Tore Ellingsen: Grattis Krösus

Det här är ett första gästinlägg skrivet av Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Telefonförsäljaren hörde nog på mitt tonfall att jag inte uppskattade hans påringning, och han såg säkert även på sin skärm att telefonen var nixad.

– Du prenumererar ju redan på Bamse (undertext: vi har rätt att ringa till befintliga kunder) och på din röst hör jag att du måste vara pappan i huset, vad trevligt! Får jag fråga först, vad tycker barnen om Bamse?

– De tycker om Bamsetidningen (går inte att förneka).

– Vad bra! Då har jag ett erbjudande här. För 99 kronor kan du köpa de sex första numren av Bamse, där det berättas hur vännerna träffade varandra, hur dunderhonungen kom till, och mycket annat – allt samlat i en fin bok med hårda pärmar. Dessutom får du med en DVD skiva med den tecknade filmen Bamse i Trollskogen.

– Och vad är nackdelen?

– Det finns ingen nackdel.

– Inget mer jag förpliktigar mig att köpa alltså?

– Nej inte alls. Däremot får du naturligtvis möjligheten att, om du gillar första boken, att även köpa ytterligare böcker i serien.

– Och det är inte så att jag faktiskt måste göra något för att undvika få dessa böcker?

– Du menar så, jo det krävs ett ”aktivt nej”, men det är inget problem. Jag kan ge dig numret du behöver ringa här och nu.

– Så det är inte möjligt att hos dig beställa den första volymen och avbeställa resten?

– Tyvärr. Det krävs ett aktivt nej.

– Då tackar jag för erbjudandet, men nej tack.

Skalman skulle förstå. Denna försäljningsteknik baserar sig helt och hållet på två insikter om människonaturen. För det första har många av oss en tendens att skjuta upp jobbiga sysslor, som till exempel att ta reda på vad exakt man behöver göra för att stoppa en prenumeration och sedan faktiskt genomföra detta beslut. För det andra underskattar vi graden av detta problem; det vill säga, vi överskattar vår självkontroll. Innan vi kommer oss för att äntligen avbryta prenumerationen är bokhyllan full och barnkammaren tom. Ekonomistas har skrivit om dylika problem förut (vad gäller moral, sparande, Simpson och träning). För aktuella nya bidrag till den akademiska litteraturen, titta exempelvis på hemsidan till Botond Köszegi, som för övrigt opponerade på Robert Östlings avhandling.

Jag misstänker att Bamse själv inte skulle vara alldeles nöjd med hur förlaget på klassisk amerikansk manér utnyttjar prenumeranternas bristande självkontroll och självinsikt. Och jag vågar inte ens tänka på vad Rune Andreasson skulle säga om att hans livsverk numera tycks kontrolleras av Krösus Sork.

(O)vetenskapsradion

I morse rapporterade vetenskapsradion att ”jämlikhet styrs av biologi”. De hänvisar till en studie som idag publiceras i tidskriften Nature och som gjorts av två nationalekonomer, en psykolog och en hjärnforskare (tidigare inlägg om neuroekonomi hittar du här och här). Som så ofta är det dock ett ganska stort gap mellan journalisternas tolkning av resultaten och vad studien faktiskt visar.

Forskarna har i studien använt en magnetsröntgenkamera (fMRI) för att mäta vilka delar av hjärnan som aktiveras när en annan deltagare får mer respektive mindre än en själv. Deltagarna fick också olika mycket pengar i början av experimentet för att skapa ojämlikhet. ”Rika” deltagare blev glada när ”fattiga” fick pengar, medan fattiga blev ledsna när rika fick stålar. Detta gäller dels när deltagarna själva skattar sin tillfredsställelse, men mer intressant är att det också stämde med hur hur två delar av hjärnan (som tidigare visats vara kopplade till belöningar och värdering av utfall) aktiverades.

Forskarna drar slutsatsen att vi nu har ”direkt neurobiologiska bevis som stödjer existensen av preferenser för jämlikhet”. Det är dock långt från vetenskapsradions påstående att jämlikhetsbegreppet ”är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning”. Studien säger ingenting om det biologiska kontra det sociala. Det enda studien visar är att preferenser på ojämlikhet också har en motsvarighet i hjärnan. Det vore väldigt konstigt om så inte är fallet. Precis samma sak gäller för övrigt mina preferenser för Apples nya pryl iPad. Jag är säker på att min hjärnas belöningscentra aktiveras när jag ser Steve Jobs presentera den nya prylen, men det betyder inte att jag är biologiskt förprogrammerad att älska iPad.

Svensk vetenskapsjournalistik går i väldigt stor utsträckning ut på att okritiskt direktrapportera från tidskrifterna Nature och Science samt några ledande medicintidskrifter. Man bör dock vara skeptisk även till rön som läggs fram i dessa tidskrifter. I synnerhet samhällsvetenskaplig forskning i Nature och Science har ofta karaktären av ”den första studien om X”. Att en studie publiceras i dessa tidskrifter ska därför inte tolkas som att något ”bevisats”, utan det handlar snarare om att det är en intressant hypotes som vi har goda skäl att ta på allvar och jobba vidare med.

Den nyss nämnda studien är både välgjord och intressant och förtjänar att tas på stort allvar. Men vill vi veta något om det biologiska kontra det sociala arvet är det tvillingstudier snarare än fMRI-studier vi bör titta närmare på. Till exempel den här utmärkta tvillingstudien av några svenska forskare som visar att altruism är delvis ärftligt. Men tvillingsstudier är inte heller alltid helt lätta att tolka. Jag skulle exempel kunna tänka mig att ha-begär för en iPad skulle visa sig vara delvis ärftligt om man gjorde en tvillingsstudie (eftersom iPad-begär säkerligen är korrelerat med vissa personlighetsdrag). Den som har möjlighet borde göra en studie som visar att iPad-begär är korrelerat med aktivering i hjärnans belöningscentra och en tvillingsstudie som visar att det är delvis ärftligt. Nature eller Science skulle säkert publicera och Apple bidrar nog med finansiering.

Storbråk bland forskare om brittisk budget

Hur ska västländer med stora budgetunderskott utforma sin finanspolitik under den rådande ekonomiska krisen? Ska regeringen fortsätta spendera och därigenom motarbeta lågkonjunkturen eller ska den försöka stärka förtroendet för de offentliga finanserna och minska budgetunderskottet?  Denna fråga har gett upphov till ett storgräl i Storbritannien, där Gordon Brown under flera år fört en mycket expansiv finanspolitik. Några av landets ledande nationalekonomer, understödda av namnkunniga utländska (främst amerikanska) kolleger, har gått i klinch med varandra och utgången är osäker. Redo för lite name-dropping?

Gör Brown tummen upp för Besley eller Layard?

Det började när tjugo ekonomiprofessorer publicerade ett öppet brev i Sunday Times (14/2-10) innehållandes en uppmaning (till den brittiska regeringen) att hejda det skenande budgetunderskottet bl a genom minskade offentliga utgifter och strukturella reformer. Bland undertecknarna fanns personer som Timothy Besley, Charles Goodhart, Christopher Pissarides (samtliga vid LSE), Orazio Attansio och Costas Meghir (vid UCL), Kenneth Rogoff (Harvard) och Thomas Sargent (NYU).

Reaktionen lät inte vänta på sig. Endast fyra dagar senare publicerade två andra grupper av ekonomer två öppna brev i Financial Times som gick i direkt polemik mot Besley m fl:s brev. Tonen i båda svarsbreven är relativt hård med tanke på att flera av undertecknarna är institutionskolleger med dem som skrev det första brevet.

Det ena svarsbrevet var undertecknat av 57 forskare, bl a David Blanchflower (Dartmouth), David Held (LSE), Stephen Machin (UCL), Alan Manning (LSE) och Joseph Stiglitz (Columbia). Deras huvudpoäng är att budgetunderskottet måste hanteras på sikt, men att det är helt fel tidpunkt att göra detta nu på det som Besley och medförfattare föreslår. En sådan svångremspolitik skulle, enligt de 57, skada den långsiktiga tillväxtpotentialen i landet och göra folk fattigare.

Det andra brevet undertecknades av nio personer, bl a Alan Blinder (Princeton), David Hendry (Oxford), Richard Layard (LSE) och Robert Solow (MIT). Huvudpoängen är densamma som i det första svarsbrevet, nämligen att en åtstramning nu skulle riskera göra ännu flera arbetslösa vilket skulle få långsiktiga konsekvenser. Dessutom bestrider de graden av allvar i budgetunderskottets storlek, vilket inte är så historiskt högt som Besley m fl hävdar. Än verkar inte Besley ha kommenterat replikerna, men det ska bli intressant att följa den fortsatta brittiska debatten.

Varför har inte Sverige någon liknande animerad debatt mellan våra akademiska toppekonomer? Ett skäl är förstås att vi saknar stora underskott eller hög statsskuld. Men det borde finnas andra frågor gällande t ex finans- eller penningpolitik som borde debatteras. Kanske råder konsensus bland svenska akademiska ekonomer i dessa frågor. Eller så är våra professorer alltför upptagna med att publicera sig i internationella vetenskapliga tidskrifter för att hinna (eller vilja) delta i den svenska samhällsdebatten.

Lönar det sig att idrotta?

I dessa OS-tider är det lätt att man känner sig lite extra peppad att ge sig ut i skidspåret. Men en partikelsekund senare när man inser att man aldrig kommer att stå överst på en OS-prispall är det lätt att tappa sugen. Så en relevant fråga är om det överhuvudtaget lönar sig att motionera. Jag har tidigare här på Ekonomistas hävdat att svaret på den frågan är Ja. Tänkte därför passa på att berätta om lite ny empirisk evidens som dykt upp nyligen.

Att låtsas vara Foppa är kanske en bra idé (om än kortsiktig) när du söker jobb

  Att det i alla fall kan löna sig att låtsas att man motionerar visar forskaren Dan-Olof Rooth. Han har skickat ut fabricerade jobbansökningar där han låter annars identiska sökande skilja sig åt vad avser motionsvanor. Det visar sig att sportiga oftare blev kallade till intervju. Men det som lönade sig var inte att ägna sig åt fysiskt ansträngande sporter som t ex löpning, utan arbetsgivaren föredrog golfare. Detta skulle kunna tyda på att det snarare var någon slags social begåvning arbetsgivaren var ute efter än att få en person i fysiskt trim.

I en annan ny studie visar Betsey Stevenson att kvinnor som idrottat på High School i större utsträckning arbetade senare i livet och att även sannolikheten att arbeta i traditionella mansyrken ökade. För att ta fram ett orsakssamband använder Betsey en lag som förbjöd könsdiskriminering på offentlig finansierade skolor. Detta tvingade skolorna att öka andelen kvinnor i sportprogrammen till samma nivå som gällde för männen, vilket ger upphov till exogen variation. Däremot är löneestimaten för skakiga för att kunna dra några säkra slutsatser.

Så vad blir då det slutgiltiga svaret på frågan i rubriken? Svårt att säga, men om man liksom jag tycker att halva nöjet med att motionera är att köpa utrustning och kläder lär det dröja innan det blir plus på kontot.

Ekonomistas två år!

Idag är det två år sedan vi startade Ekonomistas och det gångna året har präglats av ”business as usual”. Vi har skrivit något färre inlägg (292 stycken) än under det första året, men vi har haft fler läsare och fler kommentarer (3314 kommentarer). Det mest lästa inlägget under året skrevs av Bo Rothstein och handlade om Elinor Ostrom. Det var också också uppmärksamheten kring ekonomipriset som ledde till rekord när det gällde antalet besök. Enligt bloggverktygets sätt att räkna hade vi 2509 besökare den 12:e oktober då ekonomipriset tillkännagavs. Vi avser att fortsätta blogga om nationalekonomi, politik och samhälle här på Ekonomistas, men kom gärna med förslag på hur vi kan bli bättre i kommentarstråden!

En sammanfattning av det första året hittar du här.

Skolvalet – en Pandoras ask

I höstas beslutade en enig utbildningsnämnd i Stockholm att avskaffa de upptagningsområden som tidigare legat till grund för antagningen till stadens grundskolor. I stället ska folk rangordna sina önskemål och ambitionen är att alla ska få sitt förstaval. Vid en första anblick låter det utmärkt att barn boende i socioekonomisk utsatta områden inte automatiskt ska tilldelas en plats på den lokala skolan. Eftersom vissa skolor kommer att bli översökta krävs dock någon form av urvalsmekanism. Valet föll på en närhetsprincip och jag förutspår kaos när systemet ska fördela platserna bland höstens sexåringar.

Att fördela platser efter folks angivna preferenser är nämligen inte en enkel sak; inte ens utan någon närhetsprincip att ta hänsyn till. Till viss del har kommmunen förutsett problemen och definierat närhetsprincipen i relativa termer; om Kalle och Stina båda vill in på skola A så får Kalle platsen om han har längst till sin näst närmaste skola. Stina skickas då vidare till sitt andrahandsval där hon emellertid konkurrerar med elever som har denna skola som förstaval. Eftersom aktivt val är viktigare än närhetsprincipen vid översökta skolor är det inte säkert att Stina får plats på denna skola heller och än mindre chans har hon på sitt tredjehandsval.

Den som oroar sig för att Stina inte ska få plats på någon skola alls kan dock vara lugn. Kommunen garanterar nämligen att ingen sexåring ska ha längre gångväg än två kilometer. För att veta om denna garanti behöver utlösas måste emellertid hela matchningen vara klar och om garantin utlöses, ja då måste hela matchningen göras om. Det grundläggande problemet är att varje elevs platstilldelning är beroende av alla andra elevers placering. Som Harvard-professorn Alvin Roth diskuterat kräver denna typ av system flera antagningsrundor för att klarera.

Även om vi bortser från garantin inser vi att Stina hade klarat sig bättre om hon agerat strategiskt. Genom att sätta den näst närmaste skolan överst i stället för att ange sin sanna preferensordning hade hon ökat sina chanser att komma in på en acceptabel skola. Eftersom hon då inte haft någon chans alls att komma in på sitt egentliga förstahandsval är detta en välfärdssänkande konsekvens i skolvalssystem baserade på en prioritetsordning.

Att agera strategiskt är inte heller en enkel sak; först och främst måste man inse de ödesdigra konsekvenserna av att sätta fel skola som förstaval. För det andra finns en väldigt stor osäkerhet kring vilket agerande som egentligen är optimalt. Alvin Roths analys av Bostons snarlika skolvalsystem finner mycket riktigt stora skillnader mellan de familjer som ödslar sitt förstaval på en skola som de inte har en chans att komma in på och de som inser värdet av att agera strategiskt.

Vad föräldrar i Stockholm mest oroar sig för är att systemet inte automatiskt ger syskonförtur. Som synes är dock problemen betydligt större än så.  Ansvariga politiker säger att det finns utrymme för lokala hänsyn till särskilda behov (exempelvis syskonförtur) men verkar inte inse att sådan lokal flexibilitet utlöser kedjereaktioner i hela kommunen. Man hoppas vidare att alla ska få sitt förstaval och försöker lugna oroade genom att påstå att allt säkert kommer att ordna sig. Eftersom detta riskerar att få dem som inte förstår bättre att slösa bort sitt förstaval är det en ansvarslös hållning till det system man nyss skapat.

Då närhetsprincipen gör att den socioekonomiska skiktning som upptagningsområdena gav upphov i stort kommer att bestå kan man fråga sig varför kommunens politiker öppnat denna Pandoras ask? Det troliga svaret är att de helt enkelt inte insett konsekvenserna. Skolborgarrådet Lotta Edholm hoppas nämligen att den nya söktjänsten på internet ska förenkla sökprocessen avsevärt — man slipper ju de manuella blanketterna. You wish, Lotta.

Ojämlikhet i valet – men vilken ojämlikhet?

Allt tyder på att den ekonomiska ojämlikheten i Sverige kommer att bli en av höstens valfrågor. Intressant nog, skulle jag vilja säga. Förutom att frågan är viktig i sig självt kan noteras att vissa personer försöker gräva om de traditionella ideologiska skyttegravarna. Detta stöter på motstånd och frågan är var debatten kommer att landa i slutändan.

Vilka klyftor ogillar Mona?

Ojämlikhetsfrågor är traditionellt sett vänsterfrågor.  Oftast har fokus då legat på ojämlikhet i utfall, t ex skillnader (eller ”klyftor”) i inkomst eller utbildning. Exempel på retoriken återfinns i LO:s larmande artikel på DN Debatt i december om att ”skillnaden mellan fattiga och rika ökar dramatiskt” (baserat på denna rapport). Samma fokus på värdet av likhet i utfall uttrycktes nyligen av Göran Greider i Metro med anledning av boken Jämlikhetsanden som skrivits av två brittiska socialmedicinare: ”Och vi kan vara samhällsmedlemmar bara om vi känner att människors och klassers levnadsbetingelser inte skiljer sig för mycket från varandra.”  

Nu utmanas vänstern av moderaterna som har börjat prata ojämlikhet. Det är dock inte samma typ av ojämlikhet. Per Schlingmann skriver om ”Vårt Sverige är ett möjligheternas Sverige” och alluderar då till den liberala käpphästen om ojämlikhet i möjligheter för individer att själva forma sin tillvaro. Utfallsolikheter, alltså inkomstklyftor, är inte problematiska i den mån de härrör från individuella skillnader i ansträngning eller begåvning. Det är dock viktigt att utjämna möjligheterna i varje ny generation, vilket förklarar varför vissa liberaler propagerar för både arvsbeskattning och låga inkomstskatter.

Men nyheterna tar inte slut här. För nu verkar socialdemokraterna, med Mona Sahlin i spetsen, också vilja byta fokus. I sitt tal vid senaste s-kongressen i oktober 2009 utropade Sahlin att hon precis som Schlingmann ”vill bygga möjligheternas land”. Fast mest överraskande var ändå att hon uttryckligen gick emot sitt eget partis traditioner och hävdade att olikheter i utfall ingalunda behöver vara problematiska:

Jämlikhet handlar inte om att alla ska bli likadana. Man kan säga att jämlikhet handlar om lika möjligheter att välja olika, och därför bli olika.

Kanske ska detta enbart ska ses som en avancerad valstrategi från Sahlins sida; ett sätt att desarmera den moderata jämlikhetspolitiken innan den hunnit ta form i debatten.

Men tänk om Sahlins tonvikt vid ojämlikhet i möjligheter istället för utfall faktiskt kännetecknar en djupare ideologisk omsvängning av den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken? Om så är fallet kan valrörelsens debatter om ojämlikhet bli annorlunda än vad många väntat sig. Oavsett hur det ligger till är detta spännande tider för oss jämlikhetsforskare.

Tänk att vara Melissa Dell

Ekonomistas har varit sparsmakade med idolporträtt. Det närmaste vi kommit är nog Roberts inlägg om Roland Fryer för snart två år sedan. Men i en tid då alltför många betraktar ”Idol-Jocke”, Robinson-Laila” (eller var det också ”Idol-Laila”?) och Paradise Hotel-Bosse” som de ultimata förebilderna känns det både bra och angeläget att lansera ett alternativ; Melissa Dell, doktorand i nationalekonomi vid MIT.

Melissa Dell kommer ursprungligen från Enid, Oklahoma. (Inte någon av de mer centrala delarna ens av Oklahoma. Hennes morfar heter Bobbeye Buck. Jag vet; det är inte alls relevant, men medge att det ändå ger en bild av hennes hemort). Det faktum att hennes high school inte präglades av att studenter hade ambitionen att söka sig till Harvard (vilket Melissa Dell gjorde och kom in) ledde till att hon grundade organisationen ”College Matters” och skrev en bok med samma namn i syfte att hjälpa studenter från icke-akademisk bakgrund att söka sig till högre utbildning. Inkomsterna från boken går till en stipendiefond riktad till just denna grupp av studenter.

Efter att, som en del av sin magisteruppsats, ha utvärderat ett mikrokreditprojekt i Peru blev hon inspirerad att bidra även inom detta område och grundade ”A Drop in the Ocean” (ADITO). ADITO är en icke-vinstdrivande organisation som hjälper mikrokreditprojekt med rådgivning och utvärdering.

Rent akademiskt har Melissa redan två publikationer (”Productivity Differences Within and Between Countries med Daron Acemoglu, och ”Temperature and Income: Reconciling New Cross-Sectional and Panel Estimates med Ben Olken och Ben Jones) men framförallt en egen artikel, som kommit långt i processen att accepteras för publicering i Econometrica, om de långsiktiga effekterna av ”Mita”-lagar i Peru. Helt kort handlar det om att Spanien under perioden 1523 och 1812 hade lagstiftning som krävde att vissa områden skulle skicka en sjundedel av sin manliga vuxna befolkning till gruvorna som arbetskraft. Genom att utnyttja det faktum att ”allt annat observerbart” var lika på båda sidor om gränsen (väldigt nära gränsen) mellan områden som omfattades av Mita-lagarna och områden som inte omfattades studerar hon vilken effekt dessa lagar kommit att ha på den långsiktiga utvecklingen (så kallad ”regressionsdiskontinuitetsanalys”). Resultatet är att dessa Mita-regioner fortfarande är betydligt fattigare och mer isolerade än områden som inte omfattades av Mita-lagarna. Artikeln innehåller mycket intressant och ifrågasätter också delvis en mycket inflytelserik hypotes om vilken effekt maktkoncentration haft på institutionell utveckling i Sydamerika (en tes som lanserats i flera artiklar av Stan Engermann och Ken Sokoloff).

Nämnde jag att föresten att Melissa Dell också pysslar med ultramaraton löpning och figurerat på Sports Illustrateds A-list och Glamour Magazines lista över USAs top 10 collage female role models…?

Är det bättre med små banker?

Too big to fail är ett begrepp som ofta nämnts under de senaste årens kris, dvs att vissa banker och finansiella institut är så stora och systemviktiga att dessa måste räddas av staten om de får likviditets- eller solvensproblem. Det finns en befogad oro för att dessa räddningsaktioner medför ökad riskbenägenhet och att grunden därmed läggs för nya finanskriser i framtiden, vilket diskuteras av Kjell-Olof Feldt på Brännpunkt idag.

Är då en logisk följd att det skulle vara bättre om bankerna delades upp i flera mindre enheter? Inte nödvändigtvis. Vid inledningen av 1930-talets lågkonjunktur bestod USAs finansmarknad just av många små banker. Mellan 1930 och 1933 gick tusentals banker i konkurs (under dessa fyra år halverades antalet banker). Som enskilda enheter var dessa småbanker inte systemviktiga, men det anses i litteraturen (se Friedman och Schwartz klassiska verk) ändå ha varit ett stort policymisstag av Fed att låta bankerna fallera. Kanske kan vi säga att bankerna var too many to fail.

Dessutom verkar Bernanke i en annan klassisk analys av 30-talsdepressionen mena att just de små bankerna var en del av problemet. Han skriver (s 259):

The U.S. system, made up as it was primarily of small, independent banks, had always been particularly vulnerable. (Countries with only a few large banks, such as Britain, France, and Canada, never had banking difficulties on the American scale.)

Det som ändå talar för att det finns fördelar med små banker och finansinstitut är att risken att alla gör samma eller liknande misstag minskar. Men om de trots allt gör liknande misstag kommer räddningsaktioner fortfarande att vara oundvikliga, och kanske till och med mer så än om vi har ett fåtal finansiellt starka storbanker.

Mer om naturresursers effekt på utveckling

Artiklar som handlar om hur naturresurser påverkar ekonomisk och politisk utveckling väcker alltid mitt intresse. Gissningsvis beror detta mycket på att jag själv studerat denna fråga (och som jag skrivit om här). Huvudresultatet i en artikel jag skrivit tillsammans med Anne Boschini och Jan Pettersson är att effekten av naturresurser beror på institutionell kvalitet och på vilken typ av resurser ett land har. Om landet har dåliga institutioner så är naturresurseffekten negativ, men om institutionerna är tillräckligt bra så är effekten positiv. Denna effekt är olika stark beroende på typ av resurs; om landet har olja eller metaller så är problemen extra stora om institutionerna är dåliga (men också extra värdefulla om institutionerna är tillräckligt bra). Om landet istället har t ex jordbruksprodukter så är inte effekterna — varken de negativa eller positiva — lika tydliga.

I en ny artikel av Oeindrila Dube och Juan Vargas illustreras en specifik mekanism för exakt hur olika typer av resurser kan ha olika effekter på konfliktbenägenhet i ett land (och genom detta förstås på både politisk och ekonomisk utveckling). Mera precist så jämför de hur prisfluktuationer på olja respektive kaffe påverkar sannolikheten för väpnade konflikter i olika regioner i Colombia. Det visar sig att prisuppgångar på olja ökar konfliktbenägenheten i oljeregioner, men däremot minskar konfliktbenägenheten i kafferegioner när priset på kaffe går upp. Förklaringen är att det finns två effekter som verkar i olika riktning. En prisuppgång leder å ena sidan till att det blir mera värt att kontrollera resursen, vilket ökar konfliktbenägenheten. Samtidigt leder prisuppgången till att lönerna för personer som arbetar med resursen ökar, vilket gör att alternativkostnaden för att ägna sig åt konflikten ökar, vilket gör att konfliktbenägenheten minskar. Eftersom kaffeproduktion är arbetskraftsintensiv så dominerar den konfliktdämpande löneeffekten för denna resurs, medan värdeökningen av den kapitalintensiva oljeresursen istället resulterar i mera konflikt.