I mitten av 1990-talet ersattes de relativa betygen i den svenska skolan med målrelaterade betyg. Jag har tidigare framhållit flera problem med det målrelaterade systemet men ett återkommande motargument har varit att lärarna inte förstod att de relativa betygen skulle normalfördelas i hela populationen. Ett otal elever som var värda ett högre betyg ska därför ha fått höra att “femmorna tyvärr tagit slut”.

Att lärarna inte skulle förstått att betygen i en klass kunde avvika från det nationella snittet är ett suspekt argument och dessutom verkar ingen fått höra att “Du är bara värd en fyra men jag är tvungen att ge dig en femma”. En annan möjlighet är därför att den uppgivna bristen på femmor var ett sätt för läraren att linda in dåliga nyheter. Och även om betygen i viss utsträckning sattes relativt eleverna på den enskilda skolan så kan så även vara fallet även idag: lärare som dagligen möter studiebegåvade och motiverade elever tenderar nog att gradvis höja ribban även om betygen officiellt är målrelaterade.

Nedanstående figur (från denna rapport) är ett försök att undersöka hur betygssättningen egentligen förhåller sig till elevunderlaget på en skola. Baserat på elevernas familjebakgrund har jag för varje grundskola tagit fram det förväntade genomsnittsbetyget. Detta fungerar som ett index på elevernas sociala sammansättning och sedan jämförs hur skillnaden mellan gymnasie- och grundskolebetyg, samt mellan nationella provresultat och grundskolebetyg, förhåller sig till grundskolans elevkomposition.

Det visar sig att elever som gått på en grundskola med en gynnsam social sammansättning tenderar att få höga gymnasiebetyg (eller nationella provresultat) i förhållande till sina grundskolebetyg vilket är en tydlig indikation på att betygssättningen är striktare på grundskolor med många duktiga elever. Samtidigt är mönstret hyfsat konstant över tid, med undatag för åren 2003 och 2004 då betygssättningen tillfälligt bytte karaktär.

Det verkar med andra ord som om de relativa betygens kritiker hade rätt: de relativa betygen sattes delvis relativt eleverna på skolan. Problemet för dessa kritiker är bara att det ser likadant ut idag.

Ett av mysterierna i den svenska skolan är att den sociala segregationen mellan skolorna ökat kraftigt utan att familjebakgrunden fått ökad betydelse för elevernas skolresultat (se här och här). Detta skulle kunna bero på att de negativa aspekterna av ökad segregation uppvägs av att undervisningen underlättas om elevgruppen är homogen. I Peter Fredrikssons och min rapport till Finanspolitiska rådet finner vi emellertid ett mönster som något paradoxalt antyder att det kan vara det fria skolvalet som ligger bakom att skolsegregationen ökat utan att familjebakgrunden för den sakens skull blivit viktigare.

Den svenska skolan har — precis som flertalet andra skolsystem — länge varit kompensatorisk vilket innebär att man ger mer resurser till elever med sämre studieförutsättningar. I tabellen nedan yttrar sig detta som en positiv samvariation mellan föräldarnas utbildningsnivå och deras barns klasstorlek. Barn till högutbildade går alltså i genomsnitt i relativt stora klasser och vi finner att detta samband blivit allt starkare över tid. Detta kan te sig som märkligt då många tror att kommunalisering och fritt skolval gjort skolan mindre kompensatorisk.

En möjlighet är att detta beror på hur det fria skolvalet fungerar. En hel del forskning tyder på att flertalet familjer värderar den social bakgrunden hos en skolas elever högre än skolans förmåga att förbättra elevernas resultat. Samtidigt är många kommuner ovilliga att låta populära skolor expandera på de impopulära skolornas bekostnad (denna ovilja ligger troligen bakom Stockholms märkliga skolvalssystem som jag skrivit om här och här). För att vara fler tillags klämmer man dock in så många elever man kan i de populära skolornas existerande lokaler.

De stora klasserna försämrar utbildningen men de i allmänhet välutbildade föräldrarna vid dessa skolor klagar inte; en plats på den populära skolan ter sig trots allt attraktivare än ett byte till den socialt utsatta skolan på andra sidan vägen, även om klasserna där är förhållandevis små. Eftersom vinstdrivande friskolor har ekonomiska incitament att hålla nere antalet lärare gäller denna dynamik även där: Skolor vars elever har välutbildade och välavlönade föräldrar är attraktiva även om lärartätheten är låg och klasserna stora. Detta betyder att skolvalet kan leda till precis det mönster av ökad social spridning och allt större klasser i välbeställda områden som vi faktiskt observerar.

En ökad klasstorlek kan helt enkelt vara det pris man får betala för att få gå på en skola med en stor andel socialt gynnade elever och de stora klasserna motverkar den ökade resultatspridning som segregationen annars hade gett upphov till. Det enda som nu återstår är att på ett bra sätt undersöka om det finns någon substans i denna hypotes. Tyvärr begränsas möjligheterna till denna forskning av att någon på Skolverket en gång i tiden ansåg “klass” vara en förlegad pedagogisk och administrativ enhet varpå man slutade samla in data om klasstorlek. Så det blir väl till att knacka in data från skolornas fotokataloger där eleverna står prydligt uppställda klassvis.