De inflytelserika utvecklingsekonomerna Abhijit Banerjee och Esther Duflo har samlat sina tankar kring utvecklingsfrågor i en ny lärobok, Poor Economics. Till boken hör en hemsida fylld av referenser till studier, data och annat material som kan användas av både lärare och studenter. För den som inte har en lärare som kan undervisa på området så finns det videoinspelade föreläsningar av både författarna och andra att ta del av.
Nytt nummer av Ekonomisk Debatt
2011-03-30 by 4 Comments
I dag publiceras ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt. Utöver den artikel om bistånd som Jesper skriver om nedan finns en ledare om prisregleringar av naturliga monopol, artiklar om företagsklimat och integration, invandrares egenföretagare, Marshalls inflytande på svensk nationalekonomi. Där finns också en beskrivning av nationalekonomiska institutionen vid Handelshögskolan på sextio- och sjuttiotalet, ett porträtt över Sven Rydenfelt och en sammanfattning av den första nationella konferensen i nationalekonomi i Sverige.
Hur ska vi tänka på bistånd?
2011-03-30 by 46 Comments
I en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt kritiserar Fredrik Segerfeldt biståndsgivande. Han menar att biståndet står i vägen för den enskilt viktigaste faktorn bakom ekonomiskt välstånd, nämligen utvecklingen av “bra institutioner”. Resonemanget går ungefär så här: Fattiga länder har svaga institutioner där politiker och andra ledare har stora frihetsgrader att sno åt sig pengar. Bistånd går därför inte till dem som behöver stöd utan bidrar istället till korruption. Detta leder i sin tur till att de korrupta ledarna både har incitament att motverka förändringar i riktning mot bättre institutioner och dessutom har lättare att sitta kvar (då de får ökade resurser via biståndet).
Den här beskrivningen av biståndets potentiellt negativa effekter är klart besläktad med många andras inlägg i den här debatten över de senaste decennierna, till exempel William Easterly som har mycket läsvärt på sin webbsida och som också skrev argt om biståndets korrupta baksida i en artikel i NYRB som Jonas tipsade om här. Det är också en beskrivning som ligger mycket nära idéer som bl a jag själv skrivit om fast i ett annat sammanhang nämligen effekten av naturresurser på ekonomisk tillväxt. Tanken i det sammanhanget är att i avsaknad av bra institutioner kan stora naturresursinkomster leda till korruption och till och med väpnad konflikt (i syfte att ta kontroll över resursinkomsterna). Detta gör i sin tur att naturresurser bidrar negativt till tillväxt i länder med dåliga institutioner.
Jag har inga invändningar mot det resonemang som förs i artikeln, tvärtom håller jag med om att dessa problem finns. Men frågorna som bör ställas är “Kan vi lära oss mer om under exakt vilka omständigheter de negativa utfallen uppkommer?” och “Vad ska vi göra åt det?”. För att ta ett exempel ur Fredrik Segerfeldts artikel. Jakob Svenssons studie Foreign aid and rent-seeking sägs visa “att bistånd tenderar att öka korruptionen och privilegiejakten i mottagarländerna” (s 26). Det är inte korrekt. Svenssons studie visar att detta oftare sker under vissa omständigheter, medan bistånd under andra omständigheter har motsatt effekt. Mycket förenklat finner Svensson att bistånd ökar korruption i samhällen där oenigheten om vad man ska göra med pengarna är stor medan effekten är den motsatta om samstämmigheten kring detta är stor. Studien visar också att sättet på vilket bistånd ges påverkar sannolikheten att det leder till korruption.
Detta är naturligtvis en liten detalj i sammanhanget men den illustrerar en viktig poäng. Det är osannolikt att det finns ett så enkelt samband som att bistånd leder till x, y eller z. Man får nog finna sig i att bistånd (och massa andra policyinterventioner) leder till vissa utfall under vissa omständigheter och andra under andra omständigheter. Mycket av missnöjet i den akademiska litteraturen med de “allmänt misskrediterade” regressionsanalyserna om bistånd och tillväxt (citerat på s 23) handlar just om detta. Detta gäller vare sig man tror sig kunna visa ett positivt eller negativt samband. Frågan är förstås vad man ska göra istället. Forskningen har under senare år kommit att fokusera mycket på randomisering för att bättre kunna identifiera effekter av olika åtgärder. På sistone har det (som jag skrivit om här) dock också poängterats att randomiserade experiment behöver kompletteras med teori.
Sökandet efter bättre sätt att använda biståndspengar lär fortsätta. Artiklar av den här typen behövs för att tvinga fram en skarpare diskussion kring vad som bör göras. Tidskriften heter trots allt Ekonomisk Debatt.
Positiva effekter av påtvingad migration
2011-03-29 by 8 Comments
Miljontals människor blir varje år tvingade att flytta på grund av krig, naturkatastrofer eller för att ge plats åt infrastruktur (bara byggandet av kraftverksdammar har sammanlagt under 1900-talet tvingat mellan 40 och 80 miljoner personer att flytta). Att dessa tvångsförflyttningar är dramatiska händelser med stora direkta effekter på de inblandade är lätt att inse men vad som händer på sikt vet vi väldigt lite om.
I en ny artikel av Matti Sarvimäki, Roope Uusitalo och Markus Jäntti studeras de långsiktiga effekterna på de cirka 430,000 finländare (drygt 10 procent av befolkningen) som i samband med Andra världskriget tvingades fly ifrån de områden som vid krigsslutet blev en del av Sovjetunionen. Före kriget fanns inga systematiska skillnader mellan de grupper som under kriget tvångsförflyttades och de som fick stanna kvar. Några årtionden senare, det vill säga ganska långt efter kriget, är detta inte längre sant. 1971 (vilket är första året för vilket det finns individuella inkomstskattedata) så har de som tvångsförflyttades väsentligt högre inkomster än övriga. De testar detta på en rad olika sätt och resultatet är robust.
Figuren nedan illustrerar resultatet på ett tydligt sätt. Nollnivån på y-axeln är det nationella inkomstsnittet för män i Finland 1971, medan noll på x-axeln är gränsen mellan Finland och Sovjet. Förflyttningar i x-led indikerar alltså personers hemort 1939 i termer av avstånd till denna gräns (d.v.s. före kriget och innan tvångsförflyttningarna). Bilden visar tydligt att de som tvingades flytta har väsentligt högre inkomster nästan tre decennier senare.
Varför frågar man sig förstås? Huvudförklaringen är att tvångsflytten ökade mobiliteten hos denna grupp både i termer av plats och yrke. Det verkar dock inte ha varit av direkt nödtvång som detta skedde. Gruppen som under kriget tvångsförflyttats kompenserades nämligen både med land och pengar för att kunna starta om. Samtidigt så tvingade man inte någon att bo kvar där de placerades utan det stod alla fritt att sälja sin nya jord och flytta. Många valde detta alternativ och flyttade till städerna vilket skulle visa sig bli positivt för deras inkomster.
Det kan vara frestande att tro att resultatet och framförallt policy-insatsen kom till stånd för att Finland vid tidpunkten var ett så homogent land med stor uppslutning kring att hjälpa sina landsmän. Detta är dock inte uppenbart. Finland hade bara årtionden tidigare sargats av ett blodigt inbördeskrig (som i vissa delar handlade om jordägande) och parlamentsdebatten om kompensationen till flyktingarna var mycket hård.
Resultaten är inte bara intressanta för studiet av påtvingad migration utan har också bredare relevans för frågor om mobilitet i allmänhet. Även om ekonomer ofta på teoretiska grunder argumenterar för att vinsterna av att människor skulle vara mer “flyttbenägna” (både geografiskt och yrkesmässigt) är stora så är det svårt att studera detta empiriskt på grund av selektion. Det är helt enkelt svårt att särskilja om positiva utfall beror på själva flytten eller om det beror på att de som väljer att flytta har (icke observerbara) egenskaper som ligger bakom resultaten. I denna studie finns ingen sådan “självselektion” och tolkningen blir därför kausal.
Hur rik är Ingvar Kamprad?
2011-03-28 by 25 Comments
Rika människor fascinerar. De är framgångssagor för vissa medan andra betraktar dem som bevis för kapitalismens baksidor. Varje år publicerar Forbes, Sunday Times och Veckans Affärer listor över de rikaste som får allt större uppmärksamhet, och på senare tid har t o m forskare börjat använda dem i sina studier. Men kan vi verkligen lita på journalisternas beräkningar?
Det senaste exemplet på hur svårt det är att uppskatta de rikas tillgångar är Ingvar Kamprad. I Forbes senaste lista för 2011 var Ingvar Kamprads förmögenhet “endast” 39 miljarder kronor. Jag skriver “endast” eftersom detta är 80 procent mindre än året innan. Forbes hänför minskningen till att Kamprads jurister visat att de stiftelser som formellt äger IKEA inte ägs av Kamprad. Följaktligen är IKEA inte längre hans.
Men har Forbes – och Kamprad – rätt? Inte enligt Veckans Affärer. I VA:s lista från november 2010 angavs Kamprads förmögenhet till 470 miljarder, dvs nästan tre gånger mer än Forbes bedömning! Skillnaden är inte ny, som figuren nedan visar, utan har funnits i flera år. Huvudförklaringen är att VA (liksom föregångarna Affärsvärlden och Månadens Affärer) tillskriver Kamprad hela IKEA-imperiet, dvs inklusive de holländska stiftelserna.
Skillnaden är oerhörd, och den får konsekvenser för en massa saker, från bilden av IKEAs ägarsituation till hur vi ser på privatpersoners möjligheter att öppet äga stora koncerner givet skatter och andra regler.
Vem är det då som har rätt i sakfrågan? Hur rik är egentligen Ingvar Kamprad? Naturligtvis är det få om ens någon som vet. Det är svårt att bedöma onoterade bolags värden, och i fall där rikedomen ligger i börsaktier (t ex Stefan Persson)är Forbes och VA i stort överens. En annan skattning av Kamprads förmögenhet görs av den schweiziska affärstidningen Bilanz, som gör listor över de rikaste i Schweiz. Bilanz värderar Kamprads förmögenhet till 270 miljarder kr (2010), dvs 60 procent högre än Forbes samma år men bara drygt hälften av VA:s siffra.
Tillåt mig här bidra med en egen skattning. I journalisten Bengt Ericsons bok Den nya överklassen diskuteras frågan om Kamprads förmögenhet (sid 279ff). Han presenterar där fakta om Kamprads ägande bortom de holländska stiftelserna. I korthet kretsar allting kring ett bolag som heter Inter Ikea, som finns i Holland men som ägs av ett holdingbolag med samma namn i Luxemburg, vilket i sin tur ägs av ett bolag med samma namn på Nederländska Antillerna, vilket i sin tur ägs och drivs av en stiftelse på Curacao.
Inter Ikea har en enda tillgång: varumärket IKEA. Ikeakoncernen måste varje år betala en royalty på 3 procent av koncernens omsättning för att få använda varumärket. Under 2009 betalades 7,9 miljarder kronor i royalty, pengar som enligt Ericson skeppades direkt till Västindien. Enligt The Economist (refererad i Ericson) disponerar Inter Ikeas luxemburgska holdingbolag tillgångar som 2004 gav en utdelning på ytterligare 8 miljarder kronor.
Mot bakgrund av dessa två kapitalinkomstflöden, 7,9 mdr i royalty och 8 mdr i utdelning, och ett antagande om att pengarna går till familjen Kamprad privat, kan man räkna baklänges för att gissa familjens förmögenhet. En nominell kapitalavkastning på 3 procent – vilket är lågt räknat – skulle om enbart roylatyintäkten beaktas motsvara en förmögenhet på 263 miljarder. Om även utdelningen läggs till blir siffran den dubbla, 530 miljarder. Om man till detta antar en skuldbeläggning på 25% landar man på siffran 398 miljarder.
Naturligtvis är min gissning enbart ytterligare en i raden, byggd på knapphändig information och grova antaganden. Men om Ericsons uppgifter är riktiga är den så god som någon annan. Figur 2 ovan samlar alla skattningar av Kamprads förmögenhet och jämför dem med Carlos Slim Helú och Bill Gates, världens enligt Forbes två rikaste. Som framgår förändras bilden radikalt beroende på vilken gissning man väljer. Om jag eller VA har rätt är Ingvar Kamprad inte 162:a i världen, som Forbes hävdar, utan kanske rentav den rikaste människan på jorden.
Bindande minimilöner och arbetslöhet
2011-03-24 by 41 Comments
En vanlig uppfattning i den allmänna debatten är att en förklaring till arbetslösheten i Sverige är att jobben för lågkvalificerad arbetskraft har försvunnit. I en bilaga till Långtidsutredningen 2011 visar Nils Gottfries vid Uppsala universitet att en del av förklaringen också ligger i de relativt höga lägsta-lönerna i Sverige.
I figuren nedan (som är tagen ur Nils bilaga) visar sambandet mellan sysselsättningsgraden och relativlönerna för personer med olika utbildning för män i åldern 30-54 födda i Sverige. På x-axeln redovisas sysselsättningsgraden och på y-axeln relativlönen jämfört med gruppen med tre-årigt gymnasium. De olika punkterna i grafen representerar olika utbildningsgrupper (grundskola, icke-teoretiskt gymnasium, 3-årigt teoretiskt gymnasium, kort högskola, lång högskola, doktorandstudier).
I figuren ser vi att ju ett positivt samband mellan relativlön och utbildningsnivå. För gruppen med lägst utbildning verkar dock sambandet snarare vara mellan utbildningsnivå och sysselsättningsgrad: de med bara grundskoleexamen tjänar nästan lika mycket som de med ej teoretiskt gymnasium, men är sysselsatta i betydligt lägre utsträckning.
Om vi utgår från att de med lägre utbildning i genomsnitt har lägre produktivitet än de med högre utbildning ser vi alltså att lönerna verkar anpassa sig efter detta för flertalet av grupper vilket upprätthåller sysselsättningen, men att detta inte sker för den lägst utbildade gruppen. Detta tyder helt enkelt på att minimilönerna är bindande för denna grupp och att de i stället får betala med högre arbetslöshet.
Ny nationell konferens i nationalekonomi
2011-03-23 by Leave a Comment
Förra året ägde den första nationella konferensen i nationalekonomi rum i Lund. Mötet var en stor succé, med över 140 deltagare, 63 vetenskapliga uppsatspresentationer, en plenarföreläsning av Torsten Persson och en spännande paneldebatt om arbetsmarknadspolitik mellan Lars Calmfors, Peter Fredriksson, John Hassler och Magnus Henrekson.
Nu är det så dags igen. Den 16-17 september 2011 äger den andra nationella konferensen i nationalekonomi rum, denna gång i Uppsala. Formen är densamma: en och en halv dag, parallella sessioner, plenarföreläsning – denna gång med vice riksbankschef Lars E O Svensson – och en paneldebatt.
Alla som vill presentera vetenskapliga uppsatser vid mötet kan skicka in förslag på uppsats senast den 15 maj. (Instruktioner finns på konferenshemsidan).
Väl mött i Uppsala i september!
Om sannolikhet
2011-03-22 by 99 Comments
Den dramatiska händelseutvecklingen i Japan har förmodligen fått många att fundera kring kärnkraft och sannolikheter (det har i alla fall inneburit att många tittat på Tage Danielssons monolog om sannolikhet på YouTube). Själv har jag fastnat i en fundering om sannolikheter som jag tänkte ta hjälp av Ekonomistas läsare för att reda ut.
Frågeställningen handlar om riskattityder på individ- respektive samhällsnivå. Föreställ dig att vi har ett val mellan två alternativ. Det ena alternativet innebär att det för varje enskild person i befolkningen finns en viss risk att man dör nästa år. Det andra alternativet innebär i stället att samtliga dör nästa år med samma lilla sannolikhet (och att alla följdaktligen överlever i annat fall). Exemplet handlar alltså om kontrasten mellan oberoende och perfekt korrelerade risker, lite som skillnaden mellan säkerhetstänkande i trafiken kontra kärnkraft. Svara vilket alternativ du föredrar innan du läser vidare.
Segregation, skolval och skolresultat
2011-03-21 by 82 Comments
Det finns två fakta om den svenska skolan som få bestrider: resultaten har fallit och skolorna har blivit mer segregerade. Den ökade segregationen visar sig i att den del av den totala kunskapsspridningen som kan förklaras av vilken skola eleverna går på — mellanskolvariansen — enligt PISA-undersökningarna ökat kraftigt under 2000-talet (sid 137). En studie av bland andra Bo Malmberg visar dessutom övertygande att en överväldigande del av denna ökning troligen* kan förklaras av det fria skolvalet (då även det fria valet mellan kommunala skolor).
Sedan tar enigheten slut. Lena Sommestad, Bo Malmberg och Ingrid Carlgren hävdar exempelvis att den av skolvalet orsakade skolsegregationen är en avgörande orsak till resultatförsämringen. Friskoleförespråkare som Timbros Markus Uvell menar i stället att resultatutvecklingen i den svenska skolan hade varit ännu sämre om det inte vore för konkurrensen från friskolorna. Forskargruppen på IFAU anser däremot att förklaringar bäst söks på annat håll.
För att bringa någon klarhet i detta kan man först konstatera att den empiriska grunden för att ökad spridning mellan skolorna skulle vara orsaken till de fallande genomsnittsresultaten är skakig. Mycket av argumentationen förefaller bygga på nedanstående figur som dock bara visar att det finns en negativ korrelation mellan spridning och genomsnittsresultat. Korrelation är emellertid inte kausalitet och det finns tusen och en faktorer som samvarierar med mellanskolvariansen vilka i sig kan påverka elevernas genomsnittliga skolresultat.
Mellanskolvarians och genomsnittlig elevprestation i OECD/Pisa data, 43 länder 2000-06.
Medan hypotesen om mellanskolvariansens betydelse passar som hand i handske med svaga elevers försämrade skolprestationer så har den svårare att förklara varför även de starkaste eleverna presterar allt sämre. Om dessa i allt högre grad omges av studiemotiverade elever från trygga hem borde de — i någon grad — prestera bättre än tidigare. Men det gör de alltså inte.
Faktum är att det inte ens är självklart att det är resultaten bland de svaga eleverna som försämrats mest. Figuren nedan visar förändringar i medelresultat och spridning (skillnaden i resultatförändring mellan elever i 95e och 5e percentilen) på ett antal internationella kunskapsmätningar.
Förändring i medelvärde och spridning (mellan elever i 95e och 5e percentilen). PISA-resultaten anges både relativt OECD-genomsnittet och som absoluta förändringar.
Enligt RLS/PIRLS och PIRLS kännetecknades både perioden 1991 till 2001 och 2001 till 2006 av försämrad genomsnittlig läsföreståelse och minskad spridning mellan eleverna i årskurs tre respektive fyra. Detta talar direkt mot hypotesen att ökad spridning skulle orsakat försämrade genomsnittsresultat. Samma mönster syns i TIMSS-undersökningarna för matematik och naturvetenskap bland åttondeklassare under perioden 1995 till 2007. PISA-undersökningarna — även de för åttondeklassare — finner däremot att spridningen ökat och snittprestationerna försämrats mellan 2000 och 2009.
En delförklaring till varför mönstren ser olika ut är att PIRLS/TIMSS har ambitionen att mäta absoluta kunskapsförändringar medan förändringar i PISA mäts relativt OECDs genomsnitt. Då spridningen minskat i andra OECD-länder så har den svenska spridningen ökat relativt dessa. Som kan ses i figuren är detta dock inte hela förklaringen utan även den absoluta spridningen bland svenska elever har enligt PISA ökat i naturkunskap och läsning, medan den minskat något i matte. Det är inte självklart vilka resultat som är mest rättvisande men att — som Sommestad m.fl. — lyfta fram PISA men bortse från PIRLS/TIMSS förefaller tveksamt.
Låt oss dock för sakens skull anta att PISA-resultaten om ökad spridning stämmer. Kan man därigenom dra slutsatsen att det är skolvalet och den ökade skolsegregationen som ligger bakom de försämrade genomsnittsresultaten? Om så vore fallet borde rimligen resultaten försämrats mest i storstäderna; det är trots allt där skolvalet är en realitet och det är i storstadsregionerna som spridningen mellan skolorna ökat. Figuren här intill förmedlar ett annat budskap: under 2000-talet har resultaten försämrats överallt och om något så har de fallit mest på landsbygden.
En relaterad fråga är om familjebakgrunden fått ökad betydelse för elevernas prestationer? Nästa figur visar att betygsfördelen av att vara barn till en högutbildad moder minskat något mellan 1990 och 2008. Detta skulle kunna betyda att familjebakgrunden fått minskad betydelse men en troligare förklaring är att andelen högutbildade mammor ökat. Det visar sig emellertid även att betygsskillnaderna mellan barn till föräldrar på olika nivåer i inkomstfördelningen i princip är stabila över tid. Nackdelen av att vara utlandsfödd har ökat något vilket kan bero på ökad segregation, men det kan även bero på förändringar i familjebakgrund, ursprungsland och invandringsålder bland de utlandsfödda.
Att undersöka betyg är inte utan problem: förändringar betygssättningsnormer kan ha påverkat förhållandet mellan betyg och faktisk kunskap olika för olika grupper. Exakt hur sådana faktorer påverkar dessa samband är dock oklart och efter att ha granskat figuren ovan så är det svårt att med säkerhet hävda familjebakgrundens ökade betydelse.
Min sammanfattande tolkning är att den ökade spridningen mellan skolorna inte är en hållbar förklaring till den allmänna försämringen av svenska elevers kunskapsnivå. Därmed inte sagt att den saknar betydelse: det är möjligt att de fallande resultaten bland svaga elever i någon grad kan förklaras av ökad segregation. Därutöver kan man anse att ökad skolsegregation är problematisk även av andra skäl. Någon enkel, ideologisk välförankrad lösning på skolans problem finns däremot troligen inte. Mycket vore vunnet om man kunde sluta hoppas att så är fallet.
* Jag skriver “troligen” då studien jämför den faktiska betygsspridningen mellan skolorna med den som hade rått om alla elever i stället gått på den närmast liggande skolan (men behållit sina betyg). Då analysen dels förutsätter att betygen inte påverkas av vilken skola eleven går på, dels att möjligheten till fritt skolval inte påverkat familjernas bostadsval så kan ansatsen överdriva skolvalets betydelse något. Se även Helena von Schantz, Christer magister, LibDeb, Tomas Englund, Arbrörelsen, Anders Lindbom, Lotta Edholm, TTF, Mats Olsson, Viharrräknat, Niclas Berggren, Andreas Bergh, Alliansfritt, Anders Jakobsson mfl, Utredarna, LR, Heidbrink, Ekonomisten, Plura.
Politiska cykler i autokratier
2011-03-17 by 4 Comments
Härom veckan rapporterades om protester i Nordkorea där demonstranterna ropade “Vi kan inte leva! Ge oss ljus! Ge oss ris!”. Denna slogan skulle ha kunnat representera att man både vill ha politiska friheter och materiellt välstånd. Tyvärr så var ljuset i det Nordkoreanska fallet inte symboliskt utan syftade på bristfällig elförsörjning.
I många delar av världen har relationen mellan ett autokratiskt styre och befolkningen blivit ett “implicit kontrakt” av typen “Vi levererar jobb och förbättringar av materiella villkor i utbyte mot att ni inte ifrågasätter vår politiska auktoritet”. Många har sett utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern som en kollaps för detta kontrakt.
Motsvarande situation finns dock på närmare håll. Bilden nedan visar relationen mellan det politiska stödet för Vitrysslands auktoritäre president Lukasjenka och förändringar i lönenivåer (trendjusterat och i reala termer). 
Om man i diagrammet skulle lägga in tidpunker för presidentval (och folkomröstningar som ändrat konstitutionen så att presidenten kan sitta kvar) så sammanfaller dessa inte helt oväntat med topparna i löner och väljarstöd. Att denna grad av kontroll är möjlig visar hur centralstyrt Vitryssland är, men det visar också att även auktoritära ledare kan vara beroende av folkligt stöd.
Även om det inte fångas i diagrammet ovan så delades det ut ganska generösa löneökningar och andra förbättringar innan presidentvalet i Vitryssland i december förra året. Lukasjenka vann förstås valet. Oppositionen, som på många sätt var starkare och flertaligare än tidigare, slogs mycket brutalt ner när de demonstrerade mot uppenbara oegentligheter i valet. Samtidigt är den vitryska ekonomin i dåligt skick. Bytesbalansunderskott finansieras genom upplåning och försäljning av tillgångar samtidigt som reformer, speciellt politiska reformer, lyser med sin frånvaro.
Vad gäller relationen mellan autokrati, demokrati och ekonomiskt välstånd så finns det gott om autokratier som över “kortare perioder” (ibland decennier) uppvisar god tillväxt. Samtidigt finns inga gamla autokratier som också är rika. I termer av det “sociala kontrakt” som går ut på att få materiellt välstånd i utbyte mot att tolerera förtryck så verkar detta alltså inte som en bra idé ens om man bortser ifrån det uppenbara värdet i frihet i sig. Man kan ju bara hoppas att det inte alltid ska behöva gå så långt som att landet misskötts så till den milda grad att politikerna inte längre kan leverera den materiella sidan av “dealen”.
Ps. Artikeln som bilden är hämtad från hittar du här.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer