Lennart Hjalmarsson (1944–2012)

Lennart Hjalmarsson (1944-2012)

Det är med stor sorg som vi mottagit beskedet att professor emeritus i nationalekonomi vid Göteborgs universitet Lennart Hjalmarsson hastigt lämnat oss efter en olycka i samband med skogsarbete.

Lennart var en ledande personlighet inom svensk nationalekonomi under decennier. Det är få som kunnat mäta sig med hans kombination av en mycket tung akademisk meritlista med publikationer i topptidskrifter som Econometrica, Economic Journal och Journal of Public Economics och en lång rad insatser inom policyrådgivning åt bl a Rumäniens regering och svenskt utbildningsväsende. Lennarts forskningsagenda var bred, med viktiga bidrag inom industriell organisation, produktivitet och energiekonomi.

Jag lärde känna Lennart när vi båda satt med i Högskoleverkets nationella utvärdering av nationalekonomi år 2001. Lennart var med sin erfarenhet och gedigna känsla för vetenskaplig och pedagogisk kvalitet gruppens naturliga ledare. Men det hindrade honom ändå aldrig från att alltid vara lyhörd och ödmjuk inför oss andra.

Lennarts bortgång är en stor förlust för svensk nationalekonomi, men våra tankar i denna stund går ändå i första hand till hans familj.

Läs även denna minnestext på Göteborgs universitets nationalekonomiska institutions hemsida samt professor Arne Bigstens minnesord.

Nationella konferensen i nationalekonomi

Den tredje nationella konferensen i nationalekonomi kommer att hållas på Stockholms universitet 27-28 september 2012. Liksom tidigare år löper konferensen över en och en halv dag med en blandning av parallella sessioner, plenarföreläsning — denna gång kopplad till utdelningen av Assar Lindbeck-medaljen — samt paneldebatter. Nytt för i år är att konferensdagarna är torsdag och fredag.

De som vill presentera vetenskapliga uppsatser vid mötet ska skicka in förslag på uppsats senast den 15 maj. För övriga är anmälan till konferensen öppen till den 30 juni.

Se konferenshemsidan för ytterligare information samt instruktioner om anmälan och insändning av uppsatser.

Överskottsmålets långsiktiga konsekvenser

Figuren nedan visar den offentliga sektorns ”budgetsaldo” i Italien och Sverige. Saldot i figuren avser det primära finansiella sparandet, dvs skillnaden mellan skatteinkomster och konsumtions- och investeringsutgifter.1 Av figuren framgår att Italien länge har haft ett större överskott än Sverige. Överskottet uppgick i genomsnitt till 2,4 procent av BNP mellan 1996 och 2011 i Italien jämfört med 0,9 procent i Sverige. Som bekant har de italienska överskotten ändå inte varit tillräckligt höga. Nettoskulden krympte visserligen från 108 till 100 procent av BNP mellan 1995 och 2011, men landets skuldproblem framstår ändå som mycket påtagliga. Trots lägre primära överskott har skuldsättningen minskat mer påtagligt i Sverige. En nettoskuld motsvarande 26 procent av BNP 1995 har nu svängt till en nettoförmögenhet på 21 procent.

Offentliga sektorns primära finansiella sparande (% av BNP). Källa: IMF.

Hur skuldkvoten förändras beror inte endast på de primära överskotten utan även på storleken på den initiala skulden, räntebetalningarnas storlek och ekonomins tillväxttakt. En högre nominell BNP-tillväxt i Sverige (4,3%) än i Italien (3,3%) under tidsperioden har bidragit till den snabbare skuldsaneringen. Men den lägre initiala skulden och de lägre räntebetalningarna på denna har varit betydligt viktigare.

Jämförelsen mellan Sverige och Italien är intressant för att förstå konsekvenserna av det svenska överskottsmålet, vilket är ett kontroversiellt inslag i det svenska finanspolitiska ramverket. [Read more…]

Att få incitamenten rätt

Att få ordning på incitamenten när privata aktörer ska utföra offentligt finansierad sjukvård är inte lätt. Betalas ersättningen ut per åtgärd eller besök är risken att åtgärder och besök blir för många. Betalar man per patient så riskerar man att dyra undersökningar inte utförs eller att de privata utförarna bollar över dyra patienter till den offentliga vården.

Att detta är ett generellt problem visas av en studie av bland andra Mark Duggan (populär sammanfattning här). För att förhindra att privata sjukvårdsplaner som finansieras via offentliga medel skulle leta reda på de mest lönsamma patienterna, s k cream skimming, infördes ett riskgrupperingssystem. Mer pengar betalades ut för patienter i höga riskgrupper än i låga vilket skulle förbättra incitamenten att ta hand om vårdtunga patienter.

Det gick precis tvärtom. Anledningen var att spridningen i vårdbehoven var betydligt större mellan patienterna i de högre än i de lägre riskgrupperna. Eftersom ersättningen baserades på genomsnittligt behov inom respektive grupp ökade, snarare än minskade, därför möjligheterna till cream skimming. Resultatet blev att kostnaderna ökade och att sjukvårdsresurser fördes över från de relativt sjuka till de relativt friska.

Det är inte lätt det där att få incitamenten rätt.

Italiensk nepotism och lärdomar för decentralisering

Frågor om graden av centralisering i olika sammanhang är både viktiga och intressanta. Att decentralisera beslut har till exempel fördelen att information om lokala förhållanden och specifika behov blir lättare att ta hänsyn till. Baksidan med detta är dock att det kan bli lättare att fatta godtyckliga beslut baserat på lokala särintressen och att korruptionen kan öka. (Det finns förstås massor av tänkbara effekter i olika riktningar. Den som är intresserad kan t ex läsa introduktionerna i den här eller den här artikeln om relationen mellan (de)centralisering och korruption).

I en ny studie av Ruben Durante (vars tidigare forskning jag skrivit om här), Giovanna Labartino och Roberto Perotti studeras något (på det här området) så ovanligt som ett ”naturligt experiment”. 1998 genomfördes en reform av hur professorstillsättningar går till i Italien. Tidigare hade alla tjänstetillsättningar varit centraliserade och den som ville ta nästa steg i den akademiska karriären var tvungen att delta i en nationell tävling. Universiteten fick sedan välja bland ”vinnarna” i tävlingen för fylla sina vakanser. Efter reformen 1998 blev ”tävlingarna” helt lokala. Varje universitet hade sin egen tävling, samtidigt som alla andra delar av systemet förblev centraliserade (universitetens finansiering och lönesättning etc. ändrades inte). Bakgrunden till reformen var att det tidigare systemet sågs som ineffektivt och korrupt. Specifikt fanns det gott om anekdoter som indikerade att familjemedlemmar fick anställningar framför mera kvalificerade kandidater.

Så vad hände? Svaret visar sig bero på de underliggande ”socio-kulturella normerna” på regional nivå. I områden där fler läser dags(nyhets)tidningar och där fler donerar blod hände ingenting (möjligen gick nepotismen ner), medan i områden där det civila samhället var svagare så ökade rekryteringen av familjemedlemmar markant. Måttet är som väntat korrelerat med en nord-syd dummy men resultaten är klart svagare om man använder detta mått i stället. Delegerandet av anställningsbeslut till lokalnivå underlättade alltså gynnandet av familjemedlemmar i områden där den offentliga granskningen av politikerna var svag. Figuren nedan visar utvecklingen av ett finurligt konstruerat index på hur vanligt ett visst efternamn är (i den underliggande lokala befolkningen) och hur vanligt det namnet är inom enskilda fakulteter vid enskilda universitet. Indexets utveckling över tid är uppdelat mellan regioner med högt (röd linje) respektive lågt dagstidningsläsande (blå linje).

Nu kan man förstås invända att detta inte behöver vara dåligt. Det kanske är så att vissa familjer helt enkelt är bättre akademiker och att reformen nu möjliggjorde att i högre utsträckning anställa sina barn och syskon som man ”visste” var kompetenta (trots att det inte hade visat sig ännu på papper). Men tyvärr (för den som önskade att så var fallet) det visar sig att ju högre index på familjekopplingar, desto sämre är de akademiska resultaten.

De allmänna lärdomarna från denna studie är flera. Till att börja med är det ännu en i raden av studier som antyder att en engagerad och samhällsmedveten befolkning är viktig för att samhället ska fungera väl. Studien antyder också att den rätta graden av decentralisering i hög grad beror på möjligheterna, viljan och kunskapen att utvärdera vilka beslut som fattas lokalt. I en svensk kontext är det som vanligt lätt att slå ifrån sig och poängtera att här är problemen med korruption inte så stora. Samtidigt påminner händelser t ex i Göteborg och Solna om att detta faktum inte är givet utan något som skapas.

Ps. Noterade precis att Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet Mot Mutor, skriver om möjliga åtgärder mot korruption inom svenska kommuner på dagens DN-debatt. Han noterar också det dubbla i att det å ena sidan kan finnas effektivitets och informationsargument för en samarbetskultur där man ”hoppar över krångliga rutiner för man vet ändå vem som är bäst” (mina ord, inte hans), men att detta, å andra sidan, öppnar upp för ökad korruption. Efter en snabb genomläsning av hans förslag är mitt intryck att de är bra. Ds.

Mer om publiceringsbias

Häromveckan skrev jag om en ny studie som tyder på att publiceringsbias gjort att publicerad forskning om gener och intelligens sammantaget verkar ha givit en missvisande bild av verkligheten. Ett ännu tydligare tecken på förekomsten av publiceringsbias är nedanstående diagram (knyckt från den här artikeln) som visar z-värdena för resultat publicerade i två ledande statsvetenskapliga tidskrifter (APSR och AJPS) mellan 1995 och 2007. Det är en markant ökning när z är 1.96, vilket motsvarar 5 procents signifikansnivå för två-sidiga test. Om artiklar skickades in och publicerades i vetenskapliga tidskrifter oberoende av om resultaten är statistiskt signifikanta eller ej skulle vi förvänta oss lika många z-värden strax ovanför som strax under 1.96.

För er som föredrar en mer skämtsam illustration av fenomenet publiceringsbias rekommenderas den här seriestrippen.

Fyraårsjubileum!

Idag är det fyra år sedan vi startade Ekonomistas. Glädjande nog har antalet besök fortsatt att öka. Under 2011 hade vi 36 procent fler sidvisningar än under 2010. Det mest lästa inlägget under det senaste året var Stefan de Vylders recension av boken Nationalekonomi för vänstern. Det mest kommenterade inlägget (120 st kommentarer!) under året var Mats Perssons gästinlägg om att humaniora (snarare än mer yrkesinriktade utbildningar) bör subventioneras. Flest besökare hade vi i sedvanlig ordning den 10:e oktober då årets ekonomipristagare tillkännagavs.

Vi är förstås oerhört glada att intresset för bloggen fortsätter att växa och att det är så många som bidrar till bloggen genom att kommentera våra inlägg!

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 1 2012

Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 1 2012 ut.  Innehållet är ovanligt omfattande. Bland annat fortsätter diskussionen om SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser i Niclas Berggrens och Andreas Berghs ledare samt i en bokanmälan av Henrik Jordahl. I en artikel presenterar Fredrik Heyman och Fredrik Sjöholm resultat som visar att matchningen på den svenska arbetsmarknaden har förbättrats av det senaste decenniets ökade globalisering. I en annan artikel (se Evas inlägg nedan) undersöker Johanna Rickne och Olle Folke effekterna av könskvotering inom kommunpolitiken.

Kvotering ingen säker väg för lika inflytande i politiken

Fotografier av svenska regeringar har under de senaste åren inte enbart visat kostymklädda män, utan kvinnorna har tagit sin plats bland de  styrande och utgör idag ungefär hälften av de folkvalda. I senaste numret av Ekonomisk Debatt visar Johanna Rickne och Olle Folke att detta inte gäller den reella makten, utan att kvinnor fortfarande är underrepresenterade vad gäller inflytelserika positioner. T ex så utgör kvinnorna 42 procent av ledamöterna i fullmäktige, men endast 27 procent av ordförandeposterna.

JohannaRickne130x190Olle

Johanna och Olle undersöker sannolikheten för en kommunpolitiker att bli återvald och därmed kunna stiga i senioritet inom partiet. De finner att denna är sju procent lägre för kvinnor än för män.

Vad beror detta på? Johanna och Olles förklaring är att manliga eliter hindrar kvinnors politiska karriärer. Detta belägger på två sätt. För det fösta så visar de att skillnaden i återvalssannolikhet mellan män och kvinnor inte finns i kommuner där konkurrensen mellan de politiska blocken är hård. För det andra undersöker de kvinnors återvalssannolikhet i kommuner som redan före Socialdemokraternas införande av strikt könskvotering (Varannan Damernas) hade en jämn könsfördelning med de som inte hade det, men som blev tvingade av kvoteringen. De finner att kvinnors återvalssannolikhet även efter reformen var svagare i den senare gruppen, där den manliga eliten kan tänkas vara starkare. Slutligen konstaterar de att kvaliteten på politikerna (mätt med utbildning och inkomst) inte försämrades när Socialdemokraterna införde Varannan Damernas.

Sammantaget visar Johanna och Olle på intressanta svagheter i den svenska jämställdheten och jag ser fram emot att följa deras framtida forskning.

Svidande kritik av regeringens skatteutredning

sou20113För en tid sedan presenterade regeringen ett delbetänkande i sin pågående utredning om företagsbeskattningen, Skatteincitament för riskkapital. Detta är otvetydigt en frågan av stor vikt: vi behöver välavvägda och effektivt utformade företagsskatter som ger tydliga signaler till dagens – och morgondagens – företagare om hur vi ser på deras insatser.

Utredningens förutsättningar var goda, inte minst med tanke på att flera av Sveriges experter på företagsbeskattning ingick, däribland professorerna Jan Södersten, Sven-Olof Lodin och Magnus Henrekson, företagsledaren Rune Andersson och Skatteverkets GD Ingemar Hansson

Men utredningsarbetet verkar ha varit förknippat med motsättningar. Jag ska inte gå in på själva sakförslagen (riskkapitalavdrag och emissionskredit), men läsningen av de många och långa reservationerna är nedslående. Några exempel:

Rune Andersson:

Möjligheterna att via förändringar i reglerna för beskattning förbättra förutsättningarna för företagande och investeringar i Sverige är som jag ser det stora. Kommitténs arbete har emellertid i allt för hög grad kommit att präglas av fiskala hänsyn. Därför är det min uppfattning att de förslag som läggs fram inte är tillräckligt verkningsfulla. (s. 323)

Magnus Henrekson:

De förslag som utredningen presenterar har, enligt min uppfattning inte tillräckligt baserats på den forskning som finns om hur investerare och entreprenörer interagerar i innovationsskapande aktiviteter. […] Att kalla ett förslag som innebär en skattekredit för riskkapitalavdrag är därutöver missvisande. Utredningen borde enligt mitt förmenande avstå från att sätta förskönande etiketter på sina förslag. Det är dels desinformerande, dels gör det att vi riskerar att få en diskussion om beteckningar snarare än om substans. (s. 337-338)

Skattejuristen Peter Nilsson:

Sammantaget är det mycket tveksamt om kommitténs förslag
som de är utformade i mer än undantagsfall ger ett reellt incitament
för att stimulera tillgången till riskkapital. Förslagen kommer,
enligt min uppfattning, därför inte att i någon större utsträckning
främja att fler företag startas och växer.

Naturligtvis finns det även de som stödjer utredningens förslag. Enligt planen ska de bli verklighet den 1 januari 2013, och därefter kanske vi får det verkliga svaret på hur väl de fungerar.