Nu på söndag den 2 mars är det presidentval i Ryssland. Utgången av valet är redan given: Rysslands nye president blir Dmitry Medvedev. Det är så uppenbart att den intressantaste frågan vad gäller valet är i vilken mån Kreml kommer tillåta honom att få så mycket som 80 procent av rösterna, vilket är vad opinionsmätningar visar. Detta skulle kunna vara problematiskt då Putin ”bara” fick 71 procent av rösterna när han omvaldes 2004. 60-65 procent för Medvedev verkar kanske mera lagom…(man skulle kunna tro att sådant främst beror på hur folk röstar men det är inte nödvändigtvis fallet).

Lika säkra som alla är på vem som kommer att vinna valet, lika säkra tycks alla vara på vem som kommer att behålla makten: Det blir Vladimir Putin. Per Ahlins ledare i gårdagens DN illustrerar vad de flesta verkar tro:

 Kommer något [.] att ändras efter valet på söndag? Det är knappast troligt.
[…] Och på måndag har vi alltjämt ett Ryssland under Putin, om än i lite andra former.

Det hela låter bekant. Vintern 1999-2000, då Boris Yeltsin avgick, skrev statsvetaren Daniel Treisman en artikel i Foreign Affairs med titeln ”After Yeltsin comes…Yeltsin”. Han menade förstås inte detta bokstavligt, men argumenterade mycket övertygande för att vem det än blev av kandidaterna – Moskvas borgmästare Yuri Luzhkov, förre premiärministern Yevgeny Primakov, Krasnoyarsks guvernör Alexander Lebed, Kommunistpartiets ledare Gennady Zyuganov, eller någon annan mer osannolik kandidat – så skulle denne få det mycket svårt att ändra på något. I försöken att få ordning på 89 egensinniga regionala ledarna, ställa krav på oligarkerna (men samtidigt förhandla med dem), att utlova förbättringar till folket som sedan blir svåra att hålla, skulle den nye presidenten plötsligt inse att han ”blivit Yeltsin”.

Vi vet hur det gick. Den tidigare okände Vladimir Putin fördes fram som presidentkandidat av den s k Familjen – Yeltsins innersta krets – i tron att denne skulle vara en garant för deras fortsatta inflytande inom rysk politik. Men till allas förvåning utnyttjade Putin sina maktbefogenheter som president och tillsatte själv alla regionala ledare, plockade bort medlemmar av Familjen och ersatte dem med siloviker – personer som likt Putin själv hade en bakgrund i säkerhetstjänsten eller militären – såg till att staten återtog kontrollen över stora delar av energi och råvaruindustrin, o.s.v. Samtidigt flydde flera personer som i slutet på nittiotalet tycktes kunna avsätta och tillsätta offentliga personer lite som de ville till utlandet och andra tidigare mäktiga personer fängslades.

Den konstitutionella makten är inte att leka med, och i Ryssland ligger den koncentrerad i det ämbete som Putin nu lämnar. Det märkligaste i allt detta är att Putin, om någon, förstås vet om detta. Så frågan är vad har han egentligen planerat?

När Wagners Der Ring des Nibelungen spelas som bäst på operan i Stockholm passar det kanske bra att konstatera att It ain’t over ’til the fat lady sings. Och i fallet med Ryssland maktskifte kanske man ska lägga till: and that ain’t on Sunday.