I onsdagens DN uppmanade finansmannen Robert Weil Sveriges kapitalister att dela med sig av sina rikedomar i större utsträckning. Weil påpekade att kapitalisterna blivit allt rikare och att dessa ökade rikedomar också innebär ett större samhällsansvar.
Det står bortom allt tvivel att de rikaste svenskarnas förmögenheter har växt som aldrig förr.
Ekonomistas-bloggarna Jesper Roine och Daniel Waldenström visade i en uppsats från i höstas hur ojämlikheten i termer av förmögenhet har ökat alltsedan 1980. Enligt deras mest pessimistiska beräkningar ägde år 1980 den rikaste procenten av befolkningen knappt 20 procent av de samlade privata förmögenheterna. År 2005 hade denna andel stigit till över 40 procent. Om dessa beräkningar är riktiga tyder det på att ojämlikheten i termer av förmögenhet kan vara lika stor, eller till och med större, i Sverige än i USA.
Dessa beräkningar bygger på att man tar hänsyn till svenskars förmögenheter utomlands. Förmögenhetsojämlikheten i termer av taxerade förmögenheter har däremot knappt ökat något alls sedan 1980. Eftersom skattepolitik bara kan påverka taxerade inkomster och förmögenheter visar detta att möjligheterna att genom skatter minska ojämlikheten är starkt begränsade.
Något som däremot skulle minska förmögenhetsojämlikheten är förstås om rika frivilligt skänker bort sina förmögenheter. Svenska kapitalister delar med sig av sina rikedomar i viss utsträckning redan idag. Till exempel skänkte Erling Persson nyligen 350 miljoner till Karolinska Institutet och Handelsbankens forskningsstiftelser har generöst finansierat en stor del av min egen forskning.
Svenska kapitalister, inklusive Robert Weil, är dock betydligt mindre generösa än några av USA:s kapitalister. En av de tidiga stora amerikanska filantroperna, Andrew Carnegie, ansåg att rika människor har en skyldighet att skänka bort sina förmögenheter och att det till och med är ovärdigt att dö rik:
The day is not far distant when the man who dies leaving behind him millions of available wealth, which was his to administer during life, will pass away un-wept, un-honored and un-sung . . . Of such as these the public verdict will then be: ‘The man who dies thus rich dies disgraced.’
(Klicka här för att höra en originalinspelning med Andrew Carnegies inlevelsesfulla uppläsning.)
Hög förmögenhetsojämlikhet ter sig betydligt mer acceptabelt om förmögenheterna inte är ärvda utan har tjänats ihop under en persons livstid. Tyvärr skickade den förra regeringen ut totalt motsatt signal genom att avskaffa arvsskatten men behålla förmögenhetsskatten.
Warren Buffet har nyligen utfäst sig att skänka bort större delen av sin förmögenhet. Han är förespråkare för arvsskatt och har uttryckt sig i ordalag som påminner mycket om Andrew Carnegie. När kommer vi att få höra liknande tongångar från Ingvar Kamprad, Niklas Zennström eller någon annan av våra superrika entreprenörer?
***
Dessa ord får avsluta mitt första inlägg på Ekonomistas. Ekonomistas är en nystartad blogg där vi som skriver är sex nationalekonomer. Ekonomistas talar inte med en röst, utan med sex olika — och säkerligen ofta motstridiga — röster. Vår målsättningen är att skriva ungefär ett inlägg per person och vecka. På återseende!
Ekonomistas 
Filantropidebatten har nog bara börjat i Sverige. Även om Weils och andras (t ex Braunerhjelm och Henrekson i Expressen för ett par år sedan) tidigare försök att locka fram givarna bland Sveriges superrika varit mindre lyckade, kan det gå fort när pendeln väl svänger. För det går nog lite mode i filantropi och när de tävlingsinriktade rikingarna börjar tävla om vem som kan ge mest kan stora summor spridas, något som Warren Buffet nyligen och Ted Turner för några år sedan tydligt visade. Och när det händer i Sverige ska det bli roligt att se hur de potentiella mottagargrupperna formerar sig för att konkurrera om stordonationerna…
I hur stor utsträckning beror detta på att vi i Sverige har skapat ett klimat där framgångsrika företagare helst vill springa och gömma sig och generellt inte alls får någon publik uppskattning alls för sin driftighet?
Det är svårt att invända mot uppmaningar till superrika att donera pengar till sådant som forskning och bistånd; men jag tycker ändå att det är på sin plats att ifrågasätta vissa debattörers premisser när de talar för en sådan ordning. (Nu avser jag inte Robert, för tydlighetens skull.)
Utgångspunkten tycks nämligen ofta vara att en superrik företagsägare står i något slags skuld till det omgivande samhället: det han har presterat qua kapitalist anses i sig inte gott (nog). I själva verket har en person som Ingvar Kamprad skapat enorm nytta för såväl arbetare, konsumenter och finansministrar över hela världen, redan genom IKEA:s verksamhet. Det i sig borde rendera beundran och uppskattning. Om han sedan väljer att donera en del av vinsten är det förstås prima, men jag kan inte se det som ett moraliskt imperativ att han ska göra det.
I Roberts anda: om förmögenheten är ärvd stärks absolut det moraliska argumentet för att donera.
För det första håller jag med Niclas. För det andra hoppas jag att Martin ser till att det blir lite makrodiskussioner på den här väldigt lovande bloggen också. Samt kanske ordnar en länk till http://www.rgemonitor.com/, Nouriel Roubinis utmärkta blogg.
Niclas har förstås helt rätt i att Kamprad inte ska känna någon skuld för att han har byggt upp ett stort företag, skapat arbetstillfällen och sett till att en massa människor får vackrare och billigare möbler i sina hem. Däremot har han liksom alla människor en moralisk skyldighet att fortsätta bete sig på sätt som kommer mänskligheten till gagn. Att låta sina söner och döttrar ärva förmögenheter tror jag sällan är det som ger mest mänsklig lycka för pengarna… Men visst är det en aning moraliserande att uttala sig vad andra människor bör göra — i synnerhet i ett fall då jag själv inte har ekonomisk möjlighet att föregå med gott exempel. 😉
Jag vill också passa på att flika in en rättelse. En Ekonomistas-läsare påpekade att Erling Persson är död och att donationen till KI följdaktligen gjorts av stiftelsen som bär hans namn och inte av Erling Persson själv.
Robert: Kan man tänka sig att de som skapar stora förmögenheter i hög grad motiveras (av biologiska skäl) av att vilja ge medel till sin avkomma? Om man beskär den möjligheten kanske man beskär deras incitament att skapa de där vackrare och billigare möblerna, vilket skapar mindre resurser totalt sett? I den mån man ska lägga “moralisk press” på superrika kanske man därför borde differentiera mellan de som har blivit det pga. egna insatser och andra?
Har du skapat förmögenheten genom produktiv verksamhet –> gör vad du vill med pengarna (vilket förstås inte på något sätt gör det fel att ge bort dem till forskning, bistånd e.d.).
Har du fått förmögenheten som gåva/arv –> vi anser dig vara en snål egoist och stigmatiserar dig om du inte ger bort en stor del till forskning, bistånd e.d.
På flera sätt är det vettigare för superrika att ge mycket än för folk ur medelklassen att ge lite grann. Man slipper de koordinationsproblem som oundvikligen dyker upp då tusentals enskilda ska försöka komma överens om vad pengarna ska läggas på. Dessutom blir övervakningen av satsningen lättare när det finns en stor intressent. Även om det inte säkert finns starkare moraliska skäl för de superrika än för medelklassen att skänka så finns det alltså effektivitetsskäl som talar för en sådan ordning.
Jonas: Ser du inte en roll för mellanhänder? Medelklassen torde inte ge småsummor till enskilt utvalda projekt utan småsummor till Cancerfonden, Röda korset etc., som i sin tur genom storlek och skicklighet effektivt kan förmedla större summor pengar till olika ändamål.
Niclas: Visst, mellanhänder funkar som ett svar på detta. Men problemen kvarstår: dels måste en mängd personer skaffa sig information om mellanhänderna vilket är kostsamt, dels måste någon övervaka mellanhänderna. I värsta fall struntar folk helt enkelt i att skaffa sig information och mellanhänderna verkar utan egentlig kontroll.
Jonas: Jag är fortfarande inte övertygad om att effektivitetsargumentet talar för donationer av superrika. Båda alternativen präglas av imperfektioner. Hur vet man att superrika har bra information inför sitt givande? Tvärtom verkar en del stora donationer ges på lösa boliner. Jag tror också att etablerade mellanhänder, som de jag nämnde ovan, granskas mer systematiskt av journalister än enskilda superrika, som ju inte är permanenta aktörer på givandets område och som dessutom ofta ger pengar till stiftelser, utan direkt insyn.
Niclas: Att övervaka och skaffa sig information är båda exempel på kollektiva varor. Om en person ger mycket är denna mer benägen att internalisera dessa kostnader än om många ger lite. Visst kan media till viss del fungera, men media är inte särskilt bra på att granska effektiviteten i verksamheten, även om media kan vara bra på att avslöja fusk och bedrägeri.
Sen finns också stiftelsen för insamlingskontroll som granskar. Å andra sidan vet jag inte hur stora befogenheter de har och hur “djupt” deras granskning sträcker sig.
Marcus: de kontrollerar helt enkelt hur stor andel av de insamlade pengarna som går till verksamheten. De göra alltså knappast någon granskning av effektiviteten i verksamheten.