Behövs det ett sysselsättningsmål?

Socialdemokraterna har under den senaste månaden anordnat en seminarieserie på temat nya mål för den ekonomiska politiken. I onsdags avslutades seminarieserien med en diskussion om sysselsättningsmål, med mig i panelen.

Många verkar förespråka någon form av sysselsättningsmål. Under seminariet menade såväl Lars Calmfors som Erik Åsbrink att det vore lämpligt med två mål, ett för sysselsättningsgraden (för en lämpligt vald åldersgrupp) och ett för arbetade timmar per capita. Jag är dock skeptisk. Dels eftersom det inte finns något uppenbart behov av sysselsättningsmål, dels eftersom det saknas tydliga instrument för att uppfylla sådana mål.

Låt oss jämföra med de mest framträdande målen i den ekonomiska politiken: inflationsmålet och överskottsmålet. Inflationsmålet fyller två viktiga funktioner. I en värld där pengar inte har något inneboende värde förankrar målet förväntningarna om det framtida penningvärdet och ger därmed bättre förutsättningar för en välfungerande prisbildning på marknaden. Inflationsmålet bidrar också — på flera olika sätt — till att mildra penningpolitikens tidsinkonsistensproblematik. Även överskottsmålet fyller flera funktioner. Den viktigaste är dock att undvika ”common pool”-problem som annars riskerar att medföra ständiga budgetunderskott på kort sikt, tänkta att finansieras i en alltid avlägsen framtid.

Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument. Centralbanken sätter en styrränta (reporäntan) i avsikt att uppfylla inflationsmålet. En regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo.

Sysselsättningsområdet är väsensskilt. Det finns inget uppenbart problem som medför att sysselsättningspolitiken riskerar att prioriteras bort på samma sätt som den kortsiktiga inflations- och skuldbekämpningen. Det finns inte heller ett behov av att en central beslutsfattare väljer en nivå på en utfallsvariabel på samma sätt som i penningpolitiken eller budgetprocessen. Och det finns inget tydligt instrument att använda för att uppnå hög sysselsättning eller låg arbetslöshet.

Att vi har hög arbetslöshet beror därför knappast på att vi inte har formulerat ett mål för sysselsättningen utan på att vi inte vill förändra skattesystemet, a-kassan, sjukförsäkringen, utbildningar, pensionssystemet etc på sådana sätt som medför lägre arbetslöshet. Man kan inte gärna ange mål för sysselsättningen utan att samtidigt precisera vilka åtgärder som kommer att användas för att uppfylla målet.

Mina power point-bilder från seminariet finns här för den som är intresserad. Presslänkar: DI, Dagbladet.

Är det forskarnas välvilja som gör forskningen pålitlig?

Det går förmodligen inte att genomgå en utbildning i nationalekonomi utan att ett par gånger stöta på Adam Smiths berömda citat om att det inte är bagarens välvilja som ger oss bröd på bordet, utan hens omtanke om sig själv. Citatet brukar användas för att trumma in den paradoxala poängen att varje individs strävan efter egen vinning kan leda till det bästa tänkbara utfallet för samhället. Det är dock sällan nationalekonomer tillämpar samma resonemang när det gäller det egna forskaryrket (undantag finns dock). Skulle vi verkligen våga förlita oss helt på forskarnas egenintresse på samma sätt som vi kan lita på själviska bagare?

Forskaryrket erbjuder ständiga frestelser att med hjälp av olika former av intellektuell ohederlighet armbåga sig fram. Det kan gälla allt från forskares ”vardagssynder” som att citera tidigare litteratur selektivt till ”kardinalsynder” som manipulation av data. En forskare som hade som enda mål att publicera så mycket som möjligt (och därmed få en finare position och högre inkomst) skulle naturligtvis använda sig av sådana knep närhelst det lönade sig och risken för upptäckt är tillräckligt liten. Det skulle leda till en ganska flitig användning av sådana metoder och att många forskningsresultat inte skulle vara särskilt pålitliga. Mitt intryck av mina forskarkollegor är dock att de flesta inte fuskar närhelst det är möjligt — det finns en stark yrkesmoral som förordar intellektuell hederlighet och som gör forskningsresultat mer pålitliga än de hade varit annars.

Likväl förekommer olika grader av fusk. I en uppsats som är under utgivning i Psychological Science undersöks i vilken utsträckning forskare i psykologi ägnar sig åt ”questionable research practices” (QRP). Studien bygger på en enkätundersökning bland tusentals forskare i psykologi. Forskarna använde sig av Drazen Prelecs ”sanningsserum” — en belöningsalgoritm för att belöna sanningssägande (läs mer om denna metod här) — för att förmå forskarna att svara ärligt. Nedan listas hur står andel som angav att de någon gång använt sig av respektive QRP.

1. In a paper, failing to report all of a study’s dependent measures. (66.5%)
2. Deciding whether to collect more data after looking to see whether the results were significant. (58.0%)
3. In a paper, failing to report all of a study’s conditions. (27.4%)
4. Stopping collecting data earlier than planned because one found the result that one had been looking for. (22.5%)
5. In a paper, ―rounding off a p value (e.g., reporting that a p value of .054 is less than .05). (23.3%)
6. In a paper, selectively reporting studies. (50.0%)
7. Deciding whether to exclude data after looking at the impact of doing so on the results. (43.4%)
8. In a paper, reporting an unexpected finding as having been predicted from the start. (35.0%)
9. In a paper, claiming that results are unaffected by demographic variables (e.g., gender) when one is actually unsure (or knows that they do). (4.5%)
10. Falsifying data. (1.7%)

De flesta av dessa QRP:s kan naturligtvis vara rättfärdigade i enskilda fall, men det är inte svårt att hålla med om att de generellt bör undvikas. Siffrorna ovan är också inte helt lättolkade, men de förefaller ändå oroväckande. Det är också svårt att se någon anledning till att situationen skulle vara annorlunda bland t.ex. nationalekonomer (se till exempel den här studien).

Något som också är oroande är att frågan om forskarnas yrkesetik diskuteras så lite — i alla fall bland nationalekonomer. Det borde vara högsta prioritet på doktorandprogram att skola in framtida forskare i den yrkesetik som är så viktig för forskningens pålitlighet (jmf. läkare och läkareden). I min egen utbildning har jag dock helt lämnats åt att ”uppfostra mig själv” och jag tror dessvärre att jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. Samtidigt förefaller yrkesetiken sättas på allt hårdare prov genom att konkurrensen mellan forskare och kraven på att publicera forskningsresultat ökat.

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 2 2012

Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut.  I en ledare diskuterar Niclas Berggren om forskare och föreläsare bör avslöja sina politiska åsikter. Utgångspunkten är hans egen forskning, vilken bl a har visat att nationalekonomer i ganska hög utsträckning har högersympatier (se tidigare inlägg på Ekonomistas om detta). I en artikel (kommenterad av Daniel) undersöker Lina Andersson och Matz Hammarstedt hur invandrare klarar sig på arbetsmarknaden. Andra artiklar visar vilka principer som styrt regeringens val av biståndsländer, hur beteendeskillnader mellan könen kan elimineras med hjälp av information, att det blivit mer förmånligt att starta och expandera företag under de senaste decennierna, samt hur långtidsarbetslösheten förändras över konjunkturen.

Hur klarar sig invandrarna på arbetsmarknaden?

En av de stora utmaningarna för det svenska välfärdssamhället är att hitta metoder för att ta emot och inlemma nyanlända invandrare.  I artikeln “Inkomst- och yrkesposition bland invandrare från de nya EU-länderna“ i Ekonomisk Debatt nr 2:2012 presenterar Lina Andersson och Matz Hammarstedt en undersökning av hur bl a födelseland och utbildningsbakgrund påverkar vilken sorts jobb och hur mycket lön som invandrare med jobb fått. Information om detta är viktigt för att kunna utarbeta strategier för att hjälpa de nyanlända in på arbetsmarknaden och lösa de problem som kan uppstå längs vägen.

Studiens huvudresultat är att invandrare med anställning typiskt sett tjänar mindre än svenskar, och att detta gäller även efter att hänsyn tas till kön, ålder, utbildningsnivå, hushållssituation och boendeort. Exakt vad som förklarar skillnaderna kan inte studien svara på, utan här krävs fler och djupare analyser. Det finns dock undantag: inom gruppen höginkomsttagare är härkomst från annat EU-land faktiskt förknippat med en högre lön. Detta gäller både om man kommer från gamla och nya EU-länder.

När det gäller yrkeskategorier visar studien att invandrare är mindre sannolika att få jobb som kräver hög utbildning, förutom om de kommer från ett gammalt EU-land då effekten är den omvända.

Artikelns analys baseras på statistiska regressionsanalyser, däribland så kallade kvantilregressioner där man beräknar separata estimat för olika delar av den betingade inkomstfördelningen. Men här är artikelförfattarna lite slarviga när de pratar om resultat i “botten” och “toppen” av inkomstfördelningen, eftersom metoden anpassar lutningen genom betingade låg- och höginkomsttagare. Man mäter alltså effekten av ursprungsland bland låginkomsttagare från olika länder. Men eftersom låginkomsttagarsvenskar kan ha en högre lön än t o m medelinkomsttagarrumäner i Sverige kan man inte prata om en enda “botten”.

Sammantaget visar studien att invandrarnas position inte låter sig beskrivas i enkla penseldrag. Skillnader mellan olika grupper av invandrare, och även inom dessa grupper, förefaller viktiga att ta hänsyn till när man ska försöka förklara deras möjligheter på den svenska arbetsmarknaden. Kanske är insikten om detta det allra viktigaste bidraget i Anderssons och Hammarstedts studie.

Ledare om ledares löner

Ledaren i gårdagens DN handlade om toppchefers löneökningar. Helt riktigt konstaterades att toppchefer fått stora lönelyft under det gångna året. Detta är i sin tur en del i en allmän trend som pågått sen 1980-talet av att de med högst inkomst får en allt större del av de totala inkomsterna i ekonomin. Trenden är inte specifikt svensk men i vilken mån det sett likadant ut i alla länder finns det lite delade meningar om (senast diskuterat i WSJ förra veckan och studerar av mig och Daniel bl a här).

Meningarna går dock isär vad gäller förklaringarna till att detta hänt. Vissa menar att det handlar om marknadskrafter där en kombination av ökad ”globalisering”, teknologisk utveckling som speciellt gynnar välutbildade (så kallad ”skill-biased technological change), och en kraftig ökning av värdet på att vara ”bäst” inom en rad branscher som ligger bakom toppinkomsternas utveckling (jag har skrivit mer detaljerat om några sådana teorier här och här). Andra menar att det är policyförändringar (som sänkta marginalskatter), förändrade sociala normer eller ökad vänskapskorruption som ligger bakom utvecklingen (se även ett tidigare inlägg här).

Oavsett förklaring så finns det all anledning att tänka på reaktionen på denna utveckling. Ledartexten framhäver återhållsamheten i löneanspråk i avtalsrörelserna men det finns förstås en mera allmän politisk kanal. Människors uppfattning om marknadsutfallet påverkar förstås deras politiska uppfattningar vilket i sin tur kommer att speglas i morgondagens förda politik. På samma sätt som uppfattningen att t ex globalisering leder till orättvisor resulterar i motstånd mot globalisering (vilket jag skrivit om här) kan naturligtvis uppfattningen att toppinkomstandelarna är för höga leda till ökat politiskt stöd för politik ämnad att sänka dessa (vare sig detta är bra eller dåligt för helheten).

Vad gäller avfärdandet av förslagen i den franska presidentvalskampanjen om kraftigt höjda marginalskatter som ”populism” så finns det en del att invända. Ny forskning på området (av mycket kompetenta personer ska kanske tilläggas) indikerar att ”optimala topp-marginalskatter” mycket väl kan vara 70-80 procent. (Nej, jag tror inte det, men det kan vara på sin plats att komma ihåg att de högsta marginalskatterna i de flesta västländer under 50 och 60-talen (när tillväxten förresten var väldigt hög på de flesta håll) var runt 70-80 procent (och drygt 90 procent i USA) innan man avfärdar möjligheten att stödet för en sådan politik kan komma tillbaka).

Innebär smarta telefoner slutet för mobiltelefonin?

Att allt fler skaffar sig smarta telefoner, till exempel iPhone, innebär en stor utmaning för mobiltelefonoperatörerna. Alla som har iPhone sms:ar till exempelvis redan automatiskt gratis till varandra i och med den senaste verisonen av iOS. Samma sak gäller telefoni — med tjänster som Skype, Freephoo och Viber kan man ringa gratis till andra som använder samma tjänst. (Apple skulle mer eller mindre med en knapptryckning kunna göra så att alla med iPhone ringer gratis till varandra.) Mobiltelefonioperatörerna försöker motverka detta genom att avtalsvägen förbjuda oss att använda sådana tjänster, men gissningsvis kommer detta bara tillfälligt att stämma i bäcken. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet kontrollerar operatörerna inte att avtalsvillkoret upplevs. Det är inte ens säkert att det är tekniskt möjligt att helt blockera IP-telefoni. Frågan är också om konsumenterna skulle acceptera att operatörerna övervakar innehållet i datatrafiken. Gissningsvis innebär det här att operatörerna inom en snar framtid bara kommer att kunna ta betalt för datatrafik och inte alls (eller mycket lite) för sms, öppningsavgifter och minutavgifter.

Vad kommer i så fall detta innebära för mobiltelefonoperatörena? Mobiltelefonoperatörerna har hittills lyckats upprätthålla lönsamheten på grund av att det är så få verksamma aktörer och för att efterfrågan ökat så snabbt under lång tid. Ytterligare en faktor är att prissättningen varit väldigt komplicerad och gjort det svårt att jämföra priser, vilket förmodligen hämmat konkurrensen. Men om mobiltelefonianvändandet nu övergår helt till datatrafik och därmed en betydligt mer transparent prissättning borde konkurrensen också skärpas. Detta borde leda till lägre lönsamhet för mobiltelefonoperatörerna, och därmed att de inte kommer vara lika villiga att bygga ut 3G-nätet ytterligare (redan i dagsläget hörs klagomål om att kapaciteten inte räcker till på vissa håll, till exempel i Stockholms kollektivtrafik).

En sak är i alla fall säker. Som konsument skulle jag tänka mig noggrant för innan jag idag tecknar ett 24 månaders mobiltelefoniabonnemang där jag binder mig vid en hög fast kostnad för ”fria sms” och ”gratis telefonsamtal”. Men vore jag mobiltelefonoperatör skulle jag naturligtvis göra allt jag kunde för att sälja just sådana abonnemang.

Dags att återinföra fastighetsskatten?

I debatten som föranledde slopandet av fastighetsskatten 2008 var ett ofta återkommande argument att äldre människor som under lång tid ägt hus i attraktiva lägen kunde tvingas från hus och hem på grund av fastighetsskatten. Det uppenbara motargumentet var naturligtvis att dessa personer har en stor förmögenhet bunden i sitt boende och att de skulle kunna belåna en del av sin bostad för att betala skatten. Motståndare till skatten invände då att denna typ av finansiella lösningar inte erbjöds på marknaden. Men idag är situationen en annan (p.g.a. förändrat regelverk?).

Att döma av en artikel i DN häromdagen erbjuder banker och försäkringsbolag numera en uppsjö av möjligheter för äldre att belåna sitt boende och använda detta för konsumtion. Lånet kan betalas ut direkt, betalas ut månatligen under en viss period eller kombineras med en försäkringslösning som garanterar ett visst månatligt belopp under den resterande livstiden. För många äldre med lågt belånade boenden förefaller detta kunna vara en mycket attraktiv lösning för att till exempel ha råd att resa på ålderns höst eller kanske köpa ett nytt lyxigt bridgebord. (De som förlorar på detta är förstås arvingarna, men i de flesta fall har dessa redan uppnått en ålder då man förväntas kunna försörja sig själv.)

Med andra ord har ett av de vanligaste argumenten mot en fastighetsskatt rämnat. Rika bostadsägare med låga inkomster, t. ex. garantipensioner, kan idag enkelt betala en fastighetskatt utan att tvingas flytta. Är det dags att börja diskutera en återinförd fastighetsskatt?

Oroande (?) siffror i Rädda Barnens Fattigdomsrapport

Idag släppte Rädda Barnen för nionde gången sin årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige. Detta är ett mycket lovvärt initiativ där Tapio Salonen med hjälp av registerdata kartlägger antalet ekonomiskt utsatta familjer både i riket som helhet och även uppdelat på kommunnivå och i förekommande fall på stadsdelsnivå. Som ekonomiskt utsatta räknas familjer som antingen tar emot försörjningsstöd eller har en inkomst under SCBs definition för låg inkomststandard. Detta mått kan naturligtvis diskuteras, men det finns ett värde i att samma mått har använts över en lång tid. Dessutom är det rimligt att inte bara förlita sig på om hushållet tar emot försörjningsstöd eller inte, då detta beror både på individens eget val och tjänstemannens bedömning.

En sak som gör mig förbryllad är dock att dessa två mått i så låg utsträckning överensstämmer. Enligt figuren nedan, som är tagen från Fattigdomsrapporten, så är det endast 2,9 procent av hushållen som både tar emot försörjningsstöd och har låg ekonomisk standard. Givet att försörjningsstödet är tänkt att fungera som ett yttersta skyddsnät som garanterar en dräglig levnadsnivå verkar det oroande att en majoritet av hushållen med låg inkomststandard inte får försörjningsstöd.image

Jag kan tänka mig två olika förklaringar till denna låga överlappning. Den första är helt enkelt att det finns en massa hushåll med låg ekonomisk standard som antingen inte söker försörjningsstöd eller söker men inte beviljas. Att så är fallet kan antingen bero på att familjerna har tillgångar som de kan avyttra och därför inte är berättigade till försörjningsstöd eller att de pga t ex det obehag det kan vara förknippat att gå till socialtjänsten väljer att inte söka hjälp. Om detta stämmer så innebär detta att det finns en mängd fattiga barn som inte nås av hjälp från socialtjänsten, vilket i alla fall enligt mig är mycket oroande.

Den andra tolkningen är att det hushållsbegrepp som Rädda Barnen använder gör att andelen familjer med låg inkomststandard överskattas. Salonen bygger sina beräkningar på registerdata från SCB, i vilka det inte går att upptäcka hushåll med två vuxna som inte är gifta och inte har gemensamma barn. Dessa hushåll riskerar istället att kategoriseras som ensamstående hushåll. Det innebär att det som i data ser ut som en ensamstående förälder med låg inkomststandard i själva verket är ett hushåll med två vuxna där sambon har tillräckligt hög inkomst för att hushållet inte behöver söka försörjningsstöd. Om detta är förklaringen så pekar det på vissa problem med att tolka siffrorna i rapporten som trycker på att just ensamstående föräldrar är en extra utsatt grupp.

Ett sätt att få klarhet i hur man ska tolka det låga överlappningen skulle kunna vara att visa motsvarande figur enbart för hushåll med två vuxna. Är överlappningen lika liten i det fallet så skulle det tyda på att det faktiskt är ett reellt fenomen och inte bara en följd av ett trubbigt hushållsbegrepp.

Inkomstfördelningen 2010

Nu har SCB släppt på 2010 års inkomstfördelningsstatistik (se tabeller och diagram här). Att vi först nu får vet hur inkomsterna för mellan drygt ett och drygt två år sedan fördelades beror på tiden det tar att sammanställa uppgifter från taxering och berörda myndigheter samt intervjuundersökningen HEK som behövs för att konstruera de kosthushåll (samtliga personer i ett hushåll oavsett civilstatus eller ålder) som används när fördelningen ska analyseras.

Har då inkomstskillnaderna ökat det senaste året? Bilden nedan ger svaret (källa). Den visar utvecklingen för det vanligaste samlingsmåttet för inkomstspridningen: Ginikoefficienten för hushållens disponibla inkomster. Gini har ökat varje år sedan 2008, men om man tittar på felmarginalerna, som visas av det grå fältet som omger punktskattningarna, framgår att ingen statistiskt säkerställd ökad inkomstspridning har ägt rum. Orsaken till den statistiska osäkerheten är framför allt HEK-urvalets begränsade storlek.

image

I SCB:s nysläppta statistik redovisas även tabeller över olika decilgruppers genomsnittsinkomster och deras andelar av totalinkomsten. Figuren nedan baseras på dessa data och ger en fingervisning om hur inkomsterna förändrats i olika delar av fördelningen. Den reala medianinkomsten växte med 1,5% mellan 2009 och 2010 och nästan 3% per år mellan 1999 och 2010. Störst i båda fallen har ökningen varit i den översta decilgruppen. Intressant nog har den lägsta decilgruppen haft lägst real inkomsttillväxt sedan 1999, i genomsnitt 1,6%, men näst högst inkomstökning sedan 2009 på 1,5%.

image

Understrykas bör att alla dessa grupper förändrats i sin sammansättning över tid, vilket särskilt gäller bottengruppen där tillfälliga låginkomsttagare (studenter, föräldralediga, deltidsarbetande) befinner sig. För en djupare förståelse av utvecklingens orsaker krävs därför ett mer ingående studium av dessa nya siffror.

Amerikansk debatt om svenska toppinkomster

I fredags publicerade Allan Meltzer en debattartikel i Wall Street Journal där han jämförde utvecklingen av svenska toppinkomster med de i USA och några andra länder. Baserat på bilden nedan (lånad från Daniels och min artikel om svenska toppinkomster) argumenterar Meltzer för att trenden i toppinkomstandelar är så lik mellan länder med väldigt olika omfördelningsambitioner att enskilda länders politik inte kan ha mycket med denna utveckling att göra. Följaktligen har, enligt Meltzer, ”Occupy Wall Street” rörelsen och andra proteströrelser som menar att ”amerikansk kapitalism är orättvis och borde bytas ut mot en ekonomisk modell som är mera lik europeiska socialdemokratiers” fel. Det är andra krafter i den globala ekonomin som bestämmer utvecklingen av toppinkomstandelar.

Meltzers artikel har kritiserats av bland annat Paul Krugman (här) och Daron Acemoglu och Jim Robinson (här). Krugman fokuserar på bilden över de senaste decennierna (1980-2009) och jämför utvecklingen av topprocentens inkomstandel (utan kapitalvinster) och frågar sig hur i all sin dar man kan tycka att denna utveckling är lik mellan USA och Sverige efter 1980. Acemoglu och Robinson håller med om att det finns globala faktorer som säkert påverkat trenderna (skill-biased technological change och ökad internationell handel) men håller inte med om att dessa skulle förklara merparten av ökningen i amerikanska toppinkomster eller att det inte skulle finnas viktiga skillnader i trenderna mellan länder.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av ”The World Top Income Database”).

Till viss del handlar debatten alltså om vad man menar med ”att trenderna varit lika” och vad detta betyder i termer av ”politikens betydelse”. Här har Meltzer (rätt tolkad) några klara poänger. Lite märkligare blir det när han av detta drar slutsatsen att omfördelningspolitik inte spelar någon roll eftersom dessa serier handlar om inkomster före skatt och omfördelning. Vissa aspekter av välfärdssystemet fångas i de svenska serierna eftersom kollektiva försäkringar som a-kassa och sjukpenning betalas ut som inkomster men det är fortfarande långt ifrån fördelningen av disponibel inkomst. Martin har tillsammans med David Domeij analyserat inkomstfördelning på olika nivåer i Sverige sedan 1978 och konstaterar att även om toppinkomstandelarna ökat kraftigt så har inte spridningen i disponibel inkomst ökat alls lika mycket något som tveklöst är en konsekvens av medveten politik.

Meltzer går sedan vidare till att poängtera att proteströrelserna tycks tro att 99% av befolkningen kan omfördela pengar från toppgruppen utan att detta skulle få konsekvenser i termer av negativa incitament. Det är naturligtvis riktigt att högre skatter och omfördelning kan ha negativa incitamentseffekter men det kan också vara på sin plats att poängtera att, rätt använda, så kan skatter och transfereringar också ha positiva effekter genom att de skapar möjligheter speciellt för de med lägst inkomster. Lika fel som det är att diskutera omfördelning utan att ta hänsyn till negativa incitamentseffekter, lika fel är det att bortse ifrån de potentiellt positiva effekterna med omfördelning. Detta är sant även innan vi går in på vad som är ”rättvist”.