Stefan Fölster och Annika Lundius argumenterar idag för ytterligare investeringssatsningar för att bekämpa lågkonjunkturen. Det är svårt att inte hålla med, åtminstone om det är möjligt att hitta lönsamma investeringsprojekt som kan påbörjas med kort varsel. Problemet är att det finns delade meningar om hur lätt det är att hitta dessa snabbstartade projekt.
Fölster och Lundius menar att en del av problemet dessutom är att kommunernas investeringar begränsas av det s k balanskravet. Enligt kommunallagen måste en kommuns budget upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna. I en lågkonjunktur kan detta leda till att kommunen tvingas till åtstramningar, vilket i sin tur kan medföra en olycklig stabiliseringspolitik.
Men notera att kommunernas balanskrav baseras på intäkter och kostnader (till skilnad från statens saldomål som rör skillnaden mellan inkomster och utgifter). Kommunernas investeringsutgifter periodiseras alltså över investeringens avskrivningstid och har endast en liten inverkan på innevarande års kostnader. Att som Fölster och Lundius argumentera för ett slopat balanskrav utifrån kommunernas investeringsbehov verkar därför märkligt.
Ekonomistas 
Martin, skulle en policyrekommendationen till regeringen för att förhindra alltför omfattande kommunala uppsägningar därmed kunna vara att uppmana kommunerna att ge ut långa lågränteobligationslån som staten köper? Detta skulle ge kommunerna resurstillskott till en låg löpande kostnad.
En radikalare variant skulle vara att staten rentav tvingar finansmarknadens aktörer att ta över sådana lågavkastande kommunobligationer. Detta har staten gjort förut, nämligen under andra världskriget då den tvingade affärsbankerna att ta över statslån. (En positiv bieffekt av det skulle vara en minskad risknivån på bankernas tillgångar, vilket skulle göra dem mer benägna att låna ut till mer riskfyllda låntagare — företagen).
Daniel: Jag är lite osäker på vad du menar. Men kommunernas investeringar skulle säkert stimuleras av tillgång på billiga krediter.
Ökade bidrag från staten verkar annars som ett mer uppenbart tillvägagångssätt om man är rädd att kommunerna tvingas till åtstramningar.
Tack för inlägget om balanskravet. I vår debattartikel redovisade vi i huvudsak en inventering av investeringsprojekt som enligt de planeringsansvariga för dessa projekt faktiskt går att dra igång snabbt. Det visade sig vara lätt att få ihop ganska många sådana projekt. Vår förhoppning var att detta skingra några av de, ofta slentrianmässigt framförda, farhågorna att det måste tar lång tid att dra igång infrastrukturinvesteringar.
Vår poäng att balanskravet bör ändras beror inte på ett missförstånd, utan följande resonemang som vi ofta observerat i kommuner. Anta att en kommun kan tidigarelägga en investering i en sporthall för 20 miljoner kronor. Den periodiserade årskostnaden med räntor och driftskostnader är två miljoner. Det innebär att en kommunpolitiker måste ta strid för att minska personalen med 10 personer för att kunna tidigarelägga investeringen och ändå hålla sig inom ramen för balanskravet. Nyttan av tidigareläggningen för kommunen är samtidigt inte så stor. Många väljer då avstå.
Följden blir att en efterfrågeökning på netto 18 miljoner kronor inte blir av. I stället riskerar samma investering att bidra till en överhettning när den genomförs i nästa högkonjunktur då kommunen får ökade inkomster och kan genomföra och klara balanskravet utan att behöva minska på personal.
En ändring av balanskravet som undantar tidigareläggning av investeringar gör detta möjligt för kommuner utan att det krävs annu mer uppsägningar än vad lågkonjunkturen redan kräver.
Därför är inte heller en generell höjning av statsbidrag något attraktiv alternativ. Den gör visserligen att en kommun inte behöver dra ner lika mycket som nu. Men den ändrar inte kommunens avvägning av för- och nackdelarna med en tidigareläggning av en investering.
Stefan: Då var det jag som missförstod er artikel – jag är ledsen för det. Jag ser din poäng nu, men jag är ändå inte helt övertygad. Någon sorts regelverk kring de kommunala finanserna behövs förmodligen. Balanskravet är kanske inte det mest lyckade, men att bara slopa det utan att samtidigt inrätta ett nytt regelverk är nog vanskligt.
Det är också tveksamt om kommunerna skulle se det som sin uppgift att bedriva konjunkturutjämnande stabiliseringspolitik bara för att de ges möjlighet att göra så.
Om man absolut vill stimulera kommunernas investeringar (snarare än att se till att sysselsättningen inom vård och skola upprätthålls) bör det finnas lösningar även om balanskravet bibehålls. Det finns ju tidigare försök med öronmärkta statsbidrag.
Martin: jag är lite tveksam till öronmärkta statsbidrag även om de i många fall faktiskt inte lägger några restriktioner på kommunerna (som ju kan föra över resurser från den öronmärkta sektorn till andra sektorer). Som jag ser det finns det ett problem med ansvarsutkrävandet på lokal nivå om staten går in och reglerar hur kommunerna ska använda sina resurser. Dessutom finns risken för strategiskt beteende från kommunerna: om de misstänker att det kommer komma öronmärkta bidrag till t ex äldre-sektorn i morgon finns risken att de redan idag drar in på konsumtionen i denna sektor för att kunna tillgodogöra sig de öronmärkta bidragen i morgon.
Kort sagt, gärna pengar till kommunerna, men ge dessa obetingat av använding och lita på den kommunala demokratin att kommunerna använder pengarna där de mest behövs