Vem ska man ge till?

2010-01-29 av 23 kommentarer

Skandalen på Röda korset visar hur det är svårt att veta om pengar som man donerar till välgörenhet verkligen gör nytta. Även om renodlad förskingring är ovanlig så är det inte säkert att organisationen satsar på rätt saker. Så hur ska man då donera om man vill skapa mest välfärd?

Ett problem som de flesta organisationer lider av är att den externa granskningen är svag. Detta beror på att varje enskild givare är liten och därför inte har resurserna eller kompetensen att övervaka verksamheten; samma problem som aktiebolag med spritt ägande lider av. Den första tumregeln bör alltså vara att hitta en organisation med ett fåtal riktigt stora donatorer som har incitament att se till att allt går rätt till.

Ett annat problem är att organisationen kan tänkas ha en mängd andra mål än att maximera välfärden av varje donerad krona. Kanske har organisationen ideologiska käpphästar, kanske får PR-hänsyn styra verksamheten, kanske har organisationen motstridiga mål; lite som ett aktiebolag som bryr sig om helt andra saker än vinstmaximering. Tumregel nummer två blir alltså att hitta en organisation som har en enkel och tydlig målsättning och få yttre och inre hänsyn att ta.

Givet dessa tumregler borde the Gates Foundation vara den givna mottagaren av ens välgörenhetskronor. Där finns en stor huvuddonator som dessutom knappast har något annat intresse än att maximera världens välfärd. Ville Bill Gates slösa bort pengarna hade det ju trots allt varit enklare att behålla pengarna i familjen i stället för att gå omvägen via en stiftelse.

Så nu finns det bara ett problem. Det verkar inte som om Bill och Melinda är intresserade av att ta emot mina pengar…

Filed Under: Internationellt, Välfärd

Är dolda könsmaktsstrukturer en myt?

2010-01-28 av 26 kommentarer

Återigen har begreppet könsmaktsordning kommit upp på den politiska dagordningen. Denna gång sedan moderaternas partisekreterare Per Schlingmann lyft fram de ”påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Kvinnor är underrepresenterade i många sammanhang, inte minst i ledande positioner inom offentlig och privat sektor (där Sverige av flera orsaker ligger långt efter USA). Men inte nog med det. Många anser att även de kvinnor som tar sig till toppen marginaliseras genom att de stängs ute från de informella nätverken. Mot dessa dolda könsmaktstrukturer hjälper inte ens en 50-50-fördelning utan här måste ännu mer djupgående omprogrammeringar ske (likt den genuscertifiering som Uppsala universitet nyligen försökt lansera).

Men är den dolda diskrimineringen av kvinnor verkligen så omfattande som imagevissar påstår? En ny studie, Women in power: Sex differences in Swedish local elite networks, av sociologerna Christoffer Edling, Gergei Farkas och Jens Rydgren vid Stockholms universitet ifrågasätter att så är fallet.

Forskarna har byggt en unik databas över lokala elitnätverk i fyra mellansvenska kommuner. Under lång tid har företrädare för de politiska, ekonomiska och kulturella toppskikten kartlagts och intervjuats om sina olika förbindelser, formella liksom informella, med andra personer. Därefter har olika kvantitativa nätverksmodeller använts för att testa om könsskillnader existerar.

Huvudresultatet är entydigt. Vare sig i bilden ovan över individers nätverkspositioner (svarta prickar är kvinnor och vita är män) i de fyra lokalsamhällena eller i statistiska analyser finns tecken på att kvinnor marginaliseras. Kvinnorna är färre, men de har samma status. Forskarna finner i detta sammanhang med andra ord inget stöd för att det existerar dolda känsmaktstrukturer som systematiskt missgynnar kvinnor i maktpositioner.

Huruvida dessa resultat kan generaliseras till övriga samhället, eller till andra länder, är oklart eftersom Edling-Farkas-Rydgrens studie är den första i sitt slag. Fler liknande studier behövs för att skapa klarhet i frågan, och därmed undvika en jämställdhetspolitik som snarare baseras på trosföreställningar och ogrundade påståenden än på evidensbaserad forskning.

Länkar: SvD1234,Brännpunkt,Exp1,SydSv,TA,VLT,VA,HD,DN

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With: , , , ,

Maktens kausala effekt på korruption och hyckleri

2010-01-27 av 4 kommentarer

Att personer i maktställning ibland missbrukar denna för egen vinning är inget nytt. Inte heller det faktum att sådant maktmissbruk kan gå hand i hand med offentliga uttalanden om vikten av att inte bete sig ”omoraliskt”. Vissa skulle till och med säga att just denna kombination av fusk och skenhelighet är kännetecknande för personer med mycket makt (det är t ex tesen i boken ”Political hypocrisy: The mask of power, from Hobbes to Orwell and beyond” av David Runciman).

Denna uppfattning får stöd i ny forskning av Adam Galinsky och hans medförfattare Joris Lammers och Diedrik Stapel som är under publicering i Psycological Science. I fem olika experiment lyckas de på ett finurligt sätt visa en rad intressanta saker. Genom att slumpmässigt försätta personer i situationer där de ”har makt” alternativt ”inte har makt” och sedan låta dessa utföra uppgifter som inte på något sätt relaterar till denna maktposition, men där det i ett fall finns möjligheter att fuska och i ett annat fall handlar om att svara på frågor om ”moraliskt uppförande” finner de intressanta skillnader mellan grupperna. Det visar sig att de som är i en maktposition uppvisar den skenheliga kombinationen av att både fuska mer än dem utan makt, samtidigt som de ställer högre krav på sin omgivnings oklanderliga agerande.

Givet dessa resultat går de sedan vidare och testar skillnader mellan en grupp där individerna fås att tycka att de hamnat i en maktposition för att de förtjänat den, och en annan grupp andra där personerna i stället lockas att uppfatta sin situation som en där de oförtjänt har makt (alternativt helt rättvist hamnat i en position utan makt). Resultaten är i dessa fall att personerna som uppfattar sin maktposition som rättmätig blir ännu hårdare i bedömningen av sin omgivning medan de inte verkar tycka att motsvarande beteende från deras egna sida är så farligt. För dem som istället uppfattar sin position som oförtjänt tycks istället ställa högre krav på sig själv medan de inte tycker att andras dåliga beteende är så farligt.

Deras resultat tyder alltså på att det finns en förstärkande effekt till en redan ojämlik fördelning av makt (som förstås kan tolkas som en relation som kan finns i en rad olika situationer). De som redan har makt tar sig inte bara större friheter utan verkar också tycka att detta är som det ska vara, samtidigt som de signalerar att andra i deras omgivning ska ”hålla igen”. De som inte har makt agerar däremot på ett sätt där de ytterligare begränsar sig samtidigt som de är mer förlåtande till andras maktmissbruk.

(Se The Economist’s artikel om denna forskning här).

Filed Under: Beteendeekonomi

Keynes och Hayek

2010-01-26 av 4 kommentarer

Via Marginal Revolution hittar jag denna briljanta (eller bisarra) rap-video som förklarar grunderna i de Keynesianska och Österrikiska makroekonomiska skolorna.

Filed Under: Makro

Född fri – men knappast med lika möjligheter

2010-01-26 av 16 kommentarer

Artikel 1 i FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna lyder

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter

Det är knappast svårt att skriva under på detta. I det ögonblick vi föds borde vi alla ha samma möjligheter till ett bra liv. Som den folkhemsromantiker man är önskar man att detta vore fallet åtminstone i Sverige, som av många andra länder ses som ett föredöme vad gäller välfärd och jämlikhet. Att så tyvärr inte är fallet visar med all önskvärd tydlighet Socialstyrelsens mycket läsvärda Folkhälsorapport 2009.

Rapporten visar på ett flertal skillnader i hälsa för hög- och låginkomsttagare, men kanske mest graverande är att skillnaderna verkar uppstå så tidigt. Tabellen nedan, som är tagen från rapporten,  visar den relativa risken för dödföddhet och spädbarnsdödlighet beroende på mammans inkomst. Ett värde över ett innebär att barnets risk att dö är större om mammans disponibla inkomst är i de två lägsta kvintilerna jämfört med om mammans inkomst vore i de två högsta kvintilerna. I tabellen är samtliga tal över ett, vilket innebär att inte ens chansen att födas är lika för barn till låginkomsttagare som för barn till höginkomsttagare. Faktum är att till och med risken att inte ens födas är 30 procent högre för barn till låginkomsttagare.

Man kan känna sig nedslagen av siffrorna. Dock bör sägas att barnadödligehten är extremt låg Sverige; under 2007 överlevde mer 997 av 1000 barn sin ettårsdag. Trots detta är det värt att fundera över vad man kan göra för att jämna ut oddsen mellan barn. En intressant notering från tabellen är att den tid som är mest lika verkar vara den första veckan. Delar av denna tid sammanfaller med den tid då nyförlösta mödrar fortfarande är inlagda på sjukhus, och alltså under observation av utbildad personal. Detta tyder på att det faktiskt går att göra något från samhällets sida. Tvångsvård av samtliga gravida kvinnor är väl dock knappast något som är vare sig önskvärt eller möjligt även om det skulle leda till att ytterligare barn överlevde (vilket inte är bevisat). Däremot har BVC och Skolhälsovården en viktig uppgift att se till att skillnaderna inte ökar mellan barn från olika inkomstklasser, utan att alla får så lika och så god hälsa inför det vuxna livet.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,

Att utse centralbankschefer

2010-01-25 av 7 kommentarer

I USA utses centralbankschefen av presidenten för fyraåriga mandatperioder. Utnämningen ska sedan godkännas av senaten. Detta upplägg ger enligt mig presidenten en onödigt direkt kontroll över utnämningen, även om de senaste decenniernas presidenter i praktiken inte har försökt utnyttja denna kontroll för att vinna kortsiktiga fördelar (se mitt tidigare inlägg om detta, eller Christina och David Romers artikel om äldre utnämningar). I stället är det senaten som nu börjar visa sådana tendenser.  Det har ju sedan länge stått klart att president Obama vill omvälja Ben Bernanke (som utsågs av president Bush) på en ny fyraårsperiod från första februari i år. Men senaten har ännu inte godkänt utnämningen, och i sista stund verkar allt fler senatorer (såväl republikaner som demokrater) vända Bernanke ryggen. (Inte heller akademiskt verksamma ekonomer är enade i frågan: Bernanke får stöd av många, som t ex Brad DeLong, Greg Mankiw, och James Hamilton. Men tunga namn som Paul Krugman och IMFs tidigare chefsekonom Simon Johnson är tveksamma.)

Politikernas motstånd mot Bernanke verkar, åtminstone på ytan, baseras dels på att Feds räddningsaktioner har varit allt för frikostiga mot banker och finansinstitut, dels på att Bernanke som ledamot av Feds ledning 2002-2005 stödde den lågräntepolitik som vissa nu menar skapade krisen. Men många påpekar också att det finns tydliga inslag av populism — särskilt senatorer som ska upp till omval under året verkar vilja ta avstånd från stöden till finanssektorn. Sedan en tid pågår också en maktkamp mellan Fed och kongressen, där den senare vill begränsa centralbankens befogenheter.

Den viktiga kortsiktiga frågan är förstås vad som händer med Bernankes utnämning under veckan. Men den intressantare frågan är hur utnämningen bör gå till. Ett system med en ”självständig” centralbank medför att makten över viktiga ekonomiska frågor delegeras från den politiska sfären till ”experter”. Politikerna måste därför naturligtvis ha kontroll över till vem denna makt delegeras, men tanken med de självständiga centralbankerna är samtidigt att hålla politiker med en alltför kortsiktig planeringshorisont (t ex under valår) på visst avstånd från penningpolitiken. Fram till 1987 utsågs riksbankschefen av regeringen. Därefter har utnämningen delegerats till den parlamentariskt sammansatta riksbanksfullmäktige. På så sätt hålls utnämningen på lite längre avstånd från den dagsaktuella politiken. Även om inte heller den ”nya” svenska ordningen har fungerat smärtfritt (utnämningen av Urban Bäckström 1993 var kontroversiell och en stor del av fullmäktige reserverade sig mot beslutet), tror jag att den ger större möjligheter att utse en centralbankschef baserat på kompetens snarare än politisk bakgrund.

Filed Under: Makro

Är ungdomsarbetslösheten felmätt?

2010-01-22 av Kommentera

Gårdagens huvudnyhet på TV4-nyheterna var att ungdomsarbetslösheten är lägre än det påstås. Argumentationen utgick dels från att en stor andel av ungdomarna står utanför arbetsmarknaden, dels från att en stor del av de arbetslösa ungdomarna samtidigt är heltidsstudenter (jag har tidigare skrivit om detta här på Ekonomistas.)1

Det är dock viktigt att påpeka att resonemangen inte betyder att ungdomsarbetslösheten är lägre än det påstås; rapporteringen följer de internationella definitionerna och är inte felaktig.2 Men som jag försökte skriva i det tidigare inlägget är det viktigt att förstå vad statistiken visar. Att endast fokusera på arbetslösheten utan att titta på bakomliggande statistik om vilka ungdomar som är arbetslösa blir lätt missvisande.

—————
1) TV-nyheternas ”scoop” bygger på uppgifter från Arbetsförmedlingen. AF framförde liknande argument på DN Debatt i höstas (se kommentar på Ekonomistas). Arbetsmarknadsministern har tidigare försökt reda ut och förtydliga dessa begrepp.
2) Statistiken är åtminstone inte felaktig utifrån dessa resonemang. I det tidigare inlägget antydde jag att det är något som blir konstigt vid de internationella jämförelserna av ungdomsarbetslöshet.
Filed Under: Arbetsmarknad

När goda råd är dyra

2010-01-22 av 10 kommentarer

image Igår presenterades SNS Konjunkturrådsrapport Råd till en finansminister. Rapporten innhåller fyra kapitel skriven av sex nationalekomer om olika ämnen som kan anses angelägna i ljuset av såväl den rådande krisen som de många strukturella omvandlingar Sverige just nu genomgår. Årets rapport är därför inte en lika sammanhållen produkt som tidigare års upplagor. Nytt för i år är dessutom att jag själv medverkat med ett kapitel (se nedan), varför det känns lite extra intressant att följa reaktionerna denna gång.

Första kapitlet, ”Vägen ur arbetslösheten: Ett långsiktigt och demografiskt perspektiv”, är skrivet av Dominique Anxo och Thomas Lindh. Deras huvudrekommendation är att storsatsa på utbildning för att höja kunskapsnivån samt för att förmå fler äldre att stanna kvar i arbetskraften.

Det andra kapitlet är skrivet av Rikard Forslid och heter ”Hur ska näringslivets konkurrenskraft förbättras?”. Även Rikard vill se fler satsningar på utbildning och även på forskning, vilka stärker ekonomin i övergången från industri- till tjänstesamhälle.

I mitt eget kapitel, ”Den ekonomiska ojämlikheten i finanskrisens Sverige”, beskriver jag inkomst- och förmögenhetsfördelningen och den sociala rörligheten i dagens Sverige samt pekar ut områden där politiken kan utjämna medborgarnas livsvillkor och förbättra deras förutsättningar att forma sitt välstånd. Bland mina råd finns ett riktat jobbskatteavdrag, som enbart tillfaller låginkomsttagare, samt att förbättra förmögenhetsdynamiken i samhället och underlätta för människor att bygga upp en egen privat förmögenhet. En möjlighet till detta skulle kunna vara att erbjuda personer som saknar egna rörliga medel att låna av sitt eget pensionskapital, något som är möjligt i andra länder (t ex USA och Italien).

Det sista kapitlet, ”Svensk ekonomisk tillväxt då och nu och i ett internationellt perspektiv”, är skrivet av John Hassler och Per Krusell. De understryker vikten av en finanspolitik som värnar förutsättningarna för långsiktig ekonomisk tillväxt. De föreslår bl a införandet av ett Tillväxpolitiskt Råd, vilket på samma sätt som Finanspolitiska rådet kan utgöra en oberoende kontrollinstans av regeringens tillväxtpolitik.

Förhoppningsvis kommer rapporten att stimulera till diskussion och utvärdering av dessa olika områden av den svenska ekonomin. I värsta fall händer ingenting fram till valet, men då lovar jag återkomma i september/oktober med ett snarlikt inlägg.

Filed Under: Företagande, Offentlig sektor, Utbildning och forskning, Välfärd Tagged With:

Analys av terrorism

2010-01-21 av 17 kommentarer

De senaste åren har nationalekonomer börjat analysera terrorism både empiriskt och teoretiskt. Bland annat har Alan Krueger visat att självmordsbombare sällan kommer från fattiga omständigheter. I stället är de ofta högutbildade och har en relativt priviligierad bakgrund. I en intressant ny bok visar Eli Berman att detta emellertid inte alls ska tolkas som att socialpolitik är verkningslös som terrorismbekämpning.

Boken som bygger på en mängd studier (flera nedladdningsbara på Bermans hemsida) visar i stället att flertalet framgångsrika terrorgrupper har sin bas i en fungerande social verksamhet. Hamas populära sociala verksamhet är välkänd och Hizbollah har länge fungerat som en (fungerande) stat i staten. Denna verksamhet fungerar som rekryteringsbas för fotsoldater som enligt Bermans studier sällan drivs av religiös fanatism.

En grundläggande idé i Bermans arbete är i stället att terrorattacker är ett sätt för en grupp med svag lagstiftande och beskattande makt att upprätthålla den inre disciplinen när det gäller leverensen av kollektiva varor. Genom gruppens terrorstämpel bränner medlemmarna sina chanser på den vanliga arbetsmarknaden vilket ökar utrymmet för produktion av sociala tjänster.

Bermans analys går alltså ut på att den sociala verksamheten inte kan ses som en renodlad PR-avdelning utan att den är intimt förknippad med terrorgruppernas existens. Detta betyder att skapandet av en stat som levererar skolor, sjukvård, sophämtning och liknande tjänster faktiskt blir ett effektivt sätt att bekämpa terrorismen. Dessutom blir det uppenbart varför många terrorgrupper angriper andra organisationers sociala verksamhet — denna är ett grundläggande hot mot deras existens.

Det finns fler intressanta infallsvinklar i boken men mest givande är analysen av terrorgrupper som inte bygger på att medlemmarna är fanatiska psykopater. För, som Berman skriver, det finns mycket lite evidens för att så skulle vara fallet. Dessutom ger boken vägledning för hur biståndspolitik i oroliga områden ska bedrivas: att leverera bra sociala tjänster verkar minska våldsdåden medan ett fokus på att skapa arbeten inte funkar. Detta blir naturligt i Bermans modell där det inte bara är enskilda individers utan också gruppens incitament som spelar roll.

Samtidigt är det uppenbart att Bermans analys inte beskriver alla former av terrorism. För exakt vilken social verksamhet som attackerna den 11e September och 7e Juli syftade till att upprätthålla är ännu höljt i dunkel.

Filed Under: Internationellt

Varifrån kommer tillit?

2010-01-20 av 14 kommentarer

Att tillit och förtroende människor emellan är viktigt för att ett samhälle ska fungera ifrågasätter nog ingen. Massor av forskning har också pekat på värdet av det som ofta kallas socialt kapital för ekonomisk och institutionell utveckling. Kenneth Arrow uttrycker det så här i en studie från början av 1970-talet:

…virtually every commercial transaction has within itself an element of trust, certainly any transaction conducted over time. It can plausibly be argued that much of economic backwardness in the world can be explained by the lack of mutual confidence.

På senare år har många studier funnit ett positivt samband mellan tillit och diverse önskvärda utfall — både ekonomiska och andra — och forskare som Robert Putnam och Francis Fukuyama har populäriserat många insikter om hur viktigt det är att vi har förtroende för varandra i samhället. Även i Nobelpristagaren Elinor Ostrom forskning är (som bekant för Ekonomistas läsare) socialt kapital centralt .

Men hur kommer det sig att man i vissa samhällen litar på varandra medan man inte gör det i andra? I ett nytt, mycket kreativt och intressant papper av Ruben Durante från Brown University presenteras en möjlig kanal som också visar sig ha empiriskt stöd.

Rubens grundidé är mycket enkel och intuitiv: om väderförhållandena i en förindustriell kontext är sådana att den lokala vädervariationen är stor så finns anledning att försöka dela risken för att få en dålig skörd med sina grannar. Om vädret istället är stabilt så finns inte denna speciella anledning att samarbeta och bygga upp tillit till varandra. (Notera att det inte handlar om ”nivån” på vädret i allmänhet, alltså om det generellt är varmt eller kallt, utan om just de lokala fluktuationerna).

Genom att använda förvånansvärt detaljerad data om vädervariation under perioden 1500-1900 och länka denna till hur individer i dag svarar på frågor om i vilken mån man kan lita på folk, lyckas han på ett övertygande sätt visa att regional variation inom Europa i graden av tillit till viss del kan härledas till en ökad risk för variation i skörden innan industrialiseringen. Coolt va!

Filed Under: Kuriosa, Makro, Metod, Miljö, Välfärd
Nästa sida»