genomsnitt av löpande tolvmånaderstal. Om KPI befunnit sig utanför toleransintervallet kommer orsakerna till detta att förklaras[.]

Men i Riksbankens underlagsrapport fokuseras nästan uteslutande på den årliga genomsnittsinflationen (som ju egentligen mäter den genomsnittliga inflationen under en tvåårsperiod). I rapportens sammanfattning är detta det enda nämnda måttet och vi kan läsa att ”Inflationen 2007 […] var 2,2 procent mätt som årsgenomsnitt av KPI”, och att ”I ljuset av den ekonomiska utvecklingen under 2005-2007 är det Riksbankens bedömning att penningpolitiken under 2005 och 2006 var väl avvägd”. Att KPI steg med 3,4 procent från december 2006 till december 2007 får man utläsa ur en graf långt in i domkumentet.

Lite mer tydlighet kan vi kräva av en centralbank som (med rätta) anser sig vara ett föredöme i öppenhet och tydlighet.

Frivilligarbete – lösningen på den demografiska utmaningen?

Att Sverige står inför en demografisk utmaning när andelen av befolkningen som är över 65 blir allt större och den s k försörjningskvoten (dvs barn, ungdomar och äldre per person i yrkesverksam ålder) därmed stiger har väl knappast undgått någon. Med dubbla jobbavdrag och diskussioner om höjd pensionsålder försöker nu Alliansen öka arbetsutbudet bland de äldre och därmed säkra såvlä personaltillgången i offentlig sektor som skatteintäkter att finansiera detta med.

Samtidiga rapporterades i gårdagens pappers-DN att hälften av pensionärerna faktiskt fortsätter jobba, men ideelt och oavlönat.  Är detta månne lösningen på Sveriges demografiska dilemma? Kan vi helt enkelt minska utbudet av offentliga tjänster för att i stället låta frivilligorganisationer sköta detta? För mig känns dock en sådan lösning som en ovälkommen tillbakagång till 1800-talets Fattigsverige, där de behövande var utlämnade till andras välvilja. Frågan är snarare om regeringen inte här kan få en ledtråd till hur man ska kunna öka arbetsutbudet bland äldre och en hint om att pengar inte är det enda argumenten i nyttofunktionen.

Skandalprivatiseringen

Svenska kyrkan byggde under många århundraden av tvångsbeskattning upp en ansenlig förmögenhet. Av någon anledning tillföll denna förmögenhet enbart medlemmarna när kyrkan privatiserades år 2000.

Som icke-medlem i detta samfund kanske det är gnidet att klaga på en sådan sak, men nog är det anmärkningsvärt att medlemmarna inte fick köpa ut oss andra. Mormor och morfar var ju trots allt tvungna att köpa skog åt svenska kyrkan ända fram till 1951. Annat var det när Telia såldes ut – då blev man minsann utköpt om man inte ville vara med.

Någon blivande präst borde tacka oss skattebetalare för sin utbildning och skriva en avhandling om hur kyrkan rodde en sådan skandalprivatisering i hamn. Ett särskilt kapitel om etiken bakom det hela efterlyses!