Ett av förra mandatperiodens mest överraskande beslut var att avskaffa arvsskatten. Enligt ryktet fattades beslutet i strid rekommendationerna från finansens tjänstemän. Antagligen föll s-regeringen till föga för småföretagarintressen som ville underlätta överlämnandet av företagen till nästa generation.
Helt fel skäl, med andra ord.
Att låta nära släktingar ta över familjeföretaget har nämligen visat sig vara ett effektivt sätt att förstöra kapital. En studie av amerikanska företag dokumenterar hur aktiekursen sjunker när den tillträdande VDn är släkt med den avgående eller med någon av de större aktieägarna. Och marknaden reagerar rätt: efter att släkten tagit över presterar företagen betydligt sämre än då en utomstående VD rekryterats.
Nu är det inte slumpen som avgör vem som tar över ett företag. Kanske det är svårt att hitta en extern VD till företag på väg utför? Kanske familjen ställer upp när ingen annan är villig? Visst, det är möjligt. En smart analys av danska företag visar emellertid att det är betydligt vanligare att företag stannar inom familjen då grundarens förstfödda barn är en pojke snarare än en flicka. Då könet bestäms i naturens stora lotteri är beslutet att låta företaget gå i arv delvis slumpmässigt. Precis som i USA visar resultaten från Danmark att företagen går betydligt sämre när äldste sonen tagit över än då en VD utan familjeband anlitats.
Vad är det då som går snett? Jo, det verkar som om arvtagarna inte vet så mycket om moderna produktionsmetoder eller hur man systematiskt arbetar för att effektivisera verksamheten. Dessutom har de dålig koll på målstyrning och vet varken hur man ska rekrytera bra personal eller motivera sina anställda. Kort sagt, många av dem verkar inte vara några bra företagsledare.
Arvsskatten ledde till skatteplanering och skumma transaktioner, men dess avskaffande kommer att föra kostnader med sig. För medan företag må gå i arv, gäller detsamma inte nödvändigtvis förmågan att driva dem.
Ekonomistas 
Att aktieägarna i ett börsnoterat företag reagerar på storägar-nepotism är ju inte jättekonstigt. Och ibland rullar äpplena väldigt långt från trädet (Marcus Wallenberg Sr. är antagligen på helspinn i sin grav). Men för de flesta, “normala”, familjeföretag har arvsskatten inte tillåtit generationsväxlingar, även där det funnits engagerade och kompetenta arvtagare. Då har man tvingats sälja till ansiktslösa investmentföretag som inte haft minsta känsla för verksamheten (=kostnader). Utflytt till annat land har varit vanligt.
Om det nu är så att marknaden ogillar “inavels-syndromet” så är det väl helt okej. Då korrigeras beteendet på lång sikt. Vad är egentligen bra med arvsskatt? Handlar det om avundsjuka som vanligt?
Man skulle kunna försvara arvsskatten utifrån ett liberalt, egalitärt perspektiv. Se t ex på USA där man har en arvsskatt på de allra största arven och där skattesatserna är ganska progressiva (högsta skattesatsen är 45%). Detta system handlar i grunden om att skapa lika förutsättningar, dvs en arvsskatt som minskar olikheterna inom varje generation, samtidigt som man inte vill hämma individuella drivkrafter och därför har betydligt blygsammare beskattning av inkomst eller förmögenhet (som är noll i USA).
Jonas, detta var det klokaste du skrivit på länge. 😉 Jag ser fram emot del 2, 3, 4, osv i “skatter-vi-saknar-serien”…
Notera att den danska studien inte gäller noterade företag, utan alla danska företag; stora som små (naturligtvis gör den stora mängden småföretag att dessa får stor vikt i skattningarna). De finner även att de negativa effekterna är särskilt stora i snabbväxande och kunskapsintensiva branscher.
Arbetsinkomster beskattas hårt men arvsinkomster inte alls. Detta är i mina ögon moraliskt tveksamt, men skulle kunna motiveras om det fanns starka effektivitetsskäl för denna ordning. Här lyfter jag fram forskning som snarast pekar på motsatsen – att det skulle kunna finnas effektivitetsskäl att beskatta arv hårt. Det tycker jag är relevant.
Vad gäller eventuell avundsjuka så tror jag inte att Klotband har någon aning om huruvida jag har några skäl att vara avundsjuk. Det skulle ju faktiskt kunna vara så att arvskattens avskaffande är något jag personligen tjänar på.
Och då är inte ens veil of ignorance argumentet medtaget!
Jonas, har du inte glömt en väldigt viktigt argument MOT arvsskatt ? Nämligen att en skatt som är så lätt att komma runt att den är närmast frivillig förlorar sin legitimitet. Den blir istället en skatt på samvete. Detta argument gällde i mycket hög grad förmögenhetsskatten men även arvsskatten. Jag föreslår att du hör dig för med någon rådgivare på kapitalförvaltningssidan om hur man tidigare hanterat arv, så kommer du inse att det här med att dölja sina tillgångar från myndigheterna med tiden kom att utvecklas till en konstart. Och allt detta för att driva in en för myndigheterna försumbar intäkt.
Ovanstående är ett normativt argument. Nu till det positiva. Jag tycker din ekonomiska analys lämnar en del övrigt att önska. Om man beskattar i syfte att förhindra arvsskifte i familjeföretag: då drabbas ju även de familjeföretag som INTE tänkt anställa nästa generation som VD. Och varför tror du att familjeföretagare skulle avstå från en sådan tronföljd bara för att de måste skatta bort en del av sina aktier vid generationsskiftet? Finns det någon som helst forskning som tyder på det? Det finns nämligen en hel del forskning som tyder på att det är viktigt att ge företagare starka incitament. Om de lyckas, och sen väljer att konsumera pengarna genom diskret vanskötsel av företaget, så är det likväl deras ensak: det viktiga är att de har incitament. Låt oss därför inte vara alltför klåfingriga.
Johan: Vad du säger är att arvsskatten egentligen inte kan ses som ett hinder för att lämna över företaget till nästa generation. Till viss del stämmer detta, men arvsskattens roll i denna process är att den kan medföra ett behov av att frigöra kapital för att betala skatten. Kapital frigöres genom att sälja av delar av bolaget varpå naturligtvis familjen riskerar att förlora kontrollen över bolaget; värdet av vilket jag pekat på här.
Det handlar helt enkelt om att familjekontrollerade företag är en icke-likvid tillgång och arvsskatten kan tvinga fram ett behov av likvida medel. Om företaget redan är en likvid tillgång, exempelvis genom att ägandet redan är uppdelat på många aktieägare och bolaget är noterat på börsen, så ger jag dig rätt i att det inte spelar någon roll. I dessa fall är troligtvis även graden av nepotism lägre eftersom det finns andra ägare som håller denna stången.
Naturligtvis anser jag att folk ska få förstöra sina tillgångar om de så önskar. Här talar vi däremot om hur man ska hantera arv, dvs inkomst som man inte själv tjänat ihop. Så länge som arbetsinkomst beskattas ser jag inga moraliska skäl till att inte även beskatta arv. Däremot finns det som du alldeles riktigt poängterar en hel del praktiska skäl som talar emot arvsskatten. Vad jag är lyfter fram är skäl som talar för motsatsen.
Menar du allvar?
“Arvsskatten ledde till skatteplanering och skumma transaktioner, men dess avskaffande kommer att föra kostnader med sig.”
Kostnader för vem? Du blir inte fattigare för att du inte får något som aldrig tillhört dig. Och vad får dig att tro att staten skulle vara bättre på att driva familjeföretag? Incitamentet för att skapa en förmögenhet minskar om man inte får ge bort den till vem man vill.
“Här talar vi däremot om hur man ska hantera arv, dvs inkomst som man inte själv tjänat ihop. Så länge som arbetsinkomst beskattas ser jag inga moraliska skäl till att inte även beskatta arv.”
Och om man råkar födas med ett IQ på 140 så har man inte tjänat ihop till det heller. Att ta emot ett arv är en del av en frivillig överenskommelse och det omoraliska här är att du vill upphäva den.
Om man nu ska införa arvsskatten igen, hur vill du då göra med gåvoskatten?
Och min normativa fundering är då att om du även vill införa gåvoskatten igen, så undrar jag om det verkligen är önkvärt att beskatta altruistiskt beteende? Skickar inte det helt fel signaler till samhällets medborgare?
Om man ska angripa den filosofiska/moraliska sidan av arvsskatten så känns det som det finns en tonvikt åt att se arv som något illegitimt inom filosofin. Jag vill minnas en debattartikel som Torbjörn Tännsjö skrev om vårt mystifierande av blodsbandet http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=701263
Nu är ju Tännsjö inte representativ men Rawls skulle nog inte heller sett arv som en kalasidé.
Sedan kan ju praktiska implikationer göra att man ändå tycker att arvsskatten är en dålig idé men det är ju två diskussioner som bör föras sepparat.
Ett inlägg på ekonomistas som vill ifnöra fler och högre skatter? Mycket förvånande vinkling. 😉
Inte många vill kommentera studierna som ligger till grund för mitt inlägg. Men, men. Notera att dagens ordning innebär att överlåtelser av kontroll till en extern investerare beskattas, medan att behålla kontrollen inom familjen inte beskattas. Skattemässigt gynnar vi alltså en dokumenterat ineffektiv ägarform. Förresten “Kiss”: alla affärsöverenskommelser är frivilliga. Dagens system gynnar skattemässigt den form av överenskommelser som kallas “arv”. Varför?
“Inte många vill kommentera studierna som ligger till grund för mitt inlägg. ”
Tja, trodde du att vi hade den kompetensen eller? 😉 Men eftersom inte du svarade på mina frågor så kan vi låta udda vara jämnt. 🙂
Jonas, du skriver:
“Naturligtvis anser jag att folk ska få förstöra sina tillgångar om de så önskar. Här talar vi däremot om hur man ska hantera arv, dvs inkomst som man inte själv tjänat ihop.” [Obs: “sina” ska vara kursiverat.]
Vad du faktiskt säger är att om någon GER mig pengar så tillhör de pengarna inte mig. Detta är definitivt inte nationalekonomi, däremot är det en värdering. Du får gärna förtydliga den värderingen lite. Om jag ger dig pengar, och de enligt ditt synsätt då inte tillhör dig för du har ju bara fått dem, vem tillhör pengarna då? Staten? Alla? Den som ursprungligen gav pengarna?
Johan: Dagens ordning är att vissa transaktioner beskattas och andra inte. Mer precist beskattas de vi kallar arv eller gåvor inte medan andra affärstransaktioner gör det. Som jag skrivit vid upprepade tillfällen har jag inte moraliska problem med en arvsskatt så länge som andra transaktioner beskattas. Ordet “moraliska” var infört just för att visa att detta var en värdering från min sida. Så dörren du sparkade på var redan öppen. Som nationalekonom lyfter jag i mitt inlägg fram forskningsresultat som pekar på att denna ordning kan leda till effektivitetsförluster. Om inte transsaktioner ska beskattas så måste man beskatta egendom (givet att staten ska ha några intäkter) och de flesta skattesystem rymmer väl beskattning av det mesta i en salig blandning av ideologi, pragmatism och social ingenjörskonst.
Marcus: Jag är på semester och måste smygläsa bloggen. Alltså missade jag din kommentar, vilket jag beklagar. Arvs- och gåvor måste rimligen beskattas på samma sätt eftersom det är i princip samma typ av transsaktion. Sedan tror jag att de ekonomisk-politiska implikationerna av en mångd studier som visar att företag som ärvs går sämre borde gå att diskutera utan att alla detaljer i studierna är uppenbara.
Ingen fara att du missade mitt inlägg. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta de studier du tar upp, det stämmer säkert det du säger. Det är de normativa konsekvenserna av ditt resonemang som jag ser som intressant. Även om ett företag går sämre om det ärvs, så ser jag inget problem med det. Det finns för mig varken något egenvärde eller ett speciellt instrumentellt värde i att ett visst företag har den optimala företagsledaren hela tiden. I slutändan tvingas ändå ett företag att förbättra sig eller gå under.
Jag håller med dig om att ska man beskatta arv, så måste man beskatta gåvor, eftersom det är i princip samma typ av transsaktion (det var poängen med min fråga). Men det är just det som jag tycker är omoraliskt. Altruistiskt beteende ska inte bestraffas, utan uppmuntras. Eller tycker du ett visst (tämligen abstrakt) produktivitetsmål är viktigare?
Fortsatt trevlig semester!
Jag håller med dig Jonas, av alla skatter att ta bort är arvsskatten en av de allra sämsta. Jag har länge misstänkt att slopad arvsskatt borde bidra till sämre fungerande kapitalförvaltning. Varför skulle inte marknadsselekterad kompetens vara att föredra framför nepotism? Man kan tänka sig fördelar med nepotism, till exempel lägre transaktionskostnader, men knappast i paritet med nackdelarna. Inte minst får man lätt rent-seeking liknande effekter på många plan (både i företaget, och i samhället) när man har arv. Intressant att det finns studier som bekräftar misstanken om arvsskattens effektivitetsfunktion.
Själva beslutet om arvsskatten genomfördes på ett mycket märkligt och lömskt sätt, mitt i sommaren om jag minns rätt, och helt utan någon vidare debatt.