Mats Persson: Det är särskilt humaniora som bör subventioneras!

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

DN och SvD rapporterar idag att Svenskt Näringsliv förespråkar att studiemedlen ska skäras ner för ”onyttiga” utbildningar i humaniora. Det låter som ett aprilskämt, eller som en provokation från någon sociolog på vänsterkanten som vill försöka ge en nidbild av hur nationalekonomer resonerar.

I själva verket finns det inget som helst nationalekonomiskt argument för att minska subventionerna till just studier i humaniora, eller till kultur i största allmänhet. Om vi tror att utbildning, och bildning, är en kollektiv nyttighet som skapar ett bättre samhälle – då ska utbildning och bildning uppmuntras. Kunskaper i språk, historia och kultur har positiva externa effekter, och därför finns det ett samhällsintresse av att många människor skaffar sig sådana kunskaper – även om de inte är lönsamma i ett snävt företagsekonomiskt/individuellt perspektiv.

Däremot kanske man kunde argumentera för att samhällets subventioner till snäva yrkesutbildningar – i till exempel företagsekonomi, juridik eller medicin – borde skäras ner. Om en sådan utbildning bara är till nytta för den enskilda studenten, som därigenom kan få ett välbetalt jobb, finns det ju inget samhällsintresse som kan motivera några subventioner. Då löser marknaden problemet på egen hand. Men förmodligen har även sådana yrkesutbildningar positiva externa effekter, och därför kan nog subventioner motiveras även för dem.

Måste EU verkligen rädda Grekland?

Greklandskrisen är fortfarande akut och enligt vissa bedömare är en grekisk statskonkurs trolig. EUs ledare talar om nya stödpaket och när vissa tvekar hotar man med Eurospöket: ”Om inte Grekland får stöd kanske de måste lämna EMU!”.

Jaha, men vad skulle det egentligen innebära att Grekland går i konkurs och rentav lämnar EMU? Upphör euron att existera? Knappast. Kommer den grekiska befolkningen få det långsiktigt sämre? Inte alls säkert. Frågorna är många men svaren få. Besynnerligt nog diskuteras dessa alternativa scenarier inte alls så mycket som man skulle tro — och önska.

Men en nationalekonom som dock ställt precis dessa frågor och dessutom funderat över tänkbara svar är Mats Persson vid Stockholms universitet. I en läsvärd DN-debattartikel från januari i år utgår han från nationalekonomisk teori och vedertagen erfarenhet i denna diskussion. Artikeln är fortfarande högaktuell och rekommenderas varmt:

Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU och EMU ska rädda Grekland, Irland och andra länder med stora statsskulder? Vad skulle hända om vi inte ställde upp utan lät exempelvis Grekland ensidigt skriva ned sina skulder med 20–30 procent? Detta diskuteras konstigt nog inte alls i medierna. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländerna – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är båda ganska tvivelaktiga. Det bästa och billigaste sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle drabbas av skuldnedskrivningen.

Sommartider

Nu har midsommarhelgen passerat, skolorna stängt sedan länge och många svenskar går på semester.

Även Ekonomistas kommer att gå ner i tempo under sommaren. Bloggen fortsätter, men i lugnare takt. Vi återgår till full fart när höstterminen börjar.

Vi på Ekonomistas önskar alla läsare och debattörer en skön sommar!

/Martin, Eva, Jesper, Daniel, Jonas och Robert

De absoluta betygens relativitet

I mitten av 1990-talet ersattes de relativa betygen i den svenska skolan med målrelaterade betyg. Jag har tidigare framhållit flera problem med det målrelaterade systemet men ett återkommande motargument har varit att lärarna inte förstod att de relativa betygen skulle normalfördelas i hela populationen. Ett otal elever som var värda ett högre betyg ska därför ha fått höra att ”femmorna tyvärr tagit slut”.

Att lärarna inte skulle förstått att betygen i en klass kunde avvika från det nationella snittet är ett suspekt argument och dessutom verkar ingen fått höra att ”Du är bara värd en fyra men jag är tvungen att ge dig en femma”. En annan möjlighet är därför att den uppgivna bristen på femmor var ett sätt för läraren att linda in dåliga nyheter. Och även om betygen i viss utsträckning sattes relativt eleverna på den enskilda skolan så kan så även vara fallet även idag: lärare som dagligen möter studiebegåvade och motiverade elever tenderar nog att gradvis höja ribban även om betygen officiellt är målrelaterade.

Nedanstående figur (från denna rapport) är ett försök att undersöka hur betygssättningen egentligen förhåller sig till elevunderlaget på en skola. Baserat på elevernas familjebakgrund har jag för varje grundskola tagit fram det förväntade genomsnittsbetyget. Detta fungerar som ett index på elevernas sociala sammansättning och sedan jämförs hur skillnaden mellan gymnasie- och grundskolebetyg, samt mellan nationella provresultat och grundskolebetyg, förhåller sig till grundskolans elevkomposition.


Det visar sig att elever som gått på en grundskola med en gynnsam social sammansättning tenderar att få höga gymnasiebetyg (eller nationella provresultat) i förhållande till sina grundskolebetyg vilket är en tydlig indikation på att betygssättningen är striktare på grundskolor med många duktiga elever. Samtidigt är mönstret hyfsat konstant över tid, med undatag för åren 2003 och 2004 då betygssättningen tillfälligt bytte karaktär.

Det verkar med andra ord som om de relativa betygens kritiker hade rätt: de relativa betygen sattes delvis relativt eleverna på skolan. Problemet för dessa kritiker är bara att det ser likadant ut idag.

blak

University of Småstad

Enligt högskoleförordningen får lärosäten utan rätt att examinera forskarutbildning inte benämna sig ”universitet”. Namnskyddet gäller dock inte andra på språk och i Sverige finns därför numera nästan dubbelt så många ”Universities” som universitet.

Tillit och heder tillhör akademins grundvalar. Att ständigt kontrollera forskares empiri eller akademiska meritlistor låter sig inte göras. Just därför är fusk och skönmåleri så förkastligt och att beslås med sådant får allvarliga konsekvenser. Trots detta är många villiga att ta risken. Varför? Jo, därför att värdet av en fin akademisk status är mycket högt, både ekonomiskt och prestigemässigt. För anslagsjagande institutioner kan den rentav bli guld värd.

Några som uppenbarligen har tagit risken är våra svenska lokala högskolor som valt att kalla sig universitet trots att de inte är det. I internationella sammanhang väljer nämligen dessa lärosäten att kalla sig Universities. Så blir Högskolan i Kristianstad Kristianstad University, Högskolan Väst blir University West och Högskolan i Borås University of Borås. Dessa tre är bara exempel; samtliga svenska högskolor kallar sig University på engelska. Varför valdes inte det rimligare ”College”? Kanske trodde någon att den senare benämningen är demeriterande, men det är helt fel. Amherst College, Wellseley College och Darthmouth College är alla högt respekterade lärosäten utan universitetsstatus.

Det slutar dock inte vid namnleken. Flera av de lokala svenska högskolorna bedriver även skönmåleri. Till exempel beskrivs forskningen i Skövde som ”first class” och i Halmstad som ”outstanding”. Men vad som är toppklass eller enastående är förstås helt beroende på sammanhang. Är man outstanding i förhållande till Harvard? Eller Oxford? Eller Lund? Eller jämför man sig med Högskolan i Skövde? Etiketteringar som dessa framstår som medvetna skönmålningar av den egna verksamheten, vilket jag tycker är ytterst problematiskt.

Återigen: inget av det jag beskrivit utgör formella regelbrott. Men något är ändå skevt när högskolor utan rätt att kalla sig universitet ändå väljer att kalla sig ”University” eller när små, lokala högskolor säger sig bedriva forskning i toppklass. Hur långt kan en akademisk institution tänja på såväl regler som hedersprinciper innan någon med befogenhet sätter stopp?

Vad göra i Belarus?

Det är inte bara Grekland som har stora ekonomiska problem. Senaste månaderna har även Belarus (eller Vitryssland) med jämna mellanrum figurerat i svensk media på grund av landets ekonomiska kris som nu lett till att landet akut behöver låna pengar. Senast härom veckan pläderade t.ex. Expressens ledarsida för att IMF skulle villkora eventuella lån till Belarus.

Den huvudsakliga anledningen till intresset för Belarus har sitt ursprung i det brutala sätt på vilket president Alexandr Lukasjenko slog ner protesterna efter valet i december förra året och följderna detta fått främst i form av återinförda sanktioner mot den politiska ledningen. Men det finns som sagt också en ekonomisk krissituation som under de senaste månaderna resulterat i en akut brist på utländsk valuta och en kraftig devalvering i Belarus. En anledning till den akuta krisen som ofta lyfts fram är att Lukasjenko innan valet kraftigt höjde lönerna i landet (jo, han bestämmer även sånt). Detta var som sagt inte första gången och det brukar ju funka

Detta var dock bara droppen som fick bägaren att rinna över.  Landet har haft strukturella problem länge och speciellt efter att Ryssland 2006-2007 annonserade att man inte längre tänkte subventionera deras konsumtion av gas och generöst dela vinsterna av oljehandeln blev det tydligt att situationen var ohållbar.

Följande diagram illustrerar huvudingredienserna i vad som byggt upp problemet. Till att börja med har vi gasprishöjningarna och de minskade vinsterna från oljehandeln med Ryssland. De senaste fem åren har gaspriset nästan femfaldigats. Detta i ett land där drygt 60 procent av all energikonsumtion  kommer från gas och där energiintensiv industri traditionellt haft en konkurrensfördel mot omvärlden.

Detta har varit en huvudkälla till det kraftigt ökande bytesbalansunderskotten…

…vilka i sin tur i huvudsak täckts av lån och försäljning av tillgångar, vilket (till viss del) syns i landets externa skulder.

Nu befinner man sig alltså i en situation när man kortsiktigt behöver låna pengar (igen). Borde IMF eller EU låna ut mer pengar till Lukasjenko? Å ena sidan borde svaret vara ett tydligt nej. Lukasjenko har uppenbart struntat i överenskommelser och intentioner som varit delar av tidigare lån och hävande av sanktioner. Å andra sidan har Lukasjenko, åtminstone kortsiktigt, många alternativ då han (om än motvilligt) kan sälja statliga tillgångar och låna pengar av andra och under dessa alternativ dikteras villkoren i sin helhet av andra. Man skulle önska att det gick att vara en ”one-handed economist”, men det går inte. Inte den här gången heller.

Grekland — seriekonkursaren

Grekland står på randen till konkurs. Ännu en gång. Detta är nämligen inte första gången landet upphört (eller hotat med att upphöra) betala av sin utländska statsskuld. Sedan Grekland blev självständigt från turkarna 1829 har landet varit statsbankrutt under sammanlagt 84 år i tre perioder: 1826-1878, 1894-1897 och 1932-1964 (se denna uppsats, tab. A1). Dessa perioder visas även i de gula fälten i bilden nedan, hämtad från översikt av Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs banbrytande studier i ämnet.

image

Varför betalar inte länder tillbaka sin statsskuld? Avsaknaden av en självklar juridisk instans dit en lurad långivare kan dra suveräna nationer påverkar givetvis låntagande länders vilja att betala. Genom historien har därför hot om handelsembargon eller rentav kanonbåtsdiplomati varit återkommande trick för att kräva tillbaka lån. Men vissa länder verkar aldrig vilja lära sig att återbetala och de har av Reinhart och Rogoff därför kallats seriekonkursare (på engelska serial defaulters).

Att vissa länder blir seriekonkursare studeras för närvarande av ekonomer. Klart är att länders institutionella kvalitet är en viktig orsak. Reinhart och Rogoff har visat att seriekonkursande länder lider av skuldintolerans, dvs att de (i analogi med laktosintolerans) är överkänsliga mot hög skuldsättning. Ett svagt finanspolitiskt ramverk och en undermålig finanssektor ligger ofta bakom en sådan intolerans, men forskning visar även att det politiska systemets struktur spelar roll.

Greklands nuvarande kris kanske inte kunde ha undvikits, men den har blivit onödigt djup. De senaste årens forskning om länders låntagande pekar tydligt ut Grekland som ett skuldintolerant och seriekonkursande land. Jag vet inte om västvärldens politiker och finansaktörer tagit del av denna forskning, men min känsla är att så inte är fallet. För hur kunde annars franska och tyska banker – och även svenska SEB – låna ut hundratals miljarder euro till en låntagare som gång på gång i historien visat att den inte betalar tillbaka sina lån?

Lästips: DN123456789, SvD1234567, Ekot123456

Är klasstorleken skolvalets valuta?

Ett av mysterierna i den svenska skolan är att den sociala segregationen mellan skolorna ökat kraftigt utan att familjebakgrunden fått ökad betydelse för elevernas skolresultat (se här och här). Detta skulle kunna bero på att de negativa aspekterna av ökad segregation uppvägs av att undervisningen underlättas om elevgruppen är homogen. I Peter Fredrikssons och min rapport till Finanspolitiska rådet finner vi emellertid ett mönster som något paradoxalt antyder att det kan vara det fria skolvalet som ligger bakom att skolsegregationen ökat utan att familjebakgrunden för den sakens skull blivit viktigare.

Den svenska skolan har — precis som flertalet andra skolsystem — länge varit kompensatorisk vilket innebär att man ger mer resurser till elever med sämre studieförutsättningar. I tabellen nedan yttrar sig detta som en positiv samvariation mellan föräldarnas utbildningsnivå och deras barns klasstorlek. Barn till högutbildade går alltså i genomsnitt i relativt stora klasser och vi finner att detta samband blivit allt starkare över tid. Detta kan te sig som märkligt då många tror att kommunalisering och fritt skolval gjort skolan mindre kompensatorisk.

En möjlighet är att detta beror på hur det fria skolvalet fungerar. En hel del forskning tyder på att flertalet familjer värderar den social bakgrunden hos en skolas elever högre än skolans förmåga att förbättra elevernas resultat. Samtidigt är många kommuner ovilliga att låta populära skolor expandera på de impopulära skolornas bekostnad (denna ovilja ligger troligen bakom Stockholms märkliga skolvalssystem som jag skrivit om här och här). För att vara fler tillags klämmer man dock in så många elever man kan i de populära skolornas existerande lokaler.

De stora klasserna försämrar utbildningen men de i allmänhet välutbildade föräldrarna vid dessa skolor klagar inte; en plats på den populära skolan ter sig trots allt attraktivare än ett byte till den socialt utsatta skolan på andra sidan vägen, även om klasserna där är förhållandevis små. Eftersom vinstdrivande friskolor har ekonomiska incitament att hålla nere antalet lärare gäller denna dynamik även där: Skolor vars elever har välutbildade och välavlönade föräldrar är attraktiva även om lärartätheten är låg och klasserna stora. Detta betyder att skolvalet kan leda till precis det mönster av ökad social spridning och allt större klasser i välbeställda områden som vi faktiskt observerar.

En ökad klasstorlek kan helt enkelt vara det pris man får betala för att få gå på en skola med en stor andel socialt gynnade elever och de stora klasserna motverkar den ökade resultatspridning som segregationen annars hade gett upphov till. Det enda som nu återstår är att på ett bra sätt undersöka om det finns någon substans i denna hypotes. Tyvärr begränsas möjligheterna till denna forskning av att någon på Skolverket en gång i tiden ansåg ”klass” vara en förlegad pedagogisk och administrativ enhet varpå man slutade samla in data om klasstorlek. Så det blir väl till att knacka in data från skolornas fotokataloger där eleverna står prydligt uppställda klassvis.

Dricker vi mer eller mindre pga Systemets ”lämna-tillbaka-policy”?

Systembolaget har som vi ju alla vet den lite udda målsättningen att vi som konsumenter ska konsumera så lite som möjligt av deras produkter. Därför kan man på deras hemsida läsa bland annat om  hur alkohol kan göra dig deppig och hur du blir tjock av alkohol.

En annan policy som jag antar att man har infört för att få ner alkoholkonsumtionen är att man inom fjorton dagar får lämna tillbaka varor som inte är öppnade. Men minskar verkligen denna policy alkoholkonsumtionen?

 

Låt oss tänka oss att vi ska ha en fest och nu ska gå till bolaget och handla. Det finns naturligtvis en osäkerhet i hur mycket dricka som kan tänkas gå åt på festen, men tack vare Systembolagets ”lämna-tillbaka-policy” kan vi riskfritt ta i i överkant och detta innebär förmodligen att vi i alla fall inte handlar mindre än vad vi skulle ha gjort utan denna möjlighet. Alltså kommer det finnas mer alkohol tillgängligt på vår fest, vilket i alla fall inte borde leda till att gästerna dricker mindre.

överblivna pavor?

Men vad händer när festen är slut och vi står där med överblivna flaskor. Om vi inte hade fått lämna tillbaka flaskorna är min gissning att vi hade sett till att förbruka alkoholen på något sätt snarare än att hälla ut den. Nu har vi i stället möjligheten att lämna tillbaka den. Men gör vi det? Min gissning är här att även om säkert många utnyttjar denna möjlighet så finns det ett flertal som när det väl kommer till kritan inte lastar bilen och kör tillbaka med drickat till bolaget, även om de när köpet en gång genomfördes använde just detta argument när de tog till i överkant. Kanske hör detta ihop med den så kallade ”loss aversion”, dvs att vi uppskattar ngt vi har mer än ngt vi inte har.

För mig är det alltså inte uppenbart att Systembolagets policy verkligen leder till minskad konsumtion. Som alltid skulle det vara mycket intressant med lite randomiserade experiment där forskarna får möjlighet att faktiskt undersöka denna fråga empiriskt.

Dags att SCB uppdaterar sitt historiska KPI

I början av 1930-talet publicerade Gunnar Myrdal ett index över svenska levnadskostnaders utveckling sedan 1830, vilket utgör grunden till SCB:s officiella historiska konsumentprisindex. Men nyare forskning har reviderat Myrdals siffror för tiden före 1914, och även lagt till nya konsumentpriser bakåt i tiden. Det är dags att SCB reviderar sin historiska KPI-serie.

För ett år sedan presenterade två ekonomhistoriker vid Stockholms universitet, Rodney Edvinsson och Johan Söderberg, en ny årlig KPI för Sverige mellan åren 1290 och 2010. Serien baseras på de allra senaste fynden inom historiska prisserier och drar även nytta av vad andra forskare kommit fram till under decennierna sedan Myrdal presenterade sin serie. Den nya serien och beskrivning av dess konstruktion finns fritt tillgänglig på Riksbankens hemsida här. Den har även genomgått akademisk kvalitetsgranskning och publicerats i en forskningsantologi på Riksbanken (som jag tidigare skrivit om här) och även som artikel i det senaste numret (2-2011) av Review of Income and Wealth.

För huvuddelen av perioden före 1800 baseras serien på varor som råg, havre, smör, järn, koppar, salt och öl. I figuren nedan visas den nya KPI-serien (blå linje) vid sidan av Myrdals original (röd) och en serie som lundahistorikern Lennart Jörberg konstruerade på 1970-talet (grön). Serierna är likartade, men notera att det skiljer sig inom delperioder och dessutom att Myrdals serie börjar först 1830.

image

Historiska konsumentpriser är betydelsefulla i dagens svenska ekonomi. De används för att kartlägga inflationens utveckling och därmed en rad viktiga makroekonomiska variablers reala utveckling. I takt med nya, bättre och längre tidsserier blir också den historiska dimensionen allt viktigare. Det är därför hög tid att SCB uppgraderar sin nuvarande historiska KPI-serie till den senaste och bästa som forskningen kan frambringa, nämligen den som Edvinsson-Söderberg presenterat.