Oxfam har nyligen släppt en rapport som bland annat Dagens Nyheter rapporterat om. I rapporten redovisas koldioxidutsläpp för olika inkomstgrupper i Sverige. Figuren nedan visar utsläppen för olika inkomstgrupper och som synes stiger koldioxidutsläppen per person med inkomsten – de rikaste orsakar betydligt mer utsläpp per person än de fattigaste. I rapporten tas detta samband som intäkt för att ojämlikhet är ett problem för klimatet och att fattigdomsbekämpning, som är Oxfams främsta mål, går hand i hand med att lösa klimatfrågan.
Att rika släpper ut mer koldioxid är knappast förvånande. Det följer dock inte av detta att minskad ojämlikhet skulle minska utsläppen. En figur som inte visas, men som är enkel att ta fram utifrån data i rapporten, är att i stället redovisa utsläpp per krona för olika inkomstgrupper. Figuren nedan visar att utsläpp per krona sjunker med inkomsten. Detta är i sig inget förvånande. Det finns en övre gräns för hur mycket flygresor och annan utsläppsintensiv konsumtion man kan hinna med på ett år. Jag skulle inte bli förvånad om till och med det skamligaste av allt i klimatsammanhang, att flyga privatjet, generar lägre utsläpp per krona än lågprisflyg (det borde definitivt gälla om man flyger i eget plan då planet förmodligen kommer stå på marken större delen av tiden).
Varför spelar det då någon roll om utsläppen per krona sjunker med inkomsten? Jo, för om vi omfördelar pengar från rika till fattiga, så ökar utsläppen. Varje krona som tas från de rikaste 1% och som ges till de fattigaste 50% kommer ungefärligen dubblera utsläppen som den kronan genererar.
Att det innebär en negativ klimateffekt att ta från de rika och ge till de fattiga är naturligtvis ett problem för en organisation som vill bekämpa fattigdom. I den svenska rapporten tar man inte ens upp dilemmat. Men i den bakomliggande globala engelskspråkiga rapporten gör man det. Trots detta redovisar Oxfam i den globala rapporten ett räkneexempel där omfördelning minskar utsläppen. Hur kommer de då fram till detta? För att förstå den saken måste man ta sig vidare till den bakomliggande metodrapporten.
För att komma fram till sambanden i figurerna ovan har Oxfam inte använt data på individuella utsläpp utan man har utifrån tidigare forskning antagit att utsläppen är proportionerliga mot inkomsten. Man har dock justerat så att de med en inkomst under 30% av medianinkomsten generar en miniminivå av utsläpp och man har antagit att de allra rikaste individerna inte kan släppa ut mer än 300 ton per person och år. Båda dessa antaganden förefaller rimliga och är baserade på tidigare forskning (Oxfam hänvisar till denna rapport de tagit fram tillsammans med Stockholm Environment Institute). Antagandena innebär dock att utsläppen per krona sjunker med inkomsten. (På ekonomspråk antas inkomstelasticiteten vara 1 förutom för de fattigaste och rikaste för vilka den är 0. I genomsnitt blir elasticiteten ungefär 0.82.)
Hur kan Oxfam då argumentera för att utsläppen kan minska med omfördelning? Förklaringen är att de i sin kalkyl ser till att alla de pengar man tar från de rika inte hamnar i de fattigas händer. I det räkneexempel som lyfts fram i rapporten har ca 20% av de globala inkomsterna ”försvunnit” när man omfördelar från de rikaste 10 procenten i världen till de fattigaste 40 procenten. De pengar som inte omfördelas skulle naturligtvis kunna användas till annat, till exempel klimatinvesteringar – det väsentliga är de inte hamnar i de fattigas plånböcker och genererar utsläpp.
Det här resonemanget bygger på att det är en given mängd inkomster som ska fördelas. Om vi i stället ställer frågan hur vi genom tillväxt kan lyfta de fattigaste ur fattigdom, ja, i så fall kommer med oförändrad ojämlikhet också de rikaste bli många gånger rikare, vilket med dagens utsläpp per krona skulle skapa enorma koldioxidutsläpp. I den globala rapporten pekar man även på detta argument, men det är egentligen inte ett argument för jämlikhet, utan snarare för lägre ekonomisk tillväxt. För en given tillväxt är det bättre för klimatet ju mer som konsumeras av de rika.
Innebär detta resonemang att vi som är rika – ja, jag tror att så gott som alla som läser detta tillhör de där globala 10 procenten – kan pusta ut och avhända oss vårt moraliska ansvar? Så lätt är det inte, för faktum kvarstår att vi genererar större utsläpp per person än de med lägre inkomster. Det som verkligen borde leda till samvetskval är att dessa utsläpp leder till klimatförändringar som riskerar att drabba världens fattiga hårdast. Även om det finns tänkbara sätt på vilket ojämlikhet kan bidra till klimatförändringar, är det motsatta sambandet mycket tydligare. Oxfam lyfter naturligtvis fram även detta i rapporten och det tycker jag de gör rätt i.
Den slutsats jag drar av detta är att även om det finns många kopplingar mellan jämlikhet och klimatfrågan, där den viktigaste handlar om hur klimatförändringar riskerar att drabba de fattiga hårdare, så är det bättre att hålla isär frågorna. Fattigdomsbekämpning och minskade utsläpp tillhör båda de globala målen och båda tillhör de viktigaste utmaningarna mänskligheten står inför. Men samma verktyg löser sällan två problem samtidigt. Fattigdomsbekämpning kräver vissa policyinsatser, klimatfrågan kräver andra.
Ekonomistas 
Robert,
Har inte läst Oxfams rapport men två tankar på din text:
1) Låt oss hålla total inkomst konstant. Den direkta effekten av att ge 1 krona från rik till fattig är ökning av utsläpp pga det du skriver. Men det finns en indirekt effekt av att man gör om fördelningsprofilen: när man ger de fattigaste mer pengar kommer de inte längre vara lika fattiga och därför minskar deras utsläpp/krona. Samtidigt ökar utsläppen per/krona för de rika som man tar pengar från. Det du säger är att nettoeffekten måste vara ökade utsläpp, men det är inte uppenbart för mig och torde bero på utsläpp/krona över hela inkomstfördelningen och om elasticiteten är konstant mm. Missar jag något?
2) På ämnet kom denna artikel om effekterna av minskad extremfattigdom på utsläpp igår https://www.nature.com/articles/s41586-023-06679-0
Den säger dock inte så mycket om frågan om omfördelnings effekter på utsläpp.
1) Du har helt rätt, så blir det förstås, på marginalen är det dock andra ordningens effekter. Jag är inte helt säker, men jag tror inte Oxfams rapport tar hänsyn till detta i sitt räkneexempel.
2) Intressant! Skummade supersnabbt, men förstår jag rätt bygger artikeln på att bara de länder med extrem fattigdom växer, medan rikare länder inte upplever någon tillväxt alls. De fattigaste länderna kan ha ganska mkt tillväxt utan att globala utsläppen ökar så mycket eftersom deras utsläpp är på så väldigt låg nivå. Det är en intressant räkneövning, men i praktiken har jag svårt att tro att ett sådant scenario är särskilt realistiskt.
1) Du kan ha rätt. Har försökt hitta ett enkelt motexempel men lyckas inte. Får ge upp det här och nu, men har inte gett mig slutligt (finns säkert något smidigt matematiskt förhållande någon kan peka på bevisa rätt/fel). Dock ska jag säga att mina prior är
– att du har rätt om man tar hänsyn till data (när man går från fattig till medelinkomst ökas konsumtion av manufacturing, och från medelinkomst till rik ökar services vilket på marginalen är mindre utsläppsintensivt än manufacturing)
– om man tar hänsyn till endogena preferenser och legitimitet, så måste fattigdomsbekämpning och klimatpolitik gå hand i hand om den ska bli av (men jag vet att det inte är din poäng).
2) Artikeln jag länkade har ju ett annat syfte: du diskuterar ojämlikhet, den diskuterar fattigdom vilket är viktiga distinktioner. Kan tyckas uppenbart att man inte bör motivera fortsatt fattigdom med klimatproblem. Men huruvida fattigdomsbekämpning skapar kvantitativt stora eller små ökade utsläpp är ändå en viktig och öppen vetenskaplig fråga. Anledningen går tillbaks till min käpphäst: de flesta stora miljöproblem drivs primärt av jordbrukssektorn (se Tabell 1 från artikel jag medförfattade https://static-content.springer.com/esm/art%3A10.1038%2Fs41467-020-18342-7/MediaObjects/41467_2020_18342_MOESM1_ESM.pdf). Detta gäller även klimat (ca 25%, inkl markanvändning/logging) även om andra sektorer är viktigare just där. När någon går från extremt fattig till lite mindre extremt fattig så kommer den konsumera mer mat, och om detta sker för runt 700 miljoner extremfattiga så kan man tro att det ska får stora miljö-/klimateffekter. I artikeln jag länkade i förra kommentaren menar författarna att så inte är fallet (även om man alltid kan diskutera vad som är mycket och lite).
Hej Robert,
Jag undrar lite över ditt inlägg ändå – dvs hur du väljer att presentera det. Jag ifrågasätter inte slutsatsen i sak. Men på vilket vis du menar att rubriken är policyrelevant? Vi brottas med att få till omställningen och vi vet att de rikaste släpper ut mest per person. Stora inkomstskillnader ligger bakom att de släpper ut mindre per krona och även bakom att effektiva instrument ofta är regressiva. Vi behöver få med oss alla i omställningen och svårast är det med dem som har små marginaler eller liten möjlighet att ställa om. De bör kompenseras, tänker jag. Och på så vis blir fattigdomsbekämpning (eller omfördelning) ändå en pusselbit. Det är bra att reda ut beräkningarna men samtidigt viktigt att de slutsatser vi ekonomer lyfter ändå inte bara handlar om “analytiska klurigheter” utan tar hänsyn till flera samhälleliga faktorer. Visst?
Jag vill inget mer än att göra en enkel poäng som på intet sätt är ny, men som uppenbarligen gått svenska Oxfam och Dagens Nyheter helt förbi. Om någon får för sig att att det går att lösa klimatfrågan bara med omfördelning (vilket iofs nog är en straw man), så tänker jag att det är bra att veta att det snarare är tvärtom.
Jag håller helt med dig om att förlorarna på klimatförändringarna bör kompenseras. Sen kan man argumentera för att jämlikhet hjälper till att skapa politiska förutsättningar för att hantera klimatförändringarna, men de argumenten är inte helt tydliga för mig och jag har inte satt mig in tillräckligt för att bedöma dem.
Mycket av det jag skrivit här på Ekonomistas genom åren har nog karaktären av ”analytiska klurigheter” — det är vad jag själv tycker är allra roligast och så tror jag man lär sig en del om nationalekonomi på kuppen. Gillar man inte det ska man nog inte läsa mig här. 😉
Det finns ingen orsak att tro att klimatförstörelsen skall komma att påverka den översta inkomstdecilen i Sverige särskillt mycket. Inte inom nu aktiva generationens livstid i alla fall. Möjligen kommer de att få lov att flyga lite längre för att få snö på skidsemestern, men å den andra sidan kommer det att bli närmare att flyga ner till värmen. Och att ändra omfattningen av utsläppen inom ramen för fortsatt globaliserad kapitalism verkar utsiktslöst. Man kan se hur sanktionerna mot den ryska gasen fick lov att kompletteras med sprängning av NordStream och hur även detta idag huvudsakligen har inneburit att den ryska gasen når Europa på andra vägar och i andra former. Samt att den ändå eventuellt minskade tillgången till rysk gas har kompenserats med åter öppnade kolgruvor och import från Mellanöstern och USA. Samt genom ökad lagerhållning.
Återstår då frågan om fattigdomsbekämpningen. Där kommer i stället klimatkatastrofen att innebära ett stort bidrag, helt enkelt genom att dödligheten av flera olika klimat- och väderberoende skäl kommer att öka på andra delar av jordklotet. Kraftigt. Inom den nu levande svenska generationens livstid. Åtminstone den översta inkomstdecilens.
Så det är faktiskt ingen ekonomisk fråga. Troligen ingen fråga alls praktiskt taget. https://gml.noaa.gov/ccgg/trends/
Man borde kunna göra vissa antaganden:
(1) Koldioxidutsläpp = k* konsumtion
(2) Konsumtion = k*inkomst^z, där z<1. Dvs avklingande med stigande inkomst.
(3) Inkomst = k*värdeskapande * (1+tillväxt), dvs men får betalt efter värdet man levererar till köparen. Och stiger med tillväxt=ökning i BNP/Capita
(4) Tillväxt = k*investeringar
(5) Investeringar = inkomst – konsumtion
Detta borde vara okontroversiellt.
Och ur detta så borde man kunna dra vissa slutsatser:
(A) störst impact är att minska capita. Är det bara 100 människor kvar på jorden blir det inte mycket koldioxidutsläpp. (Dock befarar jag att koldioxidbekämparna närmast blir förargade av den här typen av strikt logik och konsekvens).
(B) kan man inte minska capita, så är det viktigt att minska inkomster. Dvs folket måste bli fattigare. Desto fattigare dom är desto mindre koldioxidutsläpp.
De som vill minska fattigdomen (Oxfam) är en bane för arbetet med minskade koldioxidutsläpp.
(C) det är oacceptabelt med positiv tillväxt. Tillväxten gör att inkomsterna och därmed konsumtionen ökar. Investeringar skall således, om inte förbjudas så i alla fall beskattas hårt av överheten.
Man kan också se ovan att det är de som skapar stort värde som orsakar de mesta investeringarna. Dessa bör helst hindras i sitt värdeskapande.
Höga kapitalskatter och inkomstskatter är viktiga medel när det gäller att skapa negativ tillväxt.
Stagnation och ännu hellre negativ tillväxt har fördelen att sjukvården blir sämre på att rädda liv och att capita därmed kan minska.
Här framstår Nordkorea som ett föredöme och ett Shangri-la för bekämparna av koldioxid. Dom har inte haft tillväxt på 60 år och lever i konstant fattigdom och misär. Där släpps inte ut mycket koldioxid per capita.
Dock missas några saker när man bara talar om att reducera koldioxidutsläpp.
Värdeskapande människor med höga inkomster kan välja att investera i koldioxidfällor vilket skulle kunna eliminera deras koldioxid-netto. Varvid dom plötsligt är ett föredöme ut koldioxid-perspektiv.
Den modell som Bosse har räknat fram kan tänkas ge en riktig bild av verkligheten. Åtminstone till resultatet. Vilket också torde innebära att (A) blir den verkliga lösningen.
Den avslutande räddningsplankan att “Värdeskapande människor med höga inkomster kan välja att investera i koldioxidfällor …” motsägs dock av verkligheten. Det finns inga sådana koldioxidfällor av relevant storlek utom skog och “Värdeskapande människor med höga inkomster, sådana som har något att investera, investerar i utökad produktion av fossila bränslen samt minskning av välrdens skogar.
Vilket om jag förstår saken rätt bidrar till att påskynda (A) och minska uttrymmet för andra lösningar. Vilket torde vara dett önskvärda, även för de 100 överlevande?
Jag skulle nog förorda hög levnadsstandard och investering i koldioxidfällor. Sådana innovationer finns. Dock så beslagtar staten investeringsmedel. Så det är en fråga för staten att också använda dessa för att upphandla koldioxidfällor. Det agerande saknas ännu. Preferenserna än så länge verkar vara att dela ut bidrag till garantipensioner och arbetslösa.
Med ökande volymer för koldioxidfällor så uppstår också en lönsamhet i att optimera och förbilliga dessa. Så det finns inget som säger att inte en väg fram med hög levnadsstandard och koldioxidfällor skulle finnas. Dock blockerar staten den vägen för närvarande.
Hög levnardsstandard och investering i koldioxidfällor skulle innebära en helt annan ekonomisk modell än den som för närvarande tillämpas. Fast först måste man kanske ve Bosse redogöra för hur pass hög levnadsstandard och vem/vilka som skall ges sådana inkomster. Bosse verkar mena att arbetslösa och garantipensionärer skall undantas? När det gäller koldioxidfällor så vore det både enkelt och relativt billigt för Sveriges del att utöka dessa i betydande omfattning. Det handlar i så fall om att plantera skog och sedan låta den stå. Något som dock givetvis skulle kräva förstatliganden, då marknadens aktörer inte kan förväntas använda investeringsmedel till företagande som inte kan tänkas ge penning-ekonomisk avkastning. Övriga metoder för koldioxidinfångning, förutom skog, kan åtminstone tills vidare överlämnas till sådana som tror på dem och är villiga att investera privata tillgångar. I fall Bosse dessutom menar att hög levnadsstandard och koldioxidfällor skulle skapas eller åtminstone bibehållas på nuvarande nivå även i andra länder skulle det krävas ännu radikalare metoder och globalt.